bihang

TILL

VID


Lagtima Riksdagen i Stockholm

O

Aren 1840 och 1841.

SJUNDE SAMLINGEN.

Afdelningen:

Lag- samt Mllm. Besv. och Oeconomie-Utskottens gemensamma Memorial, Utlåtanden och Betänkanden.

Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. lo f. nr

Utlåtande, 1 anledning af väckte\ förslag till ändringar, tillägg och förklaringar af dej om Skiftes-verket i Riket gällande författningar.                                        0

1 ill åstadkommande af ändringar, jemnkningar och tillä»? uti eller förklaringar af de om Skiftes-verket i Riket gällande författning, hafva moZer blifvit väckte:

Hos Höglofige Ridderskapet och Adeln:

c.. 5'°^      Ualman, Johan Gustaf Georg, i anledning afhvilkens an

förande Herr Grefve Kalling, Fredric, och Herr Lagerstråle, Gustaf Ru-dolph, yttranden afgifvit;                                              J

2:o af Herr Munck af Rosenschöld , N. Rudolf;

Hos det Högvördiga P reste-Ståndet :

3:o af Herr Prosten Gahne;

Hos det Hedervärda Bonde-Ståndet:

4:o af J. O. Dahlberg från Wester-Norr lands Län;

5:o af Johannes Christoffersson från Kronobergs Län;

6:0 af Hans Persson frän Gefleborgs Län;

7:o af Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län, med hvilken Olaus Ericsson och Olof Benjamin sson från samma Län sig förenat;

8.0 af Olof Lindbäck från Hallands Län, hvars anförande föranledt yttranden af Ola Jeppsson från Blekinge Län, med hvilken Johannes Anders son från Calmar Län instämt; Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län; Hans Jansson från Elfsborgs Län, och Nils Pehrsson från Södermanland; '

$-°Matts Persson Iran Stockholms Lin, i sammanhang hvarmed si» yttrat: Nils Strindlund och Pehr Mattsson från Wester-Norrlands Län; Hans Jansson frän Elfsborgs Län; samt Johan Jacob Rutberg frän Norrbottens Län, med hvilken sistnämnde Anders Larsson från Westerås Län och Johan Andersson Lundberg från Norrbottens Län sig förenat;

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 1 Haft.

10:o af Anders Jonsson i runa, ÖstergÖthlands Län,

ll;o af Nils Gustaf Nilsson från samma Län;

12:o af Petter Persson frän Calmar Län;

13:o af Per Jonsson från Ölands Södra Mot, deruti Sven Isacsson nan Norra Motet jemväl instämt;

14:o af Henric Hansson från Elfsborgs Län;

15:o af Bengt Gudmundsson från Halland;

16:o af Pehr Sundström från Wester-Norrlands Län;

17:o af Johan Persson från Upsala Län;

18:o & 19:o af Jan Andersson från Westerås Län; .

20:o af Anders Andersson från Skaraborgs Län, med hvilken Per Hansson från Wermlands Län sig förenat; samt

21:o af Lars Boethius från Stora Kopparbergs Län.

Dessa memorial och anföranden hafva blifvit af de respective Riks-Stån-den remitterade till behandling, dels af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ensamt, dels af detta och Lag-Utskottet i förening; och Utskotten, som funnit samtlige dessa memorial och anföranden ega, i anseende till ämnet, med hvarandra en så nära gemenskap, att de icke borde i behandlingen åtskiljas, och följagtligen dem alla i ett sammanhang handlagt, få, med tifl-kännagifvande häraf, gemensamt Utlåtande deröfver härigenom vördsammast

i:sta Cap.

nodvambga; afven om de derigenom i en framtid vinna ett säkrare och bätt-ie jordbruk Exempel att dessa uppoffringar haft förstörande följder för den derpa oberedde jordegaren, vore icke sällsynta; och då Lagstiftarens nlLt synes vara att söka göra tillämpandet af en allmänt nyttig princip förenligt med den enskrldta välfärdens fordringar, har motionären, som egentligen af-sett att plurahteten inom byalag måtte ega rättighet att för viss lid hindra skifte, da de icke anse sig deraf vänta den fördel, som skall uppväga ögonblickliga kostnader och olägenheter, föreslagit den förändring af 2 att en der tre delegare finnas, tvä der fem, och alltid hälften af delegarne, der de ofverstiga detta antal, af göra, det skiftekan förrättas, hvilket e mä ske, mot de ofrigas bestridande, pä mindre antals vitsord, dock att allt beraknas efter hemman och öretal; samt vid 3 att endast den eller de som ega. hälften i skilfteslaget, hafve vitsord att skifte erhålla.

v Hans Persson från Gelleborgs Län: att den i Skiftes-stadgan e^are al en aldrig sa liten hemmansdel medgifna rättighet att fä skifte, oberoende af de öfriga grannarnes bifall eller missnöje, kunde leda till rubbning i egan-derätten och till en orättvis vinning för enfleres bekostnad, oberakna , att den ej sällan medförde rättegångar med deraf följande kostnader och missämja; med anledning hvaraf motionären föreslagit,

att skifte inom by icke måtte fl ega rum, utan med majoritetens

Af Matts "person från Stockholms Län: att om de Aeste och störste delegarne i ett skifteslag Unna en redan verkställd storskiftes delmn^ deis des förmonligare än et/laga skifte skulle blifva, borde deras mening; mera afses, än de förre eller mindre delegarnes, enar de forra hadeaf ensk förändring att vänta större skada eller vinst än de senare, i förhållande til eaoväldet. Oftast inträffade, att en mindre delegare, som blifvit oense med en eller flere af grannarne, begär skifte, blott för att tillskynda dem skada och ledsamhet, och utan att hans egen vinst eller förlust dervid tages i e-räkning. Erfarenheten hade till och med ådagalagt, alt hemmansdel i by blifvit inköpt blott i speculation att af grannarne tilltvinga sig en hogieo-peskilling och andra förmoner genom hotelse att eljest soka laga skifte, r tionären har af sådana skäl ansett rättvist,

att ansökning om laga skifte icke finge upptagas eller till verkställighet remitteras, derest icke två tredjedelar eller åtminstone hälften af delegarne uti skifteslaget om ansökningen sig förenat och densamma biträdt.

Xf Anders Jonsson i Tuna Öslergöthlands Län: att hemman med mindre och till godheten ojemna egor aldrig kan med förmon laga-skiftas; till folie af hvilken åsigt motionären föreslagit:

att uti de serskildta hemman eller byar, der laga stadfastadt storskifte föregått och areala beloppet af inegor till de flesta mantalen icke öfverstiger 60 tunnland, bestående af mer och mindre god iordmon, och förutses kan, att en eller flere hemmans-egare, genom nya skiftet, verkligen skulle blifva lidande, må pluraliteten af hemmansegare ega rättighet att af göra, huruvida ett nytt laga skifte kan med förmon verkställas; och ma den missnöjde hemställa till Ego delnings rättens bepröf vande, huruvida pluraliteten haft grundade skäl för sitt beslut.

Af Bengt Gudmundson från Hallands Län: att, då eifarenheten visar, det en mängd fastställde enskiften finnas, hvilka icke äro formonhgare an storskiften, hvarken till lotternas antal eller skapnad, och det syntes vara e-nahanda, på hvad sätt ett gammalt ofördelagtigt egoforhållande uppkommit, borde någon skillnad icke af den olika benämningen härledas, utan, pä sätt jemväl Lag-Comitéen i 3 Gap. 3 §. Byggninga-Balken föreslagit, all jord vara underkastad laga skifte.

Utskotten hafva inhemtat, det Skiftes-stadgans i förevarande §§. uttryckte grundsats: att den hafve vitsord, som skifta vill, så väl i fråga om förut oskiftad, som teg eller storskiftad jord, utgjort, alltifrån denna stadgas utfärdande, föremål för förnyade anmärkningar. Redan vid 1828—1830 årens Riksdag framställdes af åtskilliga representanter yrkanden om upphäfvande af denna grundsats, och vid 1834 och 1835 årens Riksmöte förnyades enahanda framställningar. De förenade Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotten, som vid den förra af dessa Riksdagar behandlade de i afseende på skiftes-stadgan väckte motioner, yttrade, bland annat, rörande denna fråga: ”den grundsats, som sålunda blifvit antagen och godkänd ej mindre uti nu gällande Skiftes-stadga än i de förra Egodelnings-författningarne: ”att den, som vill skifta, skall ega vitsord,” är, efter Utskottens tanka, den enda rätta , såsom fullkomligt instämmande med begreppet om hvars och ens fria och obehindrade, både egande- och dispositionsrätt till den egendom, honom lag-ligen tillhörer. Med en så beskaffad rätt låter sig nemligen icke förena det stadgandet, att, om en delegare uti skifteslag åstundar att få sin lott utbruten och ifrån de öfriga delegarnes lotter afskiljd, skall möjligheten att se denna önskan uppfylld vara beroende af de sistnämndes vilja eller blotta nyck. Följden af ett sådant stadgande blefve den, att de öfrige delegarnes bestridande af det sökta skiftet kunde lägga ett tryckande band på den delegare, som skifte begärt, och betaga honom möjligheten att, utan någon annans för-nermande, skilja sin lott från samhälligheten; och derigenom vidare förkofra och förbättra sin lagliga tillhörighet. ”Samma Utskott tillstyrkte jemväl vid sistförflutne Riksdag bibehållandet af denna grundsats, hvilken de ansågo då mera hafva i allmänna tänkesättet vunnit den stadga och förtroende, att rubbning deri skulle vara skadlig;” — och den af Kongl. Maj:t i anledning af Rikets Ständers vid förstnämnde Riksdag gjorde underdåniga begäran om några få mindre vigtiga jemnkningar i Författningen, samt inkomne serskildta underdåniga ansökningar af Riksdags-Fullmägtige från en del Län, om fullkomligt inhiberaude af Skiftes-stadgan, tillförordnade Comite till densammas öfverse-ende, har, i dess den 22 Maj 1832 afgifna underdåniga utlåtande, hvaraf Utskotten nu jemväl haft del, beträffande väckt förslag till ändring af föreskriften i 3 att laga stadfästadt storskifte icke hindrar laga skiftes verkställande, afstyrkt bifall dertill, hufvudsakligen på de skäl: ”att i synnerhet med afseende å den säkerhet, som begreppet om laga kraft bör medföra, uti Skiftes-stadgans 8 Gap. 1 §. är förordnadt, att dclegare i storskiftad sam-fällighet skall, vid nytt skifte, tillgodonjuta hvad efter uppskattningsvärde svarar emot de egor, han förut innehaft; hvaraf synes, att verkställigheten af skifte i sådant skifteslag egentligen syftar derpå, att, med oförkränkt bibehållande af hvars och ens innehafvande egovälde, bereda lämpliga och lör alla nyttiga ego-utbyten; att laga kraften af storskiften i Rikets 18 provincer, för hvilka Enskiftes-förordningarne gällt, redan blifvit häfven; att öppnade tillfällen till undanrödjande af skadliga egoblandningar, i stället att minska, lif-var och väcker odlingshogen; samt att, hvad angår de skifteslag, der bättre och förmonligare egoindelning icke kan ega rum, än som skett vid förut verkställdt storskifte, deras rätt tillräckligen är förvarad genom föreskriften i 12 Gap. 12 §. Skiftes-stadgan, i synnerhet sådan den af Committerade då föreslogs och sedermera i Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832 finnes upptagen.

Utskotten dela de sålunda yttrade åsigterne och anse de senare årens erfarenhet icke hafva gifvit anledning att rubba, hvad i detta ämne är stad-gadt, hvarföre Utskottet hemställa

att motionärernes framställningar i dessa delar ogillas.

Beträffande Bengt Gudmundsons yrkande, att stadfästadt enskifte icke måtte lägga hinder i vägen för laga skifte, så, ehuru det kan i sig sjelf vara rigtigt, att, då ett befintligt egoförhållande är olämpligt och ofördelagtigt, rättelse och ändring deruti borde kunna erhållas, utan afseende å det jorden förut öfver-gångna skiftets olika benämning, anse Utskotten sig likväl icke kunna tillstyrka häfvande af fastställde enskiftens laga kraft. Enskiftes-författningens och Skiftes-stadgans ändamål är fullkomligen detsamma. Ett enskifte, som blifvit — hvilket alltid bör förutsättas — verkställdt i öfverensstämmelse med Författningens syfte och föreskrifter, måste således ega alldeles samma beskaffenhet, som clt laga skifte å samma jord kunde erhålla. Der det förra skett, är det senare alltså onödigt och öfverflödigt, och att blottställa jordegare för de olägenheter, samt belasta honom ånyo med de kostnader, som äro o-skiljagtiga från ett skifte, vore hvarken rättvist eller välbetänkt. Möjligheten att, der ett verkställdt enskifte verkligen skulle vara ofördelagtigt och olämpligt, vinna rättelse deri, föreställa sig Utskotten dessutom vara tillräckligt öppen lemnad genom egoutbyte, enligt 7 Gap. 3 §. Skiftes-stadgan, och Utskotten hemställa således,

att motionärens ifrågavarande förslag mätte förfalla.

samt Allm. Bcsv» och Ekon» Utsk» Utlatande^ ^:q t, derom anmälan gjort, samt efter denna tids förlopp, han, eller annan dåvarande delegare yrkar skiftets verkställande.”

Det uppehåll, motionären härigenom föreslagit, på det alt delegarne måtte kunna bereda sig till skiftes undergående, anse Utskotten sällan eller all-drig ledande till ändamålet, emedan Utskotten äro öfvertygade, att delegarne skulle efter tio år finnas lika oberedde på skiftet, som då det först begärdes. Ett stadgande af denna beskaffenhet skulle icke heller stå tillsammans med Skiftes-stadgans syftemål och i öfrigt antagne grunder; hvadan Utskotten tillstyrka ,

att Johan Perssons framställning i denna del mätte lemnas utan af seende.

Denna motionär, hvilken beledsagat sitt memorial med ett vidlyftigt och för hvarje serskildt §. utförligt motiveradt förslag till förändrad redaction af en stor del utaf Skiftes-stadgan, har, såsom grund för sitt förslag i denna del anfört, att, då allmännligen inträffade, det städernas domstols-personal vore’ såsom innehafvare eller egare af stadsjord, jäfvig att handlägga skiftesfrå^an ’ och Författningarne deriemte icke innefatta bestämda föreskrifter derom,°att stads-domstol tillhörer sådana frågor till afgörande upptaga, vore nödvändigt, att bestämdt stadgande härutinnan gåfves; och ansåge motionären Em> delnings-rätten vara, likasom på landet, den ändamålsenligaste domstolen i frågor, rörande laga skiften af stadsjord.

I afseende på denna fråga få Utskotten anmäla, att, då förhållandet med den till städerna donerade jord är alldeles olika med hvad å landet eger rum, hvilket ock föranledt det för stadsjord ifrån Skiftes-stadgans allmänna föreskrifter gjorde undantag, samt någon anledning, efter Utskottens tanka icke linnes alt för detta serskildta fall skilja sådan jord från städernes jurisdiction, Utskotten, i betragtande jemväl af hvad genom Kongl. Brefven den 6 Maj 1830 och den 21 Juni 1831 samt Kongl. kungörelsen den 9 Juni 1832 blifvit om skifte af stadsjord ytterligare förordnadt, finna si" föran-låtne

att afstjrrka bifall till hvad i delta hänseende blifvit föreslaget.

Ckotten anse, hvad motionären anfört till ådagaläggande af nyttan u-taf Landtmätarnes indelning på district, visserligen icke sakna all grund. Landtmätaren erhåller mera kännedom af folket och localen, der han arbetar han är närmare till hands för nödige upplysningars meddelande i tjen-steil de resekostnader, hvilka nu, då Landtmätaren, i motsats mot alla andra embets- och tjenstemän, hvilka hafva sina bestämda district, ar til sin verkningskrets, ständiga ombyten underkastad, uppkomma af langa tjen-te-resor i alla riktningar,Skulle till stor del besparas. Sådaneofverenskom-melser, emellan jordegare och Landtmätare, hvarpa exempel icke saknas att mot en betingad eller förespeglad fördel föreslå samma Land tina taie til erhållande af ett ifrå^aställdt förordnande, skulle icke kunna ega rum, och da tiensteman är, hvilket får förutsättas, skicklig och behörig, borde örtroende af enskild person icke komma 1 fråga. Likval förekommer a andra si dan att hvarken mängden eller beskaffenheten af landtmateri-arbeten kan förutses eller bestämmas från ett är till ett annat, ännu mindre for någon längre tid. Dessutom kan den trakt, som en tid gifvit Landtmataren my -ken sysselsättning, en annen tid lemna honom aldeles ingen. Den jemnhet och säkerhet, både i arbete och inkomst, som motionären velat bereda Landtmätaren, skulle till följd häraf icke kunna ernås, utan ett oupphörligt omie-slerande af districten, hvilket åter skulle medföra alltför stora besvär oc i olägenheter i förhållande till den afsedda nyttan. Utskotten finna dessa omständigheter hafva en öfvervägande vigt, och då Utskotten anse det ej allenast H-a i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes magt utan ^mval vara dess nligt alt, vid meddelanden af förordnanden till Landtmateri-foirattmngar tillse det Landtmätare icke erhåller samtidigt så många förordnanden, att de utgöra ett hinder för förrättningarnes fullbordande med (kn tillbo^ samhet, jordegarne hafva rätt att fordra; så tveka Utskotten ej att tillstyrk , det någon ändring i närvarande förhållande e] matte vidtagas, och. förslaget härom således förfalla.

I den


I den redaction af förevarande §., som motionären uppställt i öfverens-stämmelse med förslaget om District-Landtmätare, liar lian jemväl uteslutit föreskriften, alt vid ansökning om laga skifte skall biläggas förteckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare samt de senares vistelseort; hvilken föreskrift motionären deremot infört i sitt förslag till förändrad redaction af 3 Gap. 2 §. — Utskotten, som icke finna någon fördel i en sådan förändring, hvilken i öfrigt står i sammanhang med det af Utskotten ogillade förslaget om district-indelningen, anse sig böra densamma jemväl af-styrka.

”Då jordegare åstundar laga skifte eller annan Landtmäteri-förrättning, ”ingifve skriftlig anmälan derom till District-Landtmätaren, som insänder ”densamma till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för erhållande af förord-”nande till den begärda förrättningen. Landtmätare vare skyldig, så skyndsamt som möjligt, förrättningen företaga, sedan tjenlig årstid infallit. Under-”låter han sådant eller oskäligt uppskjuter börjad förrättning, ege jordegare ”derom göra anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, efter det ”Landtmätaren hörd blifvit, nödig rättelse deruti förordnar, och ansvare ”Landtmätaren för sin försummelse, på sätt serskildt stadgadt är.”

livad motionären här föreslagit, är en tillämpning af dess förslag i af-seende på 1 §.,

och kan pä denna grund icke heller af Utskotten tillstyrkas.

IIvad motionären åberopat, såsom stöd för sitt förslag, är i conseqvens af det föregående, jemväl för Utskotten ett skäl att detsamma afstyrka.

Med afseende å den tidspillan och besvär, Gode Män ofta i den brådaste tiden måste vidkännas, finna Utskotten motionärens framställning hafva så mycken billighet för sig, att Utskotten tillstyrka,

att den föreslagna förändringen måtte bifallas.

Samma skal, som Utskotten anfört tdl afstyrkande af denne motionärs förslag vid de föregående §§. af detta Cap., gälla äfven i afseende på denna; och torde således

den föreslagna redactions-förändringen icke heller i denna del vinna bifall.

”Sökande till förrättning vare skyldig att med sin anmälan till laga skifte eller annan Landtmäteri-åtgärd bifoga, så vidt kändt är, uppgift öfver hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare, samt de senares vistelseort, livarefter Landtmätare inrättar kallelse-tiden, på sätt lag om stämning stadgar; och åligger det arrendatorer, landbönder och betjente på hemman och lägenheter att sine husbönder om förrättningen tidigt underrätta.”

Då begäran om laga skifte eller i allmänhet Landtmäteri-förrättning, livarunder andras rätt är beroende, i sig tillika innefattar ansökning om stämning å desse personer, är det klart, att de ej blott äro berättigade alt åtnjuta laga stämningstid, utan ock att stämningen, för att vara gällande, måste dem tillställas, på sätt 11 Cap. 7 §. Rättegångs-B-dken föreskrifver. Hvad i Kongl. Förordningen den 12 Aug. 1783 var medgifvet, i afseende på kallelse till Landtmäleri-förrättningar, kan således anses öfverenstämmande hvarken med laga rättegångs-ordning eller den omsorg, hvarmed Lagstiftaren bör iakttaga och trygga allas rättigheter; och då Skiftes stadgan af den 4 Maj 1827 häruti meddelat behörig rättelse, synes en återgång till Storskiftes-Författnin-gens stadgande icke vara på något sätt önskvärd eller rigtig. Utskotten finna häruti tillräcklig grund,

att den föreslagna förändringen af styrka.

Föreskriften, att Gode Männen skola vara inom Häradet eller Tingslaget boende, hänger tillsammans med den urgamla Domstols-författningen, enligt hvilken, så väl Häradshöfding som Nämnd skulle utgöras af inom Häradet bofaste män. Att göra ändring deri och afvika från en princip, som under århundraden sammanvext med folkets vanor och tänkesätt, synes Utskotten icke rätt, och i öfrigt af intet behof påkalladt, då de, jemnlikt föreskriften i 2 Gap. 7 §. af denna stadga, för h varje socken valde Gode män, med sällsynta undantag lära kunna förutsättas också vara inom socknen boende, och följagtligen aldrig från förrättningsstället långt aflägsne. Utskotten

af styrka således den af motionären härutinnan gjorda framställning.

”Skulle, genom en eller flere delegares uteblifvande, hinder i förrätt-”ningens foitgång uppstå, och uppskof i följd deraf inträffa, då åligge delägare, som så förfallolöst uteblifvit, att Landtmätarens resekostnad och ”tidspillan ersätta, äfvensom godtgöra öfrige delegares kostnad och tid-”spillan.”

Då ifrågavarande tillägg icke står i rätt öfverensstämmelse med det redan befintlige stadgandet, att förrättningen bör försiggå, oagtadt delegares eller publikt Ombuds uteblifvande, synes detsamma mindre lämpligt och torde ej heller kunna anses behöfligt, då, i det säkerligen ganska sällsynta fall, att någon eller några delegares uteblifvande verkligen orsakar hinder och uppskof i förrättningen, frågan om ersättning för derigenom förvållade kostnader är en rättsfråga, som i alla fall måste, då densamma bestrides, blifva föremål för serskildt utförande vid laga domstol. Utskotten måste således

det föreslagne tillägget till denna    af styrka.

___ __ ”Jå vare sådant tillåtet, dock med villkor, alt skiftets utstakning ”nå marken och ordentliga afslutande i öfrigt påföljande året ovillkorligen ”sker i så god tid, alt jordegarne icke hindras i tillträdet af sina nya »•egolo L ter.

Någon fördel af den föreslagna förändringen kunna Utskotten icke inse; ty om också skiftets utstakning och fullbordande icke skulle kunna medhinnas så tidigt, att de nya egolotterne kunna beredas till vårsåningen och af de nye egarne besås, måste det icke dess mindre obestridligen vara en vinst för dem ait få tillläda sina egor på våren, hvarigenom de blifva i stånd att dem på ändamåls-enligt sätt för höstsåningen tillreda. Det närvf.rande stadgandet är derjemte ett band på skiftesmannen, hvilket icke torde sakna sin nytta; och då något gagn af dess borttagande icke synes kunna hemtas, finna Utskotten deri en anledning att hemställa,

det motionärens förslag i denna del icke måtte bifallas.

Af Herr Dalman, Johan Gustaf Georg: att ej sällan händer, det ett skifte först på 3 å 4 år afslutas, utan alt denna tidsutdrägt härleder sig från andra orsaker, än sådane, som ensamt få tillskrifvas Landtmätaren, dels der-igenom, att han åtager sig flere förrättningar på en gång, dels ofta genom försummelse och mindre arbetsnit. Genom denna jemnförd med den nästföregående, är visserligen Landtmätaren skyldig ersätta kostnad och skada, då en börjad förrättning uppskjutes utan laga skäl, och ansvaret är strängt, om det någonsin kunde utkräfvas; men det vore, efter motionärens tanka, omöjligt att beräkna den skada, som delegare under ett i flera år pågående skifte lida, då denna förlust hufvudsakligast består i jordens vanskötsel, husens förfall och skogens missvårdande. Motionären anser derföre, att ett annorlunda beskaffadt ansvar borde stadgas för Landtmätare med föreskrifven bestämd tid för skiftets afslutande, der ej laga hinder möta; i afseende hvarpå motionären föreslagit en sålunda förändrad lydelse af förevarande §.

”Uppskjuter Landtmätaren börjad förrätjning och hafver densamma icke ”inom högst års förlopp, så vida sådant utan laga hinder ske kan, full-”bordad, anmäle då delegare delta hos Konungens Befallningshafvande, som ”åligger alt annan Landtmätare förordna, och ans vare den Förrättningsman, ”som skiftet börjat, såsom för tjenste-förseelse serskildt stadgadt är, samt ”ege ej rätt att något arfvode af delegarne erhålla för de delar af skiftet, ”som vid annan Landtmätares förordnande möjligen verkställda äro.”

I de anföranden, som vid remitterandet af denna motion hos Ilögloflige Ridderskapet och Adeln afgåfvos af Herr Grefve Kalling, Fredric^ samt Herr Lagerstråle j Gustaf Rudolph, har den förre, med kännedom, att den fleråriga förrättning, hvarå Herr Dalman syftade, mera härrörde från Egodelnings-rättens oskicklighet än Landtmälarens, tillstyrkt, att ej ortens domare uteslutande, utan stundom någon annan känd, kunnig person borde utses till Ordförande i Egodelnings-rätten; hvaremot Herr Lagerstråle yttrat, att, då den osäkerhet i besiltnings-rätten, hvilken ofta medför mindre omvårdnad om hus och jord, redan inträdt, innan skifte är börjadt, genom det vitsord att skifte, som blifvit delegare i samhälligheter medgifvet, ej all olägenhet, som i detta afseende möjligen förspoits, må skrifvas på Landtmätarens räkning. Väl kunde hos Landtmätaren antagas en motvilja alt afsäga sig förrättningar, afhvil-ka ensamt han skall hemta sin bergning; men äfven genom rättegång inom skifteslagen kunde sådana uppskof uppkomma, som nödgade Landtmätaren att påbörja andra förrättningar, hvilka alla, sedan tvistemålen blifvit afdöm-de, egde samma lagliga rätt alt omedelbarligen handläggas. För Landtmätaren förefunnes således redan ett verkligt behof alt få vädja till delegarnes billighetskänsla från lagens strängaste bokstaf; och skulle denna, eller ansvarsbestämmelsen i förevarande 15 §., anses för ändamålet otillräcklig, såsom väl till grunden rättvis, men svår att tillämpa, torde likväl motionärens förslag, utom alt dervid kan anmärkas, att icke alltid Ii år kan anses tillräckligt till fullbordande af hvart och ett laga skifte, ej så säkert komma alt för dele-garne medföra ett forlskyndadt slut deraf, emedan med skäl torde kunna förutsättas, att den Landtmätare, som sålunda såg sig beröfvad all ersättning för sitt arbete, icke skulle vara benägen alt låta jordegarne eller annan Landtmätare deraf draga nyttan, utan i alla fall serskildt rättegång få anställas såsom slutligt medel att förmå honom dertill. Till afhjelpande af uppskof med Landtmäteri-förrältningar, skulle måhända mera direct leda, om stadgande i Författningen infördes, att på jordegares anmälan hos Kongl. Maj:ts Befall-ningshafvande eller Öfver-Directeurs-Embetet vid Landtmäteriet, det påbörjade laga skifte af Landtmätaren, ulan laga skäl, fördröjdes, samma auctori-tet egde, om klagomålen befunnos grundade, förklara, alt icke förordnande till nya förrättningar komme alt ‘ för sådan Landtmätare utfärdas, förr än klagomålen blifvit afhjelpte.

Hvad nu först vidkommer Bengt Gudmundssons förslag, så blir det af hvad Utskotten i det föregående yttrat, en följd, att detsamma icke kan af Utskotten tillstyrkas.

I afseende åter på Herr Dalmans motion; så dela Utskotten den åsigt, hvilken blifvit af Herr Lagerstråle utvecklad; till följd hvaraf Utskotten hemställa,

att Herr Dalmans förslag måtte lemnas utan afseende.

Beträffande slutligen de af Herr Grefve Kalling och Herr Lagerstråle , i sammanhang med sistnämnde motion, framställde förslag, så anse Utskotten det förra, eller att någon annan kunnig person än ordinarie Domhafvanden skulle stundom förordnas till Ordförande i Egodelnings-rätten, icke vara, sådant Grefven synes hafva tänkt sig detsamma, i någon mon lämpligt; och det senare visserligen ändamålsenligt, men egentligare tillhörande Landtmä-teri-instructionen, än Skiftes-stadgan.

Utskotten anse hvad, motionären i hänseende till åliggande för Landtmätaren och Gode Männen att äfven vid rågångstvist utlåtande afgifva, bär föreslagit, vara, så vidt det rörer Landtmätaren, ändamålsenligt och lämpligt; hvaremot det icke synes med Gode Männens befattning öfverensstämmande att föreskrifva deras utlåtande i en ren rättsfråga. Till följd häraf och då i nästföljande 4 §. finnes, för der upptagne fall, bestämd en tid af 2:ne månader, inom hvilken stämning skall, vid talans förlust, i målet uttagas, samt en lika tid äfven lämpligen synes kunna stadgas för det fall, ifrågavarande 3 §. afser, finna Utskotten sig böra tillstyrka

ej mindre, att utlåtande i ämnet skall af Landtmätaren afgif-mas samt jemte charta och protccoll till de tvistande utlemnas mot lösen, som genast erlägges; än ock alt stämning i målet bör, vid talans förlust, uttagas inom a:ne månader ifrån den dag, förenämnde handlingar blifvit af Landtmätaren utgifne; i öfver-ensstämmelse med hvilka tillstyrkanden slutet af således kom-me att förändras.

Då Krono-Ombud i öfrigt icke ega att, utan hemställan till behörig em-bets-myndighet, öfver Kronans rätt i något fall besluta, finna Utskottei? skäl icke vai a att göia ett undantag härifrån och motionärens ifrågavarande förslag biträda; utan hemställa Utskotten,

att detsamma måtte förfalla.

Af Matts Persson från Stockholms Lin: att graderingen borde få af delegarne sjelfve i samråd med Landtmätaren och Gode Mannen verkställas.

Af Lars Rasmusson från Götheborgs och Bdius Län: att rådgörande om delningsgrunden icke bör vidtagas, innan ego-graderingen föregått.

Grunden till den i förevarande §. förekommande fördelning af de ären* der, hvaröfver förrättningsmannen och Gode Männen å den ena sidan och delegarne a den andra, hafva beslutande-rätt, är ingalunda godtycklig. Den hvilar derpå, att delegarne ej kunna anses nog oväldiga för "att få besluta i de frågor, som äro af större vigt, och dit graderingen hufvudsakbgen hörer; den står, hvad ego-utbyten beträffar, i närmaste sammanhang med den i 7:de Cap. stadgade bestämmelse, att sådant utbyte skall ske, om det å endera sidan sökes, och andra sidan ej genom flyttning af läget, märkligt men lider. Så länge denna grundsats består, ligger det i sakens natur, att det måste vara delegarne, som i detta ämne besluta. Likaså skulle det vara en kränkning af deras rätt, om någon annan skulle kunna, i strid med delegarnes enhälliga'’mening, afgöra om de undantag af oskiftade marken, som för deras behof kunna vara nödige. Antoges det, att delegarne ej i dessa frågor egde besluta, när de alla äro om beslutet ense; så skulle sådant leda till den ovillkorliga conseqvens, att, ehuru delegarne vore alla ense i att bibehålla t. ex. ett tegskifte, skulle Landtmätare och Gode Män eller Egodelningsrält likväl kunna besluta, alt laga skifte skulle samfälligheten öfvergå. De förslag, motionärerne i förevarande afseenden bragt å hane, kunna Utskotten således icke annat än afstyrka; likasom Utskotten icke finna skäl att tillstyrka någon förändring i ordningen för Skiftes-ärendenas behandling, eller att, på sätt föreslaget blifvit, till en månad utsträcka den för insändande af Proto-coll och Utlåtande föreskrifne tid; hemställande Utskotten i följd häraf,

att de i dessa hänseenden gjorda förslag måtte ogillas.

Enligt hvad Utskotten här ofvan nyss anmärkt, stå Skiftes-stadgans bestämmelser i detta Cap. i närmaste öfverensstämmelse med grunderne i nästföregående 6:te Cap. Likaså är motionärens förslag allenast en conseqvent tillämpning af dess vid sistnämnde Cap. framställde princip, hvarofver Utskotten redan yttrat sig. Att vidare, än genom ett åberopande häraf, motivera sitt afslyrkande af motionärens förevarande ändrings-förslag, torde således ej finnas behöfligt, och Utskotten inskränka sig fördenskull till en enkel hemställan,

att dessa förslag icke måtte bifallas.

Utan att inlåta sig i något egentligt yttrande till afstyrkande af sjelfva saken, få Utskotten tillkännagifva, att frågan om bidrag af allmänna medel till verkställande af utflyttningar innefattar ett ämne, som icke tillhör Skiftes-stadgan; och anse utskotten

den af Per Jonsson härutinnan väckta motion böra förfalla.

Af J. O. Dahlberg från WestemNorrlands Län: att åtminstone för provinsen Medelpad det undantag måtte ega rum: att hvad delegare i By eller skiftes-lag, efter förut ågånget och behörigen laga kraftvunnet Storskifte, innehaft, icke måtte utgöra delningsgrund för mera än hvad vid förra Storskiftet beräknats för inrösningsjord, emedan vanligtvis skog, odlingsmark och myror då fördelats utan åsatt gradering, och, enligt all rättsgrund, bör fördelas efter innehafvande skatt eller hemmantal; inträffande det, i motsatt fall och efter hvad §. nu bestämmer, att en åbo får dubbelt så stor inrösningsjord, som en annan inom skifteslaget med lika skattetal.

Af Pehr Sundström från Wester-Norrlands Län: att häfd hädanefter aldrig bör tillåtas till delningsgrund vid verkställighet af laga skifte.

Anmärkningar och framställningar af fullkomligen likartad beskaffenhet hafva vid de båda senaste Riksdagarne redan förut varit väckte och blifvit

Bih. till B, St. Prot. 1840I 7 Sami. 2 Afd, 1 Häftet.                            5 af Rikets Ständer ogillade, på tillstyrkande af Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskotten, som, under åberopande af den utveckling af ämnet, hvilken Lag-Comitéen i motiven till 4:de Cap. Byggninga-Balken framlagt, yttrat, att det vore en ovedersägligt rigtig sats, att skifte icke kan anses såsom ett sätt att förvärfva, utan blott som ett sätt att, genom utbyte, till förmonligare bruk ordna och sammandraga egor; till följe hvaraf, och dåden e^olott, en delegare genom laga kraftvunnet skifte fått sig tillagd, är hans lagliga egendom, hvilken icke utan kränkning af egande-rätten kan honom fråntagas, han väl må kunna tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin jord emot annan, om skäl dertill förekomma, men aldrig lida någon minskning deri och underkastas ett våldsamt ingrepp i sin egande-rätt. Dessa å-sigter äro äfven de nu förenade Utskottens, som derpå stödja sitt tillstyrkande,

att någon forändring i senare mom. af ifrågavarande 1 $. icke måtte beslutas.

g Cap.

Tanken att tillskapa byar af backstugor, synes Utskotten temligen egen, och det ej minst genom motionärens förslag att inympa den i Skiftes-stadgan, hvars syfte hittills eljest allmänt erkänts vara att genom föreskrifter om utflyttningar söka spränga de täta massorna af hopträngda bostäder i byarne. Förslaget lärer, efter Utskottens omdöme,

icke finnas fört] ena något af seende.

Alldeles enahanda anmärkning framställdes vid 1828 års Riksdag och de förenade Utskotten yttrade då: ”Någon jemnförelse mellan inrösnings- och af-”rösnings-jorden kan, såsom grund för uppskattning och gradering deraf, ef-”ter Utskottens omdöme, svårligen ega rum. Således måste vid de sällan ”inträffande fall, då ego-utbyte af inrösnings- och afrösnings-jord verkställes, ”serskild jemnförelse dessa egor emellan ske, utan inblandning uti, eller ver-”kan på den allmänna taxeringen”; åberopande detta yttrande såsom deras eget, få Utskotten jemväl

motionen i denna del afstyrka.

2§. Af samma motionär: att ett så lydande mom. borde tilläggas:

”Begär delegare att lösa Ego-graderings-längd, häfde-beskrifning eller ”protocoll, sedan justering deraf föregått, till sin upplysning och kännedom, ”fastän förrättningen icke är slutad, må sådant honom ej förvägras.”

Utskotten anse ett sådant tillägg, hvarken behöfligt eller lämpligt, då del-egares rätt i detta hänseende synes tillräckligen bestämd och förvarad genom de allmänna föreskrifterne i 2 §. 4 mom. Tryckfrihets-Förordningen. Anmärkningen torde således anses

icke förtjena af seende.

Af Olof Lindbäck från Hallands Län: att så snart ego-taxeringen blif-vit verkställd, åligge Landtmätaren att derefter genast tillställa delegarne ett fullständigt exemplar af ego-beskrifnings- och taxerings-längden, på det delegarne må se, huru hvarje stycke, större eller mindre, uti inbördes värde sig förhåller. Godkännes denna längd med underskrift, eller inom 30 dagars förlopp icke klandras, vare den sedan gild.

Af Jan Andersson från Westerås Län: att sedan jorden blifvit taxerad, förrättningen måtte uppskjutas 14 å 30 dagar, inom hvilken tid den missnöjde borde sina besvär, vid talans förlust, till Egodelnings-rätten ingifva.

Att såsom ovillkorligt åliggande föreskrifva utlemnande till delegare af ego-beskrifning och taxerings-längd, då sådant af någon ibland dem icke be-gäres, synes Utskotten icke lämpligt och skulle medtaga en för Landtmätaren under pågående förrättning dyrbar tid, hvaraf åter delegarne skulle känna menliga verkningar genom skiftets fördröjda fullbordande. Nyttan af att efter taxeringens vérställande uppskjuta förrättningen för afvaktan af en föreslagen klandertids utgång, kunna Utskotten icke eller inse; ty antingen taxeringen klandrades eller icke, vore det alltid en förlorad tid. Frågan om taxeringens orubbliga fastställande före skiftet, tillhör egentligast 18 Cap. och Utskotten skola der meddela yttrande deröfver; hemställande, att de här upptagne förslag af Olof Lindbäck och Jan Andersson j

måtte förfalla.

vare , sig genom storskifte eller serskilde lotter hemmans-delegare emellan, icke så vida ej alla delegarne sig derom förena, må i skifte ingå, sedan den af Skiftesmannen, Gode Männen och delegarne undersökt blifvit och befunnen vara i det skick, att skifte derå icke till gemensam nytta lända kan, eller der marken är af beskaffenhet, att skogens alltför långsamma och svaga upp-vext skönjas kan.

’ Skog och utmark af sådan ofruktbar beskaffenhet, att den med inrös-”ningsjorden icke kan beräknas, må, så framt alla delegarne derom förenas, ”från skiftet uteslutas, och till gemensamt begagnande förblifva; och bör in-”rösnings jorden med den del af utmarken, som odlingsbar är, således ser-”skildt skiftas.”

Förslag af enahanda syftning hafva varit väckte vid de båda senaste Riks-dagarne och blifvit af Rikets Ständer afslagne, hufvudsakligen af det skäl, att medgifvande, i allmänhet, af hvad för de sex norra Länen blifvit, med af-seende å dervarande locala förhållanden tillåtet, skulle motverka det nyttiga ändamål, Skiftes-stadgan åsyftar, nemligen att förekomma ytterligare delning

af jorden, der laga skifte en gång


skett, samt att för delegarne bereda så för-monliga skiften, som belägenheten medgifver.

Detta skäl har icke sedermera


förlorat i giltighet, och Utskotten hemställa fördenskull, att dessa förslag måtte ogillas.

8^.i mom. Af Bengt Gudmundsson: att åboer på ett och samma hemman eller hemmans-nummer, hvars egor hlifvit vid laga skiftet utbrutna och från öfrige hemmanen skiljde, icke må emot deras vilja, då de äro derom ense, åbringas skifte.

Af Olof Lindbäck från Hallands Län: att vid verkställdt laga skifte, hemmans-nummer emellan, det må vara delegarne sedermera inom ett och samma hemmansnummer obetaget att sins emellan laga skifta eller tills vidare dermed anstå; dock att den eger vitsord, som skifta vill.

Skiftes-stadgans föreskrift i denna del afser och länder till delegarnes uppenbara fördel, då, med en högst ringa tillökning i utgift för skiftet, alla och en hvar erhålla sina lotter serskildt utlagde. Det slags förmynderskap, Författningen sålunda utöfvar öfvei’ den enskilde, kan icke anses störa ett för stort intrång i hans fria dispositionsrätt öfver sin egendom; och det skulle vara ett förbiseende af både det enskildta och allmänna bästa att tillstyrka en förändring i de helsosamma stadganden, hvarigenom Skiftes-stadgan i förevarande fall påtvingar delegarne en fördel. Utskotten ledas af dessa åsigter att motionärernes ifrågavarande förslag af styrka.

g Af Jan Andersson från Westerås Län: att h varje hemmans-egare må vara ovillkorligen berättigad att få sina flera hemmansdelar i en och samma by med deras egor sammanlagde, derest icke olika natur å jorden der-före lägger hinder i vägen.

Ett mägtigare hinder än jordnaturers olikhet ligger, efter Utskottens tanka, i vägen för en sådan ovillkorlig rättighet att få serskildte delar af olika hemmansnummer sammanlagde: det är nemligen aktningen för andras rätt och det skydd, lagen måste lemna åt allas. Så vida en sådan sammanläggning kan ske utan kränkning af andra delegares rättvisa anspråk, är den redan medgifven och längre synes rättigheten i detta hänseende icke kunna utsträckas. Motionärens förslag anse Utskotten således

böra lemnas utan afseende.

Detta förslag, som står i sammanhang med motionärens yrkande vid 1 §. 3 mom. af detta Cap., hvaröfver Utskotten sig afstyrkande yttrat, synes hvarken påkalladt af något allmänt behof, eller väl instämmande med hela Skiftes-författningens hufvudsyfte att i görligaste måtto sammandraga hvars och ens egolotter. Då den tillåtit till och med 3:ne skiften, motsvarande de serskildte slagen af egor, — åker, äng och utmark, — härden gifvit tillräcklig latitud häri, med afseende å locala förhållanden; och Utskotten hemställa, att något vidare icke måtte medgifvas, annorlunda än nästföljande §. bestämmer, utan

motionen härom förfalla.

Frågan om antalet af skiften, hvari jorden skall lämpligast läggas, utgör en sådan väscndtlig omständighet vid skifte, att dess afgörande ovillkorligen måste föregå, innan skiftet kan fortsättas och fullbordas. Denna fråga måste således, till följd af sakens natur, alltid blifva en preliminär fråga, och motionärens förslag innebär i sig en motsägelse, då skiftesläggningens bestämmande tillhör Skiftesmannen och Gode Männen endast, så vidt det beror på att bestämma, om jorden kan läggas i ett, två eller högst tre skiften.

Skäl synas icke vara att göra ändring i det närvarande stadgandet; hemställande Utskotten alltså,                                         °

att motionärens framställning måtte lemnas utan afseende.

En föreskrift, att det åligger delegarne anskaffa charta öfver skifteslaget, synes vara mindre behöflig. Det torde nemligen kunna antagas, att jorde-garne rätt väl förstå, det utlösandet af charta/i fall sådan icke förut inne-hafves, medför långt mindre kostnad, än markens förnyade uppmätande och å charta läggande; äfvensom att de således, om skiftet bifalles, icke underlåta att den förstnämnda åtgärden vidtaga. För sjelfva undersökningen om skiftets ändamålsenlighet synes, då skifteslagets område är genom de vid Storskiftet utstakade rålinier bestämdt, chartas anskaffande vara öfverflödigt, och således, om skiftet afslås, delegarne kunna besparas kostnaden för utlösande deraf. Att åter de delegare, som skiftet bestridt, skulle, om skifte förordnas, ensamme kostnaderne utgöra, finna Utskotten äfvenledes sig icke kunna tillstyrka. Utskotten förmoda, det motionären endast afsett kostnaderne för den föreskrifna undersökningen, då han yrkat, att kostnaderne skola drabba dem, som genom skiftets bestridande undersökningen föranledt; men då i det fall, att skifte förordnas, undersökningen är en åtgärd, hvarigenom en del af förberedelserna lör skiftets verkställande blifvit redan undangjord, och alla delegarne föl jagtligen deraf hafva gemensam nytta, synes ock, att de, på sätt nu föieskrifvet är, böra alla i kostnaden deltaga; hvadan Utskotten ock hemställa,

att motionen i denna del icke må varda bifallen.

Om det äfven kan, med afseende å eldsfara, synas ändamålsenligt, alt den, som bor medierst, bör vara pligtig att utflytta, anse Utskotten likväl den nu stadgade grund för bestämmande af utflyttnings-skyldigheten vara mest rättvis och lämplig; till följd hvaraf Utskotten icke kunna förévarande motion tillstyrka.

Ehuruväl Skiftes-stadgans föreskrift, att ersättning i skog skall i skogs-fornödenheter gäldas, på många orter ovillkorligen leder till ett hastigt förstörande af den förut sparade skogen, må det väl dragas i tvifvel, huruvida ändamålet att förekomma ett sådant utrotande af skogen skulle uppnås, om ersättningen i annat än skogselfecter bestämdes; ty med temlig sannolikhet kan antagas, att den, som skogen vid skiftet erhållit, skulle i sådant fall genom skogens nedhuggande söka bereda sig en hastig, ej obetydlig inkomst. Vid sådant förhållande, och då någon ändring i sättet för ersättningens gäldande icke torde med fördel kunna göras, utan det närvarande stadgandet derom kommer att bibehållas, måste den för afbrukningen bestämmande tiden, med afseende å hvars och ens rätt att icke inom sitt område lida något intrång af andra, inskränkas till så kort tid, som kan med ömsesidiga fördelar och anspråk förenas; och anse Utskotten den af Författningen, såsom den längsta, utstakade tiderymden af 10 år vara i detta hänseende fullt tillräcklig; hemställande Utskotten således,

att å motionärens förslag i detta ämne afseende ej mätte fästas.

Delta förslag är en följd af hvad motionären vid 6:te Cap. anmärkt och står derjemte i omedelbart sammanhang med dess jemväl framställde förslag till ändring af 18 Cap. 9 §., hvaröfver Utskotten få tillfälle att här nedan sig yttra. Med åberopande således af sitt yttrande vid nämnde 6 Cap. och hänvisande till Utlåtandet vid 18 Cap. 9 §., få Utskotten här förklara, det Utskotten icke finna någon anledning till ett sådant förnyadt discuterande af de frågor, hvilka till skiftes-beredningen höra, aldraminst dem, hvari Skiftesmannen och Gode Männen ega beslutande-rätt; och kunna Utskotten icke inse någon fördel, men väl olägenhet af tidsförlust och ökad kostnad, genom det föreslagna uppskofvet med skiftets fullständiga afslutande och Charke-läggaude. Icke heller stå motionärens förslag vid 6 Cap. och vid förevarande §. rätt väl tillsammans, då, enligt det förra, Skiftesmannen åligger att, in-nom en månad efter första öfverläggningen och beslutet i dessa ämnen, pro-tocollet med utlåtande till Ordföranden i Egodelnings-Rätten insända, och det således ganska iätt kan hända, att frågorna äro af Egodelnings-Rätten till pröfning upptagne, innan förrättningen hunnit så långt, att dessa samma frågor kunde komma till den förnyade discussion emellan Skiftesmannen, Gode Männen och delegarne, som af motionären här föreslås. Af dessa flere skäi hemställa Utskotten, att

motionärens ifrågavarande förslag måtte ogillas.

Denna förändring, som afser, att skifteshandlingarna icke behöfde vara renskrifne vid skiftets utstakande på marken, synes hvarken nödig eller gag-nelig; den står dessutom i strid med stadgandet i nyssföregående' §, rörande Chartae-beskrifningen; och då dessa skiftet angående handlingar äro af högsta vigt samt på deras tydlighet och redighet mången gång beror, om delegarne skiftet rätt förstå eller icke, är det ingalunda skäl att genom en eftergift åt Landtmätarens beqvämlighet gifva anledning till onödiga tvister, som ofelbart blefve en följd af mindre kunnige och förståndige delegares origtiga uppfattning af orediga och otydliga handlingar. Utskotten anse sig alltså böra förslazet härom af styr ka.

Af Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län: att, i stället för det Skiftesmannen, enligt 17 Cap. 2 §., är skyldig, inom ett år ifrån den tid, skiftet fastställdt blifvit, renoverad Charta till delegarne aflemna, sådan Charta bör dem tillställas, på samma gång protocoll och andra handlingar öfverlemnas.

Af Bengt Gudmundsson: att slutet af §. borde sålunda förändras, att Landtmälaren vore till ansvar förfallen, endast i den händelse, att han utan laga skäl fördröjer handlingarnes ulgifvande.

Det af Johannes Christoffersson framställde förslag, i hvad det rörer tiden för aflemnande af protocoll och handlingar till skiftet, kan af Utskotten för ten för ingen del godkännas, såsom endast ledande till onödig tidsutdrägt Då i öfrigt, enligt 2 i detta Gap., alla dessa handlingar skola vara ren-skiifna, innan skiftet a maiken utstakas, lärer något hinder icke kunna vara att dem vid skiftets afslutande utgifva. Ansvaret för försummelse härutinnan är således med fullt fog beslämdt, och Utskotten kunna icke finna någon anledning att tillstyrka någon förändring, i afseende på liden för ifrågavarande handlingars aflemnande, utan hemställa, att

motionen måtte i denna del förf alla.

Hvad ater vidkommer den gjorde anmärkningen, att charta borde tillika med handlingar och protocoll aflemnas, antingen fullt renoverad eller med delnings-linierna endast i blyerts utmärkte, så kan icke bestridas, det ju så-dant skulle leda till lättnad för delegarne i bedömandet af skiftets beskaffenhet och måhända förekomma flere tvister. Då likväl bör afses, att Landtmätaren under den tid, da han måste sysselsätta sig med arbeten ute på marken, icke kan hafva ledighet för ehartae-arbete, hvilket ock derföre blif-vit i Instructionen sasom vintergöromål för Landtmätaren beslämdt; anse Utskotten det vara obilligt och olämpligt att fordra, det han skall renoverad charta på samma gång med protocoll och handlingar aflemna; likasom Utskotten finna sadant för ingen del nödigt, då delegaie kan, der han så be-höfvei, vinna all upplysning, i afseende på skiftet, genom tillgång till concept-chartan och Landtmätarens i ämnet meddelande förklaring. Utskotten hem-Ställa alltså,

att motionärernes i detta hänseende gjorda serskildta framställningar icke måtte bifallas.

Bengt Gudmundssons and rings-förslags i fråga om ansvaret för försummelse i aflemnande af handlingar och protocoll, synes fullkomligen öfverflö-digt, då ansvar icke kan uppkomma för något, som med laga skäl göres eller underlåtes.

Framställningen torde således lemnas utan afseende.

f §. Af Bengt Gudmundsson: att, då skifte blifvit ändradt, Skiftesman bör inom fjorton dagar efter deraf erhållen del, eller så skyndsamt ske kan utan olägenhet för andra delegare, utsätta ny föri ättning. Anseende motionären en ovillkorligen bestämd föreskrift i detta fall icke nyttig, emedan Landtmätaren vid utslagets delfående kan vara sysselsatt med förrättning, som utan skada för delegare icke tål uppskof, och kan vara af mera vigt, än den, hvarom föreskriften handlar.                                        ö

Motionären synes hafva fattat meningen af föreskriften i denna §. så, Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 1 Haft.                            4 som skulle Landtmätaren åläggas inom 14 dagar efter erhållen del af Utslaget, börja förrättningen till skiftets ändrande. Sådan är likväl ingalunda meningen/ Det är allenast föreskrifvet, att Landtmätaren skall inom sagde tid utsätta förrättningsdagen, hvarvid han naturligtvis är oförhindrad att lämpa densamma efter sina öfriga för hand varande göromål. Anmärkningen hvilar således på ett fullkomligt misstag, och Utskotten hemställa, att den måtte förfalla.

Såsom uttryckande en billig medelväg emellan föreskrifter ne i 81 af Storskiftes-Författningen den 12 Augusti 1783 och i Kongl. Brefvet den 20 Febrnari 1821, af hvilka den förra lemnade öppet, att när som helst söka rättelse i felagtig uträkning, och den senare icke alls medgaf det, hafva Rikets Ständer vid 1828—30 årens Riksdag beslutat ifrågavarande §:s oförändrade bibehållande; och Utskotten hemställa,

att någon ändring i stadgandet icke heller nit måtte görasj utan den härom väckte motion få förfalla.

17 Cap.

Af Utskottens yttrande, i fråga om chartas aflemnande i sammanhang med protocoll och handlingar, är det en följd, att Utskotten jemväl anse

det af Johannes Christoffersson här gjorda förslag böra förfalla.

18 Cap.

Af Bengt Gudmundsson: att det tillägg borde göras, att, om Ordföran-_ .är jäfvig, ban bör sådant i Hof-Rätten anmäla, och annan närboende, ojäfvig Domare förordnas; samt att Förste Landtmätaren borde vara förste ledamoten i Egodelnings-Rätten och, vid dess förfall, Andre Landtmätaren, eller, om äfven han är förhindrad, någon annan Landtmätare, som af Kongf Maj:ts Befallningshafvande, uppå anmälan, förordnas; hvaremot den mening’ som tillåter Gode Männen i Häradet eller Tingslaget att till ledamöter i Ego-delmngs-Rälten utses, skulle ur §:n utgå.                                   0

i ^ftes-stadgan intaga någon föreskrift, huruledes Domare må i Ilof-Rätten anmäla sin jäfvighet i visst mål, och annan Domare i hans ställe förordnas, finna Utskotten icke behöfligt, då allmänna lagens föreskrift i detta fall bör tjena till efterrättelse.

Fråga om tillökning i antalet af ledamöter i Egodelnings-Rätt har redan vid 1828 års Riksdag varit väckt och blifvit afslagen. Då ledamöterne hvar lör sig hafva rösträtt, synes antalet fullt tillräckligt, och en tillökning deri skulle endast medföra en ökad kostn-ad för delegarne. Att desse skulle ega några ledamöter sjelfve utse, finna Utskotten icke lämpligt, emedan Egodelnings-Rätten skulle derigenom erhålla caracteren af en Compromiss-rätt, i stället lör alt vara , hvad den bör, en domstol. Hvad beträffar förslaget, att Förste eller Andre Landtmätaren skulle vara förste ledamoten i Egodelnings-Rätten, så har det flere skäl emot sig, utom den olämpliga tillökningen i ledamöternas antal. Förste Landtmälarens tjenste-åligganden fästa honom vid Läns-residenset och Provins-contoiret; dessa sina egentliga skyldigheter skulle han omöjligen kunna undgå att väsendtligen försumma, om han skulle nödgas resa omkring i Länet från Egodelnings-Rätt till Egodelnings-Rätt, från Härad till Härad. Äfven Andre Landtmätaren skulle ryckas från sina egentliga göromål till en fremmande verksamhet, för hvilken de dessutom aldrig kunde räcka till, om de skulle blifva permanente ledamöter på en gång i alla Egodelnings-Rälter i Länet. Men ej nog härmed; hvilken kostnad skulle ej härigenom för delegarne uppkomma, till ersättande af alla dessa resor i alla rigtningar? Utom olämpligheten af den föreslagna förändringen af Egodelnings-Rätten, är den äfven fullkomligen obehöflig, då Skiftesmannen, hvilken såsom redovisande för sin förrättning måste vara tillstädes, bör Egodelnings-Rätten med alla nödiga upplysningar tillhandagå, och Rätten dessutom eger att annan Landtmätare, om så behöfves, sig till biträde kalla. Utskotten anse sU på dessa skäl föranlåtne                                                       °

motionerne i förevarande fall af styrka.

Hvad beträffar den af Bengt Gudmundsson föreslagna uteslutning af den i §. förekommande mening, som rörer tillåtelsen alt till ledamöter i Egodel-nings-Rätt utse ”de inom socknarne i Häradet eller Tingslaget valde Gode Män;” så synes detta förslag endast härleda sig ifrån och afse ett iagtlagan-de af den åsigt, motionären här ofvan uttryckt, att God Man borde till förrättning kallas, utan afseende, om han tillhörde Häradet eller Tingslaget, al-lenast han bodde närmast förrättningsstället.

Utskotten, som meddelat ett afstyrkande yttrande i denna omständighet, e-ga anledning alt jemväl nu vidhålla sin tillförene uttalade mening; och hemställa, att Bengt Gudmundssons ifrågavarande förslag måtte förfalla.

Förmodligen har motionären föreställt sig, att genom dess förslag att insätta Förste Landtmätaren såsom den femte ledamoten i Egodelnings-Rätten, det förhållande skulle undvikas, att Rätten icke alltid framställde en gifven pluialitet, utan i beslutet stannade med lika röster mot lika. Då likväl exempel gifvas, att ej blott tvänne, ulan trenne olika meningar uppstå, kan det fall inträffa, att två röster stannade emot två och den femte ledamoten vore af egen skiljaglig åsigt. Äfven om Utskotten tillstyrkt förslaget om tillökning i ledamöternes antal, hade Utskotten således icke dess mindre saknat anledning att föreslå den bär ifrågaställde ändringen, och ega Ulskolten nu så mycket mera skäl alt densamma afstyrka.

Den befrielse, motionären åsyftat för Domaren, ifrån skyldigheten alt före dess afresa från sammanträdesstället protocoll och utslag till parterne ut-gifva, anse Ulskotten hvarken af något behof påkallad eller till någon fördel ledande, då Domaren alltid kan lämpa tiden för sammanträdet efter si ne andra embets-göromål, och vid de tillfällen, då sammanträdet icke å Lagtima ling hålles, protocoll och utslag icke kunna blifva af den vidlyftigh» t, alt deras utskrifvande, sedan de blifvit på föreskrifvet sätt justerade, serdeles lång tid erfordrar. Utskotten kunna på grund häraf,

den föreslagna förändringen icke tillstyrka.

Då Utskotten afslyrkt förslaget, att Förste Landtmätaren må vara ledamot i Egidelmugs-Rälten, är deraf en följd, alt Utskotten anse

denna anmärkning böra förfalla.

"Till Egodel nings-R i tis upptagande och afgörande höra alla de frågor, som i denna stadga uppräknade finnas, med undantag af sådane mål, som ”angå pröfning af tvister om rågångar, hvarom 5 Gap. handlar. Fråga, som ”i sammanhang med klander å skifte mot Skiftesman kan väckas om ersättning ”för delegare lillskyndadt lidande genom olagligen verkställdt skifte, upptages 'afven af Egodelnings-Rätlen.”

I motsats mot motionären anse Utskotten det utförliga uppräknandet af de, serskildte frågor, hvilka tillhöra Egodelnings-Rätls behandling, leda till tydlighet och sålunda förekomma missförstånd i denna del. Att det i alla fall icke lärer kunna alldeles undvikas, ådagalägger motionären sjelf, då han, mot tydliga ordalagen i denna §., anser frågor om stängsel-delningar i gemen, eller äfven då de ske utan sammanhang med laga skifte, tillhöra Egodelnings-Rätten. Så mycket mindre anledning hafva Utskotten att tillstyrka den föreslagna ändringen, hvilken de deremot hemställa, måtte varda ozillad.

O

Af Olof Lindbäck från Hallands Län: alt graderingens ovillkorliga fastställande, bör delnings-åtgärden föregå, och gradering, som icke inom 30 dagar efter laxeringslängdens upprättande klandras, sedermera vara gild och ritan klander.

Af Nils Gustaf Nilsson från Östergölhlands Län: att graderingen inom bestämd tid bör anses orubbligt fastställd, innan skiftesläggningen företages.

Anmärkningar och förslag af fullkomligen enahanda innehåll och syftning hafva blifvit vid de båda senaste Riksdagarna framställde och utförligt discuterade. Rikets Ständer hafva dem vid båda tillfällena afslagit, och de skäl, hvarpå sådant skett, äro i närvarande stund lika gällande. De förenade Utskotten vid sista Riksdagen åberopade, såsom eget utlåtande i ämnet, hvad den år 1831 till Skiftes-stadgans närmare öfverseende af Kongl. Maj:t nedsatta Comité, i dess afgifne underdåniga utlåtande, anfört, och Utskotten skulle nu inskränka sig till en blott hänvisning dertill, om Utskotten icke föreställde sig, att Rikets Ständer, hellre än att gå tillbaka till förra Riksdagens handlingar, skola föredraga att se samma ComiteÄs yttrande här ånyo upprepadt. Det är af följande innehåll:

”Af alla åtgärder vid ett egoskifte etc. — — nya kostnader för dele-garne.” (se Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande jNT:o 21).

Likasom Rikets Ständer tillförne godkänt de här utvecklade skäl, hemställa Utskotten, att äfven nu de gjorde framställningarne om ändring i de gällande föreskrifterne icke måtte vinna något afseende, utan stad-gandena oförändrade bibehållas.

Den här föreslagna förändringen är blott en följd af hvad motionären vid 9 §. föreslagit, och lärer således i och med densammas ogillande få anses böra af sig sjelf förfalla.

Af Olof Lindbeck från Hallands Län: att vid klander af laga skifte, Egodelnings-Rätten må hafva sig föreskrifvet, dels att inhemta Skiftesmans och biträdande Landtmätares, om sådan tillkallad är, Utlåtande, och detsamma, muntligen eller skriftligen anfördt, i protocollet antekna och intaga,

dels ock tydligen bestämma, uti livad, delar, och på hvad sätt skiftet till sina lägen med det mera ändras skall, samt på en gång omfatta alla omständigheter.

O

Dessa sist anförda anmärkningar torde synas skäligen öfverflödige, då Egodelnings-Rälten med ordinarie Domhafvänden till Ordförande icke^ iärer kunna antagas vara okunnig om sin första skyldighet att fullständigt utreda tvistefrågorna, och dem sedermera med ordning, fullständighet och klarhet afdöma. De föreskrifter, som Författningen meddelar om serskild Landtmäta-res kallande till Rättens biträde; om Skiftesmannens skyldighet att vara tillstädes, medhafvande Chartor, Protocoll och öfrige handlingar, som saken röra m., m. synas för ändamålet tillräckligen utförlige, och kunna Utskotten med fullt skäl hemställa,

ifrågavarande af Olof Lindbäck gjorde framställning måtte lemnas utan af seende.

Hvad Bengt Gudmundsson derjemte föreslagit, måste Utskotten anse, dels såsom för klaganden möjligtvis betungande, dels såsom, hvad Landt-mätaren och Domaren angår, alldeles öfverflödigt; äfvensom påföljden af talans förlust icke på något vis synes lämpad efter de föreskrifne iagttagelser-nes i sig sjelf obetydliga vigt. Utskotten finna sig alltså föranledde att

bifall till ifrågavarande förslag af styrka.

Utskotten anse denna anmärknings beskaffenhet vara sådan, att Utskotten endast behöfva yttra en enkel hemställan,

att densamma måtte förfalla.

Då Skiftesmannen icke är i målet part, lärer någon anledning icke finnas att jemväl med honom communicera besvären till underdånig förklarings afgifvande. Hvad motionären i denna del föreslagit, kunna Utskotten således icke finna förtjent af något afseende. Vid den senare anmärkningen åter finna Utskotten väl, att, då Concept-chartor och handlingar skola af Landt-mätarne till Provins-contoiren inlcmnas, det icke är, med iagttagande af föreskriften derom, rätt instämmande, att dessa Chartor och handlingar kunna, med äfventyr af maculering, få i tvister besvärs-handlingarne åtfölja; men då detta är Landtmätarnes ensak, synes ett förbud deremot icke vara lämpligt; och Utskotten tillstyrka således,

att motionärens framställningar i båda dessa afseenden matte utan af seende lemtias.

Af Bengt Gudmundsson: att Skiftesman skall tillställas del af utslag i skiftesmål, som vunnit laga kraft eller blifvit af Kongl. Maj:t, uppå underdåniga besvär, meddeladt.                          .                           .

Åliggandet, att till Ordföranden i Egodelnings-rätten sa skyndsamt insända chartor och handlingar öfver fullbordade skiften, skulle för Landtma-taren medföra en möda och medtaga en tid, som han på ett i alla hänseenden gagneligare sätt kan och för sin bergning måste använda. Afven ur andra synpunkter vore det utan ändamål och nytta att en sådan skyldighet Landtmätaren ålägga, och synes det nuvarande stadgandet i detta hanseende tillfyllestgörande, för att sätta Domstolen i tillfälle att skiftets beskaflenhet bedöma. L;ka litet gagneligt vore det ock att påbjuda, det jordägare skulle kallas till det sammanträde, då fråga om fastställelse af skiftet förekommer, enär deras närvaro eller frånvaro är, för bestämmande af rättens omdome om skiftet, alldeles likgiltig, och delegarnes kallande således icke kan leda till annan följd än förökande af deras kostnader.

Hvad angår förslaget om skyldighet att delgifva Skiftesmannen utslag i skiftesfrågor, anse Utskotten sig sakna anledning att deruti instämma, då Landtmätaren ty förutan icke lärer hafva svåit att förvärfva kännedom om utgången af de skiftesfrågor, hvilka dragas under Kongl. Maj:ts pröfning, och han knappt kan undgå att känna, hvilka af Egodelmngs-Rätten faslstallas. Utskotten hemställa således, att alla de serskildta anmälkningai, som mot denna §. blifvit anförde, måtte varda ogillade.

De framställningar, som blifvit gjorde af Herr Prosten Gahne, Lars Boethius från Stora Kopparbergs Län och Olof Lindback fran Hallands.Lin, åsyfta väl icke egentligen ändring eller tillägg i skiftes-stadgan; men^U^hk-väl dermed i sammanhang, och Utskotten hafva af denna anledning nämnde memorial serskildt för sig slutligen förehaft, likasom Utskotten deröfver utlåtande nu jemväl meddela.

Af Olof Lindbäck har hlifvit framställd den önskan, att det allmänna bidraget till utflyttningar må skyndsammare utgå; och af Lars Boethius är föreslaget, att hvarje iorde^änderätts innehafvare i grufva må kännas skyldig att vid skifte uppgifva och bevaka sin rätt, eller i motsatt fall förklaras densamma förlustig. I afseende på den förra frågan, är den framställda önskan förekommen genom Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om ett förslags-anslag för detta behof, och Stats-Utskottets i dess Utlåtande N:o 61 gjorda tillstyrkande deraf; hvadan, om Rikets Ständer dertill lemna bifall, något tillgö-rande å Utskottens sida icke erfordras. Hvad åter angår yrkandet, att jord-eganderätts innehafvare i grufva skall, vid äf ven tyr att denna rätt förlora, densamma vid skifte uppgifva och bevaka; så kunna Utskotten icke deruti instämma. De fall lära väl vara ytterst sällsynta, då jordegande-rätt i grufva hlifvit afhänd, och sådant icke är af skifteslaget kändt; men om ett sådant fall verkligen inträffar, kan det icke med rättsgrund förlikas, att inne-hafvaren, som lättligen saknar ringaste aning derom,att skifte hlifvit begär dt, skulle kunna beröfvas sin egendom, för det han underlåtit att vid skifte, som honom i öfrigt icke på något sätt] angår, sig anmäla och sin rätt bevaka. Utskotten äro, i afseende på denna motionärens framställning, af den tanka, att den icke kan till bifall af Utskotten på något sätt anmälas.

Herr Prosten Gahne har, med anförande af det alldeles egna förhållande, som på Gottland eger rum, i det att egoblandningen der finnes till den grad utsträckt, att hemman gifvas, hvilka hafva egor ej blott på ända till 30 serskilda ställen inom andra hemmans-områden, utan jemväl inom flere olika socknar, föreslagit, att, på det ett så för jordbruket ofördelagtigt förhållande måtte försvinna, och tillämpning af Skiftes-stadgans föreskrifter göras möjlig, hvarje socken måtte indelas i ett lämpligt antal skifteslag, sålunda att de hemman, som hafva sina egor mest sammanblandade, komma att till-höra ett och samma skifteslag, hvarefter, och sedan en dylik indelning, hvilken ganska lätt kan verkställas, försiggått,, Skiftes-stadgan borde gälla med följande modificationer:

l:o att förut verkställde laga skiften eller storskiften, hvarvid delegarne ei erhållit sina egor i flere än sex lotter, icke utan samtlige delegarnes be-gifvande må genom nytt skifte rubbas, annorlunda än der lämpliga mindre ego-utbyten och rågångs-rättningar med ömsesidig fördel kunna verkställas: Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd, 1 Haft.                           5

I samma syftning, som Herr Prosten Gahnes ifrågavarande förslag, afgaf vid 1828 års Riksdag Herr Prosten Lyth en motion, som då icke föranledde någon annan åtgärd, än att, i sammanhang med andra vid Skiftes-Stadgan gjorde anmärkningar, blef af Rikets Ständer beslutad en underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t ville anställa undersökning om nämnde Stadgas tillämplighet i serskilda provinser. Den Comité, som i anledning häraf förordnades af Kongl. Maj:t år 1831, yttrade vid de uppgifna förhållandena med ego-blandningen på Gottland, att ”det ville synas, som utan en sådan allmän reglering, hvarvid hela provinsen, efter egobiand ningarnes beskaffenhet, indelades ”i flere större skifteslag, några i allmänhet lämpliga och nyttiga skiften icke "kunna i denna ort till vägabringas;” och instämma Utskotten jemväl isamma omdöme. Den bördiga jord och det milda luftstreck, hvaraf Gottland är på ett så utmärkt sätt gynnadt, göra det än mera vigtigt, alt, genom ett ändamålsenligt sammandragande af de spridda ego-lotterne, invånarne må sättas i tillfälle att uppbringa sitt åkerbruk till den höjd, det med så gynnsamma natur-förhållanden kan uppnå, och h varifrån det hittills genom ego-blandningen hållits så långt aflägsnadt. Utskotten hemställa fördenskull,

att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i Nåder förordna om undersökningar och beredande af en sådan allmän reglering, hvarigenom, med tillämpning af Skiftes-Stadgans föreskrifter, den öfverklagade egoblandningen i denna provins må afhjelpas , och jordbruket vinna den förkofran, som med nämnde Stadgas tillämpande åsyftas.

Stockholm den 30 Juni 1840.

55

Ank. till Exp. Utsk. den sp Juli , kl, 10 f. m.

Betänkande, i anledning af väckte frågor om ändring och förklaring i vissa delar af Kongl. Förordningen den 1 .Augusti i8o5 , samt andra Författningar, rörande skogarne i Riket,

Det Hedervärda Bonde-Ståndet liar till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterat åtskilliga memorial, åsyftande dels ändring i Kongl. Förordningen den 1 Augusti 1805 om skogarne i Riket, dels förklaring af andra dermed gemenskap egande lagar och författningar.

Öfver dessa motioner, hvilka Utskotten, i anseende till deras likartade beskaffenhet, ansett lämpligt att i ett sammanhang behandla, gå Utskotten nu att gemensamt utlåtande afgifva.

I ämnet har blifvit anfördt:

Af Olof Olofsson från Westerbottens Län: att den i 23 §. afofvannämn-de 1805 års Kongl. Förordning stadgade ansvarspåföljd af dubbla åverkans-böter för boställs- och kronohemmans-innehafvare, som beträdes med försäljning af skog, eller på annat sätt skog åt andra olofligen upplåter, väl vore af behofvet påkallad, men att det syntes stridande mot allmänna rättsbegreppet, att den, som, vare sig genom köp eller annorledes, på ett ärligt sätt erhåller skog, från sådane lägenheter, skall vara till enahanda ansvar förfallen, helst man med säkerhet bör kunna antaga, att öfverlåtaren skall i första rummet känna, med hvad rättigheter och skyldigheter bostället innehaf-ves. Motionären har, i följd häraf, föreslagit, att väl det för boställshafvare i ofvannämnde §. stadgade ansvar må qvarstå, men att den, som skogen kö-per eller på andra villkor erhåller, skall vara från allt ansvar fri, utan af-seende, om han vetat eller ej, att han skogen från boställe bekommit. Skulle detta förslag emedlertid icke finnas tillämpligt på alla boställen, har motionären yrkat, att det åtminstone måtte tillämpas på alla Prestebols-innehaf-vare, och dem, som med dessa på‘ett eller annat sätt kunna contrahera om skog, enär den agtning och det förtroende, som böra vara rådande emellan en själasörjare och en åhörare, kan, genom ett den senare åbragdt ansvar, för alltid förloras och möjligen urarta till ovilja och hat, medförande betänkliga följder.

Af Olof Pehrsson från Gefleborgs Län: att, då den i Kongl. Förordningen af den 28 October 1830, angående en friare dispositionsrätt öfver ekeskogen, samt maste- och stor verks träd, för egare af skattejord bestämda lö-seskilling af 24 sk. Bmco på hvarje mantal för vinnande af fri och oinskränkt dispositionsrätt till de å hans egor varande eller framdeles uppväxande maste- och storverksträd, är för Staten af så ringa värde, men de i allmänna lagen samt 1805 års Kongl. Förordning om skogarne i Riket, jemnförd med Kongl. Förordningen den 18 December 1823, för huggande eller försäljning af masteträd och spiror, utan föregånget hembud till Kronan stadgade, ännu för skattehemmansegare, hvilken i Författningarnes labyrinth obevandrad, förbisett medgifvandet af lösningsrätten och sig deraf icke begagnat, qvarståen-de böter af 33 R.dr 16 sk. Banco, äro så uppenbart olämplige, i det skatte-mannen mången gång blir ett olyckligt offer för åklagaremagten, genom, fällande till stora böter för begagnandet af en product, den han ansåg och med skäl kunde anse såsom sin välfångna egendom; motionären ansåg sig ej sakna skäl att föreslå, det egaren af skattejord måtte utan erläggande af någon lösen förunnas enahanda rättighet till fri disposition öfver masteträd och spiror, som, enligt 40 §. af Skogs-Ord ningen, egare af frälsejord tillkommer.

Af Anders Andersson från Östergöthlands Län: att erfarenheten, så väl i motionärens hemort, som flere andra Rikets landskap, visat den i 53 §. af Kongl. Förordningen den 1 Augusti 1805 om skogarne i Riket uttryckte grundsats, att svedjande å sandmo samt bergagtig och stenbunden mark är i allmänhet för landet och det alknänna skadligt, vara alldeles stridande mot verkliga förhållandet; att ofta händer, det jord af nyssnämnde beskaffenhet innefattar betydlig näringskraft, som till följd af oländighet icke kan genom plöjning eller åkerrödjning åtkommas eller användas på annat sätt, än genom svedjande; men benämningen stenbunden 0. s. v. antäges likväl alltid såsom ett oemotsägligt skäl att vägra tillåtelse till svedjandet. Det vore, enligt motionärens tanka, högst origtigt, att åbo å kronoskatte- och frälseskatte-hemman icke hade samma rätt, som egare af frälsehemman, att fritt disponera sin skog och mark, då de förra i förhållande till hemmantalet utgöra större skattebidrag; och orimligheten deraf tyckes vara uppenbar, att, under det den ena åboen, hvilken besitter frälsehemman, genom ändamålsenligt svedjande å :sina utmarker bereder sig åkrar, ängar och skogar, den andra hemmansegaren :i7 samma by, derföre att han besitter kronoskatte och frälseskatte, får sitta med händren i kors och betragta, huruledes värdet af hans egendom årligen förminskas genom utmarkernes förfall, i följd af förbudet att svedja. På grund häraf yrkar motionären, att 53 och 56 §§. af ofvannämnde Kongl. Förordning måtte så förändras, att rättigheten till svedjande måtte blifva lika fri för kronoskatte- och skattefrälse-hemman, som den nu är för frälsehemman.

Af Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län har, under anförande af nästan enahanda skäl, som nästföregående motionär, blifvit tillstyrkt: att det borde vara en hvar, som sjelf eger eller med stadgad åborält besitter hemman, öppet att, utan någon anmälan eller afhidan af tillstånd, företaga svedjande å sina egor, när honom godt synes. I sammanhang hvarmed yrkas: l:o att det i. 15 Cap. 1 §. Byggninga-Balken intagne stadgande om skyldighet för den, som önskar svedja, att uppgräfva jorden omkring svedjeplatsen, måtte alldeles förfalla, enär, sedan skogen i granskapet blifvit efter vanligheten undanröjd, skogseld icke, med iagttagen försigtighet, kan befaras, samt endast en dryg och onyttig kostnad derigenom utan ändamål vållas; 2:o att hägnads underhållande kring svedjeland måtte inskränkas till 2:ne år, helst så väl den uppvexande trädplantan efter denna tid icke mera skall ofredas af boskapen, som en längre fortfarande stängningsskyldighet endast skulle o-nödigtvis medtaga skog till gärdsle; och 3:o alt skogs- och jägeri-betjeningens rätt till åtals anställande för öfverträdelser af Skogs-författningarne måtte alldeles upphöra.

I denna motion hafva åtskillige af Ståndet instämt, hvaremot Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län yttrat, att, såvida motionären kunde hafva till syfte någon inskränkning i egande-eller nyttjande-rätten, voti Zweig-bergk funne sig föranlåten bestrida motionens antagande; i annat fall ansåge han de i motionen framställde förslag öfverflödige, enär, genom nu gällande Författningar, tillräcklig frihet uti de af motionären uppgifne afseenden redan linnes.

Af Lars Nilsson från Blekinge Län har blifvit hemställdt, att hvarje hemmans-egare måtte vara tillåtet att, utan afseende å markens beskaffenhet och ulan anmälan derom, efter fällning af bokskog, medelst afbrännande af qvarblifne grenar och q vistar m. m., en gång svedja; till stöd för hvilket förslag motionären, utom upprepande af de skäl, som blifvit af Anders Andersson och Gustaf Bernhard Appelqvist anförde, yttrat, att i motionärens hembyggd ganska ofta inträilar, det en mark, som kallas sandmo eller sten-bunden, ändock bär bok jemte annan skog, som fordrar stark näring; sådan mark tillföllc ej sällan vid skifte annan egare, och förre egaren måste afver-ka skogen, utan att kunna afvagta ett år, då bokträdet bär ollon till fortplantning. Marken höljes då af en stor myckenhet grenar, ris och spånor, som blifva så mycket mera onyttiga, som genom den i byalaget, i anseende till skiftet, mera allmänt pågående skogsfällningen, ett lika allmänt öfver-flöd på god ved är rådande. Delta, efter fällning af större träd, uppkommande allall måste, såsom icke lönande jnödan att till den aflägsna bostaden hemföra; qvarligga att ruttna samt förqväfva allt återvexande, marken gåfve sålunda hvarken skog eller bete, hvaremot i de fleste fallen en potates- och en råg-gröda kunnat derstädes hemtas genom svedjande, utan hinder för framtida gräsvext och skog.

Af Johannes Christoffersson från Kronobergs Län: att motionären ville fästa Rikets Ständers uppmärksamhet å skadan och missbruket i tillämpningen af 57 §. utaf Skogs-Ordningen, som stadgar, att ”den, som antingen genom kyttande eller med så kallad välterstockar förbränner någon mark, djupa mossar undantagne, skall h varje gång böta 20 R:dr, eller med dere-mot svarande fängelse vid vatten och bröd afstraffas.” Ehuru detta sätt att svedja, uti motionärens hemort, hvarken vore kändt eller begagnas annorlunda, än att, då första afbränningen, i anseende till långvarig väta, misslyckas , försöket påföljande år förnyas medelst påförande af ris, som antändes, hade detta sätt att behandla jorden, h vilket motionären ansåg på intet vis skadligt, enär den afbrända mörjan och den förruttnade skogsspillningen, förvandlad till aska, fördubblar kyttjan och befordrar gräsväxt intill dess ny skog uppvexer, likväl blifvit af Krono-åklagare åtaladt och den idoge landtmannen ofta sakfäld till de böter af 20 R:dr, som åberopade Författning bestämmer. Då ett sådant förfarande ofta afskräcker landtmannen att till sin synbara nytta och förmon behandla sin egen jord, hvaröfver samma Författning i 18 §. tillerkänt honom fri och oinskränkt dispositions-rätt, anser motionären först åberopade §. böra upphäfvas, så framt den nedtryckte jordbrukaren, som ofta till större delen beror af grödan från svedjeland, skall ega bestånd.

A t Ola Jeppsson tian Blekinge Län, med h vilken Lars Nilsson och Gustaf Bernhard Appelqvist från samma Län sig förenat, harjdifvit anförd t: att ehuru det syntes vara en tydlig följd, att den, som, på grund af Kongl. Förordningen den 28 October 1830, förvärfvat fri dispositions-rätt öfver ekskog, må så väl sjelf förpassa deraf behugget virke, utan afseende derpå, om han är frälse-egare eller icke, som ock beträffande ek-afbarkningen, förfara, som honom godt synes, en del vederbörande likväl tro sig befogade att framkasta hinder eller väcka talan i dessa afseenden; h vårföre motionären anså» nödigt, alt öfver ofvannämnde Nådiga Förordning utfärdas den förklarings att egare af Kronoskatte-hemman och. stadsjord af Kronoskatte-natur, hvil-ken, i följd af samma förordning, ekskog sig tillöst, må, utan hinder af äldre staäganden, vara tillåtet, ej mindre alt å det deraf behuggne virket utlärda lorsedel, än älven, i afseende å ek-afbarkningen förfara efter "odt-finnande.

Detta hafva Utskotten i öfvervägande tagit; och hvad först angår förslaget, alt den, som med boställs- eller kronohemmans innehafvare contrahe-rar om skog, skulle vara fri för allt ansvar, utan afseende, om han vetat eller ej, att skogen frän så beskaffad lägenhet bekommits; så lära Utskotten icke hafva af nöden alt anföra några vidlyftiga skäl för sitt afstyrkande af bifall till ett förslag, som står i uppenbar strid med grunderne för all Cri-minal-lagstiftning; och Utskotten inskiänka sig således till hemställan,

att Olof Olofssons i ämnet väckte motion måtte lemnas utan afseende.

livad dernäst beträffar förslaget, att skaltehemmans-egare må utan erläggande af någon lösen förunnas enahanda rättighet till fri disposition öfver masteträd och spiror, som, enligt 40 §. af Skogs-Ordningen, egare af frälsejord tillkommer; så finna Utskotten det förhållande, som motionären åberopat till stöd för sin framställning, nemligen obetydligheten af den i Kongl. Förordningen den 28 October 1830 för skatte-jordegare bestämda löseskilling, till vinnande af fri dispositionsrätt öfver masteträd och spiror, innefatta grund för en alldeles motsatt åsigt af saken. Då skatte-jordegare, med en så ringa afgift, som 24 sk. Banco för hvarje helt mantal, kan förvärfva sig Kronans af ålder förbehållne rätt till maste- och storverksträd, måste denna rätt, ehuru till utseendet afyttrad, i sjelfva verket anses vara af Staten åt hemmans-egaren efterskänkt; men just derföre, att afgiften är så obetydlig och det erfordras så ringa grad af omtanka hos jordegaren för att bereda sig fördelen

4o Las,- samt Allm, Besv. och Ekon. Utsk. Betankande, N.o 2, af fri dispositionsrätt i nämnde hänseende, anse Utskotten den stadgade lose-skillingen böra bibehållas så mycket heldre, som ett efterskänkande deraf numera skulle innebära på samma gång en orättvisa emot dem, som, med begagnande af sin lösningsrätt, afgilten redan erlagt, och ett oförtjent gynnande af dem, som försummat eller icke gittat den medgifna dispositions-rätten sig förvärfva. Utskotten tillstyrka således,

att den väckta motionen icke måtte bifallas.

Vid de af serskilde motionärer gjorde framställningar, i afseende på rättigheten och sättet att svedja, få Utskotten, ehvad dessa framställningar åsyfta full och oinskränkt frihet för jordegare i gemen, att efter godlfinnande i dessa fall förfoga, eller endast upphäfvande af vissa gällande lag-bestämmelser, erinra, att all lagstiftning för skogshushållningen h vilar på den erkända grundsatsen, att Staten eger ej blott rätt utan äfven förpligtelse att emot en ge-nerations-hugskolt skydda framfarna slägtens verk och kommandes förhoppningar. Ur denna grundsats härleda sig ock de stadganden, som gällande Författningar rörande skogarne här i Riket innehålla. Att borttaga eller förändra dem i en så vigtig omständighet, som beträffande rättigheten och sättet för svedjande, skulle, efter Utskottens omdöme, vara att gifva en lång framtids skatter till pris åt ögonblickets missförstådda vinstbegär. De skran-kor, detta eger för sig uppdragne i Författningarne, äro så mycket nyttigare, söm de på ett ganska väl afpassadt sält förena skydd för egendomen med tillräcklig frihet för dess innehafvare. Föga ändamålsenligt skulle det ock vara, att då man bemödar sig att införa och göra allmännare kända grunderna för en ordentlig skogshushållning, lösgöra den enskilde från de band, som redan finnas, och utan hvilka ett ordnadt hushålls-system i afseende på skogarne icke är möjligt. Utskotten vilja i öfrigt, med afseende å en del motionärers åberopande af frälse-egares större frihet i svedjande, anmärka, att så väl, enligt 1805 års Skogs-Ordning, som Kongl. Kungörelsen den 2 Mars 1819, stadgandet rörande kyttande samt svedjande å sandmo, bergagtig och stenbunden mark gäller all jord lika; och anse Utskotten sig af dessa flere anledningar böra tillstyrka,

att de, i afseende på rättigheten och sättet för svedjande, mer eller mindre vidsträckta framställningarne af Anders Andersson från Östergöthlands Län, Johannes Christoffersson från Kronobergs Län, Gustaf Bernhard Appelqvist och Lars Nilsson från Blekinge Län, måtte lemnas utan afseende.

Hvad Nils Persson från Örebro Län deremot yrkat, eller att allt svedjande

en “ --

en mindre


da, med lagttagande af gällande föreskri fte/oH        f sko^arocJ1

svedjande kan pröfvas gagnelUt samt utan äfv i ^^^^Whetsmått, stämdt förbud deremot hvarken lämnlipt ull 'ei kSt^as’ synes ett bedan Utskotten hemställa,            1 gt af             påkalladt; hva-

att Nils Perssons motion i denna del mdttr 77

Utskotten kunna icke heller instäm™ ; 1 matte 'falla. ställde till stöd för Gustaf Bernhard ^pnelcrvistTu^} ndka fram-nads underhållande krin/svecSd                     att llden för häS"

Perssons från öreb% LrÄ                   "X Samt

struction för Skogs- och Jägeri-Staten i Riket den löXns iffi p"’ reskrdt om instängning af afverkade och skoglösa \raX               '

matte upphäfvas. Det är ett nogsamt kändt r 1 »11   1 aUmanningarne

följd dels afen i sielf.a verket knopp fodertdiX?”^ sam och noggrann hushållning dermed i allmänhet „ 1         °mtänk"

kreatur så tidigt på våren, att de ännu icU 1- “ V          utsläppa sina

gräs eller egentliga fodervexter De afbita d"               ,sdt uPPehälle af

plantorne, som j^mte knopp rne öc 1 sko                       de späda träd-

stan ensamt utglra kreaturens £               Ä

trädplantor, utan de, som undgå förstördspn 1 IP J 1 odelaggas otaliga nyadt afbitande af t^pparne hämmad          " ge“?” ett flere år

utseende. Der man åsyftar återvext af sko/ Cn- ^i™1 ett huskartadt da trädplantorne, intilldess skogen i -dlm ^?1! Sa edes nödigt att fre-Härtill erfordras, i förhållande till vextlUI undanvuxit kreaturens bett, i 56 $. af Skogs-OrdX“ bl                                     sent

diga Instruction synes wn a„ len Ull tio a H '     1 ? anförda Nä

na del innehälla oel. föreskrifts ' 11 „ , i , “™* F°rfallningarne i den-gad erfarenhet grundadt, och Utskotten XSdÄtarUi'??'0 tionarernes anmärknin»-, att kostnad™ för c * clervid hoia forblifva. Monad kring svedjeland eller afverkad tra^t å            °C7 “nderhåll af häg-

dermed åsyftade nytta, synes så mvcket mind f^^ e öfverstiga den af oftanämnde Nådiga Instruction \va 1 I n*3 f°rtjena afseende, som 23 §. tryckligen innehällerf att                  vh"1S>TOe beträffar

ten Jsbetning uppf™ skuUe               Tl ’

mulbete icke å dessa parker må upplåtas; och ?i sådant fan           ^ot

icke erfordras. Utskotten hemställa,                “ ‘ f na^On stangsel

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 1 Häft.                          6

kl


Zag_ samt Allm, Bes». och Ekon. Utsk. Vetande, N.o 2.

att de i detta hänseende af Gustaf Bernhard Appelq vist och Nils Persson frän Örebro Un ^forste              med-

I MfF “Pf^                                )or(len

deldta föreskrift, att den, soi            J          denna påbjudna försigtig-

deromkring; anse                             R å        Praera nödvändigt,

hetsmått, vara af klok omtanka tore Kniv                        och de äe_

ÄdslÄt och ^‘^»^ande rf

^"ofden # GÄ Ä jfelfi^l^nnan häckte mo-

Kungörelsen den 2 Mats 1 , .      inseende öfver skattemanna-skogen, och

ligen förbudet att tillvalla sig J bevakande af Kronans rätt, hvartill deras befattning endast socker g            &tala förseeker emot Författ-

hörer, ”att soka upptacka oc R       Bernhard Appelqvist väckte mo-

tion om u


amtällandePPvaca af den beskaffenhet, att Utskotten måste hemställs, ««*—Län g.orda

Hvad slutligen angai ilen         föfklarin" öfver Kongl. Förordningen

^”n^oX/lSäo'"^ den”som‘i följd af slamma Förordning tillöst sig den 28 Octobei 1830, a »                deraf behugget virke utfarda

fri dispositionsrätt öfver ekes og. ma^n,^ förfara efter godtfinnande; sä

^n^,^ Ä              Öf-

verflödig; hvadan Utskotten 1-stalla

Stockholm den 30 Juni 1840.

N:o 3.

Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 10 f. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj As Nådiga Skrifvelse, i fråga om ändring aj Kongl. Förordningen den ig December i8a~ , angående grunderne och villkoren för hemmansktyf-ning samt af söndring af jord eller andra lägenheter från hemman.

Med inhemtad kännedom derom, att Kongl. Maj:t, genom Circulär-bref till samtlige Dess Befallningshafvande, utom i Stora Kopparbergs Län, den 26 October 1833 förordnat, det i h varje Län en Comité skulle sammanträda, för att till Kongl. Maj:t afgifva nödiga upplysningar och utlåtanden, i fråga om behofvet af andra föreskrifter, rörande hemmansklyfning samt afsön-dring af jord eller andra lägenheter från hemman, än de, som innefattas i Kongl. Maj:ts derom utfärdade Förordning af den 19 December 1827, funno Rikets senast församlade Ständer sig icke böra ingå i närmare granskning af de då under Riksdagen framställde yrkanden om ändring och rättelse i flere delar af samma Förordning, utan anhöllo, i underdånig skrifvelse den 17 September 1834, att, sedan Comitéernes yttranden inkommit, Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till de ändringar, förklaringar och tillägg i berörde Förordning, som af dessa yttranden kunde föranledas, vare sig i hänseende till hela Riket eller vissa delar deraf, samt vid denna Riksdag lemna Rikets Ständer del af så väl nämnde förslag, som Comiteernas yttranden, på det Rikets Ständer kunde blifva i tillfälle att med förnyadt utlåtande i ämnet inkomma. I anledning häraf, har Kongl. Maj:t, efter det Läns-Comitéernes yttranden inkommit, åt vissa Committerade uppdragit utarbetandet af det förslag, Rikets Ständer i berörde afseende begärt, samt, uti Nådig Skrifvelse den 27 sistlidne Januari, till Rikets Ständer öfverlemnat Committerades i ämnet afgifne utlåtande med förslag till förnyad Förordning, angående grunderne och villkoren för hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman, jemte dervid af någre Comiteens ledamöter fogade reservationer, äfvensom Läns-Comiteernes yttranden och tillhörande hand-lindar.

° Denna Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, jemte uppräknade handlingar, haf-va samtlige Riks-Stånden till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens behandling remitterat ; och få Utskotten, efter tagen noggrann kännedom och sorgfällig granskning deraf, dess yttrande öfver ifrågavarande förslag härigenom vördsammast afgifva.

Vid pröfningen af de uti Committerades underdåniga Utlåtande anförde grunder för de serskildte i förslaget intagne hufvudstadganden, rörande sättet och villkoren för hemmansklyfning oeh jordafsöndring, hafva Utskotten funnit sig böra till det mesta instämma uti de af Committerade utvecklade å-sigter, och anse, med tillkännagifvande häraf, öfverflödigt att yttra sig öfver andra delar af förslaget, än de, hvartill Utskotten icke funnit sig kunna tillstyrka bifall. Dessa hafva Utskotten här upptagit i den ordning, förslaget sjelft föranleder, och serskildt för hvarje §. dess tillstyrkande motiverat.

7 Cap.

6 §•

Committerade hafva föreslagit, att, utan föregången undersökning eller serskild tillåtelse, hemman må klyfvas till minst ^:dels förmedladt mantal på hvarje utklufven del; till antagande af hvilken norm Committerade hem-tat anledning af Comitéernas förslag och Läns-styrelsernes uppgifter, enligt hvilka minimum för klyfning utan föregången undersökning ansetts i de flesta Län kunna antagas till |:del och i några ända till ^rdels mantal; hvare-mot för flere Län de uppgifvit, att besutenhet icke vore att påräkna å mindre hemmansdel än l:dels mantal.

Redan af dessa skiljagtiga uppgifter visar sig svårigheten för en allmän bestämmelse om storleken af det hemmantal, som må anses medföra besutenhet utan föregången närmare undersökning om hemmansdelens beskaffenhet, och derförutan är det kändt, att de förhållanden, hvaraf besutenheten beror, äro väsendtligen skiljagtiga äfven inom ännu inskränktare områden. Det är af vigt, att denna bestämmelse må ske med den yttersta möjliga nog-granhet, om icke man skall äfventyra, å den ena sidan, att förfela ändamålet, förekommandet af en för jordbrukarens bestånd vådlig, ytterligt drifven, hemmansklyfning, och, å den andra, att med fastighetsköp onödigtvis förena omgången af en undersökning, sorn medförer besvär och kostnader, hvilka mången gång torde förefalla kännbara. Committerade hafva jemväl, enligt hvad deras yttrande visar, åsyftat, att serskildta föreskrifter härom, lämpade efter förhållandet inom olika orter, borde i den föreslagne Författningen intagas, sedan mera bestämda speciella uppgifter i detta afseende blifvit infordrade, och Utskotten anse sig böra, i öfverensstämmelse härmed tillstyrka, att åt Kongl. Majtts Befallningshafvandej livar för sitt Län.» må uppdragas att, i samråd med sakkunnige män af Länets invånare, föreslå, för hvarje olika ort serskildt, det minsta hemmantal, hsartill klyfning må ega rum utan föregången serskild undersökning, och att, med ledning af så beskaffade förslag, för reskrifter i detta af seende, lämpade efter olika local-förhållan-den, måga i Författningen meddelas.

att detta moment måtte fördelas i 2:ne, med följande lydelse:

6 mom. Genom den här föreslagna sönderdelning af föregående moment, blir detta i ordningen det 7:de och anmäles till bifall, med iagttagande allenast af den förändring, som är en följd af Utskottens tillstyrkande vid 6:te eller att, i stället för f:dels mantal, införes:

Dd lagfart eller åbobref sökes å hemmansdel, som är mindre än hvad för klyfning utan- undersökning är i 6    1 mom. med-

gifvetj eller ny åbo eller egare skall för sådan hemmansdel skatt-skrifvas , eller inteckning der i för skuld eller arrende begär es, vare sökanden skyldig styrka, när hemmansdelen blifvit utkluf-vens och, om sådant skett efter det denna Får Nådiga Föro d-ning utfärdades, jemväl förete det beslut, som i af seende å klyf-ningen blifvit meddeladt.

9

Under åberopande af de skäl, Herr Justitias-Canzleren Faxe i dess reservation framställt, anse sig Utskotten böra, i afseende på de hemmansklyf-ningär, hvilka hittills skett utan föregången undersökning och pröfning, tillstyrka bibehållande af den i 6 §. af nu gällande Förordning af den 19 December 1827, stadgade lösningsrätt; i anledning hvaraf Utskotten hemställa, att vid denna ett nytt moment måtte tilläggas , så lydande:

I betragtande af den större fullständigheten i föreskriften samt bestämmande af viss tid, inom hvilken lösnings-anspråk måga fullföljas, hafva Utskotten ej tvekat att gifva företrädet åt den redaction af förevarande som blifvit af Herr Justitice-Canzleren Faxe föreslagen. De vid slutet deraf förekommande orden: ”genom vad till Lagmans-Rätt” anse‘Utskotten dock böra utgå, såsom öfverflödiga, och möjligen äfven, med hänseende till Lagmans-Rätter-nes ifrågaställda indragning, mindre lämpliga; Utskotten tillstyrka i följd häraf: att denna må erhålla följande lydelse: Vill delegare, som, enligt g $., anser sig berättigad att obesuten hemmansdel inlösa, af den rättighet sig begagna, och har ej undersökning , angående besutenhet af den anledning, som i6   omförmäles , förut skett,

begäre han då hos Sockne-Nämnden sådan undersökning. Sedan den undersökning skett och Nämnden Utlåtande afgifvit ,på sätt 8    innehåller, åligge sökanden , så vida han vill sitt lösnings-

anspråk fullfölja, att, inom den tid , som i 5 mom. af sistnämnde $. sägs, genom stämning i laga ordning göra talan härom anhängig hos Härads-Rätten , som eger att påståendet upptaga och af döma; hvarefter målet i den ordning, som för tvistemål i allmänhet stadgad är, fullföljas må.

11 Cap.

7   3 mom.

Då Rikets Ständer redan vid sistförflutne Riksdag fått till granskning e-mottaga Lag-Comitéens förslag till allmän Civil-Lag och således antagandet af en ny lag möjligen snart kan förestå, hafva Utskotten funnit uttryckliga åberopandet af nu gällande 16 Cap. 2 §. Jorda-Balken böra undvikas, och hemställa alltså, att begynnelsen af detta moment måtte sålunda förändras:

I afseende på lägenhet, som på lifstid upplåten är, gälle hvad om lifstidsstädja å hemman i lag stadgadt är, och skall jemväl sådan lägenhet, vid besittnings-tidens slut, återfalla till hemmanet, utan lösen eller annan ersättning, än för sådan derå nedlagd odlingskostnad, som då ännu icke är genom afkastningen ersatt, samt med rättighet för innehafvaren af lägenheten att derifrån bortflytta honom tillhörig åbyggnad och stängsel, der ej hemmans-innehafvaren den lösa vill.

n $. 1 mom.

Ehuruväl Utskotten dela Committerades åsigt, att afsöndring af jord från hemman för alltid, under eganderätt, icke må, utom i vissa undantagna fall, vara hädanefter tillåten, hafva Utskotten likväl ansett tillämpningen af denna grundsats icke böra sträckas till mosse, som är odlingsbar, men i dess närvarande skick onyttig. Af den redan i långlig tid medgifna tillåtelsen att så beskaffad lägenhet med egande-rätt upplåta, lära några skadliga verk-ningar icke kunna anföras, då det deremot är otvifvelagtigt, att den säkerhet i besittning, som endast af eganderätt uppkommer, jemte öfvertygelsen, att nedlagde kostnader och mödor skola komma egna efterkommande till gagn, verksammast befrämja odlings-företag i gemen, och således, äfven i detta fall, fördelar sannolikt redan af den längesedan medgifna rättigheten härflutit och än mera äro att för framtiden af dess bibehållande förvänta. Utskotten tillstyrka alltså:

att, genom införande af orden: "för alltid eller" näst efter uttrycket: "såsom i nämnde $. sägsd’ detta moment måtte återbringas till öfverensstämmelse med nu gällande stadgande i 2 Cap. 11 af Förordningen den ig December 1827 s och tillåtelsen till mosses upplåtande under egande-rätt sålunda för framtiden bibehållas.

18

Det af Committerade förelsagna årliga uppläsandet af denna Förordning, så väl i Kyrkorne, som vid hvarje mantals- och skattskrifning, anse Utskotten mindre leda till det dermed åsyftade ändamål, än att vid mantals-skrif-ningarne borttaga en för den vidlyftiga förrättningen i alla fall knapp tid och, utan serdeles nytta, öka den redan stora mängden af Författningar, som skola årligen, enligt serskildta påbud, i Kyrkorna uppläsas. Utskotten hemställa således:

att stadgandet härom måtte ur Författningen utgå.

Efter att sålunda hafva genomgått förevarande till Utskottens behandling öfverlemnade förslag, få Utskotten slutligen, såsom hufvudsakligt Utlåtande, vördsammast tillkännagifva, det Utskotten anse samma förslag, med de af Utskotten deri tillstyrkte förändringar, böra vinna Rikets Ständers bifall; i följd hvaraf Utskotten ock hemställa, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t om utfärdandet af en dermed öfverensstämmande allmän Författning i underdånighet anhålla.

Stockholm den 30 Juni 1840.

Reservationer:

Af Herr Friherre Leij onhufvUd j A.: ”Emot Utskottens fattade beslut måste ja? jag mig reservera, emedan de skilja sig från de åsigter, jag uti Fattigvårds-Comitéen utvecklat ocli h vilka jag här åberopar. Jag har icke blundat för vådorna af en för långt utsträckt klyfning af jorden, men jag anser dessa för ett mindre ond t, än om möjligheten stänges för arbetaren att förvärfva sjelfstän-dighet genom egandet af äfven en obetydligare jordrymd.”

Herr Borgmästaren Ekholtn förklarade sig icke kunna dela pluralitetens mening, så väl i afseende på 16 §. 1 mom., som 17 §. af 2 Gap., utan ansåg sig böra biträda den åsigt, Herr JustitiEe-Canzleren Faxes i dessa fall, utvecklat, hvadan Herr Ekholtn äfven tillstyrkte antagandet af den redaction af de ifrågavarande §§., som blifvit af Herr Justitiae-Canzleren i dess serskildt afgifne förslag uppställd.

STOCKHOLM, ECKSTEINSKA BOKTRYCKERIET 1840.



.. .1 \           : . . .                  :           , ■ ■ ; J / /l J .. 1’ B


N:o 4.

Ank. till Exp. Utsk. den 3o Juli, kl. 10 f. m.

Betänkande, angående ändring af Författningarne rörande Socknestämma, samt om bildande af Commu-nal-Siyrelser.

Vid Riksdagen åren 1834 ocb i835 väcktes motioner, dels om en fullständig omarbetning af 1817 års Sockne-Stämmo-Förordning, för iagtta-gande af de förändringar och tillägg, som under senare tider blifvit på-budne och för de ytterligare rättelser och förbättringar, som förmenats vara nödiga, dels om partiella förändringar eller tillägg i denna Författning. Såsom brister i den närvarande Lagstiftningen i detta ämne, är hufvudsakligen anmärkt saknaden af bestämd föreskrift om Socknestämma i stad, samt olämpligheten och orättvisan af den i 4 §• af 1817 års Förordning antagne grunden för rösträttighet i Socknestämma, serdeles för städer och företrädesvis för hufvudstaden, då endast Fastighets-egare äro tillerkända beslutande-rätt, men alla som å landet lefva al Capital, löne-in-komster, eller andra yrken, än åkerbruk å egen jord, samt alla hyresman i städerne, äro betagne till och med rättighet att vid Socknestämma inställa sig, ehuru de hafva förbindelser att deltaga i afgifler för angelägenheter, som bero af Socknestämmas pröfning och sådana afgifter på många ställen till högst betydliga belopp af dem utgöras. Rikets Höglofl. Ständers Lag-samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott hafva häröfver utlåtit sig den 12 Januari i835 (Uti. N:o 4°) att Utskotten funnit en fullständigare Lagstiftning i omförmäldte ämnen vara af behofvet högligen påkallad; att för närvarande icke funnes någon Lag, utan endast sedvänja tili grund för omröstning å Socknestämmor i städerne, likasom föreskrift saknas, rörande Socknestämmor och Kyrko-Råd samt dessa myndigheters constituerande i de församlingar, som utgöras af både städer och hemman å landet, hvar-förutan åtskillige ändringar i nu gällande stadganden torde^ erfordras; men då Utskotten saknade kännedom om de olikartade plägseder och förhållanden, som i förrberörde afseende i städerne egde rum, och ej voro i tillfälle att härom inhemta upplysning eller uppgöra förslag till Författning, hafva Utskotten funnit för ändamålet lämpligast hemställa, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl.

Bih. tHl R. St. frot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft. Maj:t, efter Slads-Församlingarnes hörande, åt Commilterade för Kyrko Lagens öfverseende, eller åt andra sakkunnige män, i Nåder uppdraga utarbetande af förslag till en fullständig Författning, angående Sockne-slämmor och Kyrko-Råd i staderne och på landet, samt berörde förslag, till Rikets Ständers bedömande, låta å nästa Riksdag i Nåder framlägga. Rikets Ständer, som gillat detta yttrande, hafva, i fullkomlig öfverensstämmelse dermed, till Kongl. Maj:t aflåtit underdånig skrifvelse den q Februari i835, och Kongl. Maj:t har i Nåder täckts erinra om Rikets Ständers sålunda framställda underdåniga anhållan, då Kongl. Maj:t, genom Skrifvelse till Rikets Ständer den r sistlidne Februari, i Nåder tillkännagifvit, att Committerade för Kyrko-lagens öfverseende, med ledning af de från Consi-storierne i Riket, efter Stads-församlingarnes hörande, infordrade underdåniga utlåtanden i ämnet, utarbetat och till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifvit förslag till Förordning om Socknestämmor och Kyrko-Råd, äfven-som att Comitéen för Fattigvårds-anslalterne, efter erhållen del af de i detta ämne till Kongl. Maj:t inkomne handlingarne, i Comitéens förslag till Communal-Lag, behandlat frågan om Socknestämma på landet, hvilka bägge förslag blifvit med Högstberörde Nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer öfverlemnade, dervid Kongl. Maj:t täckts förklara Sig förvissad , att Rikets Ständer skola ät de vigtiga angelägenheter, dessa förslag omfatta, egna ali den uppmärksamhet, de förtjena.

Uti det sålunda öfverlemnade förslaget, som Committerade för Kvrko-Lagens öfverseende utarbetat, saknas en stor del af de ämnen och bestämmelser, som uti 1817 års Socknestämmo-förordning finnas intagne, utan att orsaken till deras uteslutande är uppgifven. Man synes dock såsom sådan orsak kunna antaga, att förslaget icke tillkommit annorlunda, än såsom en integrerande del af Kyrko-Lagsliftningen, då det är inskränkt till de ämnen, som man troligen ansett ensamt tillhöra denna Lagstiftning. Om Socknestämma i Släderne, samt om rättigheten att deltaga i Sockneståm-ma och rösträttigheten dervid, innehåller detta förslag föga annorlunda, och åtminstone icke fullständigare stadgande än 1817 års Förordning. Hvad. beträffar röstberäkningen, hvilken är föreslagen att vid socknestämma blif-va enahanda som vid Prestval, hafva Committerade, enligt hvad deras förslaget bifogade yttrande visar, förutsatt, att Kongl. Maj:t skulle gilla den rösträtt för Prestval, som Rikets Ständer vid 1828—i83o årens Riksdag tillstyrkt, nemligen att den beräknas i allmänhet efter egendom och de allmänna onera, serdeles ecclesiastika, som deraf utgå; att för städerna

Lng- samt Allm. Bf.Sv.- och Elom-Utskottens Betånhande, N:o 4. 3 följes den grund, som för hvarje ort serskildt är stadgad, och för landet räknas en hel röst för hvarje helt oförmedladt mantal, en för hvarje masugn, för hvarje stångjernshärd och för tvänne kniphamrar tillsammans; likaså vid messingsbruk en röst för hvar bränn-ugn och vid glasbruk för a:ne glas-pottor, samt att för spikhamrar, qvarnar och alla andra serskildt skattlagda inrättningar bestämmes röst-rätten efter deras grundränta, eller, der sådan ej åsatt är, efter taxeringsvärdet, jemnfördl med medelvärdet på hemman i orten,                                                   r

Det af Committerade för fattigvårds-anstalterne afgifna förslag till Communal-Lag, har deremot, hvad beträffar den delen, som handlar om Socknestämma, endast afseende på landet, enligt hvad den bestämdt är uttryckt, men om rösträttigheten är deri föreslaget, att den borde beräknas eftei sistföi flutna årets bevillning för lön, egendom och rörelse, i de fall, då en annan beräkningsgrund icke är serskildt föreskrifven.

Af de, förslagen följagtige, serskildta Utlåtanden, visar sig ingen anledning att åt någondera af dessa Comitéer varit lemnadt något uppdrag, föranledt af Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse den g Februari i835, hvilket icke heller Kongl. Maj:ts Nådiga skrifvelse innehåller, och sjelfva förslagen tyckas visa, att Committerade mätte varit i saknad af sådant uppdrag, då de förhållanden, hvarå Rikets Ständer hufvudsakligen påkallat uppmärksamhet, äro i det närmaste förbisedda.

Det lärer således få antagas, att Kongl. Maj:t icke täckts i Nåder lemna något afseende åt Rikets Ständers härom gjorda underdåniga anhållan, hvarföre, då förslagen således icke äro deraf föranledda och de icke heller emotsvara hvad dermed varit åsyftadt, Rikets Ständer icke af denna anhållan och de motioner, hvaraf den framkallats, lära hafva någon anledning att ingå i något yttrande öfver berörde förslag, hvilka icke heller kunna hänföras till egenskap af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, då de icke i sådan form och med de iagttagelser, 87 §. Regerings-Formen der-före föreskrit ver, äro Rikets Ständer meddelde.

Rikets Ständer skulle således af stadgandet i 48 §. Riksdags-Ordnin-gen om de föredragningsämnen, som få hos dem förekomma, varit hindrade att, på sätt Kongl. Maj:t täckts göra Sig förvissad, egna uppmärksamhet åt de vigtiga ämnen, förslagen omfatta, om icke denna uppmärksamhet bldvit pauallad genom motion af Riksdagsman 1 Grundlafifsenlisj ordning.                                                                5 ö

O

En sådan motion är inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt af Herr von Rosenj om uppgörande af förslag till Communal-Lag, med ledning af det förslag, Committerade för fattigvårds-anstalterne afgifvit.

I anledning af det bemäldte Committerade meddelade uppdrag att föreslå Lagstiftning om fattigvården, samt den undersökning, som Committerade i detta afseende anställt om de förhållanden , som verka till fattigvårds-behofvet och de anstalter, hvarigenom man borde söka att motverka detta behof, hafva Committerade ansett sig böra påkalla uppmärksamhet å angelägenheten af en, genom allmänt deltagande grundlagd sorgfälligare vård om samfundslefnaden, serskildt ordnad för samhällen af den inskränkning, att vården icke blott omfattar de allmännaste angelägenheterne, som mindre inverka på hvarje medlem enskildt, utan äfven kan utsträckas till det enskildta familjlifvet, så vidt det är fråga om förhållanden, som verka på den allmänna välfärden, och att hvarje medlem kan anse sig delagtig i tillsynen eller åtminstone i tillfälle att på närmare håll controllera den. Committerade hafva ansett, att, jemte de mera directa verkningarne af varningar och föreställningar eller de utvägar, som annars kunde medgifvas för att hämma oordningar och motverka företag af synbart skadligt inflytande, borde man föreställa sig, att, genom iagttagande af en sådan vård och delagtigheten deri, skulle väckas och inskärpas den så angelägna uppmärksamheten å samhälls-medlemmarnes beroende af hvarannan, och huru den enskildta belåtenheten och trefnaden säkrast, genom samverkan, beredes och stadfästes.

Derjemte hafva Committerade ansett det vara af vigt för handhafvande af de serskildte samhällenas mera allmänna angelägenheter, som redan be-sörjes af utsedda menighets Ombud, att enhet införes genom en gemensam förvaltning, på det behof och tillgångar måga i sammanhang kunna beräknas och den enstämmighet i alla åtgärder iagttagas, som är ett nödvändigt villkor för fördelagtiga resultat af det hela, äfvensom Committerade beräknat, att nya företag af vidsträckare omfattning, som fordra sam-fällig ansträngning och hvilka mångenstädes kunna till stor båtnad tillvä-gabringas, samt vid flere tillfällen äro af det nödvändigaste behof påkallade, skulle lättare och säkrare kunna åstadkommas, der förberedandet och utförandet ankomme på personer med serskildt uttaladt förtroende af de samhällen, som ega om företagen besluta och med den noggrannaste kännedom så väl af de förhållanden, hvarpå beräkningen af fördelen borde byggas, som af de tillgångar, som kunde tagas i anspråk.

Då fattigvården i sin större utsträckning, eller såväl de fattiga^för-sörjning, som bemödandet att inskränka tungan deraf ekler åtminstone motverka dess ökande, ansetts utgöra en af de vigligaste angelägenheter, som åligga menigheterne, hafva Committerade deraf hemtat anledning att, i enlighet med de ofvan antydde åsigterne, afgifva ett förslag till Communal-Lag, dervid Committerade likväl anmärkt, alt detta förslag icke kunnat omfatta alla de ämnen, som Committerade ansett tillhöra denna Lagstiftning, då i afseende på flere af dem, som icke stått i sammanhang med det Committerade meddeldte uppdraget, de för närmare bestämmelser derom, nödige upplysningar saknats, och då Committerade derföre i förslaget inskränkt sig till organisationen af förvaltningen, samt sådane bestämmelser, som antingen mer eller mindre omedelbart hafva afseende å fattigvården, eller ock redan varit gifna genom Kongl. Förordningen om Socknestämmor och Kyrko-Råd den 26 Februari 1817, utan att stå i strid med de föreskrifter Committerade ansågo sig böra föreslå, hoppades Committerade, att, om förslaget annars funnes förtjent af något afseende, Kongl. Maj:t skulle täckas i Nåder låta föranstalta om dess granskning och närmare fulländande af vederbörande myndigheter, på hvilka sådant, efter ärendenas beskaffenhet, kunde bero.

Det sålunda afgifna förslaget, hvilket icke veterligen undergått den granskning för dess fulländande, hvarom Committerade hemställt, innehåller hufvudsakligen, att menigheterne skulle tillkomma beslutande-rättigheten i de dem åliggande angelägenhelerne, och utöfva den å socknestämma, utan väsendllig förändring af hvad, som förut varit iagttaget, vidare än hvad beträffar den redan omförmäldte föreskriften om delagtigheten i sock-nestämmans öfverläggningar och röstberäkningen dervid; men förde egentliga förvållnings-bestyren är föreslagen en Sockne-Nämnd för hvarje Socken eller Pastorat å landet, hvartill Ordförande och Ledamöter väljas af menigheten, utom det att Kyrkoherden skulle vara sjelfskrifven Ledamot och äfven Ordförande i vissa ärender; hvarjemte för en allmännare omfattning af mera vidsträckta samhälls-intressen och en sammanhållande tillsyn å förvaltningen inom de serskildta inskränktare samfunden, är föreslagen en Läns-Nämnd för hvarje Län, bestående af Landshöfdingen, såsom Ordförande, samt visse embetsmän och valde Menighets-Ombud, såsom Ledamöter.

Enligt h vad redan är anmärkt, upptager det af Committerade för Kyrko-Lagens öfverseende utarbetade förslaget hufvudsakligen endast ecclesiastika ärendei , och såsom föremål för Sockneslämmas handläggning bestämmas endast: öfverenskommelser för befordrande af Gudsfrugtan, sedlighet och ordning, samt om tiden för allmänna Guds! jensten, frågor om Folkundervisningen, om antagande eller endtledigande af Kyrkovärdar, Sexmän och andra Ordningsmän samt Kyrko-betjening , hushållningen med kyrkans lillhörigheter och redovisning derföre, byggnad och underhåll af Kyrka, Prestgard , Socknestuga och Tiondelada m. fl. församlingens hus och lägenheter , Preslerskapels och Kyrko-betjeningens inkomster, algifler till Kyrka, Fattigvård och andra fromma ändamål, bänkfördelningar och grafstälien , samt alla andra kyrkomål och ärender, som, enligt serskilda Författningar eller efter vederbörandes befallning, bero på Sockneslämmas utlåtande, af-görande eller verkställighet.

I alseende på förvallningsbeslynn är intet stadgande i detta förslag upptaget, hvaremot deri föreskrifves, att i h varje församling skall Kyrkoherden sig lili biträde vid kyrkotuktens upprätthållande, hafva ett Kyrko-Råd, bestående af minst 4 välfrejdade och agtade män, Kyrkovärdarne inberäknade. Om detta Kyrko-Råd är för öfrigt icke vidare sladgadt, än att Kyrkoherde skulle i dess närvaro meddela varningar för förseelser, som ansetts höra till kyrkotuktens tillrättavisande behandling.

En af Kyrkolags-Comitéens Ledamöter, Herr Professoren Bergfalk, har, enligt ett vid förslaget, fogadt serskildt yttrande, ansett den hittills kända Socknestämman böra delas i tvänne, nemligen en för kyrkeliga och en för icke kyrkeliga angelägenheter, med bestämmelse att Kyrkoherden borde vara Ordförande i den förra, och Ordförandeskapet i den senare tillhöra den, som det allmänna förtroendet dertill kallar, äfvensom Herr Professoren ansett titeln å det afgifna förslaget hafva bordt beslämdt antyda, att det inskränkes till kyrkeliga mål; och detta yttrande har Herr •von Troll, Emil, inom Ridderskapet och Adeln förklarat sig upptaga såsom sin motion.

För öfrigt äro motioner, som Utskotten anse sig böra i sammanhang härmed upptaga, väckte:

i:o Inom Ridderskapet och Adeln af Herr von Moltzer, som föreslagit, att samtlige Länen borde indelas i Val-District, som utvälja Elec-torer och Valmän af menigheterna efter besutenhels-principen, och utan afseende på stånd, så att alla, som varit eller äro Embetsmän och alla som äro Borgare i stad, eller Hus- och Tomt-egare, då de i öfrigt funnos behörigen qvalificerade, fingo deltaga i valen, hvilka för öfrigt skulle an-

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o 4. 7 ställas på det sätt, att 100 valberättigade personer på landet, och 5o val-berättigade i stad, utvalde en Elector, så alt ett Län med 5ooo väljande å landet ocli 1000 väljande i stad, skulle hafva 70 valmän. Dessa skulle sedan ibland sig utvälja för de mindre Länen 20 a 24 samt för de större 3o å 3a deputerade, h vilka vid en viss, för alltid stadgad tid infunno sig i Läns-Residens-staden, der de emoltogo Landshöfdingens berättelse om förvaltningen af Länets inre angelägenheter, inkomster och utgifters be-lopp, nya bebof eller möjliga indragningar ocli besparingar m. m., samt, efter granskning af redogörelserna, öfverlade, under en af dem sjelfve utsedd Ordförande, om allt hvad de ansågo för Länet nödigt och nyttigt. Om Konungens Befallningshafvande sedermera fann sig böra instämma i Deputerades beslut, borde det, i alla de fall, då saken ej vore af beskaffenhet att böra Regeringen underställas, genast kunde befordras till verkställighet; men i de fallåter, då, efter Konungens Befallningshafvandes vägran, Deputerade ansågo deras beslut kunna förfalla, borde det ske; men om de yrkade beslutets fullföljande, borde det, jemte Konungens Befallningshafvandes utlåtande, insändas till vederbörande Stats-expedition, för att inför Konungen föredragas. — Vidare skulle valmännen utse ett Läns-Råd af 4 Ledamöter, hvilka borde vistas vid Landshöfdinge-sätet och öfverva-ra alla de Canzli-beslut, som röra Länets allmänna angelägenheter, med rättighet och pligt att deras mening till Prolocollet anföra, då de ansågo Landshöfdingens beslut icke vara grundade på Lag eller på Deputerades beslut, eller förenligt med Länets eller dess invånares bästa.

2:0 Inom Borgare-Ståndet af Herr JVcern, hvilken, då något förslag till Communal-styrelsers införande, som lemnade hopp om verkställighet, icke blifvit till Rikets Ständer ingifvet, och emedan han vore öfvertygad , att sådane institutioner blott långsamt utvecklas, derföre genom uppskof med deras grundläggning, nu möjligen åter 5 å 6 år kunde förspillas, innan blott en början kunde komma i fråga, föreslagit:

att alla allmänna Lagens stadgar och alla serskildta författningar, som kunna hindra Communal-styrelsers införande, och deribland uttryckligen Kongl. Förordningen den 1 Juli 1743, angående budkaflars utskickande och kringbärande i landsorterne, Kongl. Brefvet d. 5 Januari 1808, med Kammar-Collegii derpå grundade Kungörelse den 1 Februari samma år, samt Kongl. Kungörelsen den 26 November 1816, varda, efter be-hof upphäfne eller förändrade, så alt nämnde hinder undanrödjas;

att Stadga utfärdas, som bestämmer röst-rättigheter och röslernes beräkning vid menigheternas val till Ombud för deras angelägenheters bevakande, sä att ingen eljest till medborgerligt förtroende berättigad person varder från valet utesluten, så snart, enligt erkända juridiska grunder, hans bifall fordras för de åt den valde uppdragna rättigheter, samt att tvist om sådant uteslutande upptages och pröfvas af allmänna Dom-stolarne;

att dessa stadgar icke mindre gälla för Stads- än Lands-menigheten, samt derföre

att i släderne Domaremagten skiljes från den administrerande eller Communal-styrelsen; och att för detta ändamål

hvarje stad må ega genom Deputerade, hvilkas utväljande af Magistraten föranstaltas, i enlighet med de, här ofvan, för val inom Commu-nerne foreslagne grunder, låta utarbeta förslag ztill stadens administration, skiljd från dess Domaremagt;

att sådant förslag underställes Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, men alt dessförinnan

i vanlig Domstols väg, de besvär upptagas och afgöras, som en el-er flere af stadens invånare anföra deröfver, att deras rättigheter till deltagande i stadens styrelse blifvit i förslaget åsidosatt;

att stadgarne om allt detta intages i allmänna Lagen; och slutligen

att Författningen om socknestämmor så modifieras, att den ej blott icke hindrar, utan i all måtto underlättar menigheternas rätt att sina angelägenheter genom Ombud eller Deputerade besörja.

Dessutom hafva Utskotten emottagit åtskillige inom Riks-Stånden af-gifne yttranden i ämnet, innefattande jemväl anmärkningar emot de framställde förslagen, för hvilka Utskotten komma i tillfälle att närmare redovisa vid utlåtandet öfver hvarje serskild fråga, hvarå de hafva afseende.

"Lagstiftningen för socknestämman, såsom den institution, h varifrån menigheternes vård om sina angelägenheter utgår, måste hafva till föremål att bestämma de enskildtes delagtighet i öfverläggningarne och besluten samt socknestämmans myndighet öfver de enskildte och formen för ut-öfningen af beggedera.

Rättig-

Rättigheten att deltaga i socknestämma har hittills, sä vidt några bestämmelser derom funnits, varit uteslutande fästad vid fastigheterna; delagtigheten har varit beräknad efter fastigheternas storlek, och bidrag för communala behof har vanligen utgått efter enahanda grunder. Detta gäller dock egentligen endast om landet. I afseende på städerna finnes i 1817 års Kongl. Förordning intet annat stadgande, än att, der sockne-stämmor förut varit brukliga, må de ock på lika sätt hädanefter hållas, hvaremot alla öfriga föreskrifter i denna Författning tydligen visa, altman dermed endast haft afseende pä landet. För administrationen inom städerna finnas deremot äldre stadganden, som tydligen förutsätta , att de communala angelägenheterna inom dessa samhällen skulle hufvudsakligen endast röra Borgerskapet och i någon mon faslighets-egarne.

Emedlertid äro, till följd af så beskaffade bestämmelser, från delagtighet i de communala angelägenheterna uteslutne flerfaldiga medlemmar, som borde vara dertill berättigade, till följd af sin ställning i samhället; och då genom Författningar i senare tider blifvit stadgadt om ett vidsträcktare deltagande i kostnader för de communala behofven, har det likväl icke blifvit föreskrifvet, efter hvad grund ett sådant deltagande skall beräknas, hvaraf följden varit, att tillämpningen kanske på de fleste ställen alldeles uteblifvit. Ett stadgande härom är likväl så mycket mera af vigt, som det utgör en grundbestämmelse för sjelfva constituerandet af socknestämman, då hvars och ens delagtighet i dess förhandlingar och beslut hufvudsakligen måste afmätas efter hans delagtighet i de angelägenheter, som afhandlas.

Fattigvårds-Comitéen har, uti det afgifna förslaget till Communal-Lag , antagit bevillningen för lön, egendom och rörelse, såsom grund för fördelningen af communala bidrag, för de fall, då icke annorlunda är derom serskildt stadgadt; hvaremot blifvit inom Riks-Slånden anmärkt:

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft.-                              2

Då, i anledning häraf, den föreslagne beräknings-grunden ansetts icke vara antaglig, är i stället föreslaget: af Herr Sandelhjelm, att b varje näring skulle, efter dess förhållande till fastigheter, åsättas vissa fyrk, hvar-efter deltagandet i de communala ulgifterne skulle beräknas; samt af Herr Bagge, att ulgifterne i stad skulle till | utgöras, utan ståndsskillnad , af alla inom staden skattskrifne personer, som äro sineegne, efter den grund, som är stadgad uti den nu gällande Bevillnings-Förordningens 2:dra Artikel, samt de öfrige |;delarne efter samma grund, endast af dem, som hafva rättighet att i staden drifva borgerlig rörelse eller näring eller ega fastigheter, utan afseende å det ställe, hvarest de äro skattskrifne; hvar-emot på landet afgiflerne skulle utgå till -- efter de i Bevillnings-Förordningens a:dra Artikel stadgade grunder, efter hemmantalet och A endast efter hemmansvärdet; och då Capitalistei ne icke kunna direct beskattas, skulle de vidkännas sin andel i utgifterna genom ökadt afdrag å de räntor, som till dem erläggas.

Då föremålen för de communala ulgifterne måste i allmänhet anses till sin art vara enahanda med dem, hvarföre Statsbidragen utgå, kunna Utskotten icke tveka, att den såsom rättsenlig erkända grunden för Statsbidragens fördelning äfven måste anses rättsenlig, vid frågan om utgifter för communala behof.

Om den allmänna Bevillningen skulle upphöra, genom antagande af annan form för Statsbidragen, torde det först då blifva tid att öfvervä-ga, hvad annan beräknings-grund för de communala bidragen, som i stället bör antagas, så att den förmenta osäkerheten, åtminstone för närvarande, synes icke böra väcka någon betänklighet. De årliga förändringarne af Bevillningens belopp kunna, med förutsättning af behörig grannlagen-het vid taxeringen, icke länkas annorlunda, än såsom följder af förändrade förhållanden, som rättligen böra tagas i beräkning vid beskattning så väl till Staten, som till Communen, så att häraf icke heller kan hemtas någon skälig anledning att anse Bevillnings-grunden för mindre lämpliga. Beträffande deremot hvad, som blifvit erinradt om Capitalister och alt desse till följd af den föreslagne beräknings-grunden, skulle vara från communala bidrag uteslutne, visar sig visserligen deraf, att denna beräkningsgrund icke kan utan all inskränkning antagas, och Utskotten hafva ingalunda förbisett, att enahanda förhållande, som här blifvit anfördt om Capitalister, torde någon gång inträffa äfven med andra samhällsmedlemmar,

Lag- samt Allm. Besv,~ och Ekon.—Utskottens Betånkande, N:o 4. ii som äro i de villkor, alt de skäligen böra bidraga till de communala be-hofven, utan att vara påförde bevillning, hvarefter bidraget bör beräknas; men sådane fall äro dock så få, att de icke hindra en allmännare tillämpning af beräknings-grunder, fastän, för berörde fall, serskildta, efter förhållandet lämpade, föreskrifter blifva nödige.

Den fyrksättning, efter hvilken Herr Sandelhjelm. föreslagit, att de communala bidragen borde utgå, måste nödvändigt bestämmas genom en taxering, för hvilken hvarken grund eller form äro anvisade. Utskotten kunna icke tänka sig den rättsenlig, annorlunda än i fullkomlig likhet med bevillnings-taxeringen, och då synes den åtminstone vara öfverflödig, om icke olämplig.

Rigligheten af den fördelning emellan serskildta classer af samhällmed-lemmar, som Herr Bagge föreslagit, beror af förhållanden, som troligen skola finnas betydligt skiljaglige inom olika samhällen och inom kortare tider betydligt förändras. Dessa förhållanden, bvilka icke en gång medgifva möjligheten af en tillförlitlig undersökning, kunna således icke rällsenligt antagas såsom en allmän beskallnings-grund.

Utskotten hafva således ansett sig böra hufvudsakligen instämma i Fattigvårds-Comitéens förslag, att de communala utgifterne, för de fall, der-om icke serskildt är stadgadt, böra i allmänhet bestridas, i mon af hvars och ens bevillning för lön, egendom och rörelse, äfven med den af Co-mitéen antagna förutsättningen, alt endast sjelfrådande samhälls-medlemmar böra i sådane utgifter deltaga, hvilket Utskotten likväl anse böra tydligare än Committerades förslag innehåller, bestämmas genom uttryckligt stadgande, att Ljenstehjon äro från deltagandet uteslutne.

Vid tillämpningen af en sådan beräknings-grund, bör likväl tagas i betraglande det ostridigt öfvervägande intresset för de communala angelägenheterna, som måste anses vara förenadt med innehafvandet af fastighet, i jemnförelse med det, man kan förutsätta hos den, som endast tillfälligtvis, såsom tjensteman eller närings-idkare är fästad vid ett samhälle, der han mången gång endast för en kort tid uppehåller sig. Det torde fögå vara tänkbart alt kunna fullkomligt noggrant efter detta intresse af-mäta bidragen till de communala behofven, men för ett närmande dertill, synas bidragen af fastigheterna åtminstone böra beräknas dubbelt högre än af lön och rörelse.

För de samhällsmedlemmar, som ega känd förmögenhet eller annars äro i de villkor, att de kunna skäligen anses böra deltaga i de communala bi-

I öfverensstämmelse med hvad Utskotten sålunda yttrat, anse Utskotten att Bevillningen jemväl bör tjena till grund för deltagande i Sockne-stämmans förhandlingar och beslut, på enahanda sätt, som för deltagande i de communala bidragen, och i så måtto instämma Utskotten äfven i denna del uti Fattigvårds-Comiteens förslag, likväl med en sådan jemnkning, att icke de högre Bevillnings-beloppen må verka till en oskälig öfvervigt vid besluten, utan röstberäkningen, så nära- som möjligt, lämpas efter hvarje deltagandes serskildta intresse, och tillbörlig vigt tillika tillerkännes den flertaliga personalens gemensamma mening.

Kyrkolags-Comitezens förslag, att rösterne vid Socknestämma skulle beräknas lika som vid Prestval, finna Utskotten deremot så mycket mindre antagligt, som detta förslag förutsätter en bestämmelse om grunderne för delagtighet i Prestval, som ännu icke är antagen och derom Utskotten icke heller nu äro i tillfälle att yttra sig.

De nu föreslagne grunderne för Socknestämmans constituerande, anse Utskotten vara fullkomligt tillämplige, äfven för släderne i allmänhet, dådet förhållande, hvarå de hafva afseende, der är alldeles enahanda, som på landet, derföre också Utskotten föreslå, att Författningen om socknestämmor må blifva gemensam för stad och land; likväl med undantag af Stockholms stad, der serskilde förhållanden förete sig, som måste väcka betänklighet vid en lagstiftning i detta ämne, och hvarom Rikets Ständer nu, likasom vid sista Riksdagen, sakna de närmare underrättelser, för hvilkas inhemtande Rikets Ständer då hos Kongl. Maj:t i underdånighet begärt att undersökning måtte anställas, hvarföre samma hinder, som då varit för handen, äfven nu möter för uppgörande af förslag till lagstiftning i denna del.

I afseende på föremålen för Socknestämmas beslutande-rätt och formen för dess förhandlingar, hafva Utskotten icke funnit anledning till förändring af förut gällande föreskrifter, vidare än att, i stället för hvad i 1817 års Förordning är upprepadt om hvarje serskildl ämne, som Sockne-Stämman tillhörer att upptaga, alla så beskaffade ämnen antydas genom mera allmänna bestämmelser, på det, under stadgandet, må kunna full-

Lag- samt Allm. Beso.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 4. i3 ständigt innefattas allt, hvad derlill rätlligen hörer, äfvensom en och annan föreskrift synts påkalla förtydligande genom bestämdare uttryck.

Hvad beträffar den framställning, Herr Professor Bergfalks reservation emot Kyrkolags-Comitéens förslag innehåller och hvilken Herr von Troll såsom sin motion upptagit, ”att Kyrkoherdens befattning, såsom Ord förande i Socknestämma, skulle inskränkas till egentligen kyrkeliga ären-der, och deremot Ordförande för andra mål utses af församlingen,” finna väl "Utskotten , att Kyrkoherdens befattning med ledningen af socknestämmo-ären-dena icke kan härledas från hans presterliga kall, för hvars vårdande det hvar-ken är nödigt eller lämpligt, att han med sin embetsmyndighet verkar på öfverläggningarne; äfvensom till begreppet om meniglieternas sjelfrådighet vid förhand lingarne om deras angelägenheter osti idigt hörer, att äfven valet af Ordförande skulle ankomma på serskildt utlaladt förtroende; men med afseende å det förhållande emellan Kyrkoherden och hans församlings invånare, som just genom hans embetsutöfning utbildas, anse Utskotten det böra antagas, alt åtminstone i allmänhet Kyrkoherden är lämpligast att vid Socknestämma föra ordet, hvilket Utskotten tro erfarenheten jem-väl hafva visat, under del allt hittills sådant varit iagttaget, och en rubbning af den ordning , som sålunda under en mångårig tidföljd blifvit stadgad , skulle kunna leda till eflertänkliga verkningar. Framför allt måste man föreställa sig, att olika former för behandlingen af ärendena skulle leda till tvister, då det måste blifva svårt att beslämdt begränsa de ärender, som voro underkastade den ena eller andra formen.

Derföre anse Utskotten den härulinnan föreslagna ändringen så mycket heldre böra undvikas, som erfarenheten icke veterligen visat något behof deraf.

Ehuru Utskotten anse sig icke böra emotsäga de af Fattigvårds-Co-mitéen yttrade åsigter om vigten af en fullständigt ordnad och utbildad communal förvaltning, och de förbättringar af samfundsskicket, som deraf vore alt hoppas, möta dock betänkligheter vid en lagstiftning derom, så vidsträckt, som den Comiteen föreslagit. Af menigheternas rätt att sjelfva råda öfver sina angelägenheter, under förutsättning, att Statens rättsen-liga fordringar fullgöras, måste följa, all ordnandet af förvaltningen bör bero af menigheterne sjelfva, så alt hvarje Lagbud derom är en inskränkning af den communal-frihet, som Lagstiftningen bör hafva till föremål att hägna och utbilda. Dessutom äro föremålen för denna förvaltning och

utvägarne att åstadkomma den, så olika påserskildta orter, att allmänna bestämmelser derom svårligen öfverallt skola finnas fullt tillämpliga och ändamålsenliga. Del finnes likväl vissa menigheterna åliggande angelägenheter, som, hvad landet beträffar, kunna anses öfverallt vara i den mon likartade , att de kunna blifva föremål för en likformig förvaltning, och äfven sins emellan stå i det sammanhang, att de lämpligen böra gemensamt handhafvas. Såsom sådane angelägenheter anse Utskotten folk-undervisningen , sundhets-vården och fatlig-försörjningen, h vilka tillika äro af egenskap all ingripa i statsskicket, på ett sådant sätt, att Staten måste anses ega rätt alt af menigheterna fordra en garantie för deras behöriga handhafvande. Denna garantie anse Utskotten böra beredas genom bildandet af Sockne- och Stads-nämnder, som äro ansvarige för förvaltningen och innehafva en detta ansvar motsvarande, från menigheterne delegerad, myndighet, och Utskotten tillstyrka således, alt för dessa ärender Sockne-nämnder inom Lands-forsamlingarne constilueras, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Faltigvårds-Comileen föreslagit; men all det i öfrigt må bero af menigheterne sjelfve att besörja om förvaltningen af sina angelägenheter, genom, uppdrag åt dessa Nämnder, eller på annat sätt, som kan finnas lämpligt, hvarigenom Commnnal-inslitulionerne torde säkrast och mest ändamålsenligt utbildas och stadgas.

Efter dessa åsigter hafva Utskotten uppgjort förslag till Lag om Socknestämma för Riket i allmänhet, med undantag af Stockholms stad samt Sockne-nämnder för landet, hvilket Utskotten nu vördsamt öfver-lemna till

Rikets Höglofl. Ständers pröfning, under hemställan, att, i den mon det antages, Rikets Ständer hos Kongl. Maj:l i underdånighet anhålla om Dess Nådiga fastställelse derå.

De förhållanden, hvarefler en Lagstiftning om Communal-förvalt-ningen böra lämpas, äro inom städerna i allmänhet väsendtligen skiljagtige från dem, som å landet förete sig, och äfven inom serskildte stads-sam-hällen olika, så att det föreslagna stadgandet om Sockne-nämnden icke kan till städerna utsträckas, och Utskolten anse sig icke heller kunna framställa något förslag till en allmän Lagstiftning i denna del.

Del är likväl kändt, att organisationen af städernas styrelse ingalunda öfver allt är fullständig och ändamålsenlig, hvarförulan närmare bestämmelser derom torde blifva nödvändiga, såsom följd af hvad nu är föreslåget om Socknestämmor, så vida delta förslag antages. Utskotten anse sig derföre böra, i hufvudsaklig öfvtrensslämmelse med hvad Herr VEcerns motion i denna del innehåller, föreslå,

att hvarje stads-samhälle må, genom utsedde Deputerade, utarbeta förslag till stadens administration, skiljd från dess Domaremagt, med iagttagande af hvad om Socknestämmor kan blifva stadgadt, samt att sådant förslag underslälles Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning.

Genom en sådan Lagstiftning om Socknestämmor, som nu är föreslagen, anse Utskotten alt tillfälle är beredt för menigheterna till öfver-läggning om alla deras angelägenheter, utan alt något hinder derföre möter genom de i Herr IBcerns motion omförmäldte Författningarne, hvilkas upp-häfvande således icke för detta ändamål kan anses vara af något behof på-kalladt; och hvad beträffar de förslag, som denna motion för öfrigt innehåller, och Herr von Moltzers framställning om Läns-Deputerade och Läns-Råd, anse Utskotten det följa af den antagna inskränkningen för Commu-nal-Lagsliftningen, alt Utskotten icke kunna tillstyrka bifall dertill vidare än som skett genom det Utskotten framställde förslaget, hvarföre Ulskot-ten hemställa,

alt Herrar von Moltzers och Woerns motioner icke måga föranleda till serskild åtgärd.

Stockholm den 20 Juli 1840.

Förslag

till

Lag om Socknestämmor i Riket, utom Stockholms stad, samt Sockne-Nämnder för landet.

Om Socknestämma.

’ §•

Socknestämma skall hållas i hvarje församling tvänne gånger om året, nemligen i Maj eller Juni, samt i October eller November månader, och eljest när nödvändigheten det fordrar.

2 §.

Kungörelse om Socknestämma eger endast Kyrkoherden, eller den hans embete förrättar, att utfärda.

3§-

i Mom. När Socknestämma äskas af Konungens Befallningshafvande, eller Dom-Capitel eller af vederbörande Sockne-Nämnd eller dess Ordförande, eller i stad af Magistrat, må kungörelse derorn icke vägras.

4 §•

Socknestämma, som alltid bör hållas i Sockne-stugan eller der förut vanligt varit, skall å helgedag från Predikstol i socknens kyrka pålysas minst en vecka och högst tvänne veckor förr, än den hålles. Är helgedag till Socknestämma bestämd, skall å stämmodagen derom påminnas; kungörelse om Socknestämma skall alltid innehålla beslärnd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämnen för sammankomsten. Är ämne af den beskaffenhet, att det fordrar gemensam öfverläggning af flere socknar inom samma Pastorat, mage socknarne till gemensamstämma, å det ställe, som. finnes lämpligast, sammankallas. I andra mål utlyses serskild stämma i hvarje socken. För ärenden, soin fordra så skyndsam behandling, att kallelse icke medhinnes så tidigt, som nu är föreskrifvet, må Socknestämma hållas efter kortare kallelsetid. och äfven samma dag, då den pålyses.

*

Rättighet att inställa sig vid Socknestämma och der yttra sina tankar tillkommer i allmänhet hvar och en, som derstädes rösträtt eger, på sätt i nästföljande §. stadgas. Socknestämma skall dessutom hållas offentligt, så att hvar och en sjelfmyndig, äfven om han der icke rösträtt eller talan eger, må hafva, så långt rummet det medgifver, tillträde, samt tillstånd att afhöra Stämmans förhandlingar, under villkor, att dervid iagtlaga

ett

samt Allm. Besv.- och Ekon,-Utskottens Betänkande, IV'.o 4, 17 ett slilla och anständigt uppförande, samt att åtlyda de serskilda ordnings-reglor, som af den röstegande församlingen i allmänhet, och för tillfället af socknestämmans Ordförande föreskrifvas må; dock vare den, som icke eger rösträtt, alltid oberättigad att der yttra sig, så framt han icke dertill varder uppmanad eller serskildt tillstånd erhållit, antingen af församlingen genom ordentligt beslut, eller af Socknestämmans Ordförande, på grund af skäl, som i Protocollet böra upplagas.

Ej må Ledamots frånvaro hindra Stämmans fortgång; och må han, sedan beslutet taget är, icke eller ega att derstädes något vidare i samma ämne anföra, vare dock oförhindrad att få sin reservation till Prolocol-lel förd.

§6.

Allmän grund för rösträtt i Socknestämma vare beloppet af nästför-flulne årets bevillning af lön, egendom och rörelse efter andra artikeln af Bevillnings-Förordningen. För fastighet, ehvad den är större eller mindre, skall sådan rösträtt alltid tillkomma, så väl egare som Boställs-innehafvare och Brukare, samt beräknas efter den för fastigheter påförde bevillning, der sådan utgår, eller i annat fall efter motsvarande andel af det vid Be-villnings-taxering åsalte värdet: men för lön och rörelse beräknas rösträtten efter beloppet af den derföre påförde bevillningen, dock icke för mindre belopp än 2 R:dr och icke heller för dem , som äro andres lagstadde tjenstehjon; samt endast till hälften af den rösträtt, som motsvarande fa-stighels-bevillning eller andel af fastighetsvärde medförer.

Rösträtten efter denna grund tillämpas sålunda: att för bevillning eller motsvarande andel af fastighetsvärde, till och med 2 R:drs belopp,

beräknas

För fastighet.

För lön och rörelse.

1 röst.

f röst.

derutöfver till och med

3 R:dr 2 —

1  —

5 — 3 —

*5 —

7 — 4 —

2   --

10 — 5 —

2 -      »

i3 — 6 —

3  —

16 — 7 —

3| -

20 — 8

4 -

M — 9 — .

41 -

^ih. till R. St. Prot. 1840- 7 Sami. ZAfd. 2 Haft.

För fastighet. För lön och rörelse, derutöfver till och med 28 R:dr 10 röster.           5 röster.

32

— 11

5*

36

I 2

6

4o

—.

i3

11

$1

—-

45

’4

7

5o

15

7$

1 ■'

60

16

8

—-

‘7

81

80

18

9

.9°

*9

91

100

'■ —

20

10

1 20

21

1 oj

14o

22

———

1 1

- ■ ■ ■

160

--

23

180

24

' ""

12

200

25

12J

samt härulöfver för hvarje fulla 5o R:drs bevillning för fastighet 1 röst, - för lön och rörelse ~ röst.

I de ärenden, sorn endast angå hemman eller andra fastigheter och utgifter eller besvär, sorn efter hemmantal eller fastighetsandel utgå, rö-ste endast fastighels-egai ne, med röstberäkning efter hvarderas fastighetsandel, och i de fall, der, enligt serskildta Författningar, endast visa medborgare ega rätt att rösta eller serskilda föreskrifter om röstberäkningen äro gifna, för hålles, på sätt samma Författningar för hvarje fall stadga.

Röstegande må genom fullmagt till annan öfverlåta sin talan och rösträtt å Socknestämma.

Om röslerne falla lika för olika meningar, gälle den mening, som Ordföranden biträder.

§ 7-

Ordförande i Socknestämma vare Kyrkoherden eller den , hans erabete förestår, eller i händelse af laga förfall för honom, den af församlingens Prester, som Pastor dertill förordnar, eller i annat fall, den, som Kyrkoherden i embelet närmast är. I de Annex-eller Capell-församlingar, som hafva egen ständig Prest, vare han, eller den, hans tjenst förestår, i

Lag-samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslcottens Betänkande, N:o 4. ip tjenstförrättande Pastors frånvaro Ordförande i Sockneslämma, och fullgöre äfven i allt annat, då Kyrkoherden vid Capell eller Annex-kyrka ej tillstädes är, hvad , enligt denna Förordning, Kyrkoherden, i afseende på Socknestämmor, tillkommer.

§ 8.

Ordförande åligger att ärendena tydligt och fullständigt till öfver-läggning framställa, samt att tillse, alt icke andra ämnen till afgörande företagas, än de, som, uti den förutgångne Kungörelsen äro uppgifne och till Sockneslämmas handläggning höra. Ordföranden tillhör ock , att öfver framställningen och besluten föra ordentligt och redigt Protocoll, hvil-ket må, när så ske kan, genast, men i annat fall, sist å fjortonde dagen derefler i Sockneslämma justeras; och åligge det Ordföranden att, vid slutetaf hvarje Sockneslämma, tillkännagifva, å hvilken, af dessa dagar justeringen kommer alt förrätlas. Protocollet undertecknas af Ordföranden, hvilken för dess rigtighet är ansvarig, och beslyrkes utaf minst trenne af församlingens Ledamöter; finnes ej trenne vid justering närvarande, eller vägras underskrift, tage då Ordförande intyg om förhållandet af närvarande krono- eller kyrko-betjent, och ege protocollet sedan vitsord.

Ordföranden åligger alt Protocollen införda i en serskild Bok, noggrant förvara och vårda. Honom tillhör ock att, när helst så äskas, meddela utdrag af Protocollet till Sockne-nämnden, samt att för öfrigt åt en hvar, som det åstundar, hålla ProtocolLt tillhanda, för alt deraf laga af-skrift, hvilken af Ordförande till rigtigheten beslyrkes. Skulle så inträffa, att å Sockneslämma fattas beslut i ämnen, hvarom Sockneslämma icke eger rätt att besluta, då bör Ordföranden deremot göra föreställningar och sådant till Protocollet anmärka; hvarefter och sedan justering föregått, det genast skall af Ordföranden till Konungens Befallningshafvande insändas, för vinnande af rättelse.

§ 9-

Till Socknestämmas handläggning höra mål, som angå fullgörandet af socknens eller församlingens gemensamma åligganden, befordrande af ordning och sedlighet inom hvarje samhälle, bevakande af dess rättigheter, vården om dess tillhörigheter och vidtagande af anstalter för gemensamt behof eller gagn, i hvilka afseenden Socknestämma jemväl eger alt besluta om de för hvarje ändamål erforderlige afgifter, utse Förvaltare, Ombud, tjenstemän och biträden, meddela föreskrifter om de hvar och en tillhö-

rande göromål, med iagttagande af livad för serskildte fall genöm denna Förordning eller annars gällande Lagbud finnes stadgadt, samt till noggran efterlefnad häraf, der så nödigt pröfvas, föreskrifva och bestämma viten, hvilka likväl, då de flere gånger förnyas, icke må öfverstiga ett belopp af tillsammans 10 R:dr Banco; börande likväl Socknestämmas beslut om viten af Konungens Befallningshafvande pröfvas och fastställas, innan de äro gällande. För öfrige ärenden, som, enligt serskildta Författningar, böra vid Socknestämma företagas, gälle hvad derom är föreskrifvet.

§ 10.

/ Mom. Uti afgifter för sockens eller församlings gemensamma be-hof, skall hvarje medlem, då annan grund för bidraget icke är serskildt stadgad, deltaga, i mon af honom för sistförflutna året i fulla Riksdalers-tal påförd bevillning för lön, egendom och rörelse, efter a:dra Art. Be-villnings-Förordningen, samt för fastighet, som endast under nyttjande-rätt innehafves, i mon af den de! utafdess taxeringsvärde, som motsvarar hvad, enligt åberopade stadgande, såsom bevillning af annan fastighet beräknas; dock iagltages härvid, dels att afgifter efter bevillning af lön och rörelse beräknas hälften mindre än efter bevillning af fastighet, eller motsvarande andel af fastighetsvärde, dels att bevillning af lön och rörelse ieke tages i beräkning för sådana afgifter, om den icke uppgår till 2 R:dr och ieke eller då den är påförd tjenstehjon; .men för fastighet erlägges afgifter efter nu stadgad grund, ehvad den är större eller mindre, och utan afseende på hvilken som är innehafvare deraf. Om fastighet finnes, som icke i och för bevillning taxeras, skall ändock värde derå sättas af Taxerings-Comitéen för beräkning af communal-afgifter.

Lösen för desse längder, beräknad till 3a sk. arket, då hvarje sida bör upptaga minst 3o rader, erlägges af socknens medel.

§

Nu är Söcknestämmo-Protocoll och beslut justeradt och underskrifvet, då skall beslutet med besvärs-anvisning, som alltid bör åtfölja, nästpåföl-jande söndag, från Predikstolen uppläsas. Ångar det någon persons enskilda rätt, då skall honom ofördröjligen meddelas skriftlig underrättelse der-om, och, om han det äskar, utdrag af Protocollet honom tillställas. Är någon med beslutet missnöjd, må han deruti söka ändring genom besvär, som ingifvas till Dom-Capitlet, i de mål, som röra Kyrko-disciplin, se-dernes vård, Religions-undervisning och allmänna Skolan, samt Kyrko-betjenings antagande och afsättande, och i alla de öfriga hos Konungens Befallningshafvande i Länet, inom kl. 12 å 21 dagen, eller, om helgedag då infaller , dagen derefter, räknad, antingen från beslutets kungörande eller deraf bevisligen erhållen del, den dagen oräknad, då sadant skett, allt efter hvad här ofvanföre uti serskilda händelser stadgas; bifoge ock sina besvär ej allenast det öfverklagade beslutet, utan äfven bevis, när detsamma kungjordes eller blef honom tillstäldt, hvarjemte han, inom atta dagar efter kungörandet af beslutet eller deraf erhållen del, hos Ordföranden skall om de tilltänkte besvären göra anmälan, och inom 14 dagar efter bes v årstidens förlopp hos Ordföranden styrka, att besvären blifvit fullföljde, hvai-om erinran i besvärs-hänvisningen skall meddelas. För Hernösands Stift vare för mål, som gå till Pom-Capitlet från Jemlland, AVesterbotten och Lappmarken, besvärstiden dubbelt längre, än hvad härom i^denna § är stadgadt. Försummas hvad sålunda föreskrifvet är, vinner beslutet laga kraft, så vida det icke angår ämne, h varom Socknestämman icke eger beslutande-rätt.

§ »2.

Fordra omständigheterna skyndsam verkställighet af Socknestämmo-beslut, må sådant ej hindras deraf, att detsamma ännu icke vunnit laga kraft, derest icke så är, att ändrings-sökandet derigenom blefve onyttigt, eller ock Konungens Befallningshafvande eller Dom-Capitlel skulle finna skäl att verkställigheten inställa.

§ ,3.

Hvar och en Ledamot i Socknestämma bör vid öfverläggningarnö iagltaga ordning och anständighet, och icke yttra sig annorlunda, än då han, efter föregången anmälan, af Ordföranden uppropas. Varder Ordförande med ord eller gerning förolämpad, straffes den brottslige efter 18 Cap. 8 § Missgeruings-Balken , jemnförd med Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779. Förolämpande, Ledamöterne emellan, ligge i tveböte, emot hvad Lagen i allmänhet för hvarje brott stadgar. Lag samma gälle ock dem, hvilka vid Socknestämma äro närvarande, utan att der vara röst-egande Ledamöter; och ege Ordförande derjemte att låta sådane personer från sammanträdet afföra, derest de sig oskickliga förhålla. Af starka drycker Öfverlastad person, eller den annorledes är sina sinnens rätta bruk be-röfvad, varder alltid från Socknestämma afvisad, ehvad han, eljest der eger rösträtt eller icke.

§

Ordförande ege att Socknestämma upplösa efter handläggning af de ärenden, som, enligt kungörelsen om Stämman, bordt der förekomma.

§ '5.

§ '6.

i Mom. Sockne-nämnd skall bestå af Ordförande, vice Ordförande och fyra eller flere, högst Nio Ledamöter. Kyrkoherden eller den, hans tjenst förrättar, ege dock, då han ej är vald till Ordförande eller vice Ordförande, rättighet att såsom Ledamot i Nämnden deltaga, då hans em-betspligt och behofvet så påkallar. Ledamölernes antal må för öfrigt bero af bestämmelse vid Socknestämma, sålunda att Pastoratet eller Socknen, i mon af dess vidd och folkmängd, indelas i vissa rotar eller district och från hvarje af dem utses en Ledamot, hvilken tillika , såsom Ålderman inom districtet, har närmaste uppsigten å alla förhållanden, som bafva sammanhang med Nämndens åligganden och besörjer dertili hörande verkställighets-ätgärder. Är samhället så inskränkt, att det icke lämpligen kan indelas i fyra district utses, till fyllnad i antalet,; Ledamöter, utan Åldermans befattning, äfvensom det ankommer på Socknestämma, alt, utan afseende å dislricts-indelningen, utse Ledamöter i Nämnden till det medgifna antalet.

a Mom. För hvarje Ålderman skall utses en Suppleant, som företräder hans ställe, då han är hindrad att sin befattning ulöfva.

§ *7-

i Mom. Ordförande och vice Ordförande väljas å Socknestämma för tvänne år. På enahanda sätt väljas Ledamöter och Suppleanter jemväl för tvänne år, men hvarje år afgår halfva personalen, om antalet är jemnt» och i annat fall vexelvis, det ena året en mera och det andra året en mindre än hälften; dock må den, som efter nu bestämd tjenstgöringstid är i ordning att från Nämnden afgå, ånyo deri inväljas. Efter första året bestämmes, genom lottning, hvilka Ledamöter och Suppleanter skola afgå, och sedermera afgå de. som längst tjenstgjort. Inträffar ledighet under mellantid, ersättes den genom serskildt val, men endast för den tid, som återstår af den afgångnes påräknade tjenstgöringstid.

§ 18.

Sockne-nämndens medlemmar vare, så länge de i denna egenskap tjenstgöra, befriade från andra ständiga communala befattningar, men kallelse till tillfällige förrättningar måge desse medlemmar icke undandraga sig.]                                                                   § r9-

§• r9-

Uli de ärenden, som, enligt r5 § i Mom., äro åt Sockne-Nämnd uppdragne, skall denna Nämnd tillkomma alla förvaltnings- och verkstäl-ligliets-åtgärder, samt dervid utöfva samhällets myndighet och rätt, hvar-emot Nämnden, å samhällets vägnar, är ansvarig att, hvad i dessa delar är genom gällande Författningar samhället ålagdt, vederbörligen fullgöres och iagttages; dock eger icke Nämnden att, för dessa eller andra ändamål, påbjuda några afgifter, utan skall Socknestämma, efter Nämndens förslag, derom besluta, och i händelse af vägran till hvad, som oundgängligen erfordras, ankommer det på Nämnden alt derom göra anmälan hos vederbörande Embetsmyndighet, till vinnande af nödig rättelse.

§. 20.

t Mom. Alla tillgångar, som äro anslagne för de till Sockne-Nämndens förvaltning hörande angelägenheter, skola af Nämnden om händer hafvas, uppbäras och hvar för sitt rätta ändamål användas; dock att om sådane tillgångar, vare sig i fastigheter, Capital eller afgäld, härleda sig från serskildla Stiftelser, dermed iagttages, hvad vid Stiftelserneär föreskrifvet.

§. 21.'

Hvarje medlem af Sockne-Nämnden ansvare gemensamt med de öf-rige för de af Nämnden om händer hafde medel, och för sådane säker-hetshandlingar, emot hvilkas antaglighet han ingen anmärkning till Proto-collet gjort. Denna ansvarighet fortfar, tills förvaltningen blifvit godkänd af Socknestämman eller af vederbörlig Domstol, om klander anställes, eller ock tiden för sådant klander försutits.

§. 22.

För om händer hafde medel skall Sockne-Nämnden årligen aflemna redovisning till Socknestämma å de tider, som för hvarje befattning ge-Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 2 Häft.                             4 nom serskildta Reglementen, eller derom gällande Författningar, bestämmas; hvarefter det ankommer på Socknestämman att för redogörelsens granskning utse Revisorer, hvilka om denna granskning afgifva berättelse till Socknestämma, hvarefter det ankommer på Socknestämma att godkänna redogörelse eller besluta om klander i laga ordning. Anställes icke klander inom ett år efter det redogörelsen blifvit till Socknestämma aflemnad, vare Nämnden icke vidare underkastad åtal.

§. 2 3.

Vid förvaltningen rätte sig Sockne-Nämnden efter de för hvarje ärende utfärdade Författningar och serskildta Reglementen.

För handhafvande af ordning och vården om sedlighet, skall Sockne-Nämnd helst söka, genom förmaningar och föreställningar, förmå den fel— a«tige till rättelse, men Nämnden eger dock alt ådöma böter och viten, som, genom Författningar eller faststäldt Socknestämmo-beslut, äro påbud-ne för öfverträdelse af sådane ordnings-sladgar, öfver hvilkas efterlefnad det tillhör Nämnden alt vaka. Der Nämnden sålunda ulöfvar Doms-rätt, gälle om jäf emot Ordförande och Ledamöter, hvad i3 Cap. Rättegångs— Balken om iäf emot Domare stadgar.

§. 25.

Hvar och en, som bor inom Nämndens område, är skyldig att till-städeskomma, på dess kallelse, som bör meddelas minst 8 dagar förut. Uteblifver den sålunda kallad är, utan laga förfall, böte 3a sk. till Fattigvårdens cassa och tillhålles af Nämnden, genom förnyade viten, som doek tillsammans ej må öfversliga io R:dr, att sig inställa. Kan han derigenom ej förmås till inställelse, anmäle Nämnden förhållandet hos Konungens Be-fallningshafvande, som vidtager de mått och sleg, hvilka med Lag och sakens beskaffenhet öfverensslämma.

§. 26.

Sockne-Nämnden skall i alla, åt den uppdragne ärender bevaka samhällets rätt och föra dess talan, samt åligger följagtligen all, då den anlitas af embetsmän och myndigheter eller andra vederbörande, meddela upplysningar och yttranden i dessa ärender, och är deremot berättigad, att af embetsmän och myndigheter påkalla biträde och upplysningar, i allt hvad berörde ärender angår.

§ 37’

På Nämnden ankomme, huruvida Socknestämma bör höras, innan sådane yttranden meddelas, som, enligt 26 §, bbfva påkallade; i hvilket fall Nämnden föranstaltar om Socknestämma och deryid framställer ärendet, jemte sitt utlåtande derom; och iagtlages föröfrigt, att i ärende, som tillhörer Nämnden, må intet beslut af Socknestämma fattas, innan Nämnden derom blifvit hörd och yttrat sig.

§ 28.

Sockne-Nämnden sammanträder i sacristian, socknestugan eller på annat öfverenskommet ställe, på vissa, efter fattadt beslut, bestämda tidei, samt i öfrigt, då Ordförande finner sådant nödigt, eller flertalet af Nämndens Ledamöter det hos Ordförande påkallar.

§ 29.

Medlem af Sockne-Nämnden, som, utan lagligt förfall, uteblifver från Nämndens sammanträde, erlägge för hvar gång en af Nämnden vid hvarje års början fastställd plikt till fattigvårdens Cassa.

§ 3o.

Ej må något mål företagas, derest icke Ordförande eller vice Ord’ förande och minst hälften af Nämndens öfrige Ledamöter äro tillstädes. Beslut fattas genom röstpluralitet, och när rösterne äro lika delade, gäller den mening, som Ordföranden biträder.

§ 3x.

Uti mål, som angå enskild persons rätt, åligger Nämnden att sitt beslut för den det rörerj äfkunna, då äfven Parten, om han det äskar, skall utan lösen erhålla ett utskrifvet exemplar deraf.

§ 32.

Böter och viten, som af Sockne-Nämnd ådömas, skola, då den plikt-fällde saknar tillgång dertill, afljenas med arbete för Communens behof; dervid dagsverke beräknas efter ortens markegångspris, om den arbetande sjelf bekostar sitt uppehälle; men i annat fall, skall han under arbetstiden af Communen förses med kost, såsom tjenstehjon, då dagsverke beräknas endast till | al markegångspriset.

§. 33.

,          någon klaga öfver Sockne-Nämndens beslut, göre det efter den

hänvisning och på det sätt, föregående ii § föreskrifver, ofver Socknestämmas beslut.

rörande besvär


§. 34.

Forolä_mpande med ord eller gerning emot Ordförande, vice-Ordförande el er Ledamoter straffas, enligt 9 § af i8Cap. Missgernings-Balken jemnford med Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779.

f, -iJ          s°™ angå Skole- och Undervisnings-anstallerne, vare tienst-

foirattande Pastor Ordförande. Den valde Ordförande och vice Ordförande, aio da att anse sasom Ledamöter af Nämnden.

§. 36.

Ålderman tillkommer, utom hvad honom såsom Nämndens Ledamot a gger, att inom roten eller districtet vaka öfver och handhafva de ange-afgde bes?tS°m           ‘ aIlmänhet tillhöra, samt tillse efterlefna/en

, d . YY Sot? af Sockneslämma eller Nämnden tagne blifvit, livarföre han mfor Nämnden är skyldig alt redovisa. Till sitt biträde eger ha™ da behofvet for serskildt tillfälle det fordrar, att kalla en hvar inom hans område boende person, som är valbar till Ålderman. Der rote eller di-nct ar sa vidsträckt, att Ålderman icke kan omedelbart handhafva den nödiga tillsynen må Nämnden besluta om dess delning, och för den dd ± r -n ’               -ke Sr boende, til&. en Tillin-

falWe b»lyren?dÄldermannens inseende, handhafver de derinom före-

Om menighet vill, utöfver hvad nu är förordnadt, åt Sockne-Nämnd uppdraga sådane dess gemensamma angelägenheter, som icke tillhöra em bets- och tjenstemäns befattning, må åefom å Sockneslämma bu s oTh da tillika forordnas om hvad dervid skall iagttagas.

Reservationer:

Af Herr Friherre Cederström: ”Vid så genomgripande reform , som den af förenade Utskotten uti 5 och 6 föreslagne förändrade röstberäkningen vid Socknestämmor, samt dermed åtföljandeprasstations-skyldighet för ensamhälls-class, som hitintills hvarken haft rättigheter eller skyldigheter i delta (all, torde den största försiglighet och rättvisa vara nödvändige, om ringaste framgång eller nytta, samt ej absolut skada, deraf i en framlid skall här-flyta. Dtssa oundgängliga villkor för sakens framgang och nytta, tror jag likväl ingalunda i Utskottens förslag vara tillräckligt alsedde. Om detsamma skulle vinna framgång och blifva antaget, så vinner jordbrukaren visserligen derigenom den lättnad, alt han får en mängd deltagare i commu-nala utgifter och servituter, men han har äfven förlorat en stor del af sitt inflytande och sin beslutanderätt vid Socknestamman; och det torde ej sällan hända, om förslaget antages, attKrögare, 1 rädgårdsmästare, La-dugårds-arrendatorer, Advocater, Handsågare, Stampare, Socken-Byggmästare, Glas- och Porcellains-försäljare, Hästhandlare, Lotsdrängar, Spelmän, Smeder, Socken-skräddare och Skomakare, Lumpsamlare, Skal-Westgöthar, Smidesförsäljare, Båtskeppare, Fiskare, Strandsillare och .indra dylika personer, komma att inom Communerne dietera besluten i alla mål, som röra fattigvården, uppfostrings-väsendet, m. fl. för samhället vigtiga och magtpåliggande ämnen.

Ett dylikt förhållande kan, efter mittbegrepp, hvarken förenas med klokhet eller rättvisa, emedan jag ej kan godkänna den principen, att det är både klokt och rättvist, att den på en gång mindre bildade och ointresserade delen af populationen skall komma i tillfälle att besluta på de öfriges bekostnad och emot deras intresse. Men äfven i den del af förslaget, som endast rörer jordbrukare och deras rösträtt, kan jag ej instämma, emedan samma princip äfven i detta hänseende af Utskotten blifvit följd. Genom den af Utskottet föreslagne rösträtten för faslighelsegare och innehafvare skulle oftast egarne af 2 å 3 mantal i en Gommun komma att besluta vid Socknestämmorne, oagtadt de öfrige jordegarne disponera 5o å Go mantal, så framt de förra 2 å 3 mantalen äro klufne i små delar och innehafvas af många personer, men de senare 5o å 60 mantalen egasaffa; detta stii-der helt och hållet emot de rättsgrunder, som hitintills blifvit följde och i dylika förhållanden egt rum. För min del kan jag ej inse någon annan rättvis beräkningsgrund för rösträtt och praestalions-skyldighet inom Com-munerne, än relativt till och i mon af det större eller mindre materiella intresse, som hos hvar och en röstberättigad finnes. All annan beräkningsgrund blir, enligt min åsigt, orättvis och olämplig. Om än den större och förmögnare possessionaten eller fastighetsegaren härigenom skulle vinna ett större inflytande inom Com munen, så kan jag ej deraf inse någon våda eller orättvisa , enär han alltid måste contribuera, i proportion till sina för-mögenhets-omständigheter. Och det må väl medgifvas, alt ju större materiel vinst och förlust, som nian af ett förelag kan komma alt skörda eller vidkännas, ju större ansträngningar använder man lör alt bereda den af-sedda vinsten eller afvärja den Irugtade förlusten; ju ringare detta materiella intresse deremot är, ju likgiltigare behandlar man deremot ämnet, och ju ofullständigare och mindre tillfredsställande blifva merendels resultaten. Det blir således ej allenast orättvist och stridande emot de rättsgrunder, som hitintills i dylika frågor ansetts böra följas, det blir äfven absolut skadligt om denna af Utskotten antagna princip skulle göras g gällande, ty Communernes angelägenheter skulle troligen i delta fall komma att vida sämre vårdas, än fallet annars torde blifva.

Det är af dessa skäl, jag nödgas reservera mig emot Utskottens betänkande, i hvad detsamma rörer rösträtt vid Socknestäm mor och andre än jorcl-egares och innehafvares deltagande deri. Antages, alt bevillningen bör utgöra grund för rösträtt, så anser jag, att densamma bör beräknas efter hela bevillnings-beloppet enligt 2 Art. pro rata parte; men helst skulle jag likväl önska, att det gamla beräkningssättet efter mantal blir bibehållet, såsom från urminnes iagltaget och snart sagdt sammanväxt med hela vårt Lag- Kameral- och hitintills varande Communal-väsende.

I öfrigt nödgas jag äfven reservera mig emot Utskottens beslut i 10 §, att Committerade inom Communerne skulle berättigas taxera personer, hvil-ka sjelfve inom församlingarne ej hafva rösträtt. Detta stadgande strider så emot rättsbegrepp i allmänhet, atl någon utveckling af mina skäl häremot ej torde behöfvas, och det i Fattigvårds-Comitéens underdåniga Betänkande afgifne förslag innehåller ej eller detta stadgande, ulan fastmer finnes der föreslaget, att Socknestämma ej må besluta afgifters uttaxering af andre, än dem, hvilka i Stämman röstegande äro, så framt icke sådan af-gift är af vederbörlig myndighet serskildt berättigad.”

Af Friherre Raab:

”Emot den i 16 §. föreslagna bestämmelse, att Ordförande i Sockne-Nämnd skall genom val tillsättas, reserverar jag mig. Jag har under Ut-

Lag- samt, Allm. Be&o.- och Ekon.-UtAottens Betänkande, N:o 4. 3f skottets öfverläggning om frågan yrkat, och jag vidblifver den förmening, att Pastor, till följd af sitt embete, sorn ålägger honom större och heligare förbindelser, än någon annan, alt vårda sig om alla församlingens medlemmar, — bordt vara sjelfskrifven Ordförande i Nämnden, och jag tvif-lar, att många Lekmän förena både tid, vilja och förmåga att uppfylla ett sådant förtroende med det nit, den möda och sorgfällighet, som man eger rätt att fordra af forsamlingens aflönte Kyrkoherde. Deremot lem-nar det fria valet spelrum för splitet, afunden eller hämndeluslen, att tillsätta en sådan Ordförande, under hvars ledning Pastor icke ulan obehag kan deltaga uti communal-bestyret. Det synes mig dessutom inconsequent, att, sedan Ekonomi-Utskottet, i samråd med Stats-Utskottet, i Betänkandet N:o 5 tillstyrkt, att Pastor skall vara ordinarie Ordförande i Skol-Directionen, samma Utskott nu, i samråd med Lag-Utskottet, frånkän-ner Pastor denna befattning i Sockne-Nämnd , som likvist, enligt i5 §. af förstnämnde Betänkande, kommer att öfvertaga de åligganden, som annars tillkommit Skol-Directionen; och orimligt förefaller det mig, att, om Pastor föredragit åtskilliga frågor, rörande barnens undervisning, skall han frånlräda sitt Ordförandeskap, om JNämnden derefter vill öfverlägga om samma barns underhåll.’’

Häruti förenade sig Professorn Doctor Bexell.

Emot stadgandet, att Magistrat, Kronofogde eller Länsman, uppå Sockne-Nämnds anmälan, genast skall lemna handräckning till uttagande af afgifter för communala behof, reserverade sig Friherre Cederströms Herrar von Röök , Ribbing och P ansette, h vilka ansågo, det dessa execu-torer icke borde, i afseende på tjensten, stå i underordnadt förhållande till någon annan än Konungens Befallningshafvande, hos hvilken Sockne-JNämnden således borde sig anmäla för handräcknings erhållande, då be-hörigen uttaxerade afgifter icke erlades.

Af Herr Ribbing, A-

”Då Betänkandet om folkundervisningen kommit att afgifvas tidigare, än det nu förevarande, så hafva i det förra influtit stadganden om en Skol-Direction och dess sammansättning, hvilka blifva öfverflödiga, i fall delta Betänkande antages, enär Sockne-Nämnden, som här omförmäles, förenar, med flere andra allmänna bestyr, äfven det om undervisningen.

Kyrko-Rådels befattning öfveigår äfven till Sockne-Nämnden, utom i kyrkliga frågor, såsom om oeniga makars varnande, undeisökning om mödrar, som af våda qväfl sina barn, m. m., för hyilka fall Kyrko-Rådet

måste qvarslå, intilldess Kyrko-lagstiflningen, till hvilken desamma egentligen höra, derom annorlunda kan förordna, må hända så: att Kyrkoherden eller den, hans tjenst förrättar, i stället för biträde af serskildt valde Kyrko-Råds-Ledamöter, vid sådane förrättningar derlill kallar Sockne-Nämnden. Om Kyrkoherden ej sjelf är Ordförande i Sockne-Nämnden, verkslälles kallelsen genom Nämndens Ordförande, men Kyrkoherden, eller den, hans tjenst förrättar, förer ordet.

Till undanrödjande af missförstånd hade jag ansett, att förestående bordt i delta Betänkande anmärkas.’’

Af Herr Biskop Butsch:

”Jag förenar mig med dem, som yrkat, alt Pastor må blifva sjelf-skrifven Ordförande i Sockne-Nämnd. Såsom ytterligare skäl för delta yrkande, vill jag anföra, alt, om Pastor icke blifver Sockne-Nämndens Ordförande, så måste utan tvifvel Kyrko-Rådet, en institution, hvilken Ut-skolten med tystnad förbigått, framgent qvarstå, och de communala in-rättningarne således onödigtvis mångfaldigas. Antages åter, i enlighet med hvad Ulskolten föreslagit, att Pastor ieke är sjelfskrifven Ordförande i Nämnden, så bör han likväl, efter min mening, alltid, då falligvårdsfrå-por till öfverläggning och afgörande förekomma, der vara tillstädes, icke såsom Nämndens Ledamot, utan snarare såsom de fattiges Målsman, för att, efter eget bepröfvande, inför Nämnden bevaka deras rätt och föra deras talan, likasom han, i följd af sin tjenslepligt, icke lärer kunna undgå att, om anledning deltill finnes, bos högre auctoriteter föra klagan öf-ver Nämndens beslut och åtgörande i nu ifrågavarande afseende. I enlighet härmed, bör ock Ordförande i Sockne-Nämnd icke ega alt ulan Pastors samtycke utsätta Nämndens sammanträde å tid, då Pastor af andra em-belsgöromål är förhindrad att sammankomsten öfvervara.”

Häruti förenade sig Herr Friherre Kriemer j Herr von Rosenj Prosten Thude'n samt Herr Levin; den sistnämnde likväl endast i senare delen af Biskopens reservation.

Af Herr Contracts-Prosten Giimcelius:

”Såsom Kyrkoherde i en församling, der flerfalldiga municipala inrättningar efter hand uppkommit och utbildat sig, har jag nog erfarit det goda och nylliga i deras verkningssätt, för att, med full öfvertygelse om dylika

Lag- samt Allm, Bes v.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 4. 33 dylika inrättningars allmänna behöflighet, påyrka deras införande öfverallt i vårt land. Utskotten synas mig likväl nog mycket hafva inskränkt den föreslagna Sockne-Nämndens verkningskrets, då de endast afsett en likformig sammanföring al redan för hand varande inrättningar, såsom Kyrko-Råd, samt Skole- och Faltig-Directioner, men deremot endast tillåtit, ej föreskrifvit de mångfaldiga, för en församling gemensamma ekonomiska angelägenheternes öfverlemnande åt denna Nämnd, ehuru just dessa företrädesvis tyckas höra förvaltas af en sådan. Visserligen röjer sig häruti en varsamhet att ej redan i sin början göra inrättningen mindre begärlig, derigenom alt den blir mera besvärlig; men då gränsorna för dess verksamhet ej äro svåra att bestämma, utan tvertom af hvar och en lätt kunna öfverses, synes det hafva varit vida bättre att genast söka utbilda inrättningen till att omfatta hela sin naturliga verkningskrets, än att blott göra den half, och således uppenbart ofullständig. Der ingen municipal-anda ännu är väckt, blifver det troligtvis lika svårt altlifva hågen för åtagandet af communal-beslyr, antingen dessa äro mer eller mindre omfattande.

Der åter en sådan anda vaknat och man ej skyr att med uppoffring af enskild beqvämlighet arbeta för gemensamma fördelar, der kan man ej längre undgå att inse, det inrättningen är ofullständig och stympad, och att dess verkningskrets måste utvidgas, hvilket således lagstiftaren kunde och borde göra så gerna först som sist.

Emot en serskild del af förslaget, nemligen mot stadgandet om Presterskapets nya ställning i förhållande till fattigvården, får jag, på här nedan anförde grunder, anmäla min reservation. Christendomen, som i klara ord uttalat mensklighetens högsta åligganden, har uttryckligen bekräftat den i menniskohjertat inneboende medfödda känslan af deltagande för andras nöd, genom religionsbudel: varer barmhertige. Då blef utöf-vandet af delta bud, d. v. s. vården om fattige och nödlidande, en af Christna Kyrkans heligaste åligganden. Naturligtvis blef detta åliggande först och främst för religionens tjenare, Presterna, en embetspUgt 3 helig och dyr i samma mon, som insigten i embetels rätta betydelse var för dera klar och känslan för dess ostraöliga utöfning varm och lefvande. Erkännandet, att så borde vara, blef ock så allmänt, att det äfven ingick i den borgerliga lagstiftningen, och ännu qvarstår föreskriften i detta ämne i vår Kyrkolag, såsom en gällande stadga, hvilken det torde vara mindre yäl betänkt att upphäfva. Här är verkligen en principfråga för hand, vig-Bih. till R. St, Prot, 1840. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft.]                            5 tigare än den möjligtvis vid första anblicken visar sig. Fattigvården är icke en blott borgerlig, ulan tillika en religions-angelägenhet. En religiös anda borde väl således genomtränga och Jifva den borgerliga Lagstiftningen i detta ämne. Man skulle visserligen kunna säga, att Utskotten velat erkänna detta, genom att sätta en religiös sats liksom i spetsen för sitt Lagförslag, för Fattigvården. Men huru litet har icke denna sals sedermera i sjelfva verket att skaffa med denna Lag och alla dess mångfaldiga inskränkande polisstadganden. Här får jag naturligtvis icke vidare ingå i närmare granskning af Faltigvårds-Lagen, ehuru jag ville antyda en allmännare brist deruti, ulan måste inskränka mig till det serskildta, under den allmänna grundsatsen äfven hänförliga fall, som innehålles i Lagförslaget för Sockne-Nämnden. Är fattigvården en religionens, en kyrkans angelägenhet, såväl som Statens, så måste det vara en uppenbar origlighet att direct eller indirect utesluta Presterskapet från deltagande deruti. Sådant har likväl skett genom delta förevarande Lagförslag. Genom det deruti förekommande stadgandet, att Kyrkoherden, ehuru ständig Ledamot i Nämnden, kan från dess sammankomster vara frånvarande, är redan tydligt nog medgifvet, att han anses såsom en öfverflödig medlem. I stadgandet, att han ej är sjelfskrifven Ordförande, utan att någon annan lika väl derlill genom val kan utses, är medgifvet, alt han utan men för saken från sammankomsterna kan utestängas och således från det mesta af fattigvården aldeles skiljas. Antagom nemligen — och fallet är ju ganska länkbart — att en utvald Ordförande af ett eller annat skäl funne sig besvärad af Pastors närvaro i Sockne-Nämndens sammanträden, huru skulle han bära sig åt, för att utestänga honom? Det vore ganska lätt. Han be-höfde blott utsätta sammankomsterne, då Pastor vore af andra embets-göromål hindrad alt infinna sig. En Lag, som utan att befria, eller rättare, utan att kunna befria Presterskapet från ett åliggande, som embets-pligt och aflagd ed gör för dem till ett af de vigligasle och heligaste, kan betaga dem den egentliga utvägen till dess verksamma uppfyllande, synes icke vara den rättvisaste.

Det må vara mig tillåtet att här i korthet framställa de skäl, hvarföre jag anser Pastor utan val böra vara Ordförande i Sockne-Nämnden, då fattigvårds-frågor der afgöras, ehuru de öfrige Ledamöterne i Nämnden genom val utses. Ordföranden måste väl egentligen vara föredragande vid sammankomsterne. Han bör således hafva den närmaste kännedom både om person och sakförhållanden. Men hvem kan skäligen förutsättas ega

IjCtg- samt Allm. Besv.- och Elon.-Utskottens Betänkande, N:o 4. 35 förtroligare bekantskap med alla dessa förhållanden, än Preslen, hvilken alltifrån barnets födelse intill grafven följer hvar och en med deltagande vård ? Vidare synes mig Ordföranden framför alla Ledamölerne böra vara fullkomligen opartisk, med fullkomlig ömhet och billighet afväga både be-hofven och utvägarne att dem fylla, således kunna medla mellan de flera skilda intressen, som nödvändigt i sådane frågor måste uppträda emot b varandra. Är icke Presten, såvida han rätt behjertat och fullkomligt insett beskaffenheten af sin ställning i församlingen, den mest oberoende och således den naturligaste medlaren mellan skiljagtiga intressen, mellan den fattiga och den rika, lika mycket skyldig att försvara begge emot obilliga anspråk? Slutligen bör det ej förutsättas, alt, vid ständigt lillvexande skrif-veri, Ordföranden förr eller senare anser sig böra hafva ersättning derföre? Presten är Statens och församlingens aflönte embetsman, till hvars pligter äfven fattigvården lagligen hörer. Han kan således icke med något skäl fordra serskild ersättning för uppfyllande af denna embetspligt.

Åtskilliga skäl, som ansetts talande emot nuvarande förhållande och för den föreslagne förändringen, hafva under öfverläggningen blifvit framställda. Jag vill försöka alt visa, huru litet öfvervägande de äro. Man har sagt, att, om det än mångenstädes bör hända, att Kyrkoherden är den tjenligaste personen till Ordförande-platsen i Fattigvårds-nämnden, motsatsen också flerstädes kan inträffa, och att del då vore obilligt och skadligt, att ej den skickligaste skulle få utses. Äfven har man beropat sig på de intyg om ett fritt vals förträfflighet, som erfarenheten redan på mer än elt ställe afgifvit, i det att personer, som varit ledde af ett upp-rigtigt nit för fattigvårdens bältre reglerande, frivilligt öfvertagit detta bestyr och utfört det med mera framgång, än förut församlingens Prester-skap. Detla medgifves. Men dels äro exemplen hemtade från städerne, der förhållandet i allmänhet är och måste vara mycket olika med det, som eger rum på landsbygden. Dels har man ej nog gifvit agt på den stora, utan tvifvel helsosamt verkande förändringen, som uppkommer genom stiftandet af en fortfarande Nämnd till verksamt deltagande i fattigväsendets förvaltning. Hittills har på de fleste ställen fattigvården varit elt ämne för Socknestämman, hvilkens oviga inrättning gjort, att månget ärende endast kommit alt hvila på Presten och således helt och hållet berott af hans personliga nit och duglighet. Härefter komma församlingens utvalde Ombud alt, med lika rösträtlighet som Ordföranden, deltaga i besluten och i deras verkställande, och det skulle vara en besynnerlig händelse, om icke

här, liksom annorstädes i dylika fall, det ljusaste förståndet, den klaraste insigten, det, > varmaste nitet och den kraftigaste viljan skulle mest verka, på hvilken plats den än må komma att finnas, på den första eller den sista. Detta står således icke i något direct beroende af frågan om Ordförandeplatsen, hvilken egentligast bestämmer göromålens föredragning.— Man har ytterligare anmärkt, att det hörer till arten af en Communal-inrällning, att dess medlemmar skola utses genom Commnnens fria val, emedan ett sådant uppdrag blir hedrande just derigenom, att det beror på ett uttryck af allmänt förtroende. Jag tror, att Presten, lika litet som någon annan, kan vara kall och liknöjd för den utmärkelse och heder, som är förenad med ett medborgerligt förtroende. Tvertom tror jag, att hvar och en skall känna en rättvis tillfredsställelse, när han vet, att han deraf gjort sig förtjent. Men först och främst bör erinras, att den större delen af Kyrkoherdar redan, i följd af medborgerligt förtroende, uttryckt i ett fritt val, innehar sina Embeten, till hvilkas befattning den hufvudsakliga uppsigten öfver fattigvården, i kraft af Embetets beskaffenhet och Lagens stadgande, hörer. Vidare torde just denna påminnelse om Prestvalen och de deraf ej sällan följande misshälligheter inom församlingarne, väcka en billig farhåga att utsträcka den i sig sjelf nyttiga, men i sin tillämpning ofta skadliga valprincipen, älven till sådana fall, der dess oupphörliga användningar mindre behöfhg.

En insinuation om mindre rena motiv för Presternes yrkande att hlifva bibehållne vid Ordförandeskapet i Fatligvårds-Nämnden, har under öfverläggningarne inom Utskotten snarare blifvit antydd, än verkligen gjord. Den behöfde ej nu bemötas, om den ej ytterligare, ifall den någon gång skulle framkastas, kunde befaras förvirra den rätta synpuncten för frågans opartiska pröfnrng. Man har ieke alldeles otydligt låtit förstå, att en viss ömtålighet om en rättighet, ett visst uttryck af benägenhet lör företräde och magt, med ett ord, en låg corporationsanda, möjligen skulle kunna inflyta på Presterskapets omdöme i denna fråga. Jag har redan sökt visa, att ett vida högre och ädlare intresse, det som rörer embetspligter och dessa just bland de vigtigaste, måste uppmana Presterne att yrka bibehållandet vid den plats i fattigvården, som de hittills innehaft och, enligt sitt embetes fordran, böra innehafva. Ett annat lägre motiv bör ej här komma i fråga, liksom jag ock önskar, att tanken på allt sådant må för denna sak städse få vara, som den bör vara, alldeles fremmande. Prester-skapet har, såsom ock rätt är, ingen egentlig plats på den borgerliga ranglistan.

De äro folkets män, både genom folkets val och genom embetspligt, som bjuder dem att vårda folkets heligaste, dyrbaraste och ömmaste angelägenheter. Om de rätt vårda dessa, genom rättsinnighet i tänkesätt, fromhet i vandel, otröttlighel i upplysnings spridande och orubbligt mod i det ondas och orättfärdigas motstående, då hafva de en hög rang genom vunnen agtning, förtroende och kärlek. Detta är deras egentliga rang och af den beror ock deras magt och inflytande. I afseende derpå kunde det vara likgiltigt, om de intaga Ordförande-platsen i en Nämnd eller måste nöja sig med den sista, så vida det vore likgiltigt, i afseende på Embetets utöfning. Det är detta samt öfvertygelsen om del nya stadgandets oförenlighet med Pre-stens i Lagen—Kyrko-lagen, ej mindre än samvets-lagen, — gifna föreskrifter, som föranledt mig att framställa denna vördsamma protest, hvilken skulle hafva uteblifvit, om endast afseende på lägre förmoner, t. ex på befrielsen från mångfalldiga trägna sysselsättningar med åtföljande ansvar, vid. sakens öfvervägande borde få hafva någon vigt i vågskålen. Men hvarken en sådan lockelse eller den möjliga faran att råka ut för oblida omdömen, då man nödgas motsäga dagens opinion, kan förmå mig att undertrycka, hvad jag tror vara rätt, och liknöjdt åse, att Presterskapet först i ett afseende, sedan efter hand just derigenom i flere, komma i ett aldrig för-ändradt förhållande till deras församlingsboer, hvilkas icke blott Lärare, utan äfven rådgifvare och hjelpare, när de något biträde kunnat lemna, de hittills alltid varit. Att Preste-Ståndet ensamt skulle den senare tiden hafva så litet gått fram i jemnförelse med andra samhälls-classer i sann medborgerlig anda, i upplysning, nit och duglighet; alt de skulle gjort sig förtjenla all aflägsnas från denna sköna ställning, detta tillfälle att ut-öfva så mycket godt och gagneligt, torde väl icke vara rättvist alt påstå. Dock tillhör icke delta mig att bedömma, utan bör jag här åtnöja mig att antyda de närmaste, men säkra följderna, lemnande åt andra att afgö-ra, om de äro önskvärda. I afseende på det oftare nämnda Ordförandeskapet i Sockne-Nämnden, beder jag slutligen få uttryckligen förklara alt milt yrkande på Pastors framgena bibehållande dervid endast gäller, undervisnings- och fatligvårds-frågor, men ingalunda lika obetingadt alla ekonomiska ärenden, der det bör ankomma på de väljandes förtroende, om de anse Presten eller någon annan församlingsbo skickligast att föra ordet och leda öfverläggningarne.”

Här uti förenade sig Herr Rööhj Domprosten Ehngven och Prosten

Sylvan.

Prosten Lalin instämde i Prosten Gnmcelii reservation, med del lill-lagg, att Pastor borde vara sjelfskrifven Ordförande i de trenne fall, hvar-<>m i5 §. handlar. I alla öfrige Communens angelägenheter bör vice Ordföranden leda öfverläggningarne.

Af Professor Relzius:

”Då genom ett föregående beslut Kyrkoherden är sjelfskrifven Ord-Törande i Sockne-Nämnden i alla ärender, som röra barna-undervisningen, så bör han äfven, enligt min öfverlygelse, vara det, när fråga är om fattigvård och sjukvård. Jag skulle anse ett sådant stadgande vara så myckel mera nyttigt, som de vigligaste bestyr i dessa hänseenden höra till hans embele. De öfriga angelägenheter, som ofelbart komma alt blifva föremål för Sockne-Nämndernes öfverläggningar och åtgöranden, blifva nog talrika och besvärliga alt fullt upp sysslosätla den andra Ordföranden, som af socknen väljes.”

Af Comminister Dahlgren:

Ö

”Jag reserverar mig mot Utskottets förslag, rörande stadgan för Sockne-Nämnder:

1:0 Emedan det icke eger något centrum, omkring bvilket det kan röra och concentrera sig. Förut var Paslors-embetet sjelfskrifvet till Ordförandeskap i communala bestyr, såsom fattigvård m. m.; nu deremot är delta upphäfvet, och både kan och icke kan vara. När Utskottet uppgaf project till stadgar för folkundervisningen, så uttalade det ock delta med ganska goda skäl, att hvarje pastoral skulle ega en fast skola, och antydde dermed, huru i detta, som allt annat, ett ständigt lefvande, beslående och fixeradt måste finnas, hvaromkring delarne i sin ordning utan rubbning röra sig. Från samma idé hade jag önskat, att Ulskollet äfven nu utgått. Presten, som indi vidu, är ett snart försvinnande plienomen, men Embe-tet är det icke. Ilvad den föresLgna folkskolan i livar socken är, i afse-ende å folkbildning, anser jag Prest-embetet vara i hvad, som rörer ej blott de kyrkliga bestyren, men äfven de communala, förnämligast fattigvården. Prestens punkt är, alt jag så må uttrycka mig, ständigt fixerad inom sitt område: i det embete, han som Pastor bekläder: i denlocal, han inom sin församling innehar: i alla de upplysningar ur kyrkoböcker och öfrige handlingar, som hos honom äro concentrerade; alltså i den personliga kännedom, äfvensom af sak, han både bör kunna ega och jemväl meddela.

STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet, 1840.

Anis, till Exp. Utsk. den 30 Juli, kl. 10 f. m.

Betänkande , angående Lagstiftningen om Fattigvården i Riket.

Kongl. Maj:t har, genom skrifvelse till Rikets Stånder den i nåst-lidne Februari, i Nåder tillkännagifvet, att sedan Kongl. Maj:t, i anledning af Rikets Stånders skrifvelse den g Maj 1855, rörande fattigvårdsanstal-terne, beslutat lata, genom Committerade, utarbeta underdånigt förslag till allman Stadga om Fattigvården i Riket, för att Rikets nåst sammanträdande Stånder medddelas, samt i sådant hänseende och, efter det nödige uppgifter och utlåtanden från samtlige vederbörande blifvit infordrade, den 26 Octoberi858 i Nåder förordnat en Comité, bestående af tvånne Afdelningar, en for Riket i allmänhet och en för hufvudstaden serskildt; så har denne Comitées förstnämnde Afdelning, under den 8 Juni 185g afgifvit underdånigt Betänkande och Förslag, angående Fattigvården i Riket, samt de lörhallanden och författningar, som syntes med denna angelägenhet ega sammanhang eller derpå hafva inflytande, hvarefter Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-Collegium, uppå Nådig befallning, med underdånigt yttrande den 4 sistl. December i ämnet inkommit; och ville Kongl. Maj:t alltsa till Rikets nu församlade Ständer öfverlemna de af Comiléen för fattigvards-anstalterne i Riket utarbetade Förslag och dertill hörande handlingar, jemte Kammar-Collegii underdåniga utlåtande, i hvilket afse-ende tryckte exemplar af Comitéens arbete blifvit Fullmågtige i Riksgålds-Conloiret tillställde, för att Rikets Ständer tillhandahållas.

Denna Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, med deri åberopade Förslag och Betånkanden, åro till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnade, jemte åtskillige inom Riks-Stånden afgifne yttranden i ämnet och serskildt väckte motioner, inom Ridderskapet och Adeln, af Herr von Rosen,; Georg Ludvig; om omarbetning af Författningen den 5 December 1788, rörande de fattiges rått, samt Kongl. Kungörelsen den 14 Februari 1811, sa att fattigvården må komma i det skick, att den motsvarar tidens kraf och det allmännas rått, dervid motionåren såsom ledning för behandlingen af ärendet, hänvisat till det af serskilde Committerade afgifne, hår ofvan omförmålde förslaget med dertill hörande bilagor och reservationer; samt af Herr Edenhjelni; Gillis, som, med fästad uppmärk-Bih, till R. St, Prot, 1840, 7 Sami, 2 Afd, 3 Häft.                          1

2 Laa- sanlt dllin. Besv,- och Ekon-Utskottens Betänkande, N\o 5, samhet å de större Fabriker, som under senare åren blifvit inrättade i Lands-församlingarne uti flera delar af Riket, men serdeles GÖtheborg» och Bohus Lån, och då man synes kunna förmoda att af det stora antal arbetare, som der anställas, flere framdeles blifva i behof af understöd, hemställt, att en Författning måtte utgifvas, som noggrant bestämmer, hvem som är skyldig att försörja dessa Fabriksarbetare och huruvida Fabrikanten serskiit eller socknen år dertill förbunden.

Det med Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse Öfverlemnade förslaget, som af utsedde Committerade blifvit upprättadt, utgår från den åsigten, att j allmänhet hvarje socken å landet och hvarje församling i stad skall försörja sina fattige, i enlighet med hvad hittills varit stadgadt; men Committerade hafva likväl ansett sig icke kunna erkänna den såsom grund der-före hittills antagne satsen, att försörjningsskyldigheten borde vara en följd af den fördel, hvarje samhälle hemtat af den behöfvandes verksam-het, då man ofta och kanske i de flesta fall, torde finna de uppenbaraste anledningar till tvifvelsmål, att ett fattighjon verkligen beredt något gagn åt socknens öfrige medlemmar och i alla fall den verksamhet, han nedlagt, rältsenligt måste anses vara godtgjord genom den lön eller ersättning, han åtnjutit för sitt arbete, utan att samhället eller någon af dess medlemmar är honom något vidare skyldig, då derom ieke år serskildt af-taladt, hvaremot Committerade ansett fattigvården för ettStatens åliggande, såsom oundviklig för Statens bestånd och dess bestämmelse att lemna möjlighet för hvarje samhällsmedlems existens, derföre det icke vore något tvifvel, att fattigvårds-kostnaden råltsenligt borde af Staten bestridas med gemensamma bidrag af dess medlemmar, sasom den enda utvägen för bördans rättvisa och jemna fördelning, dermed äfven den fördelen vore förenad, att de, till följd af hittills gällande fattigvårds-system, ofta inträffande och ganska åfventyrliga hindren för flyttning från en socken till en annan, kunde alldeles upphöra; men denna kostnad, såsom Statsutgift be-tragtad, vore af egenskap, att vida mindre än andra sådane utgifter kunna controlleras och att, genom missbruk, leda till de mest skadliga verkningar, som till och med vore hotande för Statens bestånd. Den noggrannhet, hvarmed fattigvårdsbehofven måste bedömas, vore omöjlig att åstadkomma annorlunda än af den behöfvandes närmaste omgifning, och om den också mångenstädes af denna omgifning skulle iagttagas ensamt af nit för allmänt bästa, vore den allmänt icke att påräkna med säkerhet, der icke tungan af understödet hårdare drabbar dem, på hvilka omdömet beror, utan tvärtom måste man föreställa sig, att personliga förhållanden skola väcka deltagande för den underhållssökande, som öfvervåga grann-lagenheten emot det allmänna. Hos den sökande sjelf läge dessutom vanligen en återhållande kraft, som år verksam, då underhållet påkallas af den, utaf hvilken han år personligen kånd, men försvagas, i den mon hjelpkållan år aflågsen och fremmande. Denna kraft vore den naturliga blygseln att erkånna egen oförmåga, serdeles om den år sjelfförvållad och undseendet att framträda med diktade behof, eller sådane, som genom egna ansträngningar kunna afhjelpas. — Understöden från Staten deremot skulle snart icke betragtas annorlunda ån, såsom en rättsenlig utdelning af en allmän tillhörighet, den man icke funne det nedslående att fordra och emottaga, sedan man på ett eller annat sått lyckats att, såsom en vanlig formalitet, framvisa de derföre föreskrifna villkoren. Om allt detta hade man redan erfarenhet uti Statens spanmåls-undsåttningar efter missvexter och följderna deraf. Hvarje bemödande för den nödiga tillsynen af Statens embetsmån och myndigheter, skulle merendels blifva förgåfves, genom omöjligheten alt för hvarje fall omedelbart undersöka förhållandet, och återhållet från deras sida blefve i samma mon vådligt, som de äfven-tyra att begå orättvisa och reta till knot, som gåfve ytterligare stöd åt de pockande anspråken och åt oförsyntheten. —Af dessa skål ansågo Commit-terade det oundvikligt, att den egentliga fattigvården besörjes och bekostas af inskränktare samhällen, hvart för sig; och ehuru, vid en så beskaffad fördelning af Statens fattigvårds-åliggande, icke kunde förekommas, att ju tungan håraf skall i någon mon träffa ett samhälle hårdare ån ett annat, vore en sådan olikhet vida mindre betänklig ån vådorne, om Staten skulle omedelbart besörja detta åliggande, och kostnaden ansågs säkert, äfven för det mest belastade samhället, aldrig motsvara, hvad i berörde fall skulle derifrån utgå, såsom bidrag för de gemensamma be-hofven.

Såsom följd af den sålunda antagne bestämmelsen, innehåller förslaget jemväl föreskrifter om husbondes ansvarighet för underhafvandes försörjning, på det icke socknen må oskåligen dermed belastas, dels om villkor för flyttningar från en socken till en annan, för att motverka fat-tigvårdstungans godtyckliga öfverflyttande. Härom hafva Commillerade yttrat sig: att, i den mon personer stå i nårmare förhållanden till hvarandra, måste det oftast inträffa, att den ene kan, genom medel, som icke medföra egentlig uppoffring, medverka att rädda den andre från armod, och framför allt finnes, hvad arbetare beträffar, en sådan förmåga hos dem , som begagna deras arbete eller af hvilka de annars kunna anses beroende. Bland medlen att motverka fattigvårds-behofvet och de mångfaldiga oordningar, som dertill föranleda, vore denna förmåga en af de vigtigaste, som kunde tagas i anspråk och väckas till verksamhet. ■—- Committerade hafva serskildt yttrat och visat, huru detta medel ofta blifvit åsidosatt och till och med missbrukadt, och att följden deraf borde blifva ansvarighet för den sålunda vållade fattigvårds-kostnaden, antingen helt och hållet eller åtminstone till större del än de öfrige medlemmarne af samhället, ansågo Committerade både rättvist och billigt. I öfverensstämmelse härmed, är det föreslaget, dels att husbonde skall bekosta allt erforderligt understöd åt tjenstehjon under legostämma, samt att husbonde-förhållandet skall utsträckas äfven till så kalladt Statfolk och dem, som en fastighelsegare låtit bosätta sig å hans egor utan sådant ego-område, bvarföre sjelfståndig besittning för viss tid eller lifstid år medgifven, dels att, då arbetare med hustrur eller i ågtenskap sammanaflade barn, intagas från annat fattigvårds-samhålle, den, som intager dem, skall enskildt vidkännas en fjerdedel af den fattigvårds-kostnad, de kunna föranleda under fem års tid, räknad från inflyttningen. Committerade hafva ansett det vara utan tvifvel, att ett sådant ansvar skall föranleda varsamhet vid arbetares antagande och torde derföre anses menligt för arbetarne sjelfve, genom ökad svårighet att blifva antagne; men varsamheten har ansetts egentligen endast ingå i urskiljningen af en arbetares duglighet och ordentlighet, deraf åfventyret af ansvarigheten ensamt beror; och i samma mon arbetaren gjort sig vål kånd, skulle han mindre eller alldeles icke deri möta något hinder. — Sedan Committerade, i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer vid senaste Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet föreslagit, antagit, att, vid fråga om fattigvård, en hvar skulle i allmänhet anses tillhöra det samhälle, der han senast varit mantalsskrifven, hafva Committerade föreslagit bibehållande af den genom 1788 års Kongl. Förordning medgifna rättigheten att vågra mantalsskrifning för personer, som synbart åro i de villkor, att ett nära för handen varande fattigvårdsbehof för dem skåligen måste befaras. — Denna inskränkning af personliga friheten hafva Cominitte-rade ansett oundviklig, om man icke vill åfventyra en öppen täflan emellan socknarne, att på hvarannan öfverllytta en redan kånd eller, såsom snart inträffande, förutsedd fattigvårdstunga, jemte alla de ganska vådliga oordningar, som deraf måste föranledas. Committerade hafva också ansett sig hafva anledning tro, att inskränkningen i och för sig sjelf, sådan den nu är medgifven, sällan hittills visat några menliga verkningar. Af de många klagomål och tvister, som i anledning håraf blifvit förde, skola de

fleste icke haft afseende på sjelfva inskränkningen, utan på sattet, huru inan tillämpat den, dervid socknarne vanligen tillvållal sig en rätt, vida utöfver den dem tillkommit. Ordentliga öfverenskommelser härom hade inom socknarne blifvit träffade och till och med hos Kongl. Maj:t anmälde till fastställelse, enligt hvad Committerade meddeldte handlingar visat. Commit-terade hafva ansett, att skäliga anledningar till så beskaffade bemödanden å sökandernes sida icke saknats uti det verkligen hotande åfventyret af en öfverdrifven fattigvårdstunga, till följd af det förhållande, som visat sig inom den egentligen arbetande classen och dess behandling; men trodde sådant motverkas genom den föreslagna enskilda ansvarigheten för under-hafvandes fattigvård, som måste väcka mera varsamhet vid valet af arbetare, och mera omsorg för deras bergning, och under denna förutsättning hafva Committerade funnit sig icke böra föreslå än ytterligare inskränkning af inflyttningsrätten socknarne emellan. Committerade hafva vidare ansett, att mångfaldiga af de omförmälde tvisterne haft afseende å det förhållande, att en person varit skattskrifven i en socken, men haft bostad eller vistats inom en annan. — Oordningar skola visat sig dels deri, att en person, sedan han flyttat från den socken, der han varit skattskrifven, ofta längre tid varit bosatt i en annan, men till och med uppsåtligen undanhållits från skattskrifning der, för att socknen måtte befrias från befarad fattigvårdstunga, hvilken, på sådant sätt, stundom flere år efter flyttningen, drabbat skattskrifningsorten, så mycket mera oförmodadt, som ordentlig utflyttnings-attest varit lemnad och man således trott sig icke vidare hafva med personen att skaffa; dels ock å en annan sida, att man, af farhåga för fattigvårds-besvär, sökt tvinga en person att vistas inom skattskrifningsorten och derigenom underkasta honom ett tvång, som är ett våldsamt förnärmande af den personliga friheten och mången gång måste verka ser-deles menligt för hans förmåga att bereda sig bergning. Med afseende hårå hafva Committerade i s3 och a4 af deras Förslag till Stadga om Fattigvården, intagit föreskrifter om iagttagelser, åsyftande, att socknarne, utan våldsamhet emot någons person, måga kunna tillse och bevaka sin rätt emot hvarannan.

För öfrigt innehåller förslaget, dels att på hvarje Fattigvårds-sam-hålle må ankomma att anstalta om Fattigvården, på sätt, som, efter ortens beskaffenhet och serskilda tillfälligheter, kan finnas lämpligast, med iagttagande likväl af vissa härföre föreskrifne villkor, dels bestämmelser om förvaltningen af fattigvården, bidrag till kostnaden derföre samt om fattighjonens förhållande till Fattigvårds-Styrelsen och dennes rätt öfver

6 Lag~ samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betankandej N:0 B, deras egendom; och få Utskotten, i slållet för en närmare redovisning i dessa delar, hånvisa till det inom Riks-Slånden utdelade Förslaget och Be-tånkandet, hvaremot Utskotten ansett sig hår böra fullständigare upptaga, livad som år föreslaget och anfördt om fattigvårdens fördelning på socknarne och dermed omedelbart sammanhang egande bestämmelser, såsom de hufvudfrågor, hvaraf förevarande Lagstiftning i sin helhet väsendtli-gen beror.

Dessa frågor hafva också hufvudsakligast varit föremål för de yttranden, som inom Riks-Stånden blifvit afgifne, då årendet derifrån remitterades. I synnerhet åro betänkligheter framställde emot det hinder för flyttningar från en socken till en annan, som den hittills gällande lagstiftningen föranledt, och, efter hvad som år föreslaget, förmenats komma att fortfara med ytterligare utsträckning genom den husbonde ålagde enskilda ansvarigheten för underhafvandes fattigvård, ehuru detta hinder så mycket sorgfålligare borde undanrödjas, som det stadgande, hvarifrån det hårleder sig, skall strida emot 16 Regeringsformen. Som hindret blifver mera tryckande i samma mon, som man inskränker Communerne, inom hvilka de serskilda fattigvårds-angelågenheterna böra ordnas till ett helt för sig, och denna inskränkning hårjemte måste verka, att bördan blifver alltmera ojemnt fördelad och på många ställen omöjlig att draga, har en ledamot af Ridderskapet och Adeln önskat, att fattigvårdens lägsta Commun måtte utsträckas åtminstone till Häradet eller Prosteriet, och för alt allt förbud emot flyttning emellan socknarne måtte kunna undvikas, har det blifvit föreslaget, att inom hvarje Lån stiftas en gemensam Fattig-cassa, som hade för ändamål att jemna fattigvården emellan socknarne och att således meddela fosterhjelp till barn efter bortdöda eller afsigkomne föräldrar, hvilken för det närvarande skall utgöra ett af fattigvårdens största behof, jemte det att samma Cassas verksamhet äfven sträcktes till alla fattigvårdens föremål, utom de egentliga fattighjonens underhåll, och sålunda kunde anlitas för bildande af arbets-inråltningar, hvarförutan alla författningar emot bettlande skola vara ord utan betydelse, eller ock vid stiftande af Folkskolor; och skulle dessa Fattig-cassor bildas af mantals-penningarne, hvilka, öfver hela Riket uppgående till ett belopp af 52t),ooo R:dr, skulle upphöra att ingå till Statsverket och deremot ställas under Lånens disposition för ofvannämnde ändamål. Dessutom åro förslag framställda, att för gift arbetsfolk borde erläggas en årlig afgift till fattigvården, antingen till visst belopp, som år uppgifvet till 5 R:dr för hvarje, eller efter årlig taxering, hvarigenom det förmenats, att fattigvården skulle

beredas en inkomst, fullt motsvarig den tunga, som af en sådan personal kunde föranledas, och att således deremot socknarnes rättighet att hindra infly tlningarne skulle kunna upphöra.

Sedan Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet funnit nödigt att om detta ämne öfverlågga med Lag-Utskottet, hafva Utskotten gemensamt tagit detsamma under öfvervägande och få nu deröfver yttra sig.

Ehuru Utskotten, lika med Committerade för Fattigvårds-ärendena, icke kunna hårleda socknarnes förbindelse att hvar för sig försörja sina fattige, från den fördel, hvarje samhälle hemtat af den behöfvandes verk— samhet, utan på skål, som Committerade anfört, anse fattigvården för en Staten egentligen åliggande angelägenhet; anse Utskotten, att de af Commit-terade tillika framställde förhållanden utgöra oöfvervinnerliga hinder för Statens omedelbara ölverfagande af Fattigvårds-bestyren. Det måste antagas såsom uppenbart, alt de missbruk vid anlitande af fattigvårds-under— stöd, som del icke skulle blifva möjligt att förekomma, om understöden utdelas af Staten, skulle verka, att underhållskostnaden stegrades till oerhörda belopp, och likväl är det icke denna kostnad, som, i första rummet, förtjenar att tagas i betragtande. Mera äfventyrligt ingripande i samhällsskicket är det moraliska förderf, som dessa missbruk måste medföra. Man saknar icke erfarenhet härom från andra Länder, och äfvén inom den närmare omgifningen varseblifver man otvifvelagtigt en varnande rigtning uti den åsigt, som synes mer och mer utbreda sig, att de behöfvande och fattige böra och kunna lefva på de båttre lottades eller det allmännas bekostnad, hvaremot den lofliga och vackra stoltheten att sjelf förvårfva sitt bröd, synes halva vikit för beqvåmligheten att lefva af nådegåfvor. Om icke denna rigtning, i stället att motverkas af faltigvårds-lagstiftningen, skall befordras och framkallas af den, är det af största vigt, att fattigunderstöden utdelas med en varsamhet, som år möjlig endast för den behöfvandes närmaste omgifning och icke mera allmänt kan med någon kerhet påräknas annorlunda, ån i den mon, de utdelande sjelfve äro intresserade att inskränka understöden. Det är uppenbart, att detta ändamål skall full tåndigare vinnas, i samma mon som Communerna , hvarinom fattigvården besörjes, åro inskränkta. Bedan genom deras utsträckning till Härader eller Proslerier skulle ändamålet i allmänhet förfelas, utan att dermed alllid vunnes hvad, enligt förslaget derom, varit åsyftadt, då många Hårader finnas af den inskränkta omfattning, att åfventyr för bristande förmåga att bestrida fattigvården, kan förutses, der, likasåväl som inom en och annan serskild socken eller Pastorat, och dessutom skulle en sådan utsträckning verka till en rubbning af hittills varande och genom mångårig häfd stadgade fattigvårds-anstaller, hvaraf olågenheterna skulle troligen vida öl ver våga de fördelar, som möjligen kunde påräknas.

Utskotten tro sig således hafva fulla skäl att instämma i Committe-rades förslag, att socknarne och stadsförsamlingarne hvar för sig besörja fattigvården, med rättighet för flere socknar af samma Pastorat eller församlingar inom snmma stad att förena sig om gemensam fattigvård. Der-vid blifver visserligen fattigvårdstungan någorstädes ojemnt fördelad, men Utskotten anse olägenheterna deraf vara af vida mindre betydenhet, ån de, som hvarje annan reglering måste medföra, och farhågan för oförmåga hos socknarne att uthärda denna tyngd synes i det närmaste vika, når man betragtar, huru förhållandet hittills under mångfaldiga år visat sig, då en sådan oförmåga åtminstone högst sällan blifvit satt i fråga, om icke till följd af serskildta tillfälligheter och mera kringgripande olyckshändelser, dervid serskilda föranstaltanden för undsättning i alla fall blifva oundvikliga, ehvad fattigvårds-samhället må vara mer eller mindre vidsträckt.

Af ett sådant stadgande blifver likväl en nödvändig följd, att, på sått med Kongl. Förordningen den 5 December 1788 varit åsyftadt, förekomma, att ett fattigvårds-samhälle må kunna uppsåtligen och godtyckligt öf-verflytta fattigvårds-tungan på ett annat, äfvensom att hos dem, hvilka begagna den arbetande dassens biträde, väcka intresset att genom omsorgen om arbetarnes bergning förekomma deras behof af fattigvård, så mycket mera, som den erfarenheten icke kan jåfvas, att denna omsorg mångenstädes blifvit på ett ganska eftertänkligt sätt åsidosatt, och af dessa iagt-tagelser bero förbättringar i samhällsskicket af vida större vigt, än den nu ifrågasatte minskningen af fattigvårds-besvåret. Den anstalt, som i anledning af betänkligheterna vid hindren för flyttningar socknarne emellan, blifvit föreslagen om mantalspenningarnes öfverflyttande från Statsverket till Communerna, samt att deraf Länsvis bilda Fattig-Cassor med föremål att lemna understöd för fattiga barns försörjning, understödja anstalterna för folkundervisningen och bereda arbetstillfälle för fattige, anse Utskotten för högst önsklig, och om den kunde tillvågabringas, skulle otvifvelagtigt de svåraste bekymren för fattigvården försvinna; men den uppgifna tillgången för bildande af dessa -Cassor lårer för närvarande icke vara att påräkna, och på sått jemvål vid förslagets framställande varit förutsatt, anse

Ut-

Utskotten en serskildt beskattning för detta ändamål icke böra ifrågasattas,’ sä att detta annars välberäknade förslag lärer tyvärr få lernnas obegag-nadt. Derernot möta betänkligheter af annan art vid förslagen att med serskild skatt till fattigvården belägga dem, som begagna gifta arbetare eller Statfolk, och med åseende å den sålunda beredda tillgången för fat-tigförsörjningen, hindren för inflyttningar i socknarne skulle kunna upphöra. Vid ett af de förslag, som i denna syftning blifvit framstäldt, har det vål blifvit förutsatt, att de på sådant sått sandade bidragen skulle för hvarje arbetare serskildt bokföras och vid hans flyttning öfvergå till den socken, dit han flyttade; men ettså vidsträckt bokförings-och liqvidations-bestyr torde svårligen kunna åstadkommas, innan Communal-institutioner-ne hunnit en vida fullständigare utbildning, ån den, som för närvarande år alt påräkna. I alla fall qvarstår möjligheten, att personer, för hvilka faltigvårds-behof redan är för handen, kunna genom flyttning till en fremmande socken påbörda den fattigvårds-besvåret, utm att från sin förra vistelseort medföra ens något bidrag för kostnaden, om han der icke varit i den ställning, att någon beskallning för honom i detta ändamål utgått. Dessutom, ehuru man svårligen kan beräkna, i hvad inon bidragen blefvo tillräckliga att godtgöra den ökade fattigvårds-kostnaden, blefve beskattningen alltid kånbar, kanske mera ån hvarje ifrågasatt ansvarighet för ett möjligt fatligvårds-behof, och den måste verka antingen obenägenhet att antaga arbetare, för hvilka den borde utgå, eller en emot skatten svarande minskning af arbetslönen, och i bägge fallen blefve följden, att arbetarnes villkor försvåras, istället att underlättas; men den öfvervä-gande betänkligheten fästa likväl Utskotten vid uteblifvandet af väckelsen till omsorg om arbetarnes bergning. Man synes med skål kunna föreställa sig, att den, som erlagt den ifrågasatte skatten, skulle just deri finna en ökad anledning att åsidosätta denna omsorg, emedan han derigenom liksom förvärfvat en rättighet att kasta de utnötte arbetarne på fattigvården, och skulle anse sig hafva på förhand god (gjort den sålunda förorsakade kostnaden. Om derernot bidraget icke sättes i fråga, förr än fattig— vårds-behofvet redan år för handen, måste blotta beräkningen af egen fördel väcka omtankan att söka afböja detta behof, och det år mer än sannolikt, att behofvet därigenom mången gång skall aldeles uteblifva, till verklig båtnad, lika mycket för husbonden, som för arbetaren och fattig— vårds-sambället.

Det öfverklagade hindret förflyttning socknarne emellan följer ingalunda Bih. till R, St. Prot, 1840. 7 Sand. 2 Afd, 3 Haft,                        2 ovillkorligt af de föreskrifter, Committerade för Fattigvårds-ärendena föreslagit, så vida dessa föreskrifter endast hafva afseende å iagltagelser vid mantalsskrifning för vårdande af serskildta faltigvårds-samhäHens rätt sinsemellan, då en arbetare, derföre att han är obemedlad, icke mer än någon annan är pligtig att inskränka sitt vistande inom mantalsskrifnings-orten, utan han, fullkomligt oförhindrad af regleringen i berörde afseende, kan söka och begagna tillfälle för sin bergning, hvarhelst det erbjuder sig; och Utskotten kunna således icke inse, alt stadgandena i' denna del slå i strid med 16 §. Regerings-formen, på sätt som af en Ledamot inom Rid-derskapet och Adeln blifvit yttradi.

Husbondens ansvarighet för underhafvandes fattigvård kan visserligen väcka betänklighet vid arbetares antagande och sålunda försvåra tillgången å arbetsförtjenst för den behöfvande; men denna betänklighet måste man föreställa sig, uppstå egentligen endast vid fråga om personer, som äro vanartiga eller odugliga och således i alla fall af andra skäl hafva-motstånd att vänta.. I afseende på andra personer bör denna ansvarighet icke blifva serdeles äfventyrlig för den, som är mon om underhafvandes Bergning, och icke för en karg, beräkning af egen vinning förbiser andras skäliga fordringar och behof

Då. Utskotten af sådana skäl ansett sig jemväl böra instämma i de af Committerade antagne grundsatser ne i de ämnen, hvarom Utskotten nu yttrat sig, hafva Utskotten likväl, vid tillämpningen deraf, ansett den i 12 och 13 §§ föreskrifhe ansvarigheten vara för vidsträckt, då husbonde icke skäligen Bör vidkännas hela fattigvårds-kostnaden vidare än för tjen-stehjon och arbetare under den aftalade arbetstiden, h varemot öfrige här uppräknade personer äro fullt jemnförlige med dem, som omförmälas i Förslagets 15 §, så att ansvarigheten för dem bör blifva enahanda med den der stadgade, eller endast för i af fattig vårds-kostnaden under fem års tid.

Då socknarné är medgifvet att inom sig ordna fattigvården, på sätt som; kan för hvarje samhälle finnas lämpligast, synes något serskildt stadgande icke erfordras om rättigheten för dem att inom sig dela fatligvårds-bestyret, på sätt senare delen af 4 § i Faltigvårds-Comitéens förslag innehåller. Deremot skulle ett sådant stadgande kunna? gifvas en tydning, hvarigenom hinder för mantalsskrifning äfven vid Hyllning inom socknar-ne kunde uppstå,, hvarföre Utskotten icke kunna understödja förslaget i denna del.

Utskotten kunna icke eller antaga, att, på sätt Comiteen i 21 § 4 mom. föreslagit, till personer, för hvilka Staten bör bekosta fattigvård,. måga räknas sjömän, som vid Sjömanshusen skattskrifvas, då dessa icke äro i Statens tjenst lika med dem, för hviika i öfrigt en sådan Statens skyldighet är föreslagen. Deremot måste man förutse ett annat fall, som i Comile'ens förslag icke är upptaget, då det icke lärer kunna undgås att fattigvården af Staten bekostas, nemligen då det icke kan utrönas, att den hehöfvande hörer till visst samhälle, och härom anse Utskotten således ett stadgande bör gifvas.

Äfvenledes saknas i Comiléens forsla? en nödvändi? bestämmelse, huruledes med fattigvården bör förhållas, under det tvist föres, vare sig om behofvet deraf, eller om skyldigheten att den vidkännas. I förra fallet .anse Utskotten, att Konungens Befallningshafvandes utslag måste gå i verkställighet, ulan alt liden för pröfning af besvär deiöfver afbidas, om icke den hehöfvande skall på ett äfvenlyrligt sätt blottställas; hvaremot, då tvisten angår skyldigheten att vidkännas en fattigvård, hvaraf behofvet är erkändt, det synes lämpligast, att denna vård besorjes af det samhälle, inom h vilket den hehöfvande vistas, emot rättighet till godtgörelse af den .eller dem, som slutligen finnas skyldige att den vidkännas.

Sedan Utskotten, genom serskildt Betänkande N:o 4, om Sockenstämmor och Sockne-Nämnder, föreslagit, att fattigvården skall besörjas af desse Nämnder, äfvensom stadganden om bidrag till denna vård och redovisningen derföre, erfordras härom icke några föreskrifter i Lagen om fattigvården, och Utskotten hafva således förbigått, hvad Committerades förslag i dessa delar innehåller; och efter det förslagets i alla fall icke vidsträckta omfång, sålunda blifvit minskadt, anse Utskotten den af Committerade iagttagne indelningen i serskildla articlar, efter olika ämnen, det omfattar, kunna undvikas, och sålunda en ytterligare förkortning och enklare uppställning vinnas.

Vid hvad Committerade i öfrigt föreslagit, hafva Utskotten icke funnit något väsendtligt att anmärka, och Utskotten få således, för hufvudsakligt antagande deraf, åberopa de skäl, som i Committerades Betänkande äro anförde.

Ehuru det åberopade Förslaget, som tjenat Utskotten till ledning vid behandlingen af detta ärende, icke har afseende på Stockholms stad, utan serskildte Committerade varit utsedde för behandlingen af frågan om fattigvården derstädes, och jemväl deroin yttrat sig, anse likväl Utskotten det vara nödvändigt, att Lagstiftningen om fattigvården, så vidt den i berörde förslag upptages, blifver gemensam för hela Riket, då deri ingå förhållanden Communerna emellan, och personella förhållanden, som icke kunna öfverlemnas till den Communala Lagstiftningen.

Vid granskning af det yttrande, bemäldte Committerade serskildtför Stockholms stad afgifvit, hafva Utskotten också icke funnit någon betänklighet vid tillämpningen, äfven för denna stad, af de stadganden, Utskotten nu i allmänhet tillstyrkt. — Det förslag till Ordning för Stockholms Stads Fattigvård, som finnes bifogadt Committerades Betänkande, ut» gör egentligen ett sådant Special-Reglemente, som, enligt hvad i allmänhet är föreslagit, ankommer på hvarje socken inom sig att uppgöra, och något hinder för tillämpningen deraf möter således icke uti de allmänna föreskrifterna.

I enlighet med hvad sålunda blifvit yttradt, hafva Utskotten uppgjort förslag till Stadga om Fattigvården i Riket, som Utskotten nu

få öfverlemna till Rikets Ständers pröfning, med hemställan att, i den mon det gillas, Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Författning i enlighet dermed utfärdas.

Stockholm den 20 Juli 1840.

Förslag till Stadga om Fattigvården i Riket.

Hvarje Socken å Landet, och i Stad hvarje Församling, skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sådane dess medlemmar, som sakna förmåga och medel att sjelfve sig dermed förse; dock inåga Socknar af samma Pastorat, och Församlingar af samma Stad, der de så åsämjas, förena sig om gemensam fattigvård.

§• 3-

Sockne-Nämnden skall tillhöra förvaltningen af alla faltigvårds-ange-lägenheter, och eger alt pröfva hvarje i delta afseende förekommande be-hof, samt om och i hvad mon understöd bör lemnas, i förhållande till de behöfvandes större feller mindre egna förmåga, och med iagltagande af den ansvarighet för behofvets afhjelpande, hvartill enskildta kunna, enligt denna Stadga eller annorledes, vara lagligen förbundne.

§• 4.

Jemte den föräldrar alltid tillhörande förbindelsen att försörja sina barn, skall det i allmänhet åligga anhörige, i rätt upp- och nedstigande led, att, i mon af behof å den ena och förmåga å den andra sidan, bidraga till hvarandras försörjning.

§. 5.

För Tjenstehjon, Hemmansbrukare och Torpare, som med dagsverken utgöra åtminstone största delen af sina skyldigheter till Hemmansegare eller innehafvare, Statfolk samt Handtverks-, Bruks- och Fabriks-arbetare, jemte deras hustrur och hemmavarande barn, skall Husbonde, under den tid, arbets-aftalet gäller, ansvara för försörjningen, så att icke de falla fattigvården till last; dock med rättighet att, om han vill, af deras tillgångar eller arbete åtnjuta ersättning för den kostnad, han sålunda fått vidkännas.

§• 6.

Den, som från annat fatligvårds-samhälle intager gift arbetsfolk, eller Ensling eller Enka med barn, skall, utöfver redan stadgad ansvarighet såsom husbonde, så länge sådan ansvarighet fortfar, under fem år, räknade från inflyttningen, enskildt vidkännas en fjerdedel af den fattig-vårds-kostnad, som för sådane personer kan komma att utgå, och der-jemte, efter allmänna grunder, deltaga i de öfrige trefjerdedelarne af sådan kostnad.

§• 7-

Den, som åt personer från annat fattig vårds-samhälle upplåter bostäder å sine egor med mindre jordrymd, eller under andra villkor, än som för jordafsöndring under lifstidsbesillning äro föreskrifne, vare ansvarig för deri inrymde personers fattigförsörjning, på sätt 6 §.^stadgar.

§. s.

Den fattigvårds-ansvarighet, som i 4 och 5 §§. är föreskrifven, må af Sockue- eller Stads-Nämnd kunna eftergifyas, i den mon behof och billighet sådant påkalla.

$.9.

ö Mom. Om, till följd af allmännare olycka, anledning visar sigalt befara behof så vidsträckt, att större företag erfordras, för dess afhjelpande, skall Sockne-Nämnden tidigt vara betänkt på förslag till sådan anstalt, samt efter det samhället å Sockenstämma deröfver yttrat sig, och om anstalten icke genom samhällets försorg kan åstadkommas, anmäla det hos Konungens Befallningshafvaude för den åtgärd, som vidare bör vidtagas.

£ag~ samt Allm. Be sv.- och Ekon.-UtskottenS Betänkande., N.-o S. 15 öfver dem, som åtnjuta full fattigförsörjning samt öfver andra understöds--tagare vid tillfällen, då de vid Fattighus eller hos Nämnden sig i fattig-Vårds-ärenden befinna.-

§• fl-

Då fattighjon visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller stmskliet, må Sockne-Nämnd , der annan rättelse ej gör tillfyllest, besluta en lämplig minskning af hjonets underhåll.

£ il.

§•'13.

Om afkastningen af fattigvården tillhörige fastigheter och Capital, jemte inkomsten af Sterbhus-afgifter, böter, collecter, frivilliga gåfvor och andra sådane bidrag, icke äro för fattigvårds-behofvet tillräcklige, skall, till fyllnad af bristen, först erläggas en afgift af högst Sex skil lingar Banco för hvarje mantalsskrifven person, soin fyllt 17 år; dock må undantag härutinnan bero af Sockne-Nämndens pröfning. Ilvad derutöfver erfordras, fylles genom tillskott efter de grunder, som för sådane bidrag äro stadgade i Lagen om Socknestämmor och Sockne-Nämnder.

Inflyttar eller anmäles till inflyttning från ett fattigvårds-samhälle till annat, tjenstehjon, som uppnått 55 år, eller i anseende till sjuklighet eller hvarjehanda åkommor, saknar full arbetsförmåga, eller ogift lag-sladd qvinna, som vid inflyttningen synbarligen är hafvande, eller inhy-seshjon, ses-hjon, eller den, som eger egen eller legd bostad, utan sådant jordomfång, som motsvarar besutenhet, och utan att vara i lagstadd tjenst eller jordegarens arbetare, eller i vederbörlig ordning antagen Fabriks- eller Handverks-arbetare, och innehafver han icke eller allmän tjenst eller er-kändt yrke, motsvarande behofvet för försörjning eller annan känd utväg för bergning, då må sådan person icke antecknas i mantalslängden i inflyttningsorten utan medgifvande af Sockne-Nämnden derstädes.

Bosätter eller uppehåller sig någon inom ett fattigvårds-samhälle, utan att der eller annorstädes vara vid senaste mantalsskrifning antecknad, då skall Sockne-Nämnden, om den icke vill emottaga honom, såsom tillhörande samhället, inom ett år efter inflyttningen, gifva det tillkänna antingen för Nämnden inom samhället, som han senast lagligen tillhört, eller hos Konungens Befallningshafvande i orten, som då derom underrättar Nämnden i sistnämnde samhälle, på hvilken det derefler ankommer att anställa talan om hans mantalsskrifning i vistelseorten, för att såmedelst undgå det annars fortfarande fattigvårds-ansvaret. Åsidosättes den före-skrifne iagttagelsen af Nämnden i det samhälle, dit flyttningen skett, anses personen tillhöra detta samhälle, utan afseende på uteblifven mantalsskrifning. Häremot må ingen, i och för äfventyret af framtida fattigvårds-tunga, inskränkas i rättigheten att välja vistelseort. Är i detta afseende något att anmärka i anledning af Författningarne emot försvarslöshet och lösdrifveri, gälle derom hvad i dessa Författningar stadgas.

§. 17.

För iagttagande af hvad i nästföregående §. är föreskrifvet, skall Sockne-Nämnden hafva noga uppsigt öfver skeende inflyttningar, och det åligga hvarje samhällets medlem att, om personer, som af honom från annat samhälle emottagas, i sitt hus eller å sine egor, göra anmälan, i stad inom trenne dagar hos Ordförande för Fattigvårds-Styrelsen, och å landet inom 14 dagar hos ortens Ålderman, som det till Sockne-Nämndens Ordförande inberättar. Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte En R:dr 32 sk. Banco till Fattig-Cassan.

Vid enahanda påföljd, åligge den, som en månad vistas inom annat samhälle, än der han är mantalsskrifven, att inom denna tid till Pastor i vistelseorten aflemna behörigt frejdebetyg.

Bih. till R. St. Prot, 1840. 7 Sami, 2 Afd, 3 Haft.                          3

§. 18.

§• ,91

i mom. Klagan öfver Sbckne-Nämnds åtgärder och Sockne-Nämnds beslut i fattigvårds-mål, jemte tvister derom emellan serskildta samhällen, upptagas och pröfvas af Konungens Befallningshafvande i- orten.

imom. Konungens Befallningshafvande tillkommer att noggrann t tillse efterlefnaden af denna Författning och befordra rättelse i de afvikelser, som kunna förete sig.

$• 2I-

Hvad i denna stadga är föreskrifvet om Sockne-Nämnd samt dess rättigheter och skyldigheter, gälle i stad om den Styrelse, som utses att fattigvården der handhafva.

Reservationer:

Af Friherre teori Krcemert " Jag har ej biträdt den nu äfven antagna grundsats, som i Kongl. Brefvet af år 1788 finnes bestämd, nemligen, att Fattigvård skall bestridas af den församling, der den understöds-behöfvan-de sist är i mantal skrifven. Jag har trott rättsenligare vara, att den församling, der en sådan person användt sin mesta och bästa arbetstid, bordt förpligtigas alt lernna det behöfliga understödet. Af Prest-belygen bör sådant lättligen kunna utrönas. Uppstå vid något tillfälle tvifvel och osäkerhet härom, må den förstnämnde grundsatsen göras gällande, men ej förr. — Likaledes har jag trott, att större district, än socknar af samma pastorat, böra ega rättighet förena sig om gemensam fattigvård, antingen Härads-, Fögderi-eller Länsvis. Förvaltningen af Fattigvårds-angelägen-heterna i allmänhet borde i sådant fall anförtros en District-Styrelse, med. biträde af Socken-Deputerade eller Socken-Nämnd, såsom förhållandet är med de i senare tider i åtskilliga Län, till stor belåtenhet, inrättade Brand-stods-Föreningame. Fördelarna af dessa åsigters antagande skulle, efter min öfvertygeise, blifva, att det olycksaliga spärrnings-systemet mot inflyttningar församlingar emellan skulle upphöra; att en utvidgad frihet och lättad möjlighet skulle beredas de tjenst- och arbetssökande att ärligen sig försörja, samt alt foljaglligen brotten skulle minskas, och fängelser samt Corrections-in-rättningar icke så mycket anlitas som nu.

Då Utskottens afsigt synes hafva varit, att så mycket som möjligt motarbeta Stal-lorpare-systemets införande i Sverige, finner jag en motsägelse häremot i 5 §:s föreskrift, nemligen att husbonde skall ansvara för, att äfven hemmansbrukare och torpare, jemte hustru och barn, icke under den tid, arbets-aftalet gäller, falla fattigvården till last. Då sådane af-tal ofta äro på längre tid afslutade, och alltid förutsätta fardags-år, blir uns varet svårare för den husbonde, som har hemmansbrukare och jord-torpare, än för den, som endast antager stat-torpare, från h vilka han lätt-ligen kan skilja sig medelst uppsägning 3 månader före laga flyttningstid.”

Herr Lagman von Röök instämde i Friherre von Krcemers erinringar emot beslutet om husbondes ansvarighet för hemmansbrukare och torpare, hvarunder Herr Lagmannen befarade, att jemväl kunde begripas ansvaret för de tjenstehjon, samma brukare eller torpare må hafva, utan jordegarens vetskap, i tjenst antagit.

Af Herr Friherre Raab: ”Utskotten hafva haft sig uppdraget att lösa en uppgift, som är vigtig för b varje samhällsmedlem, så väl för den fattige, som den rike, nemligen den, att å ena sidan betrygga våra fattiga likar rättigheten att fritt få söka sin bostad, der de kunna förvärfva sig berg-ning, och att, då de sakna förmåga att sig sjelfva försörja, försäkra dem om ett nödtorftigt uppehälle, och att å den andra, föreslå sådane-lagbestämmelser, som dels uppfylla besagde ändamål, utan att göra fattigvården till en för nationen tryckande börda, dels sätta en gräns för tillvexten af det redan alltför stora antalet af fattighjon och correctionister. Ense med Utskotten i afsigten att vinna detta ändamål, har jag, i afseende på sättet att ernå detsamma, varit af en med majoriteten skiljaglig mening, som ej blifvit rubbad af de många betänkligheter, som deremot blifvit framställda. Jag anser det derföre vara lika mycket min oeftergifliga pligt, som det är min rättighet, att, under vädjande till Ståndens upplysta pröfning, öka de digra protocollen, så väl med framläggandet af de skiljagtigheter i principen för fattig vårds-ordnandet, hvilka jag hade önskat att kunna göra gällande, som ock med uppställandet i ett sammanhang af de väsendtliga-ste förändringar, jag, i öfverensstämmelse dermed, sökt till vägabringa i de reglementariska stadgandena.

Den i fördomen väldige kämpe, mot hvilken jag i Utskotten riglat' min strid, har varit den uti Kongl. Förordningen af d. 5 Dec. 1738 stadgade grundsats, att ”den socken, der fattighjonet senast varit i skatt antecknad, ”bör vidkännas dess vård, enär det med arbete icke kan sig uppehålla,” och att ”hvarje församling, emot ofvannämnde skyldighet, må ega den rättighet ”att icke något inhyseshjon bör få sig der nedsätta, eller något gammalt och ”mindre arbetsfört tjenstehjon antagas, innan sådant först blifvit i allmän ”sockenstämma anmäldt och församlingen dertill sitt bifall lemnat.”

Denna grundsats hafva Utskotten, ehuru med åtskilliga modificationer, hufvudsakligen vidblifvit. Den hade, efter min öfvertygelse, bordt frånträ-das; ty den har lagt hinder i vägen för den arbetssökande att sig sjelf

Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N\o S. 21 försörja, och för den, som behöft att begagna arbetet, att lemna arbets-förtjenst åt den förre; den har beröfvat den ene medborgaren — af det verkliga eller förmenta skäl, att han varit eller kunnat blifva fattig — friheten att söka sin utkomst, der den erbjudit sig, och således ställt honom utom gränsen af skydd och jemnlikhet inför lagen, under det att den andre — den ofta endast skenbart förmögnare — fått rättighet att efter eget godtfinnande cernera sin socknegräns för den förre; den har gifvit upp-hofvet åt den olyckligaste af alla fatligvårds-anstalter, nemligen den, att sönderdela socknarne i många smärre Fatligvårds-samhällen eller såkallade rotar, som hvar för sig sökt att med lika småagtig ifver och ömsesidig noggrannhet, som socknarne sig emellan ådagalagt, utestänga de möjligen blifvande fattige från andra rotar; den har föranledt rote-sammanträden, Sockneslämmor, Canzliförhör och rättegångar med thy åtföljande tidspillan och kostnader, ofta till större utgift och olägenhet för den, som såmedelst velat dagtinga med sitt samvete, för att afskudda sig den moraliska förbindelsen att hjelpa en nödställd like, än fattigvården kunnat medföra, om man låtit den fattige, likasom den rike, njuta sin medfödda naturliga rättighet att söka bostad och uppehälle, der han med jord- eller husegare kuiinat öfverenskomma och finna sin bergning; den har tillskapat fattighjon af personer, som, öfverlemnade åt sig sjelfve och sin egen omtanka, aldrig skolat falla någon fattigvård till last, om de endast fått åtnjuta friheten, ej såsom död bokstaf, utan i lefvande verkligheten; den har alstrat brottslingar och ökat antalet af correctionister, ty mången, som blifvit förskjuten från det ena samhället eller der saknat sin utkomst, har ofta, efter frugtlösa mödor att finna tak öfver hufvudet i ett annat, först förlorat hoppet om en bättre framtid för sig, hustru och nödställda barn, sedan öfverlemnat sig åt liknöjdhet, lättja och fylleri, och slutligen öfverträdt det samhälles lagar, som icke lemnat honom ett skydd, hvarpå hans känsla af menniskovärde sade honom, att han egde anspråk.

Detta spärrnings-system har gått så långt, att — under det vissa socknar, för att desto säkrare freda sitt område för fremmande inflyttning, genom socknestämmo-beslut stadgat, såsom villkor för en husbondes rättighet att antaga tjenstehjon öfver 30 års ålder från annan socken, att han antingen skulle inteckna sitt hemman, eller förete 2:ne vederhäftige mäns borgen för den fattigvård, som den inflyttande i framtiden kunde komma att tarfva — har mången gammal sjuk fader eller moder i den ena. fattigroten blifvit nekad att få, för sin omvårdnad, taga till sig en son eller dotter från den andra roten inom samma socken, och med hemsk bäfvan

hörde jag vid discussionen inom Utskotten öfver detta ämne omtalas, huru en Auctorilet ansett sig af 1788 års Författning pligtförbunden, alt, på socknemänuens derom i rättegångsväg gjorde anmälan, fråndöma en gammal mormor i ena socknen rättigheten att till uppfostran och omhuldande emoltaga ett fader- och moderlöst barnabarn från annat samhälle. Och huru hafva väl de fattige, som socknarne icke mägtat frånskjula sig, blif-vit vårdade? derom vittna de mångfalkliga värnlösa barn, som, åtminstone i många orter, irra omkring från den enas dörr till den andras, utan stadigt hemvist, ulan vård; derom vittnar ock ett fortfarande bettlande, så väl inom, som utom socknegränsen — att icke tala om den lumpenhet, den njugghet, hvarmed faltig-underslödet mångenstädes utdelas, hvarpå jag, såsom ett färskt exempel, viii nämna, huruledes en sjuk, utfattig orkeslös enka, med 3:ne små barn, nu vid innevarande års Valborgsmässo-socknestämma tilldelades, efter mycken strid om beloppet, dervid den gif-mildare meningen slutligen segrade, Fem (säger 5) Riksdaler Banco om året till understöd lör sig och barn. Om det ej kan nekas, att ju principen af 1788 års Författning föranledt detta förnekande af mensklig barm-hertighet, denna förstämning af begreppet om rättvisa och billighet, och att under dess snart 52-åriga tillvaro, antalet af fattighjon och correctioni-ster tilltagit i samma mon, som principen utbildat sig, så torde ej eller kunna bestridas, att det är lagstiftarens oeftergifliga pligt alt ända till roten upprycka den törneplanta, hvartill berörde Författning lagt fröet.

Detta har varit min afsigt, föranledd icke af en för tillfället antagen åsigt, utan af ett flerårigt begrundande af ämnet.

Jag har således ansett, alt Utskotten bordt utgå från den synpunkt, att alla hinder för en fri, välfrejdad medborgare, som ej ännu tillhörde fattighjons-classen, att flytta från det ena till det andra samhället, måtte undanrödjas, och jag har, med antagande af en sådan frihet för den fattige arbetaren, att sjelf bereda sig försörjnings-tillfälle, föreställt mig, att ingen annan än den, -som af ålder, sjukdom eller bräcklighet är oförmögen att sjelf sig försörja och dertill saknar alla andra utvägar, borde utgöra föremål för fattigvårds-iagstiftning, med undantag af fattiga, värnlösa barn, h vilkas upptuktelse till nyttiga samhällsmedlemmar bör utgöra samhällets oeftergifliga pligt all besörja.

Jag har likväl icke förbisett, att, med upphäfvande af all rättighet för Communerne att utestänga inflyttande personer, skulle den olägenhet kunna uppkomma, att det ena samhället, om ock blott för kortare tid. blefve vida mera betungadt med fattighjon, än det andra. Ehuru jag för min enskildta del ej skulle ett ögonblick draga i betänkande att föredraga detta äfventyr framför de nu gällande grymma, och jemväl framför de af Utskotten föreslagna något mildare restrictioner, har jag dock ansett deo-na olägenhet kunna bortfalla genom det enkla medel, att för hvarje n, bildas en gemensam tillgång, hvars ändamål skulle vara att, om ej till fullo, åtminstone till en större del ersätta de samhällen, som lilläfventyrs få, i förhållande till sin folkmängd, ett slörre antal fattighjon att försörja,, än medeltalet af fattighjon i hela Länet står till folkmängden.

Erkännande, alt Utskotten ådagalagt en omisskännelig afsigt att i någon mon lossa de tvångsband, som för närvarande äro pålagda den arbetande folkclassen, befarar jag, alt Utskottens ädla afsigt endast högst ofullkomligt kan vinnas, så länge hvarje socken eller församling ålägges all, på egen bekostnad oeh utan all ersättning eller understöd, försörja sina fattige; hvilken bestämmelse alltid underhåller en afundsam farhåga hos den ena socknens invånare aK få större fattigpersonal, än den andra, oeh alstrar bemödandet alt frånskjula sig sina egna och utestänga andra socknars fattige' (se §. 1.). —    —    —■    —    —    —    __

—   — Så länge det icke är förbudet för socknar att sönderdela sig i

mindre falligvårds-samhällen eller rotar, med underhålls-skyldighet af hvar sina fattiga (h vilket §. 2. medgifver); —    —    —    —    —

— — så länge en ökad, i vissa fall orimlig, underhålls-skyldighet ålägges husbonde, som på sina egor upplåler bostad åt personer, hvilka misstänkas att kunna blifva fattige, likasom det vore ett brott att "herber^era den husville” (se 5, 6 och 7 §§.). —    —    —    —    —    __

— — så länge del beror af Socken-Nämnd att tillåta eller vägra laga inflyttning, på grund af dess eget arbilrära bedömande, om den inflyttande har "synbar utväg för bergning eller ej” (se 15 §.).

Den i 16 §. uttryckte föreskrift: ”häremot må ingen i och för äf-ventyret af framlida faltigvårds-tunga inskränkas i rättigheten alt välja vistelseort,” låter i sanning liberalare, än den i sjelfva verket är, ty det fattiga arbetsfolket är ej i tillfälle att ”välja bostad” annorlunda, än genom öfverenskommelse med jord- eller busegarne, och då en kostsam underhålls-skyldighet ålägges honom, i fall han lyssnat till den nödställdes bö-ner om tak öfver hufvudet, fruglar jag, att valet af vistelseort inskränker sig, för den fattige- till ett medgifvande på papperet..

I alla fall om det skulle, tvertemot den för mantalsskrifningen hittills- vidhållna princip, blifva tillåtet, att folket hädanefter får bo i ena socken , eller till och med i den ena provinsen och fortfarande varda mantals-skrifvet i den andra, föreställer jag mig, att en högst betänklig oreda skulle deraf uppstå, likasom de föreslagna protesterne mot mantalsskrifningen och dermed åtföljande rättegångar torde hädanefter blifva ännu mångfalldi-gare än striderna — de sorgliga striderna — om de fattiga hittills varit.

Jag vågar ej trötta med en utförligare analys af förslaget, utan tillåter mig att, till åskådlig utveckling af mina åsigter i ämnet, bifoga, såsom min enskildta mening, uppränning till åtskillige dels nya, dels förändrade genom hvilkas antagande, med uteslutande af andra förslaget, efter min öfvertygelse, bättre uppfyllt det åsyftade ändamålet.

Den emot mitt förslag allmännast framkastade invändning, att sock-narne ej skulle med den sorgfällighet söka förekomma fattigvårdshehof, och icke eller vara så nogräknade vid bedömmandet af de till fattigunderstöd antagne personers behof, om en större samhällighet skulle dela utgiften, såsom gemensam, tillåter jag mig bemöta med den erinran, att mitt förslag ingalunda åsyftar, hvarken att socknarne skola få en till fulla beloppet uppgående ersättning för underhållet af sina fattiga, icke eller att de skola sjelfve få bestämma ersättningssumman, hvilket 16 § af mitt enskildta förslag närmare utvisar.

Det faller sig klart, att, om mitt förslag hade vunnit majoritetens bifall, hade ett sammanträde med Siats-Utskottet måst ega rum för dispositionen af Bränvinsbrännings-skatten.

Långtifrån att dåras af den föreställning, att det förslag, jag afgifvit, omfattar de bästa utvägarne för bildandet af gemensamma Länsfonder, tror jag, att Friherre Sprengportens förslag att dertill använda mantalspennin-garne, eller Friherre von Krcemers, att för likartadt ändamål anslå en del af Bevillningen, kunde i vissa fall, åtminstone såsom erbjudande en orubb-ligare tillgång, ega företräde; men då brännvinets omåttliga bruk onekli-gen alstrar fattigdom, har jag ansett beskattningen för dess tillverkning böra företrädesvis anslås för fattighjonens underhåll. I alla fall är det icke vid detaillerne, utan vid principen, jag fäster största vigten. Min afsigt har varit och min varma föresats är, att icke åsidosätta något tillfälle att emancipera våra vanlottade bröder ur det slafviska tvång, hvari de nu tråna efter frihet. Om detta syfte erkännes såsom godt, och om den princip för fattig vårds-ordnandet, som jag antydt, skulle någon gång mägta alt göra sig gällande, tviflar jag ej, att icke utväg skall utfinnas för anskaffande af medlen, helst frågan är af en genomgripande vigt för hela samhället.

Forsla g.

i mom. Hvarje Socken på landet, eller i stad hvarje Församling, skall vårda sig om fattiga, värnlösa barn och medellösa personer, som äro af ålder, sjukdom eller bräcklighet oförmögne att sig sjelfve försörja.

§• 2.

För hvarje Län inrättas en under Pröfnings-Comitéens disposition ställd fond, ur hvilken de samhällen, som blifva med fattigvård mest betungade, njuta understöd, efter de grunder och på de villkor, som här nedan bestämmas i 17 §.

§■ 3.

i mom. Ingen, som eger förmåga att med arbete förvärfva sig uppehälle, må anses såsom fattighjon, eller ega anspråk på fattig-understöd.

§. 4.

/ mom. På hvart och ett Fattigvårds-samhälle ankommer alt, under iagtlagande af föreskrifterne i denna Stadga, och, med ledning af de Bih, till R. St, Prot, 1840, 7 Sami. Q Afd. 3 Haft.

allmänna grunder för deras tillämpning, som af Pröfnings-Comite'erna bestämmas för hvarjé Län, ordna fattigvården på sätt, som efter ortens beskaffenhet och serskildte förhållanden finnes tjenligast..

ä mom.. Lika, med Utskottens förslag i 2 §. 2 mom..

§• 5.

Lika med 3 §. i Utskottens förslag..

§• &

Lika med 4

§- 7.

För Tjenstehjon, Statfolk samt Handtverks-, Bruks- och Fabriksarbetare, jemle deras hustrur och hemmavarande barn, skall husbonden,, under löpande tjensteåret, ansvara för försörjning, så att icke de falla fattigvården till last- dock med rättighet att, om han vill,. af deras tillgångar eller arbete åtnjuta ersättning för den kostnad, han sålunda, fått vidkännas,

8.

* mom. Vid utdelande af fattigvårds-understöd skall Socken-Nämnd tillse, att det motsvarar de nödvändigaste behofven, alltid med beräkning af fattighjonets möjliga förmåga att bidraga till sitt uppehälle med eget arbete; och ankommer det på Nämnden att, antingen, på sätt den finner lämpligast, använda denna fattighjonets arbetsförmåga, eller åt hjonet öf-yerlemna alt fritt använda densamma, då understödet i förhållande der-tall minskas.

§• 9.

Lika med 10 §. i Utskottens förslag.

§. 10. '

Lika* med 2 och 3 mom. af 12 §. i Utskottens förslag.

§. 11.

Qtaia afkastningen af fattigvården tillhörige fastigheter och Capital’,, jemte inkomsten af sterbhus-afgifter, böter, collecter, frivillige gåfvor och andre sådane bidrag, jemte de medel, som kunna erhållas från den gemensamma Länsfonden, icke äro för fattigvårds-behöfvet inom samhället tillräckliga, skall, till, fyllnad af bristen, först erläggas en afgift af högst 6 skillingar Banco för hvarje mantalsskrifven person, som fyllt 17 år, och hvad sedan derutöfver fordras, fylles efter de grunder, som för sådane bidrag äro stadgade i lagen om Socknestämmor och Sockne-Nämnder.

i mom. I fråga om fattigvård, anses i allmänhet en livar tillhöra det samhälle, der han har laga tjenst, egen bostad, näringsfång eller, med iordegares på landet eller husegares i stad behöriga tillstånd under löpande skattskrifningsåret, sitt rätta hemvist, ehvad han der är vorden mantalsskrifven eller ej.

Oägta barn tillhöra den ort, modren tillhör.

För personer, hvilkas rätta hemvist icke kan utrönas, hekostas likaledes af Kongl. Maj:t och Kronan den oundvikligen nödvändiga fattigvården, intilldess något samhälle kan åläggas deras vård.

Lika med Utskottens förslag i 17 §.

i mom. Ej må någon, vid bot af Tre R:dr 16 sk. Banco., utfärda skriftliga förord till allmosors insamlande inom annat samhälle. Om fat-tiwhioiG med eller utan sådant bevis, beträdes med beltlande ntom det samhälle, det tillhörer, skall det genast af angränsande fattig vårds-samhälle återsändas till hemorten, gående till fots, så vida dess krafter skäligen det medgifva. Har fattighjonet hunnit längre, då det ertappas, än till angränsande fattig vårds-samhälle, skall kostnaden för hemsändningen förskjutas af det samhälle, som från sig skickar den bettlande, men ersättes af Länsfonden. Med andre tiggare och obehörigen kringstrykande personer förfa* res, på sätt i Lagen om lösdrifveri och försvarslöshet stadgas.

s mom. Lika med Utskottens förslag i 18 §. 2 mom.

§. 15.

Den för hvarje Län gemensamma fonden bildas på följande sätt:

Do Den andel af bränvinsbrännings-afgiften, som öfverskjuter 750,000 B:dr, fördelas på hvarje Län efter dess folkmängd, så i släderne som på landet.

2:o Hvarje hjonelag, af hvad stånd och villkor som helst, skall, innan lysning af Pastor meddelas, erlägga Fem R:dr B:co, som af Pastor uppbäres och, på sätt och lid, som för hvarje Län serskildt bestämmes, öfverlemnas till nämnde fond.

3:o För hvarje gift, i stadig årstjenst antagen, mansperson, äfven-som för hvarje stattorpare, antingen han är antagen för hvarje dag af året, eller njuter stat för viss eller vissa dagar i veckan, skall husbonden årligen till Länsfonden, utom den afgift, som, enligt 13 §, inom Sockne- eller fattigvårds-samhälle, kan åläggas, erlägga 24 sk. B:eo, som af Härads-skrif varen uppföres på debetsedeln och af Kronofogden uppbäres och in-sättes i Piänteriet; och

4:o Frivilliga gåfvor och testamenten m. m.

Denna fond ställes under disposition af Länets Pröfnings-Comité, som, på sätt den finner ändamålsenligast, anordnar om medlens förvaltning emellan dess årliga sammankomst.

§. 16.

§• 17.

i mom. Lika med Utskottens förslag i 19 §.

§. 18.

Lika med Utskottens förslag i 20 §.

§. 19.

Lika med Utskottens förslag i 21

Af Herr Friherre Cederström: H intet åmne torde vara angelägnare ån i detta (der frågan rörer hela Rikets faltigvåsende), att noggrant och med urskiljning bestämma och pröfva den grundval, uppå hvilken man ernår bygga och grunda ett helt och sammanhängande system, hvilket skall komma att innefatta bestämmelser, tjenliga för — samt verksiälibara i — hela landet; misstager man sig från början, så måste systemet conseqvent ut-fördt blifva en fortsatt productivitet af misstag, till sina följder så mycket betänkligare, som misstaget från början varit stort.

De sammansatta Utskotten hafva följt samma systern, som, i flera andra länder samt i Sverige allt sedan 1788 varit gällande, och hvars

30 Lag- samt Allm' Be sv,- och Ekon,-Utskottens Betankande, N.-o 5. grundprinciper hufvudsakligen utgå fran den förutsättning, att hvarje församling är skyldig att försörja sina fattiga, samt till följd deraf berättigad att neka andra communers fattiga inträde och underhallsratt inom socknen.

Detta system, hvilket alltsedan i6oo:talet utgjort hufvudgrunderne för Englands fatligvåsende och sedermera under olika perioder genom ser-Skildta lagstadganden ytterligare utvecklats, visade sig slutligen derstädes tiil sina verkningar så förderfligt, att hela samhällsbyggnaden hotades med en snar undergång, och slutligen 1834 föranledde införandet af ett alldeles föråndradt system, hvilket grundar sig på arbets-inrättningar inom Håra-derne eller flere förenade församlingar (unions'), hvilka åter till en^ stor del subordinera under ett i Hufvudstaden af 3:ne medlemmar bestående Fattm-Råd (Central Board to Control the administration of the poor Laws) med så många Under-Commissarier, Som nödigt anses.

Samma system, hvilket, som jag nämnde, i England åstadkommit så svåra följder och som der så allmänt fördömas samt orsakat förändrade förhållanden, hotar att inom vårt kära fädernesland utveckla och utbreda sig, och kommer hår liksom där, om det fortsåttes, att åstadkomma be-dröfli°a verkningar och efterlemna svarlakta, om ej obotliga, sar.

Innan jag går att angripa och bevisa detta systems förderfhghet, nödgas jag likväl först vidröra samt afslöja ett annat här infördt ej mindre skadligt verkande, hvilket på det förra utöfvar ett vigtigt och hufvud-sakligt inflytande. — Jag menar det system, hvarpå våra stadgar, rörande laga försvar, eller den så kallade Legostadgan, sig grundar.

Det år desse bägge förenade, hvilka bidragit till den i senare åren så tilltagande pauperismen i landet, samt öfverbelolkningen af Corrections-Inrättningarne och fångelserne.

Den naturliga lagen (den, som finnes inristad i hvarje förnuftigt väsendes förstånd) bjuder: att hvarje menniska eger rått till fri verksamhet för sig och sin arbetsförmåga, så långe hon ej dermed söker inkräkta pa andras lika rätt, det vill med andra ord såga, att hvar och en eger söka sin utkomst och bergning på det för honom bästa och lämpligaste satt, når detsamma ej ingriper i eller strider emot andras redan lörv.årfvade rättigheter. Håraf följer åfven, att ingen rättsenligt kan tvingas emo( sin vilja inskränka sin verkningskrets och arbetskraft inom ett visst omfång, eller en viss del af jordklotet, utan att jorden år fri för alla, och att man bör få använda sina förmögenheter, hvar man tjenhgast finner, så snart ej andras redan genom prioritet förvärfvade rått derigenom laederas.

Stadgandet,^ att ^lvar oc^ en som ej, enligt vissa reglor kan försvara1 sig sjelf, maste tjena hos eller hafva sitt försvar af andra, samt i vidrigt falk anses- som-farlig för samhällets säkerhet och får behandlas såsom förbrytare, strider så snörrätt emot sundi rättsbegrepp, att ett dylikt stadgandes tillkomst endast kan lillskrifvas och förklaras af ett på falska grundvalar uppråttadt samhällsfördrag. Sedan man likväl, med stöd af dessa falska grundsatser, beträdt en annan och vidsträcktare bana ån den, som rättskänslan föresknlver, samt proclamerat och godkånnt den idéen, att Stats-rått ej har något gemensamt med Natur-rått, och i intet fall der-under bör subordinera, så har följden deraf blifvit, att den ena mennistan, under Statsfördragets och Lagens egid, inkräktat betydligt på den andfas rättigheter, samt understundom och i åtskilliga Länder till och med tilleg-nat sig den andres arbetsförmåga och person, såsom sin råttfångna egendom och tillhörighet.                                                    "

In nom Sverige finnes visserligen ej tråldbmen och slafveriét ännu-rnfÖrde, men ofvanberörde tvänne systemer, hvilka hitintills i bredd med hvarandra conseqvent utvecklat sig, synas, om de ej för tidigt hejdas, sträfva till detta syftemål..

Man har så fast, som möjligt, sökt sammanbinda dessa systemer med vart Stats— och Samhålls-skick, då man först stadgat, att hvarje medborgare, som ej eger tillräcklig egen förmögenhet, eller står i Statens tjrnst, eller med offentlig myndighets tillstånd drifver tillräckligt lönande näringsfång &c., ovillkorligen skall hafva tjenst hos eller försvar af andre, samt i annat fall anses och behandlas som lÖsdrifvare, hvilken år förfallen under värfnings-stadgan eller corrections-inrättningarne, samt då man sedermera stadgat, att hvarje församling är skyldig att underhålla sina fattiga och för att lindra den ena Communens fattiga att falla den andra till låst, genom att der bosätta sig, påfunnit en mängd restrictioner i rättigheter lör husbönder, egendomsegare m. fl., att inom församlingarne mot-taga och forsvara sådane personer, hvilka möjligen kunna komma, att i* em framtid betunga Församlingens fattigvård.

Närmaste följden håraf åter har varit och år, att den ena församlingens skattdragande och i fattigvården deltagande medlemmar med misstro och frugtan sett en annan församlingsbo inflytta, samt på allt vis sökt försvåra inträdet for en dylik person så framt man ej varit öfvertygad om; den inflyttades ekonomiska välstånd.

De sammansatta Utskotten hafva i full conseqvens med detta system,, ännu ytterligare utvecklat och stadfåstat grånsskillnaden emellan försami-

82 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 5, lingarne och, enligt deras i Betänkandet afgifne förslag, skulle det hädanefter bli svårt och nästan omöjligt för fattige personer med stor famille att bosätta sig eller få längre arbetsför,tjenst på en ort, der han annars kunde föda sig och vinna sin utkomst, emedan ingen husbonde vagar taga honom i sin tjenst af frugtan för framtida försörjningsskyhhghet samt församlingen nog lärer agta sig att låta honom, annars där blifva bolast. Dylika familler hafva derföre ingen annan utvag ån att antingen genast blifva den församling, hvarest de åro skattsknfne, till tunga, eller ock landstrykare, för att söka sig om efter arbets-förtjenst samt sluta med a befolka fångelserne. En egen class medborgare skall snart (när verknm-garne af dessa principer hunnit utveckla sig) uppkomma, hvilken likasom förhållandet i England före 1834 var, kommer att utgöras af alhnose a-gare. Den fattige arbetaren skall snart under tyngden af de svangheter, som för honom visa sig å alla sidor att pa årligt vis y™3  " °c 1 (

nas bergning, under förakt för de lagar och det samhål e, hv Iket endast SppncAinc .enar ram. bereder frihet «. den rike och behöfrande, firkrlemna sig ål den slöhet och liknöjdhet, h.Jken alltid alstras af för trycket, och sluta med att anse för en rättighet och fordra som en skj dighet af samhället det underhåll, hvilket endast bör anses som en allmosa, motbjudande att emoftaga, så långe annan utväg till bergning < gifves. Hafva vål de fattigare och arbetande folk klasserne kommit pa denn punkt, att det i allmänhet ej mera anses skamligt och motbjudande a vara fattighjon, då år grundvalen lör sann frihet, upplysning och natio nelt välstånd skakad, måhända tillintetgjord och borgerlig upplösning ) mera aflägsen; den Franska Revolutionens ohyggligheter kunna i detta a L åfven hos oss i en måhända ej allågsen framtid blifva pa modet. Ma har trott sig, genom inrättandet af arbetshus eller andra dylika inrättningar inom församlingarne, kunna afvårja eller motarbeta detta förhallande men man har ej velat inse omöjligheten att bestämma arbetsförmågan och j enlighet dermed råttvist fördela arbetet emellan de behoRande, svarg heten att försörja alla de barn, hvilka ovillkorhgen komma att ligga ioi-samlingarne till last, sedan föräldrarne anse för en vmmng att sjelfva slippa bekosta och arbeta för deras underhåll, samt ti l följd deraf blifva liknöjda att förtjena mer ån just hvad, som tarfvas till deras ege upi -hålle. Osedligheten, hvilken numera skall otroligt tilltaga, sedan Oisai -lingarne åligger vården om de oägta barn, hvilka mödrarne ej ra g ai   r

sörja; och slutligen den verkliga nöd och fattigdom, som håraf skall blifva en följd, och hvilken kommer att dela Staten i 3:ne folk-klasser, Skatt-dragare, Löntagare och till fattigunderstöd berättigade; hvartill måhända kan tilläggas ännu en 4:de klass, eller lösdrifvare och förbrytare af alla slag.

Ett system, hvilket sålunda visar den fattige, men arbetsföre per-spectivet att aldrig riskera något värre ån att komma fattigvården till last, kominer ofelbart att motverka allt sträfvande efter en mera oberoende och ekonomiskt förbättrad ställning hos de fattiga folk-klasserne, och sålunda alstra verklig fattigdom, i stället för att syftemålet borde vara motsatsen eller att hvar och en genom vetskapen om fattigdomens svåra följder, borde sträfva till ekonomiskt välstånd, oberoende och en sorgfri ålderdom.

Enligt min åsigt borde ingen annan fattig-försörjnings skyldighet tillkomma församlingarne än den, att vårda och bekosta underhållet för vanföra, eller af ålderdom, sjuklighel och andra dylika orsaker be-höfvande, samt i församlingen födde och uppfostrade personer, äfvensom fader- och moderlösa obemedlade barn. All så kallad undsättnings-skyl-dighet samt inrättandet af arbets-anstalter, hvarest arbetsföre, men af en eller annan orsak behöfvande personer kunna söka sin tillflygt i behofvets och nödens stund, bör tillkomma Staten, hvilken bäst är i tillfälle att pröfva så vål behofvets större eller mindre omfång, som lämpligaste sättet att åstadkomma hastig samt ändamålsenlig hjelp, antingen genom anvisandet af arbete å något gagnande publikt företag eller ock genom fördelandet af dylika personer å sådane orter der tillräckligt arbetsbiträde till åfventyrs för tillfället felas. Men alltid bör den sålunda behöfvande arbetaren hafva i perspectiv, att, då han ej kan skaffa sig egen utväg till bergning, utan måste anlita det allmänna, han får försaka allt utan nödtorftig föda och kläder, emedan ingen bör lockas till, utan alla afskråmmas ifrån att falla Staten till last.

Sedan jag sålunda yttrat mig öfver principerna öfvergår jag till åtskilliga anmärkningar öfver detaillerna.

Enligt i:sta § får ej flera pastorat förena sig om gemensam fattigvård, ehuru socknar af samma pastorat fått denna rått. Orsaken till detta stadgande torde vara svår att inse och för min del anser jag det vara en högst skadlig inskränkning så väl för socknarne sjelfva, som de fattige; ty flere samfåldta communer måste nödvändigt lättare kunna till— vågabringa ändamålsenliga arbetsanstalter och fattighjelps-inråttningar, ån Bih, till R, St, Prot, 1840, 7 Sami, 2 Afd, 3 H'åft,                          5

34 Lag- samt Allm. Be sv.- och Ekon.-Utskottens Betånkandej N.-o 5, en isolerad; och de arbetsföre fattige måste nödvändigt hafva låttare att söka och erhålla arbetsförtjenst och bergning på ett större utrymme ån på ett inskränktare.

Stadgandet i 4:de §: att anhörige i rätt upp- och nedstigande led skall i mon af behof och förmåga bidraga till hvarandras försörjning, torde tåla en ej ringa inskränkning. Först anmärkes att hår ingen skillnad är gjord emellan ågta och oågta skyldemån, hvilket gör, att en oägta afkomling skall komma att försörja liderlige eller oordentlige förfäder, ehuru han sjelf måhända genom yttersta sparsamhet och omtanka kunnat komma till oberoende och någon sorts välstånd, hvartill föräldrar eller förfäder aldrig bidragit. — För det andra måste det anses ganska hårdt och orättvist, att en fader åligger försörja sin sons eller dotters oågta barn eller barnbarn, helst en välmående person oftast på detta sått utan eget förvållande kan blifva bragdt till fattigdom och tiggarstafven — man kan ju ganska lått tänka sig som möjligt och troligt, att en utsvåfvande och oordentlig son, hvilken ruinerat sig sjelf, och måhända kostat sin fader ej ringa uppoffringar, för att ytterligare tilltvinga sig något understöd, hotar att, om han ej får tillräcklig summa penningar, framdraga en mängd oägta barn, hvartill han erkänner sig vara fader, och hvilkas underhåll således af den förre måste bekostas. Jag skulle således tro, att ömsesidig underhållsskyldighet ej råttsenligt bör föreskrifvas andre än föräldrar och barn, och, hvad dessa senare vidkommer, endast ågta barn.

Hvad 5:te § ankommer så år den, enligt min tro, så vådlig till sin syftning och så motverkande sitt ändamål, att den ensamt skulle tåla en lång och motiverad afhandling, men då tiden ej medgifver detta, så vill jag blott med få ord antyda de hufvudsakligaste olägenheter, som genom dess antagande skulle blifva en följd. Derigenom att en egendoms-egare och husbonde blir skyldig att under Legotiden underhålla afsigkomne tor-pare, hemmansbrukare, tjenstehjon m. fl. följer, att hvarje omtänksam husbonde och jordegare, noga agtar sig att i sin tjenst eller till arrenda-torer, torpare m. m. antaga andra ån sådane personer, hvilka han med visshet anser ej kunna af en eller annan orsak blifva i behof af understöd. Sådane, hvilka hafva flere barn, eller åro sjuklige, meddellöse eller af andre orsaker anses mindre säkre, antagas naturligtvis aldrig till hvarken hemmansbrukare, torpare eller tjenstehjon, så framt andre personer nemligen kunna erhållas. Men hvar skall nu denna mängd af fa-miller och fattige, ånskönt arbetsföre personer, hvilka således uteslutas från det öfriga samhållet, taga vågen? tiggare få de ej blifva, försörja

Lag- samt Allm, Besv,- och Ekon,-Utskottens Betankande, N.-o S, 35 sig sjelfve kunna de ej, tillräcklig arbetsförtjenst finnes ej; livad återstår då annat för dem, ån att antingen blifva tjufvar, eller fattighjon. Häremot torde anmärkas att dessa personer kunna på communernes föranstaltande förses med nödigt arbete; men dels kommer anskaffandet af detta arbete att för communen blifva ganska kostsamt, dels lårer väl ej kunna bestridas, att en mängd sålunda använde personer dock alltid blifva oförmögne att försörja sine familler, helst, om de hafva en mängd barn, dessa senare således ovillkorligen måste af communerne uppfostras och underhållas. Församlingarne komma derföre, att genom detta stadgande genast få en måhända 3 ä 4 dubbel fattigpersonal att försörja, och en mängd personer, som annars aldrig fallit fattigvården till tunga, blifva deremot genast fattighjon, om ej något värre.

Dessutom är detta stadgande det mest gynsamma man kan tänka sig för lättjefulla, vårdslösa och ruinerade hemmansbrukare och torpare, hvilka ej nog med att de gjort eller velat göra orätt för sig hos husbonden, äfven tvinga honom att under legotiden försörja sig med familler och tjenstehjon ; och jag hemställer, om ej detta stadgande i stället att afskråcka från vårdslöshet, lättja och bristande fullgörande af skyldigheter, snarare lockar härtill, enär en slarf till torpare eller brukare, härefter riskerar intet värre än att under legotiden få underhåll af jordegare eller husbonde, samt sedermera af Communen.

I i o § 3 mom. berättigas Socken-Nämnden att till följd af den husbonde-rätt, som Socken-Nämnden tillkommer öfver fattighjon, anlita den exsecutiva magtens biträde för att tvinga arbetsföre personer, som genom lättja och liknöjdhet förorsaka, att hustru eller barn sakna försörjning, till arbete. Hvad för medel, som af den exsecutiva magten i detta fall, lagligen och ändamålsenligt kan begagnas, inom sjelfva Communen, återstår att få upplyst — funnes sådane medel, så skulle få arbetsföre lättingar i sjelfva verket komma att finnas — men jag betviflar, att dylika medel ånnu åro uppfunne.

Enligt ii § synes Socken-Nåmnden vara berättigad, alt ålägga fattighjon svält såsom straff. Då likväl fattighjonet ej får tigga, och svälta ofta måste vara ganska påkostande, helst för sådane personer, som ej kunna förutsättas dagligen hafva mer, än bvad som våsendtligast fordras till knappt lifsuppehälle, så hemstålles, om ej detta bestrafiningssätt sna-

36 Lag- samt Allm, Besv,- och Ekon,-Utskottens Betänkande^ N:o 5, rare befordrar tjufvar ån någon synnerlig förbättring hos redan förderf-vade varelser.

Stadgandet i 13 § om 6-skillings-afgiften för hvarje inom socknen mantals-skrifven person, anser jag vara något, som bordt med Stats-Ut-skoltet gemensamt afgöras.

I 14 § i mom. synes man hafva glömt stadgandet i 4 mom., hvari föreskrifves, att ascendenter åro skyldige att försörja descendenter och tvertom, hvaraf jag åtminstone skulle vilja draga den slutsatsen, att oågta barns underhåll, der dess fader år känd, bör bekostas af det samhålle, fadern tillhört, så framt han öfverlefvat modern.

Huruvida bestämmelserna i 15 och 16 §§ låta förena sig med våra stadgar i öfrigt rörande mantals-skrifning och laga försvar, derom torde ej ringa tvifvel kunna uppstå; jag för min del åtminstone tror, att detsamma står i rak strid härmed och ehuru 16 § slutar med att hänvisa till författningarne emot lösdrifveri och försvarslöshet under stadgande: ”att om nagot i detta afseende är att i anledning af dessa författningar an-?’mårka, så gäller derom hvad i dessa författningar stadgas”, så tror jag likväl, att sä väl dessa stadgar, som hitintills gällande Bevillnings- och Taxerings-förordningar, hufvudsakligen måste ändras, så framt bestäm-melserne i dessa a:ne ej blott skola blifva toma ord, utan möjlig tillämpning."

Af Herr Friherre Leijonhuj-vud, A., som förklarade sig i detta ämne bibehålla samma åsigter, han i Fattigvårds-Comitéen utvecklat och åberopade såsom sin reservation det serskildta yttrande Friherren uti Co-initéen afgifvit.

Af Herr von Rosen: ”Utom det att jag förenar mig med Friherre von Krcemer i dess reservation att jordegare ej böra åläggas någon ser-skild fattigvårds-skyldighet för antagne hemmans-brukare och jord-torpare, far jag åfven reservera mig, i det afseende, att jag i förslaget saknar, att det i alla de fall, då enskild fattigvårds-pligt ifrågakommer, ej uttrycker, att förslaget ej bör ega någon retroactiv verkan.”

Häruti instämde Herr Prosten Örnberg.

Af Herr Christierson; ”Mot följande $$ i sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottens förslag till stadga om fattigvården i Riket får jag anmäla erinringar, nemligen:

§• 4.

Föreskriften för föråldrar och barn samt vidare i rått uppstigande och nedstigande led, att bidraga till hvarandras försörjning, såsom i men-niskohjertat inskrifven, och så vidt jag kånner i allmänhet efter förmåga utöfvad, bör helst uteslutas i den positiva eller borgerliga lagen, under hopp, att med en stigande, hädanefter omsorgsfullare beredd och beräknad folk-upplysning, denna naturliga pligt säkrast och bäst lifvas och uppfylles, utan att närvarande Lagstiftning bör misstro detta sålunda försäkrade hopp; och med anledning af några undantag och exempel från förvillade och oupplyste varelser, såsom tvingande och oundvikligt behof nu framträda med en mennisko-sinnet hårdt anklagande tvångslag, liksom skulle den, ofta kanske hvilande i stränga hånder, uträtta mera, än Religionens och Upplysningens verkningar, på menniskohjerta och skyldskapskånsla. Påbudet, såsom objectivt gällande, kan ock medföra lika olycksaliga som orättvisa förhållanden. Man kan tänka sig i förra fallet såsom följd, att, till undgående af det hotande understödet, en otidig Controll på hvarandras hushållning uppstår och föder klander eller anmärkningar, som störa rådande förtroende och ömhet emellan föråldrar och barn, samt i värsta händelse upphåfva dessa senare till de förres obudne målsmän, hvarun-der vördnaden spilles och mycket ondt åstadkommes; och i senare afse-endet, beträffande nedstigande led, kan ofta hända, att minderårige barn och barnabarn genom målsmän kunna förpligtas, att med sine arfvemedel underhålla ascendenter, som de hvarken sett eller kånna, eller från hvil-kas bo, eller genom dem till dessa minderårige aldrig utgått eller kommit ett enda runstycke eller dessas fader eller moder, ens erfarit minsta vård och uppfostran, hvarföre och då gåfvan af lifvet är mindre att värdera, ån detta senares ändamålsenliga, till Guds och menniskors tjenst, bearbetade utveckling, det synes mig både hårdt och obilligt, att påbudet fram-hafts ovillkorligt och förty i denna cathegori stållda descendenters medel skola medtagas, och de slutligen sjelfva blifva föremål för behof eller bringade nära medellöshet. Stadgandet, om det, till föga heder för tiden och den religiösa upplysningens framsteg eller dess närvarande ståndpunkt, skall qvarstå, bör derföre gälla endast myndige barn och descen-denter, som hunnit till mognare ålder och begrepp om sine åligganden, men som försummat denna naturliga och heliga förbindelse samt derföre böra i denna väg efterhållas och plikta för hvad de underlåtit, ty hvar eger sin sak ensam böta och ej annars rått förverka.

38 Lag- samt Besv,» och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 5, $ 5.

Den husbönder hår ålagde skyldighet att ansvara för försörjning af tjen-stehjons, hemmansbrukares, torpares, statfolks, handtverks-, bruks- och fa-briks-arbetares hustrur och barn, under den tid arbetsaftalet gäller, måste förmedelst faran, om ej omöjligheten för husbonde att hårpåingå, verka till en eftertånklig och olycklig inskränkning eller brist på sysselsättning och utvägar för dessa arbetsklasser, att hädanefter ernå arbetsförtjenst; ty ingen husbonde antager dem eller blottställer sig att få föda tjenarens hushåll, hvartill kanske hela hans närings-afkastning ej försloge. Genom detta stadgande blir naturligtvis Fattig-inrättningen iha skyddad och mera skadad, ån man nu förmodar, ty när den enskildta verksamheten ej vågar anlita dessa personers arbetskrafter, måste deras förlägenhet ökas och påskynda behof af understöd för familjen. Denna följd är så mycket vissare, som det ej behöfver under erfarenhetens ledning ens misstänkas, att derest arbetarens hustru och barn få i beskrifven lag påräkna hjelpen, liknöjdhet och lättja att sjelf verka för uppehället, skola infinna sig och framskynda behofvena, snarare ån, att genom fortsatta ansträngningar söka af-lägsna dem, hvarföre husbönder måste för eget bestånd och säkerhet undvika att antaga desse, numera ån förr, illa tillgodosedda tjenare. Detta stadgande bör, efter mitt omdöme, således alldeles utgå, såvidt det rörer arbetsfolk inom socken eller församling, hvars ansvarighet i fattigvårdsväg redan är öfvertagen och icke på detta sått bör afskuddas, samt i alla händelser, tvårt emot all förnuftig lagstiftningstheori, påbudet ej verkar retroactivt, enär synnerligast jordegare tilltrådt hemmansdelar, der stat-och dagsverkstorpare besitta efter äldre från 1827, på femtio år eller lifstid slutade orubbliga Contract, stuguplaner eller smärre lägenheter, mot kortare och med äldre hemmansinnehafvare aftalad arbetsskyldighet, utan att nuvarande jordegare kunna beskyllas för deras intagande inom församlingen eller följagtligen derföre rimligen eller lagligen ansvarar.

§ 12.

Så framt mantalspenningar härefter ej skola erläggas förr ån med fyllda 18 år och Stats-Utskottets afgifna skål härföre godkännas, böra åfven den i denna § föreslagna personliga allmänna fattigafgift ej eller vidkännas före uppnåendet af denna ålder.”

I afseende på 4 §. instämde med Herr Christierson: Ola Jeppsson från Blekinge Län, Christen Andersson från Malmöhus Län, Matts Persson från Stockholms Län, Hans Hansson från Götheborgs och Bohus Län, Per Mattsson från WesterNorrlands Län, Lars Nilsson från Blekinge Län samt Niclas Jönsson från Christianstads Län.

Af Riksdagsmannen von Zweibergk: ”Då ett Betänkande ovillkorligt måste vara grundadt på de under discussion fattade beslut, så nödgas jag emot uppställningen af Betänkandets 14 §. 1 mom. anmäla min reservation, enär samma Betänkande står i rak strid mot Utskottens beslut den 9 sistlidne Junii. I detta beslut är en modification, i afseende på skatt-skrifningsorlen, såsom grund för faltig vårds-skyldigheten, gjord, då det heter, "att i fall person blifvit mantalsskrifven i församling, der han såsom hemmansbrukare eller torpare bör inflytta nästa fardag den 14 Mars, men dessförinnan antingen sjelf faller fattigvården till last, eller dör och lemnar efter sig enka och barn, som äro i behof af fattig-understöd, detta åligger den församling, der han eller de äro boende, men icke dem, hvarest mantalsskrifning skedt, men personen ännu då icke inflyttat." Men Betänkandet deremot, i rak strid mot delta beslut, innehåller, att skatt-skrifningsorten skall ligga till grund, dock så, att vid flyttning från ett samhälle till ett annat, flyttningstiden skall hafva ingått innan fatligvårds-ansvaret öfvergår från det samhälle, den flyttande förut tillhört. Hvar och en måste således inse att, på sätt jag förut anmärkt, hela beslutet är häfvet; ty, efter Betänkandet, skall skaltskrifningsorten ovillkorligt ligga till grund för fattig-understödet för personer, som aldrig förr tillhört det samhälle, hvarest han sist varit skatlskrifven, och således den i beslutet vidtagne modification utesluten.

Rättelse,

Statsutskottets Utlåtande Nio 219, sid. 7, r. 25, står 333 R:dr 16 sk., lås 333 R.dr, (Se samma Utskotts Betänkande, N:o 63, sid. i3.)

STOCKHOLM. Tryckt hos A. G. Hellsten, 1840.

N:o 6.

Ank, till Exp, Utsk. den i Aug. kl. 5 e. nj.

Betänkande, i anledning af väckta frågor om disposition och for delning af Härads-Allmänningarne, deras förvaltning samt Jägeri-statens upphörande.

Till Utskottens behandling äro öfverlemnade motioner från

Högvördige Preste-Ståndet'.

af Herr Contracts-Prosten Gumailius, hvilken, efter framställning af flera olägenheter, som skola möta vid tillämpningen af Kongl. Mapts den 16 Mars i838 utfärdade In-struclion för Skogs- och Jägeri-Staten i Riket, sä vidt det är fråga om Härads-Alltnäa-ningar och utsyning dera, föreslagit förändringar i 3, 5, 7, I o, 27 och 47 af denna Instruction, på sätt, som Utskotten skola närmare redovisa vid bedömande af hvarje ser-skildt förslag; hvarjemte motionären framställt, huruledes den närmare tillsynen å förvaltningen af hvarje Allmänning serskildt omöjligen skall kunna medhinnas af den Jägeri-Statens personal, hvilken en sådan tillsyn, enligt Instructionen, skulle tillhöra, då mati af denna personal icke skäligen skall kunna fordra, mera än att på serskildta local-förhållandcn tillämpa de för skogshushållningen antagne allmänna satserne, genom uppgö' rande af tjenliga planer på sådant sätt, som för bvarje skog serskildt kan vara mest passande och fördelagtig', samt vaka öfver Skogs-Lagens allmänna efterlefnad; hvaremot den närmare beständiga uppsigten öfver hvarje serskild skog, den så till sägandes dagliga vården deraf, omsorgen om plantering, hägnad och fredande, den speciella uppsigten öfver utsyning, m. m. dylikt, skall icke möjeligen af District-förvaltaren och hans närmaste hiträdare medhinnas, så vida de ej på en gång kunna vara på mer än ett ställe, utan måste alltid, såsom hittills till största delen skall skett, blifva öfverlemnade åt den lägro skogsbetjeningeo, hvilken, hvarkcn genom kunskaper eller öf-riga egenskaper, dertili kan anses fullt tjenlig, då det nn införda skogshushållnings-sättet fordrar en mycket sorgfälligare vård, än den, som förut varit iagttagen, om det icke skall blifva skadligt i stället för att gagna; i anledning hvaraf motionären föreslagit

Bih, till R. SA Prot. l84o. 7 Sami. 2 Af cl. 4 Haft                      I alt de menigheter, som blifva del i Härads-Allmänningar, sjelfve måga öfvertaga den närmaste uppsigten och värden af dem, samt besörja utförandet af dm i Författnin-garne föreskrifne nya hushållningsplanen for allmänningarne, så vida de nemligen sjelfve önska det och sådant hos vederbörande tillkännagifva ; dock utan upphörande eller inskränkning af den öfveruppsigt, som Staten genom Konungens Befallningsbaf-vande samt Skogs- och Jägeri-embetsmännen utöfvar ; och borde menigheternes fn-struetioner för de, till vården af allmänningarne utsedde Deputerade, af Konungens Befallningshafvande granskas och godkännas, innan de till efterlrfnad finge antagas. Af en sådan förändring i bestyret med skogarue har motionären vidare ansett böra följa, att Skogsbet jeningen, som nu af Häradsboeme aflönas, äfven af dem blefve något mera beroende, och att de, gemensamt med Konungens Befallningshafvande, finge denna Betjening tillsätta.

Frän Hedervärda Bonde-Ätandet:

i :o af Johan Andersson från Upsala Län, som föreslagit, dels att hela Jägeri-staten, såsom öfverflölig, ändamålslös, och kostsam, måtte från och med början af nästkommande år helt och hållet upphöra, dels att Härads-Allmänningarne måtte fördelas emellan alla socknarne i Häradet, som deruti ega del samt sannfälligheter eller utbrytningar bestämmas, i öfvereusstämmelse med Skogs-ordningen den 1 Aug. i8o5; Och hafva med Johannes Andersson förenat sig Per Hansson från Werm-land och Stephan Andersson från Stockholms Län om förslaget, rörande Jägeri-Statens afskaffande, samt Anders Jonsson, i Tuna af Östergöthlands Län, om förslaget rörande allmänningarnes delning ;

JSkulle Alimännings-Iutressenterne, genom sin Municipal-Styrelse, vilja ådagalägga, att större svårigheter möta för nya trakthuggningssättets införande, antingen genom ofverdrifne kostnader eller för markens mindre tjenlighet, såsom att, då större måssar, kärr och b, rg äro afräknade, återstående skogbärande mark är af så stenig och vattensjuk beskaffenhet, att högst 1 af samma areal kan med földel svedjas och ined skogsfrön besås, må Konungens Befallningshafvande förordna någon i skogshushållningen kunnig man, som tillika med Allmännings-Intr< ssenternas ombud vid tjen-lig årstid tager pä stället skogsmarkens beskaffenhet i ögonsigte och, sedan de gjorde uppgifterne funnits eldige med förhållandet, uppgör förslag till en på locala omständigheter samt skogens tillvext och bibehållande lämpad hushållsplan, hvilken derefter till Konungens Befallningsbafvandes granskning Öfverlemnas, till vinnande af faststäl-lelse för efterlcfnad i en viss föreskrifven tid/’

hvarjemte motionären föreslagit, att såsom följd af förberörde förändring, den högre skogsbetjeningen måtte indragas och betydliga löne-besparingar sålunda till vägabringas, samt att, då Allmännings-intres-senterne sjelfva aflöna den lägre skogsbetjeningen, de eller Municipal-styrelsen må förklaras berättigade att tillsätta denna betjening;

4:° af G. B. Appelcjvist från Blekinge Län, hvilken, emedan numera jord och liemmansegare i allmänhet skola från Kongl. Majrt och Kronan inlöst ekeskogen, sä att Jägeri- och Skogs-betjeningen icke vidare tillkommer någon uppsigt derå, utan dess enda befattning skall vara att, jemte tillsynen öfver ekeskogen å några få kronolägenheter, bandhafva Författningarne om svedjande i skog och å mark, hvilket skulle kunna uppdragas åt den ordinarie Kronobetjeningen, hemställt, att, då det skall kunna antagas såsom gifvet, att Jägeri-bet jeningen, för dess bergning, på ett eller annat sätt omsider kommer allmänheten till last, Rikets Ständer måtte hos ' Kongl, Majrt föreslå, att denna betjening måtte indragas, såsom, efter motionärens förmenande, öfverflÖdig, onyttig och till och med skadlig.

Utskotten hafva tagit dessa fiamställningar under öfvervägande och hvad först vidkommer :

Förslaget om a'Luänningarnes upplåtande till fri disposition af delegarne och deras fördelning, på <ätt om Sockne allmänningar är stadgadt, finnes redan, genom Kongl. Msjrts Nådiga Bref den i6 Mars 1824, lörklaradt, att Kongl. Majrt vill, up-på derom skeende ansökning, för hvarje Allmänning i Nåder tillåta, att den till Intressenternes egen disposition gemensamt, eller delning socknar och enskildte hemman emellan, upplåtes, enär Kongl. Majrt finner sådant lämpligt och något laga hinder derföre icke möter. En mera ovillkorlig föreskrift i detta ämne, så att upplåtelse eller delning af Allmänning borde ske, äfven då den icke äskades af delegarne och utan afseende på licala förhållanden, skulle mången gång verka till förlägenhet för delegarne sjelfva, om de,, i anseende till skogens aflägsenhet eller andra locala hinder icke kunde åstadkomma den erforderliga vården och bevakningen, då man också mej säkerhet hade att förutse skogens skyndsamma och gagnlösa firstörande. Dessutom, ehuru rigtig den satsen i öfrigt må vara, som en af motionärerne, i afseende på denna fråga, åberopat, nemligen att enskild hushållning bedrifves med större fördel än allmän, gäller den dock icke alltid, i fråga om skogshushållning, till hvilken buf-vudsakligen hörer att bereda och vårda tillgångar för en aflägsen framtid, och detta vigtiga syftemål blifver mången gång af den enskildte eftersatt för det närvarande intresset. Såväl bär, som i andra länder, der man gjort försöket att till de enskilde och Coramunerne upplåta de under Statens uppsigt af ålder stående skogarne, bar erfarenheten visat, att sådant mångenstädes ledt till deras hastiga förödande, och man har i Frankrike längesedan haft orsak att ångra denna åtgärd. I hvad mon en sådan följd af upplåtelsen skäligen må kunna befaras, beror af förhållanden, som vanligen ä-ro olika för hvarje serskild Allmänning, och varsamheten påkallar ovillkorligen, att det för hvarje fall bör serskilt pröfvas, om upplåtelse må ega rum eller icke.

Af sådana skäl hemställa Utskotten ,

att förslagen om Härads-allmänningarnes ovillkorliga upplåtande till fri disposition af delegarne deri och fördelning dem emellan, må förfalla.

Deremot synes det följa af menigbeternes rätt till afkastningen af Allmännin-garne, att de böra vara berättigade till delagtighet i den på deras fördel så väsendt-ligen inverkande skogsförvaH ningen, äfven då allmänningarne icke upplåtas till deras disposition eller till delning dem emellan, så mycket lieldre, som det, genom KongL Majtts ofvan åberopade Nådiga Bref är förklaradt, att Lands- och Härads-allmännin-garne äro att anse såsom landets och häradets tillhörighet. Uti den härom väckta motionen af Herr Prosten Gutnadius är redan förutsatt, att en sådan delagtighet icke må leda till någon inskränkning af den öfveruppsigt å skogshushållningen, som Staten hittills genom Konungens Befailningshafvande samt Skogs- och Jägeri-embetsmännen ul-öfvat och under denna förutsättning, kan någon betänklighet dervid icke uppstå, med afseende, å möjligheten, att vården om skogens bestånd för framtiden förbises, hvar-emot, om menigheterne rätt inse och uppskatta sin egen fördel af denna vård, deras biträde, vid handhafvandet deraf, måste utgöra ett verksamt medel, om icke den enda tillfyllestgörande utvägen att fullständigt uppnå ändamålet, så mycket häldre, som menigbeternes ovilja, att icke säga fiendtlighet emot skogshushållningen, under det den uteslutande tillhört Statens embets- och tjenstemän, kanske utgjort det största hinder för dess befrämjande och man måste kunna påräkna, att en sådan stämning skall upphöra, i den mon menigheterne sjelfvilligt åtaga sig omsorgen om denna hushållning, såsom en dem sjelfve närmast rörande angelägenhet.;

Utskotten anse sig således böra tillstyrka 1 att, på sätt Herr Prosten

Las- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens ^etankandcy N;0 6.     5

O

Gumoeliiis föreslagit, delegare i Härads-allmänning, der de det önska, ocli sådant hos Konungens Befallningshafvande anmäla, måga, genom utsedde deputerade, bandhafva den närmaste uppsigten och vården af Allmänningen samt besörja utförandet af den bushållnings-plan, som i vederbörlig ordning blifvit uppgjord och föreskrifven; dock utan upphörande eller inskränkning af den öfver-uppsigt, som Staten genom Konungens Befallningshafvande samt Skogs- och Jägeri-embets-männen hittills utöfvat, samt med villkor för öfrigt, att menighetrnes Instructon för deras deputerade af Konungens Befallningshafvande granskas och godkännes, innan den till efterlefnad antages.

I afseende på förslaget om indragning af hela Jägeri-Statcn, anse sig Utskotten böra upplysa, att, såsom följd af hvad genom Kongl. Brefvet den 16 Mars 1824, är, i öfvsrensstämmelse med Rikets Ständers förslag, förordnadt om en förändrad, reglering af Krono-parkerne och Allmännings-skogarne, är genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref till Stats-Contoiret den ig Mars i836 föreskrifvet, att Skogs- och Jägeri-Staten bör utgöras af dels förvaltande och befallande, dels bevakande och verkställande personal; att den förre, till bvilken räknas Öfver-Jägmästare såsom Chef för Skogs- och Jägeri-Staten inom sitt district, Jägmästare i de district, der Öfver-Jägmästare icke finnes, och Öfver-Jägare, bvilken under de förre bar speciell tjenstgöring inom en viss del af districtet, bör besitta fullständig både theoretisk och practisk kännedom i Skogs- och Jagtväsendet, och jemte sina hufvudsakliga tjenste-åligganden tillhöra att biträda enskilde och vid boställs-skogars indelning till tragthuggning; att deremot den bevakande och verkställande personalen, hvartiil räknas Under-jägare, som bevaka Kronans parker, och Skogvaktare, som bevaka de under allmän vård ställde Lands- och Härads-All-tnänningar, bör vara praetiskt öfvad samt liufvudsakligen hafva vård ocb bevakning Öfver de under dess tillsyn ställde allmänna skogar, uppsigt vid huggning och af-forsel af skogseffeeter derifrän, samt biträda vid de allmänna anstalterne för rof-djurs utodande; hvaremot uttryckligen är stadgadt, att den sålunda ordnade Jägeri-Staten icke tillkommer någon egentlig befattning med tillsynen å Krono-hemmans- och boställs-skogar, bvilken i stället skall af Krono-betjeningen bandhafvas, och då s#-* dermera Jägeri-Statens personal och aflöning blifvit slutligen reglerad, är dervid, genom Kongl. Brefvet den 17 November 1837, föreskrifvet, att i de Län, der inga Kronoparkcr, AUmänningsskogar eller Flygsands-planteringar finnas, skall Jägeri-Staten indragas och det nödiga biträdet för skogshushållning eller rofdjurs jagt, lemnas af geri-Staten från angränsande Län; äfvensom serskildt Instruction för denna Stat är meddelad den 16 Mars i838, innehållande bestämde föreskrifter om hvars och en* åliggande och om iakttagelser vid skogshushållningen m. m.

Om också Härads-allmäuningarne öfverlåtas till menigheternes disposition, på sätt en del motionärer yrkat, eller till förvaltning af styrelser, som menigheterne utse, i enlighet med hvad Utskotten nu föreslagit, qvarslår i alla fall bihofvet för dem alt biträdas i denna förvaltning af personer, med grundliga kunskaper och stadgad erfarenhet i skogs-husbåliningen, såvida man icke vill afstå från hoppet om den förbättring i denna vigtiga husbållsgren, som varit åsyftad med den af Rikets Ständer påkallade förändrade regleringen af Krono- och Allmännings-skogarne, och framför allt är Jägeri-Staten nödvändig för förvaltningen af Krono-parkerne och med dem likartade Allmänningar, och motionärerne synas icke liafva fästat någon uppmärksamhet å denna förvaltning, då deras förslag icke innehålla någon anvisning, huru de ansett den kunna bestridas, om Jägeri-Staten afskaffas. Hvad beträffar tillsättningen af den underordnade skogs-betjeningen å HäraJs-allmänningar, torde det svårligen kunna motsägas, att valet af en duglig personal är mera tillförlitligt, då det sker, såsom nu, af förmän med full förmåga att bedöma dugligheten, än om det beror af menigheter eller Municipal-styrelser, som troligen oftast sakna denna förmåga; och då det redan är stadgadt, att Jägeri-Stalen icke tillkommer någon egentlig befattning med tillsynen å Krono-hemmans- och Boställs-skogar, ocb att någon skogs-betjening f »r sådan tillsyn icke hädanefter kommer att tillsättas, erfordras icke vidare någon åtgärd för detta ändamål, som synes vara uteslutande åsyftadt med Riksdagsmannen Apptlijvists från Blekinge Län motion.

Till följd af detta allt, hemställa Utskotten,

att motionerna om Jägeri-Statens upphörande och förändrad ordning för tillsättande af unlerorduad Skogs-betjening, måga lemnas utan afseende.

Utskotten öfvergå nu att med Ma yttranden öfver de af Herr Prosten Gu-madius föreslagne förändringar i vissa delar af de förr omnämnde uti Instruetio-nen för Skogs- och Jägeri-staten, å enahanda ordning med den, som motionären vid framställningen iagttagit.

Uti 3 som stadgar: ’’att ve lerbörande Dis!rict-förvaltare skola, efter verkställd uppmätning, författa behöriga skogs-ebartor, samt den växande skogen dervid 'uppskatta och till trakthuggning förslagsvis inJela,” har yrkats den rättelse, att der-utinnan matte intagas, af hvilka kostnadetne för dessa chartae-uppgöringar skola bestridas.

I anledning häraf få Utskotten vördsamt upplysa, att, enligt en Kongl. Maj:ts Nadiga Skrifvelse af den 21 September i838 till Dess Befalluingshafvande i Upsala Län, i följd af derom gjord underdånig framställning, Jägeri-betjeningen är ålagd att utan arfvode verkställa indelningar å Allmänningarne, med begagnande af d«t biträde, som intressenterne till bestämdt antal dagsverken skall bestå, äfvensom att der-efter författa behöriga Skogs-chartor.

Då likväl någon allmän föreskrift härom icke veterligen är gifven, hemställa Utskotten,

att Rikets Ilöglofl. Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af en allmän Författning, i enlighet med det stadgande, som, på förrberörde sätt blifvit genom svar å Konungens Ber fallningshafvandes, i Upsala Län underdåniga hemställan, meddeladt.

Uti 5 §. af ifrågavarande Nådiga Instruction, stadgas, att, innan mätning, uppskattning och indelning af Kronopark eller Allmänning hunnit verkställas, skall för hushållningen under tiden en provisionel huggningsplan derå af District-förvaltaren uppgöras, sålunda, att, af areal-vidden årligen afverkas endast TJ5:deI af Barrskogen och ggldel af Björk,- Al- och Aspskogen, i hvilken areal-beräkning icke intages annan än skogbärande mark och följagtligen icke så ofruktsamma berg och mossar, att derå Rere träd icke frambringas än, som svara emot antalet af nödiga fröträd, å hvilken så beskaffade mark trakthuggning således icke må införas.”

Enligt Herr Prosten Gumadii förmenande, skall denna föreskrift i synnerhet åstadkommit obelåtenhet, samt den provisionella huggningsplanen helst böra undvikas, och den nya hushållningens införande uppskjutas, tills efter föregången noggran mätning uppskattning och indelning, en säker hushållsplan definitivt kan antagas. För att nu, vid den provisionella planen undvika misstag, skall tiden lör skogens åter-vext vara allt för rundt tilltagen, hvarigenom en alltför ringa del af skogstiIlgången fai ärligen användas och i samma förbiilande uppstår brist för det, efter förra van-Jigheten, påräknade årsbehofvet. Atervexten skall, utan afseende å olika local-för-hållanden och den olika skogens mognad, som erfordras för serskildte hehof, vara beräknad till den längsta tid, som någonstädes i Riket erfordras för skogens fulländade vext till timmer; och då på sådant sätt det närvarande behofvet skall vara oskäligen förbisedt, för att förvara tillgångar för framtiden, och menigheterne derige-nom tillskyndas en högst förderflig rubbning i sin hushållning, har motionären fore— slagit, att antingen införandet af den nya bushållnings-planen på AUmänningarne må fördröjas tills alla nödiga förberedelser dertill äro verkställde eller ock återvext-tiden rättas efter Jocala eller ofvanantydde olika förhållanden.

Då det är af vigt för vården om skogens framtida bestånd, att den icke användes vidare, än i mon af den påräknade återvexten, och, för iagtt.agande deraf, den provisionella huggnings-planen är nödvändig, intilldess den systematiska hushållningen kan, efter erforderliga förberedelser, fullständigt införas, kunna Utskotten icke understödja förslaget om upphörande af föreskriften derom; hvaremot Utskotten anse det ovillkorliga stadgandet, att för barrskog endast j|ö:del af den frugtbärande skogsmarken, årligen får afverkas, kunna betydligt jemnkas, utan äfventyr att förfela det der-med åsyftade ändamålet, då det är kändt att högst i5o år erfordras för barrskogens vext och mognad till timmer, men sådan skog på vida kortare tid upphinner den för dess användande till ved och gärdsle erforderliga vexten, hvarefter huggnings-planen, hvad Härads-Allmänningarne beträffar, så mycket heldre bör lämpas, som skogen derå är för de sistnämnde behofven påräknad och nödvändig till vida större del än för timmer; och som på flere orter Allmännings-skogarne utgöra de enda tillgångar, som delegarne för dessa behof hafva att påräkna, är det serdeles angeläget, att denna tillgång icke inskränkes vidare, än nödvändigheten kräfver, hvarföre Utskotten få hemställa,

att Rikets Höglofl. Ständer till Kongl. Maj:t frambära deras underdåniga önskan, om den förändring i 5 §. af Kongl. Majtts Nådiga In-struetion för Skogs- och Jägeri-Staten i Riket den 16 Mars i838, att, af hvarje Häradt»A!h«ä»ning, i mon af dess storlek och i fö»-hållande till ortens behof »f timmerskog, afsättes en lämplig andel af den för skogsvexten mest tjenliga marken, som indelas till årliga hyggen, i förhållande till den för skogens vext och mognad till timmer erforderliga tiden, men för den öfriga marken iagttages en indelning, lämpad efter den kortare tid för återvexten, som för skogens användande till ved och gärdsle erfordras, allt med beräkning af den till följd af olika jordmon och climat olika vextligbeten.

Stadgandet i 7 §. *att tillfällige skogstillgångar, som vinnas genom vindfällen, hjelpgallring eller öfverskärmande träds borttagande, skola vid utsyningar alltid i första rummet användas/* har motionären ansett icke vara tillämpligt, innan sko-garne genom ett bättre hushållningssätt blifvit väl ordnade, då, under närvarande forhållanden, det skall förorsaka mycket tillökadt besvär och tidsspillan och ändock, i många fall, snarare skada än gagna. Att på vidsträckta skogsrymder, kanske af en ijvadrat mils rymd eller mera, tvinga utsyningstagarne att fara öfver hela skogen till dess aflägsnare delar, för att på spridda ställen hemta skogs-tillgångarne, skulle förorsaka stora förluster, både for utsynings-tagaren och för skogen, hvars unga plantor skulle till tusental af den körande förderfvas.

Utskotten anse det ovedersägligt, att hinder och svårigheter af den beskaffenhet, motionären sålunda uppgifvit, skola mångenstädes möta tillämpningen af den i-ftåga-frågavarande föreskriften och att ett ovillkorligt iagtlagande deraf skulle leda till ganska menliga följder drrföre Utskotten hemställa,

att Rikets Ilöglofl. Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhalla, om den förklaring af ifrågavarande stadgande, att, såvida deri otn-förmälde skogstillgångar skola beräknas till utsyning, skola de vara för utsynings-tagarne så tillgänglige, att icke dessa tillskyndas ett oskäligt besvär för deras afhemtning och icke

eller den vexande


skogen derigenom skadas.

af Konungens Be-District-förvaltaren


Uti 10 som föreskrifver, att de utsynings-listor, hvilka fallningshafvande upprättas, böra senast den 10 October komma tillhanda och genom dennes försorg från predikstola) ne ofördrojhgen kungöras, med bestämmandet ej mindre af det åt en hvar beviljade ulsynings-belopp, an ock de dagar under hostmånaderne, då utstämplingarne böra förrättas, bar motionaren, som ansett denna föreskrift om utstämplingstiden vara rigtig, i hänseende bil sag-och byggnads-timmer, emedan dess större eller mindre varagtigbet beror af dess fällning på tjenlig tid, men att för vedbrands-fällning, upphuggmng och bortforslande, en annan utstämplingstid vore ändamålsenligare, föreslagit den förändnng, att o-vanberörde utsynings-listor eller längder blefve fastställde på våren och da af D>-strict-förvaltarne finge emottagas, så att utstämplingarne kunde fors.gga tidigare pä året, än nu sker.                                                 _                       ,

Då otvifvelagtigt en verklig förmon både för utsymngstagame och for skogs-betjeningen skulle beredas derigenom, att skogshuggningarne verkställdes 1 början af sommaren, då dagarne äro längre och skogsprodueterne mera tillgänglige, samt virket fortare torkar och derigenom blifver lättare för bemforsling; och da, emellan medlet af Maj månad, vid hvilken tid landtmannen i allmänhet har slutat de, 1 och tor vårutsädet nödige sysslor, och Juli månads början, då skördetiden ar nara for handen, utsyning af Allmännings-intressenternes behof af vedbrand och detsammas at-verkande lämpligen synes kunna företagas, hafva Utskotten, med gillande af motionärens åsigter i förevarande fall, ansett sig böra vördsamt föreslå den förändring uti

ifrågavarande io:de §•>                              '                      T j v „

att de utsynings-längder, som Kongl. Mafts Befallmngshafvande bora upprätta, på grund af från Härads-Rätterne inkomne, derstädes granskade och godkände uppgifter öfver de till utsyning berättigade hem-mans-innehafvares behof af timmer eller annat byggnadsvnke, ved, må senast den 10 Maj komma District-förvaltaren som redan finnes fö-en livar af Intrcssenterne beviljadr, utsyning må försiggå å den tid, som förlöper emellan medlet af Maj månads och Juni månads utgång, samt att sedan det till vedbrand ulsynade blifvit inom samma tid afver-kadt, afbemtningen deraf verkställes under nästpåföljande vinter, hvar-förutan Utskotten, såsom en följd häraf, tillstyrka, att a:dra §. i Kongl. Förordningen om skogarne i Riket den i Augusti i8o5, hvar-uti föreskrifves, att ansökningar om utdelning af nödiga produeter från Allmänning böra å Vinter- eller Sommar-Tingen till vederbörande Härads-Rätt ingifvas, må sålunda rättas, att dylika ansökningar få inlemnas å Höst- eller Vinter-Tingen.

gärdsel eller stör.

tillhanda, och att, 'sedan denne i den ordning, -----

reskrifven, låtit kungöra, huru mycket af berörde produeter blifvit BiE till R, St Prot. 1840. 7 SamZ, 2 Afd, 4 Häft.


Beträffande 27 som innehåller: ’’att Konungens Befallningshafvande eger, i afseende på mulbetes begagnande å Lands- och Härads-Allmänning af de dertill lagligen berättigade, efter Intressenternes hörande, stadga de föreskrifter, som nödige finnas, och att när sådant för skogsvextens befordrande är nödigt, instänga och från allt betande på vissa år fridlysa afverkade eller skoglösa tragter å dessa allmännin-gar”, har motionären, anseende dessa föreskrifter allt för obestämde och med fästadt afseende å olämpligheten deruti, att kreatur, redan vid första barmark, utsläppas för betes begagnande, föreslagit, att en noggran undersökning måtte anställas, till utrönande af hvilka, utaf ålder haft rättighet till mulbete å förenämnde allmänningar, att alla, som då icke kunde fulltyga sin rätt, derifrån undanhöllos ; äfvensom att med förrberörde fridlysning blefve förenade lämpliga viten.

Gillande hvad motionären i detta fall föreslagit och delande den åsigten, att en inskränkning i tiden för betandet å allmänningarne är af behofvet påkallad, haf-va Utskotten ansett sig böra

tillstyrka det tillägg uti ifrågavarande 27 §., att, i likhet med hvad för krono-parkerne redan är stadgadt och äfven inom vissa Län med Härads-Allmänningarne eger rum, intet betande å dessa senare Allmänningar inom Riket må vara tillåtet före den 1 Juni, vid hvilken tid gräset kan antagas vara tillräckligen rotfästadt och uppvext- i sammanhang hvarmed Utskotten trott nödvändigheten fordra, att ett vite af 3 R:dr 16 sk. Banco bestämmes, hvartill den gör sig förfallen, som å Allmänning till betande insläpper kreatur, utan att dertill vara berättigad.

Slutligen har, i afseende å 47 §•> motionären, under anmärkning, att den deruti gifne föreskriften för Jägare-Statens tjenstemän och betjente, neml. att vaka Öfver det nyttiga villebrådets fredande, svårligen kan iagttagas, hemställt, att jagt-rättigheten å Allmänningarne måtte utbjudas på arrende, under vissa år, t. ex. xo i sender och att den årliga arrende-summan blefve använd till befordrande af bättre bevakning och hushållning, i afseende å hvarje serskild Allmänning.

Till följd af den rätt till jagt å egna egor, som jordegarne i allmänhet är tillerkänd, synes det böra vara delegare i Härads-allmänning obetaget att, sätt de kunna anse lämpligt, draga fördel af derå befintlig tillgång å villebråd, så vida de icke öfverskrida, livad om villebrådets fredande i allmänhet är föreskrifvet, och hinder för rofdjurs jagande och fällande icke beredes, äfvensom, i händelse Jagt-rätten genom, auclion upplåtes, dervid torde böra fästas det villkor, att icke den å Allmänningen anställde skogs-betjeningen må densamma öfvertaga, på det icke uppsigten emot missbruk må förfelas.

I öfverensstämmelse härmed tillstyrka Utskotten det stadgande;

att, om delegare i Allmänning så för godt finna, må det vara dem obetaget, alt genom auclion till den mästbjudande upplåta Jagt-rätten å Allmänningen, med förbehåll om iagttagande af allmänna föreskrifter för villebrådets fredande, samt att hinder för rofdjurs jagt å Allmänningen icke må uppstå och upplåtelsen icke må ske till den å Allmänningen anställda skogs-betjeningen.

Stockholm den 20 Juli i84o.

Reservationer:

af Herr Friherre Robert von Krcemer : ’’Den åsigt, som genom omröstning blifvit antagen, att menigheterne böra lemnas rättighet, om de så åstunda, att deltaga i vården och förvaltningen af Uärads-allmänningarne, kan jag ej biträda. Det tillhör, som en t jenstepligt, Jägeri- och Skogs-betjeningen, under controll af Konungens Be-fallningshafvande, att hafva tillsyn och bevakning öfver dessa allmänningar, till hvil-ka Kronan, men ej Häraderne, hafva eganderätt, hvilket tydligen visar sig deraf, att vid allmänningarnes upplåtande till socknar eller enskilde hemman, de upplåtne de-larne beläggas med skatt, såsom ersättning till Staten för den då först frånträdde eganderätten. — Att nu ytterligare inrymma en styrelse-personal, af menigheterne utsedd, måste förorsaka splittring i förvaltnings-åtgärderne ; ty der många befalla, blir sällan någon enhet att påräkna, och minst der, hvarest en mängd stridiga intressen söka göra sig gällande. Jag anser således, att det redan i lag menigheterne föreskrif-ne åliggande att utse Skogs-uppsyningsmän till biträde åt skogsvagtarne tillfyllestgörande för ändamålet, helst hvar och en alltid eger öppen rätt att anföra klagomål och i synnerhet vid de allmänna skogs-ransakningarne, om ej Jägeri-betjeningeji och skogsvagtarne nitfullt och redligt uppfylla sina tjensteåligganden. Att dessa senare, utom de boställen, de å Allmänningarne vanligen ega, till en ringa del aflönas af Häraderne eller af de Allmännings-cassor, som genom viss betalning för erhållen ut-syning böra bildas, förändrar ej förhållandet, ty någon olägenhet böra väl menighe-terne vidkännas för den dem tillerkände rättighet att få, i mon af tillgångarne och utan förnärmande af boställens rätt, utsyning af å Allmänningarne vexande skog

Häruti instämde Biskop Butsch, Domprosten Elmgren, Herrar Wijk, Engström, Pousette och Wallander, den sistnämnde med tillägg, det han icke eller kunde biträda Utskottens beslut rörande utarrenderande af Jagträttten å Härads-Allmännin-gar, hvilket han ansåg såsom det säkraste medlet för villebrådets utrotande:

Herr Friherre Leyonhufvttd har reserverat sig emot förslaget att åt Munici-pal-styrelser öfverlemna förvaltningen af Allmänningarne, emedan Herr Frilierren icke kan föreställa sig en municipal-förvaltning såsom ändamålsenlig annorlunda än då den omfattar menighetens alla angelägenheter och är fullständigt ordnad i denna syftning med bestämda gränsor emellan Municipal-bestyren och de befattningar, som tillhöra Statens embets- och tjenstemän. Intilidess Municipal-systemet hunnit en sådan utveckling, anser Herr Friherren, att vården om Allmänningarne bör fortfarande handhafvas af de embets- och tjenstemän, som de hittills tillhört, helst det svårligen skall kunna undvikas, att menigheternes deltagande deri skulle förorsaka oreda och försvåra denna vård i stället att befordra den.

Af Herr von Röök : ’’Då jag ej kunde fatta annan mening af Riksdagsmannen Fre' drik von Zweigbergks anmärkning emot Allmänna Besvärs- och Ekonomi- samt Lag-Utskottens Betänkande om Härads-Allmänningars fördelning, än att detta skiftande ej borde kunna vägras, om Häradets invånare eller communen skulle önska deras fördelning, enligt fleste Ledamöters beslut, så förenade jag mig med no» Zweigbergk, i det af honom anförde yttrande, hufvudsakligen af det skälet, att skogen, kommen i enskild mans hand, bättre vårdas, än då skogen är en Allmänning, hvarmed merendels och med få undantag mindre omsorgsfullt hushållas; det oagtadt hade jag likväl ernat låta för bl i £ va vid Utskottens Betänkande, men enär den proposition, som af Herr Ordföranden framställdes, att Allmänningarne borde ovillkorligen delas med eller utan villkoret af Häradsboers eller communers föregående hörande och önskan, som ieke var öfver-ensstämmande, hvarken med von Zweigbergks eller min syftning, och föranledde, efter votering derom, beslutet om Utskotts-belänkandets erkännande, enligt det uppläste förslaget, så anser jag mig skyldig reservera mig, då, efter min öfvertygelse, detta Betänkande nu tillkommit mindre lämpligt/

N:o 7.

Ank. till Ex. Utsk, den a5 Juli kl. 2 e-

Betänkande, i anledning af väckt fråga om ersättning till Ledamöter i Syne-rätt för verkställde syner å Mditice-Boställen.

Med föranledande deraf att, ehuru uti 1 o §. 3 Åfdelningen i Kongl. Husesyns- och Boställs-ordningen den i5 September iy5a stadgades, att för husesyn å Militim-boställen allsingen vedergällning finge tagas eller begäras, men Kongl. Maj:ts för-nvade Nådiga Boställs-Ordning af den a3 Januari 1836, hvilken upphäfver alla äldre Författningar i delta ämne, icke bestämmer, antingen Syne-rätt är eller icke är berättigad att för sitt besvär åtnjuta ersättning jemnlikt Kongl. Expeditions-taxan den 1 5> Maj 1821, har Riksdags-Fullmägtigen från Östergöthlands Län änders Jonsson i Tuna, med hvilken ändars Jonsson i Ökna och Nils Gustaf Nilsson från samma Län samt Jöns Ersson från Wermlands Län sig förenat, uti en från Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottens gemensamma behandling remitterad motion, yrkat, for undvikande af tillämpning af olika meningar i detta hänseende, att, enär Mi 1 i t i as- Bos täl Is ha fva res lönevillkor i senare tider blifvit ansenligen förbättrade och militairen i många andra fall gynnad, samt i betragtande tages, att en del Kykoherdar vid små pastorat vore mindre lönte, men likväl måste godtgöra Domaren och sju Nämndemän för deras inställelse vid laga syn, enahanda ersättnings-förmon måtte tillerkännas Syne-Rätt vid slika syner å Militim-boställen , dertill ett färre antal Nämndemän erfordrades.

Då,  på  sätt motionären uppgifvit,  det  är  genom 10  §. i  3:dje

Åfdelningen  af  Kongl. Huscsyns-Ordningen  den   l5 September   iy52  stad-

gadt, ’’alt för Husesyn å OfTicers-boställen ingen vedergällning får begäras eller tagas/' samt Kongl. Resolutionen på Krigs-befälets Besvär den 11 Januari rySy uti §. innehåller : ’’att icke eller för andre publika förrättningar vid Militim-bo-ställen ersättning får ifrågasättas/' så och ehuru dessa Författningar genom Kongf. Majtts förnyade Nådiga Militim-Boställs-Ordning af den 23 Januari 1 836 blifvit upp-bäfne; likväl och som sistnämnde Nådiga Boställs-Ordning ej i något fall utsätter aflöning för dylika förrättningar, synes deraf, i Utskottets tanka, onekligen följa, att någon så beskaffad ersättning lagenligt för närvarande hvarken kan fordras eller bör utgöras. Då nu i betragtande tages, att, i händelse sådan ersättning, på sätt föreslaget blifvit, för framtiden skulle komma att ega rum, densamma blefve för den mindre väl lönte boställs-innehafvaren alltför betungande, enär, genom skeende befordringar samt ombyte af arrendatorer, sync-förrättningar vid Militiao-boställen ofta inträffa, anse Utskotten sig på dessa skäl böra vördsamt hemställa,

att Anders Jonssons ifrågavarande motion må förfalla.

N:o 8;

Ank. til! Exp, Ulsk. den 25 Juli, kl. 2 e. m.

'Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrad grund for utgörande af Brandstod och Riksdagsmanna-arfvode,

Som, vid fördelning af åtskillige servituter å jordlägenheter, såsom afgifter för brandstod och Riksdags-fullmägtigskap, den hittills följde mantals-beräkningen skall föranleda, att denna fördelning bliCver ojemn och obillig, då emellan serskildta mantal, äfven inom samma byalag,- den största olikhet eger rum, i afseende på godhet, egorymd och andra förmoner, har Riksdagsmannen Jan Andersson från Westerås Län, med hviken Anders Jansson från samma Län förenat sig, inom Hedervärda Bonde-Ståndet föreslagit, att berörde afgifter mätte fördelas efter öretal inom hvarje serskild by ; hvilket förslag blifvit till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitteradt.

Utom den föreskrift, 24 Gap. 5 §. Byggninga-Balken och Kongl. Kungörelsen den 2 December 1818 innehåller, att Brandstod skall erläggas i mon af förmedlade hemmantalet, är det genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den g December 1766 §. 43, samt Kongl. Förklaringen den 1 Augusti 1770, menigheter med-gifvet, att inom sig socknevis bilda Brandstods-föreningar, på sätt dem lämpligt synes, hvarigenom således tillfälle är beredt, att, der den allmänna grunden för bidragen, i anseende till locala förhållanden, icke är tillämplig, til 1 vägabringa den rättelse deri, som kan af billigheten påkallas.

Hvad åter Riksdagsmanna-arfvode beträffar, så enär det är stadgadt i i5 af Riksdags-Ordningen, att val till Riksdagsman af Bonde-Ståndet skall efter hemmantal förrättas och i 17 §. 2 mom. af samma Grundlag, att Riksdagsman skall af dem, som äro berättigade att honom välja, åtnjuta anständigt underhåll och resekostnad, måste

Lag- samt Allm. Vesv.- och Ekon.-Utskottens betänkande, N;o 8. i5 det ostridigt anses rättsenligt, att bidraget härtill utgår efter hemmantal, såsom den grund, hvarefter delagtigheten i valet beräknas.

Till följd häraf, och då Utskotten anse sig af den obestämda framställningen i motionen, icke hafva anledning att ingå i något yttrande om andra afgifter, få Utskotten hemställa , att Jan Anderssons motion må förfalla.

STOCKHOLM, Eemcns och Granbergs Tryckeri. i84o«

N:o g.

Ank, till Exp. Utsk, d. 20 Nov, kl. 3 e. m.

Betänkande; angående väckt motion om bestämmande af visst antal f örrättningar, hvartill Landtmätare må kunna på en gång förordnande erhålla.

Utskotten hafva ifrån det Hedervärda Bonde-Ståndet emottagit ett af E-phraim Larsson fran Elfsborgs Län ingifvet memorial, deruti, under förmenande, att Landtmälarne ofta hafva för sed att låta förordna sig till många förrättningar på en gång, bvarigenom, då hvardera serskildt sålunda blefve fördröjd, de skiftessökande icke blott bafva alla olägenheterna al ett oafgjordt skifte, utan äfven vanligen måste utbetala dryga förskott, langt innan de fått åtnjuta någon fördel af det påbegynla skiftet, motionären, till förekommande af ett sådant oskick föreslagit, alt Landshöf-dinge-Embetena icke måtte för en och samma Landtmätare utfärda förordnanden till flere skiftes-förrättningar, än han på kort tid hinner afslu-ta; i h vilket hänseende en norm borde föreskrilvas, b varefter tillåtna antalet af förordnanden beräknas, i förhållande till deras mera eller mindre vidlyftighet; och har motionären, ehuru icke i tillfälle att en sådan norm uppgöra, ansett, alt Landtmätare, som uppdrages ett stort skifte, hvaraf han kan oafbrutet sysselsättas, icke bör erhålla något annat, innan detsamma är afslutadt, samt i afseende på mindre vidlyftiga och vigtiga skiften föreslagit, att, då en Landtmätare har fyra skilies-förrättningar, må Landshöfdinge-Embetet icke ytterligare förordnande honom meddela, förr än det visas, att han fullgjort och afslutat något eller några af de förra, och att intet ligger efter af vårdlöshet eller blifvit oskäligen fördröjdt.

Utskotten misskänna icke den välmenande afsigten uti detta motionärens förslag, men finna detsamma både mindre lämpligt och overkställ-bart. Huru många förrättningar en Landtmätare kan på en gång besörja, beror ej allenast på förrältningarnes beskaffenhet, utan lika mycket äfven

Bih. till R. St. Prot. 184*. 7 Sami. 2 Afd. 5 Häft.           1 på Landtmätarens skicklighet och drift. Alt på förhand kunna bedöma de förra, är icke möjligt, då mången gång ett mindre skifte kan medföra mera besvär än ett större, och skyndsamheten i skiftes-förrättningen så väsendlligen beror på delegarnes sämja. Uppgörandet af en sådan norm, som motionären föreslagit, kan följagtligen icke åstadkommas, och om det bestämdes, att Landtmätare icke på ea gång finge innehafva mera än fyra förordnanden, skulle lälteligen kunna inträffa, del han, i följd af tvister inom Skiftes-lagen, som medförde uppskof i förrättningen, kunde en längre tid vara alldeles utan sysselsättning och sakna den bergning, han af sitt yrke skäligen bör påräkna. Derjemte och då jordegare icke må förvägras att till Landlmäteri-förrätlning erhålla den Landtmätare, de begära, skulle den af motionären yrkade föreskriften olvifvelagligt leda till fördröjande af tillämnadt skifte, inlilldess Landtmätaren vore af samma föreskrift oförhindrad alt förordnandet emottaga, hvarigenom ett skadligt band på jordbrukets förkofran tillika skulle uppkomma. Af dessa och fle— re skäl anse Utskotten sig böra tillstyrka,

att motionen lemnas utan afseende.

Stockholm den 20 September 1840.

N:o 10.

Ank. till Exp. Utsk, den 20 Nov. kl. 3 e, m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om verkställighet af Syne-Rätts beslut, i fråga om anläggning af vattenverk.

Hos det Hedervärda Bonde-Ståndet har Riksdags-Fullmägtigen Henric Hansson från Elfsborgs Län, uti ingifven motion, anfört, hurusom vid uppstående frågor om anläggning af såg- och lullmjöl-qvarnar eller andra vatten-verk, ofta inträffade, att, ehuru Syne-Rätten, med behörigt öf-vervägande och ogillande af de mot anläggningen möjligen anmälde protester, tillstyrkt bifall till den sökte rättigheten, de stridige, utan att egentligen förvänta någon ändring i Syne-Rättens beslut, deremot anförde besvär,

Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N\o 11 3 och såmedelst föranledde en nihållande och kostsam rättegång, endast för att uppehålla sökanden i verkets anläggande; till förekommande af hvil-ketj för båda parterne skadliga, förhållande motionären föreslagit, att en livar, som, vid laga syn och besigtning, fått sig tillåtet uppföra vattenverk, matte vara berättigad verket genast anlägga och begagna, utan hinder eller afvagtan at ett högre beslut; blifvande det hans ensak, om, till följd af ett sådant beslut, anläggningen kom me att raseras.

Detta förslag finna Utskotten vara af beskaffenhet att icke kunna till bifall anmälas. Utom alt det strider mot den i Lag antagna grundsats, det beslut, hvaråt part icke nöjes, ej kan gå i verkställighet, utan att tvänne domstolar eller myndigheter deruti instämt, skulle det leda till de största olägenheter och en villervalla, hvaraf följderna blefve långt för-derfligare, än dem, ett uppskof med anläggningen någonsin kan för sökanden åstadkomma, ty förutsatt, det Syne-Rätlens beslut häfves och anläggningen måste rifvas, så skulle deraf uppkomma, ej blott förlusten af verkets rifning, utan äfven, i de fleste fall, långvariga rättegångar om skadeersättning för den tid, det varit i gång. Utskotten hemställa således, att motionen må lemnas utan afseende.

Stockholm den 20 September 1840.

N:o 11.

Ank. till Exp. Utsk. den 20 Nov. kl. 3 e. m.

betänkande, i anledning af väckte motioner om förändring i flyttningstiden för tjens tehjon.

Uti detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet två hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet ingifne memorial blifvit remitterade, nemh:

från Höglofl. Ridderskapet och Adeln, af Herr Friherre Sparre, Carl, hvilken, under framställning om olämp-

Frän Fällofl. Borgare-Ståndet,

af Herr C. Berglund, som jemväl yrkat, att flyttningstiden för tjenstefolk måtte utsättas till midsommarstiden, i stället för den nu varande, den a4 October, emedan den senare vore för Bergslagen den mest olämpliga, i anseende till skogsarbetet vid milorne, och ett hinder för de flyttande, dels derigenom att vägarne denna tid vore djupa och svåra, och dels deraf, att sjö-communicationerne oftast icke kunna begagnas; hvaremot midsommarstiden, oberäknadt de lättare transporterne, medförde den fördel, att det nya tjenstefolket sjelft finge inbärga den gröda, de på vintern skola uppstilla; och trodde motionären dessutom, att de local-förhållanden inom Skåne, hvilka må hafva gjort den nu bestående flyttningstiden der lämplig, likväl icke bordt framkalla en allmän, för det hela olämplig, Författning, utan på sin höjd en serskild för nämnde province.

Uti denna framställning hafva Herrar Langenberg och Walej sig förenat

Vid pröfningen af detta mål, som ansetts böra gemensamt ai Lag-och Ekonomi-Utskotten behandlas, hafva Utskotten inhemtat, huruledes flyttningstiden vid föregående Riksdagar varit föreslagen till åtskilliga från livarandra mer eller mindre aflägsna tidpunkter, samt vid sist förflutne Riksmöte till den af motionärerne önskade midsommarstiden. Lag- och Ekonomi-Utskotten hafva vid alla dessa tillfällen afstyrkt bifall till förändring uti nu gällande flyttningstid samt vid sista Riksdag, såsom skäl

för detla sitt beslut, andragit: att förslagens antal och olikhet, jemte innehållet af de i ämnet vid föregående Riksdagar förde discussioner, synas ådagalägga, att den rubbning, tjenstehjons-flyttningar förorsaka i hushållningen, faller sig mer eller mindre besvärlig för olika landsorter, samt att någon bestämning härom, ledande till allmän belåtenhet, icke kan utfinnas; att de olägenheter, nu gällande flyttningstid förmenas medföra, torde af den enskilda omtankan i ekonomiskt och af det vördiga Prester-skapets nit i ecclesiastikt hänseende, hädanefter som hittills, utan serdeles svårighet, kunna förebyggas; samt att Rikets Ständer, efter långvariga öf-verläggningar, framburit deras underdåniga anhållan, att flyttningstiden måtte till den 24 October bestämmas, hvartill Kongl. Maj:t JNådigt bifall lemnat; och då härtill kommer, att den missbelåtenhet, som öfver nu varande flyttningstid för tjenstehjon blifvit yttrad, innebär ytterligare bevis på omöjligheten att tillfredsställa hvarje skälig önskan i delta hänseende; att det skulle, i Utskottens tanka, vara betänkligt att söka afhjel-pa de partiella olägenheterna af en allmän bestämning härom genom antagande af serkilde flyttningstider för olika orter inom Riket, emedan sådant skulle miöska utvägarne till näringsfång för den arbetande classen, samt hindra spridandet af insigter i landlmanna-yrken från en ort till en annan; samt slutligen att förändring i den nu gällande allmänna bestämmelsen skulle för vissa landsorter medföra betydande olägenheter, och täta ombyten dessutom i ekonomiska stadganden merendels äro skadlige, få Utskotten, på alla dessa grunder, hemställa,

alt de uti ifrågavarande ämne gjorde framställningar icke må till någon Rikets Höglofl. Ständers åtgärd föranleda.

r Stockholm den 20 September 1840.

N:o 12.

Ank. till Exp. Utsk. den 20 Nov. kl. 3 e. m.‘

Betänkandej i anledning af väckt fråga om reclamation af förrymde gäldenärer.

Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Vällofl.

Borgare-Ståndet blifvit remitterad en af Herr J. A. Kjellberg väckt mo-

6 Lag- samt Jllm. Be sv.- och Ekon.-Utskottens betänkande3 N:o 72. tion af innehöll: att, då allmänna välfärden, som ett hufvudsakligt vil" kor för sin trefnad, har behof af lagar, hvilka trygga hvarje redlig medborgares välförvärfvade egendom, ej allenast mot den förbrytare, som på handgripligt sätt tillegnar s>g sin nästas gods och som lagen benämner tjuf, ulan äfven och kanske vida mera mot den under en fin och förledande yta dolde bedragaren, bvilken synes farligare, emedan han antager det yttre skenet af en redlig man, har motionären velat fästa uppmärksamheten på senare tiders ofta förefallande tilldragelse af denna art, nemligen, att bedräglige gäldenärer, som begifva sig utom Riket med tydlig afsigt alt ej återkomma, förblifva oantasllige med de skatter, de af den redlige mannen sig tillnarrat och i flyttbara medel förvandlat. Det syntes vara ett hån mot folkrätten, att en bedragare skall vara fri från lagens kraf dei före, alt han lyckligen hunnit öfver Öresund eller Torneå-elf, och det lyckade skälmstycket finner säkra efterföljare, då det ser sig fredadt inom gränsen af ett annat land. För att om möjligt hindra delta ordas vidare utbredande, har motionären föreslagit: 1:0 alt Conventionerne om brottslingar, som med utrikes makter finnas, böra utvidgas äfven till bedräglige gäldenärer, så all Svenska Auctorileter — det vill säga Lands-höfdinge-Embeten.ocb, der ej sådane finnas, Magistrater — må kunna sätta sig uti direct communication med de utländske myndigheterne, för att på reqvisilion få så beskaffade brottslingar eller bedragare anhållne och återsände; 2:0 att en sådan borgenärs begäran måste vara åtföljd af vederhäftig borgen för rigtigheteu af dess kraf och möjligen uppkommande re-convention; och 3:o att närmaste Landshöfdinge-Embete eller Magistrat måtte förpligtas alt derefter genast utfärda arresterings-ordres, den for-drings-egare, på egen kostnad, eger att låta fortskalfa och utföra ; och förmodade motionären, att de helsosamma verkningarne bäraf ej skola ute-blifva, då bedragare känna sig i saknad af sine påräknade lillflykts-orter, och att verkställigheten i utlandet ej borde möta binder, då fördelen är reciproque.

Vid föredragning af detta mål till remiss, hafva Herrar Foenander och Wallander förenat sig med motionären, samt derjemte föreslagit: att Rikeis Ständer måtte till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, det Kongl, Maj:t täcktes, i ministeriel väg, hos främmande magter bereda rättighet för Svenska fordringsegare att å utrikets orter reclamera sådan gäl-denär, som ur Riket rymt, ehvar han anträffas, och utan afseende på den Dd, som förlupit efter det han rym ningen verkställt; hvaremot Herrar Wijk och Lagergren anföit: den förre, att, enligt hvad han hade sig bekant, skedde det ifrågasatta utlemnandet i England, Frankrike, Danmark, och Hamburg af dit förrymde bedräglige gäldenärer, utan alt Regeringens medverkan beliöfdes, endast på begäran af enskilde personer; samt den senare: att ullevererandet af till utrikes ort förrymd gäldenär sker efter folkrätten, hvilken är till sina hufvudgrunder noga bestämd, och att intet land vägrar utlemnandet af dylik person, då han är en notorisk be-diagare och medel anvisas till kostnaderne; hvaremot ingen Stat lärer gi in på att utlemna en gäldenär, endast för det att han ej kan betala sin skuld.

Detta mål, som tillhör Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomiutskottens gemensamma behandling, hafva Utskotten tagit i öfvervägande och dervid ansett sig böra upplysa, att enahanda fråga'bldvit väckt vid sistför-llulne Riksmöte samt då af Utskotten, genom ett af samtlige Riks-Stånden gilladt Betänkande,, (afiryckt under N:o 5 i Bihang till Riks-Ståndens Protocoll, 7 Sand. 2 AfdQ och, på deri upptagne skäl, afslagen.

Utskotten, som äfven nu anse sig sakna anledning alt biträda den förnyade framställningen om reclamation af förrymde gäldenärer, få, såsom ytterligare skäl för afslag å motionen, ändem, bvilka vid sistförflutne Riksdag gjorde sig gällande samt finnas uti ofvan åberopade Betänkande upp-tagne, anföra: dels att allmänna lagen tillåter ej allenast kände förbrytares häktande, utan äfven deras efterlysning och gripande, derest de be-redt sig tillfälle undkomma, och dels att öfverenskommelser om utleve-rering af förrymde gäldenärer och förbrytare, m. fl., redan äro träffade med de utrikes makter, bvilka motionären egentligen synes antyda, neml. med Danmai k, genom Tractalen 1 Jönköping den 10 December 18017, och med Ryssland, genomen den 12 Maj 1828 afslutad öfverenskommelsé, enligt Kongl. Kungörelsen den 3o i samma månad, förnyad genom Kongl. Kungörelsen den 2 Juni innevarande år. Då nyssnämnde Traclat och Kungörelser tydligen utstaka sättet och vilkoren för reclamerandet af förrymde personer, samt med billighet och rättvisa ingalunda står tillsammans att ateifoidra andre personer, än dem, bvilka lagligen blifvit för— vunne att på ctl eller annat sätt halva oredligen sig förhållit, synas, i Utskottens tanka, någre ytterligare åtgärder uti ifrågavarande hänseende icke vara af bfhofvet påkallade, hvadan Utskotten vördsamt få tillstyrka, att Herr Kjellbergs motion må förfalla.

Stockholm den 20 September 1840.

N:o i3.

Ank. till Exp. Utsk. den 20 Nov. kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af Kongl. Förordningen den aj Ootober 1812 om utskrifnings-sättet och inrättningen af Allmänna Bevärings-manskapet.

Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial, har Riks-dags-Fullmägtigen Peter Sundström från Wester-Norrlands Län yrkat, att föreskriften i Kongl.Förordningen denay Oct. 1812, angåendeBevärings-skyl-dighetenU’att, om en legd bevärings-karl rymmer eller på annat sätt sitt lef-verne ändrar, så att han Kronans och Rikets tjenst ovärdig förklaras, skall den, som har legt, inom po dagar sig sjelf i tjensten inställa,” måtte upp-häfvas, samt att deremot den bevärings-yngling, som fått antagen duglig och godkänd karl i sitt ställe, hör sedermera vara fri från all skyldighet i berörde afseende, då, efter motionärens förmenande, den, hvilken legt, icke bör stå i något ansvar för den legdes uppförande, sedan behörige bs-vis om den legdes frejd och förda vandel blifvit företedde och godkände.

Detta ärende, hvilket ansetts böra af Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskotten gemensamt behandlas, hafva Utskotten i öfvervä-gande tagit; och då 8 §. i förutnämnde Kongl, Förordning den 27 Oclo-ber 1812 tillåter den, som till utskrifning förbunden är, att i sitt ställe sätta annan duglig karl, synes det i Utskottens tanka vara både hårdt och obilligt, att den conscriptions-skyldige det oagtadt skall, på sätt 9 §. i samma Nådiga Förordning innehåller, vara skyldig att, derest den legde rymmer eller begår brott af den påföljd, alt han ej längre såsom krigsman tjena får, antingen skaffa annan godkänd karl i dennes ställe, eller ock sjelf träda i tjensten. Enär härtill kommer det åliggande för den be-Värings-skyldige, som vill betjena sig af förmonen att få lega annan duglig karl i sitt ställe, att anskaffa en person af god frejd, hvarom så väl Pastors i församlingen, som på landet Kronofogdens, och i stad Borgmästarens bevis skall upptes, så förmena Utskotten, att sedan denne af veder-böran-

Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskottens Betänkande j N'-o t3. g börande embels-myndigheter, hvilka hafva sig uppdragen ytterligare gransk-nings-rätt öfver den legdes frejd och förda vandel, blifvit behörigen godkänd och anlagen, någon vidare ansvarighet för den legdes person och uppförande ej bör åligga den iegande; och få Utskotten, såsom följd här-af, vördsamt föreslå Rikets Höglofl. Ständer

alt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta upphäfva stadgandet i g af Kongl. Förordningen den 27 October 1812, alt, i händelse legd bevärings-karl rymmer eller begår brott af den beskaffenhet, att hatt ej längre såsom krigsman tjena får, den, som legt, är skyldig alt skaffa annan person i den legdes ställe, eller ock sjelf träda i tjenslen.

Stockholm den 20 November i$4°*

Reservati 0 n e r.

Af Herr Friherre Leyonhufvud, Abraham, hvilken förklarade sig skiljaktig från Utskottens pluralitet och tillstyrkte uteslutandet af g §. i ofvannämnde Kongl. Författning.

Af Herr von Rosen, Georg: ”Jag reserverar mig emot Utskottens tillstyrkande alt frikalla den beväringsskyldige, som leger antagen bevärings-karl i sitt ställe, alt, enär den legde rymmer eller begår brott, som förhindrar honom alt fortfarande få utöfva bevärings-pligten, sjelf utgå eller anskaffa annan antaglig karl för den återstående tiden.

Som skäl för denna reservation får jag anföra, att jag, ogillande för öfrigt hela legnings-principen, såsom oförenlig med det nationella försvarets ursprungligen rena ide, ej kan förena mig med dem, som på ringaste sätt vilja underlätta denna legningsrätt, som endast kan begagnas af den förmögnare. Jag kan ej eller biträda ett förslag, genom hvilket det resultat ovilkorligen inträffar, att individer intränga i beväringens leder som genom mindre pålitlighet bortskämma den rena fosterländska anda, som der-inom bör råda. Denna anda bör hållas i helgd, såsom det egentliga vilkoret för ett nalionelt försvars bestämmelse. Genom det i förslaget afgifna tillstyrkandet, kommer omtankan hos den eller dem, som anskaffa karl, att

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Af d. 5 Häft, 2

Af Herr Prosten A. Källström-. ”Då jag reserverat mig mot Utskottets Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af Kongl. Förordningen den 27 October 1812, om utskrifningssättet och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, har det hufvudsakligen skett på följande skäl: då conscrip-tions-skyldigheten är grundad på den principen, att hvarje Svensk medborgare, så vida han så väl i moraliskt som physiskt afseende är der till qvalifi-cerad, skall ifrån 20 till 25 år vara förpligtad till fosterlandets försvar, så synes mig deraf nödvändigt följa, att den, som leger annan man i sitt ställe, från denna sin skyldighet icke kan på annat sätt befrias, än så vida denna skyldighet af den legde personen fullgöres. Om således denne dör, eller på annat sätt urståndsättes att den åtagne krigstjensten fullgöra, qvarstår i min tanke en rättsenlig förbindelse för den, af h vilken Staten ursprungligen har bevärings-skyldigheten att fordra, att för densammas fullgörande ansvara. På sådan grund anser jag, tvärtemot Utskottens Betänkande, alt stadgandet i 9 §. af Kongl. Förordningen den 27 October 1812 bör till all sin kraft och verkan bibehållas.”

N:o 14.

Ank, till Exp. Utsk, d. 20 Nov, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om laga far dag å stä-dernes embets- och tjenstemäns innehafvande embetsfordar.

Vällofl. Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets behandling remitterat en utaf Herr M. Bagge väckt motion, hvaruli blifvit anfördt: att, ehuru Kongl. Maj:t ej behagat i Nåder gilla det af Rikets Ständer vid sistförflutne Riksdag fattade beslut, att släder-Lag-samt Allm. Besv.- och Ekon-Utskottens Betänkande, N:o 14. ii nes embets- och tjenstemän skulle för deras embetsjordar njuta tjenst-och fardagsår, i likhet med landets; har motionären likväl, enär, enligt 10 §. 16 Cap. Jorda-Balken, i städerna finnas tvänne fardagar, nemligen sista dagarne i Mars och September månader, af hvilka, för jords afträdande, någon annan än den förstnämnde ej vore lämplig, funnit sig föranlåten anhålla, alt Författning måtte utfärdas, som bestämmer fardag för slädernes embets- och tjenstemäns innehafvande jordar endast till den sista Mars.

Detta mål, hvilket ansetts tillhöra Utskottens gemensamma pröfning, hafva Utskotten i öfvervägande tagit, och få dervid upplysa, att Kongl. Maj:t, i anledning af Rikets Ständers vid sistförflulne Riksdag gjorda underdåniga hemställan om fardag för löningsjord i städerna, vid innehaf-vares afgång, uti Circulär af den i3 December iSS^, täckts i Nåder förklara, alt, som löningsjord i städerne i allmänhet är af mindre betydenhet och obebyggd eller försedd med mindre byggnader, egentligen lador, hvilka vanligen icke jorden medfölja, och i afseende på dylik jord följagtligen icke det förlag och de anstalter, som för skötsel och underhåll af vanliga hemman å landet, erfordras, hvarigenom ock densammas snarare afträdande än hemman med mera lätthet kan verkslällas, och hvilket jemväl beredde den verkliga fördel, att tjenstemannen vid tjen-stens tillträdande förr komme af alla de tjensten tillhörande lönförmoner i åtnjutande; så och enär med få undantag fardag å landet icke hittills för lö-ningsjorden i städerne tillämpats, och enligt livad de af vederbörande i ämnet afgifne yttranden innehålla, dels på vissa ställen serskilde stadgan-den härutinnan varit öfverenskomne och iagtlagne, dervid någre önskat må få förblifva, dels någre det underdåniga förslaget bestridt, andre åter med visse inskränkningar tillstyrkt, funne Kongl. Maj:t icke lämpligt, alt, på sätt Rikets Ständer begärt, utfärda en allmän föreskrift, alt den i Förfallningarne stadgade fardag för boställs-jord å landet skulle för löningsjord i städerne tillämpas, hvaraf äfven den följd skulle uppslå, alt nuvarande tjenstemän dcrstädes, som icke vid sysslörnes tillträde tjenat för en sådan fardag, skulle få en opåräknad förmon, till afsaknad för deras efterträdare.

Med föranledande häraf och då någon olägenhet icke försports af hittills för hvarje stad serskildt gällande stadgande, angående tiden, då jord, anslagen till lön åt slädernes embets- och tjenstemän, efter innehafvarnés död eller afgång från tjensten, skall afträdas, samt med billighet och rättvisa synes vara förenligt, alt slädernes invånare, hvilka sjelfve aflöna sine

om icke Herr Bagges omförmälde motion må lemnas utan afseende.

Stockholm den 20 November 1840-

N:o 15.

Ank. till Exp. Utsk. den 22 Nov. kl. 1 e, ni.

et änkan de, i anledning *af väckt motion om domsrätt 1 målT rörande Sjö-officerare.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens gemensamma handläggning öfverlemnat en af Hans Exellence Herr Grefve Gustaf Löwenhielm väekt motion, deri är föreslaget, att, när Sjö-officerare äro actionerade för deras sjö-tjenstgöring, deras domare må bestå endast af Sjö-officerare.

Uti ett serskildt afgifvet yttrande, har motionären, såsom ytterligare utveckling af förenämnde motion, anfört: alt Sjö-officerare, vid åtal i och för deras sjötjenst, icke ega några velenskapligen competenle domare och actorer utom yrkels män, och hvilken åsigt vitsordades af förhållandet i alla öfrige Sjö-stater; alt, efter motionärens förmenande, den fordna Ami-ralitets-Rätten i Carlskrona innehaft en sådan compelence, och att Krigs-Hof-Rälten kunde erhålla den, i händelse Kongl. Majrt sådant nödigt piöfvar, äfvensom att mål af nu antydda natur, i stället att fullföljas till Högsta Domstolen, hvilken då forstärkes af en Amiral, måtte gå till en Amirals-Rätt, förstärkt med ett Juslilim-Råd. Af det anförda ansåg motionären vidare tvänne lagfrågor uppkomma, nemligen förordnandet af en Sjö-Officerare till Actor, på sätt i andra länders Amiralilits-Rälter tillgår, och försvinnandet af Högsla Domstolens befattning med ifråga vars »de

Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, Nio i5. i3 mål, hviken senare fråga dock torde fordra en grundlagsenlig behandling, äfvensom att ifrågavarande motion åsyftade alla likartade föl hållanden vid krigsmagten till iands.

Hvad sålunda blifvit framställdt, hafva Utskotten tagit i öfyervä-gande och dervid ansett sig böra vördsamt erinra: att, genom r4 Gap. 2 af Kongl. Majrts Krigs-Artiklar den 3r Mars 1798, redan finnes stadgadt, att Krigs-Rält, såsom Förste Domstol för upptagande och behandling al mål och ärenden, rörande Militär-väsendet, er dast får, med undantag af Auditeuren, utgöras af Militär-ledamöler af det vapen, hvartill den tilltalade hörer; alt denna domstol, jemlikt 12 §. samma Capilel, tillkommer att uti alla förekommande frågor ransaka och, utom giölre brottmål, desamma afdöma, samt alt, jemlikt 24 §•> actoralet vid alla tillfällen, då målseganden ej sjelf målet åtalar, åligger Väbeln i Regementet alt ulöfva. Då denna domstol, hvars vidlagne åtgärder med målet sedermera måste ligga till grund och ledning för detsammas ytterligare behandling vid de högre instanlierne, sålunda till san mansätlning och göromål, i Utskottens tanka, bcfinnes öfverensstämmande med hvad motionären yrkat, anse Utskotten någon framställning om ändring af hvad hittills i delta alseende finnes stadgadt icke erfordras.

Beträffande dernäst motionärens yrkande om reorganisering af andra instantien för krigs-ärendens behandling, eller Krigs-Hof-Rällen, så och utom del att denna domslol, i likhet ned hvad här förut är nämndt om Krigs-Rält, utgöres endast af Militär-ledamöler, med undanlag af Krigs-Hofrälls-Rådet, och sammansättes efter målens olika beskafh nhet, förmena Utskotten sig så myckel mindre kunna ål denna framställning lemna afseende, som 3:ne Riks-Stånd vid innevarande Riksdag beslutat underdånig hemställan till Kongl. Maj:t om indragning af denna instanlie.

Hvad slutligen vidkommer framställningen om försvinnandet af Högste Domstolens befattning med ifrågavarande mål och ärenden, så enär frågan derom jemväl afser en förändring af Rikets nn gällande Grundlag, anse Utskotten sig icke tillkomma att de) med taga någcn befattning.

Ulslollen tillstyrka på desse skäl, alt ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Höglefl. Ständers åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 November j84o-

N:o 16.

Ank. till Exp, Utsk, den 20 Nov. kl. 3 e. mj

Utlåtande, dels i anledning af gjorde anmärkningar vid sistnämnde Utskotts Betänkande Nio 18 om Svenska Undersåtares skyldigheter, när de vilja bosätta sig eller resa utrikes, samt utlänningars rätt att inkomma och bosätta sig i Riket, — dels ock till följd af ytterligare motion i enahanda ämne. <

Delta Betänkande, hvilket Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet, enligt ankomne Protocolls-Utdrag, bifallit, har af de öfrige a:ne Riksstånden blifvit till Ekonomi-Utskottet återremitleradt, på grund af följande der vid framställde anmärkningar:

Hos Höglofl, Ridderskapet och Adeln,

af Herr Friherre Cederström, Jacob: att stadgandet i Kongl. Förordningen den 18 Februari 1768, att, om någon olofligen eller utan pass prao-tiserar sig utur Riket, men ej inom Ett års tid sig åter infinner, skall sin arfsrätt i Riket vara förlustig, fortfarande jemväl måtte tillämpas på den, som reser bort ur landet ulan pass och icke gör rätt för sig hemma eller uppgifver, hvarthän han tager vägen eller huru länge han blir borta.

Af Herr Hjerta, Lars: att Betänkandet, i afseende på utlänningars rätt att i Riket resa och sig bosätta, måtte så förändras, att tillträdet hit och vistandet härstädes kunde för dem blifya lättare och mera tryggande.

Af Herr Ribbing, Arvid: att, enär Svenskarne icke velat i allmänhet göra annan inskränkning uti ullänningarnes rätt alt i Riket inflylta, än den Kyrko-lagen bestämmer, eller alt alla, som i Sverige bygga och bo, skola vara af den rena Evangeliska läran, så borde också dervid förblifva, utan att några slags tillägg i detta afseende må kunna komma i fråga på annat sätt, än att båda Stats-magterna äro öfverens om det sammas ordalydel-Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Vtlåtande, N:o 16. i5 se, likasom vid frågor om stiftande af eller tillägg vid allmän Civil-» Criminal- eller Kyrkolag;

Af Herr Friherre Sprengtporten, J.W.'. alt stadgandet om skyldighet för utlänning, när han kommer till Rikets gränsor, all derstädes afvakta tillåtelse af vederbörande Auctoritet, för att få fortsätta resan^ måtte, såsom alldeles obehöfligt, upphäfvas; äfvensom att föreskriften om arfsrät-tens förlorande derföre, alt en person reser öfver gränsen utan pass, jem-väl måtte, i sammanhang med frågan om den allmänna regleringen af Pass-förfallningarne, tagas i noga öfvervägande, och annan lämplig påföljd derföre bestämmas;

Hos Höglojl, Borgare-Ståndet,

Af Herr Ekholm, som, biträdd ulaf åtskillige Ståndets Herrar Ledamöter, förklarat sig icke kunna inse, hvarföre icke Utskottet jemväl tillstyrkt upp-häfvande af stadgandet angående Bergverks-arbetare, hvilket, i vissa fall, belägger sådana personer med lifsstraff, om de utan behörigt tillstånd flytta ur Riket;

Af Herr W&rn, som, med fästadt afseende å det ogästvänliga sätt,hvar-på utlänningar här ofta blifvit bemötte, önskat: ”att Utskottet icke ansett ”sig så lätt kunna öfverlemna ifrågavarande och dylika lagsliftnings-frågor **åt Regeringsmagten;”

Af Herr Petre', som, under åberopande af Herr Ekholms yttrande, förklarat, att utlänningars rätt att vistas här i Riket blifvit i senare tider i högsta måtto afskuren, och att ett sådant förhållande icke alltid stått i öf-verensslämmelse med folkrättens fordringar.

Utom dessa anmäkningar, hafva åtskillige utaf ofvannämde Herrar Ledamöter erinrat, alt denna fråga, såsom åsyftande ändring i allmänna Civil-Lagen, bordt behandlas af sammansatt Lag- och Ekonomi-Utskott; och då dertill kommer, att en utaf Herr Hjerta, Lars, i ämnet väckt motion är till Lag-Utskottet remitterad, ulan alt något svar derå ännu hunnit meddelas, hafva de sammansatta Utskotten funnit för godt att gemensamt handlägga frågan och i sammanhang dermed till besvarande jemväl upplaga sistnämnde motion, hvaruli Herr Hjerta anfört: att bland de forntidens regerings-maximer, hvilkas bibehållande föga stode tillsammans med nyare tiders fordran på individens rätt alt sjelf råda om sin person och egendom, funnes få eller ingen mera motbjudande för känslan, än den rnagt, Staten tillväHat sig, att förbjuda sine medlemmar att lemna dess område; att det borde med' skäl kunna antagas, att hvar och en redan af barndomsminnen, släglförhållanden eller kärlek till födelse-byggden är så fästad vid sitt eget land, att han icke ulan skäl öfverger detsamma, och att då, mot hans egen vilja, qvar hålla honom, om han icke längre der funne trefnad eller utkomst, samt hindra honom alt annorstädes söka en lyckligare framtid, vore en hårdhet, som föga stode tillsammans med den humanitet, hvars första grundsats är alt anse samhället vara till för att skydda den enskilde, icke alt tvinga honom alt emottaga delta sk^dd, om han vill lemna det; att en närmare undersökning öfver naturen af det samband, som förenar menniskorne inom samma fädernesland, sannolikt skulle visa rigtigheten af denna sats, som, äfven ifrån den Stats-eko-nomiska synpunkten, redan börjat göra sig gällande öfver allt, i samma rnon, som man funnit nödigt att undanrödja vådorna af näringslös öfvei-hefolkning. På grund afhvilket allt motionären, under citerande af åt-skillige sladganden uti Kongl. Commerce-Collegii Kungörelse den 8 September 1756, grundad på Kongl. Rescriptet den 3 Augusti samma år, Kongl. Förordningen den 18 Februari 1768, angående den, som olouigen och hemligen begifver sig utur Riket, Kongl. Kungörelsen den 17 April !7q5, Kongl. Brefvet den 12 Maj 1801, Kongl. Kungörelsen den 3o Maj 1781 och Kongl. Brefvet den 26 Juni 1804^ hvilka motionären ansett vara alltför stränga — föreslagit: ”att Rikets Ständer måtte besluta att upphäfva alla ofvannämnde lagrum eller andre, som stadga serskilda förbud emot enskild mans rätt at' resa utur Riket, och de ansvar, som derföre finnas stadgade, utöfver h vad allmänna Lagen innehåller i i5. Cap- 7 3' drfda-^alkend’

Med Herr Hjerta har sig förenat Herr Edenhjelm, Gillis, som likväl ansett, det skyldigheten att vid utländsk resa ställa säkerhet för sin person borde qvarstå, uteslutande för dem, som äro i bevärings-åren.

För pröfning af hvad sålunda förekommit, hafva Utskotten ansett sig först böra redogöra för hvad de hufvudsakligaste börfattningarne i ämnet innehålla, nemligen:

Kongl. Commerce-Collegii Kungörelse den 8 September 1700, ”att eho, antingen främmande eller inländsk, som söker någon manufac-”tur-arbetare bortlocka, eller hemligt och olofligtvis utur Riket förskaffa, °bör derföre plikta 2000 daler S:mt, samt dessutom vara skyldig den bortlockade

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon-Utskottens Utlåtande, N\o 16. 17 ”lockade ocli afvekne personen att återskaffa, hvarjemte den, som lå-”ter sig bortlocka, samma sitt brott, enär han ertapp^s, med ioco daler ”S:mt umgälla bör;”

i8 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 16. ”tjenst skall, sedan han blifvit hitförd, undergå det straff, som för rymma-”re i Krigs- och Sjö-Artiklarne stadgadt är;’

ej) Kongl. Maj:ts Kungörelse och förbud emot Svenskt sjöfolks utpractisering utur Riket af den 3o:de Maj 1781: / ”att främmande Skeppare ej får i Svensk hamn till skeppstjenst antaga någon Svensk man, innan han visat sin förlägenhet och brist af eget manskap, samt i Sjömans-”huset nedsatt 100 R:dr Specie för h var man såsom borgen för deras sna-”ra återställande till Riket;” — 2 att samma skyldigheter åligga främmande skeppare, derest de vilja i sin skeppstjenst antaga Svenska carac-teriserade Under-officerare af flottan; — 3 $. att, i händelse dylika Under-officerare vilja gå ifrån Svensk hamn såsom passagerare med utländsk skeppare, vare det honom icke tillåtet, förrän han till borgen för sin a-terkomst, i vederbörande Sjömans-hus nedsatt joo R:dr Specie, ifrån bvil-ken deposition dock de med ordinarie syssla och lön försedde verklige Under-officerare skulle undantagas; — 4 $. att Svenska, handtverkeri-gesäl-ler, arbetare och betjente i allmänhet förbjudes att begifva sig utrikes, men, i händelse utresan af en eller annan orsak bifalles, må den dock ej verkställas, innan den resande anskaffat a:ne godkände män, de der borga för hans säkra återkomst, inom dertill förelagd tid, samt derjemte ataga sig att, om han öfver densamma uteblifver, för honom i plikt till nästa Sjömanshus erlägga 100 R:dr Specie; och 5 ”att den främmande skep-

”pare, som tubbar ocb lockar Svenskt, serdeles sjöfolk, till utrikes sjö-”tjenst, skall derfore plikta i5o R:dr Specie för hvar person; den, som der-”vid varit behjelplig, 75 R:dr; äfvensom till» samma plikt den skeppare ”skall vara förfallen, som uppå sitt förande fartyg, i Svensk hamn emot-”tager och döljer, samt till främmande ort öfverför någon oförpassad eller ”med behörigt tillstånd ej försedd Svensk man, och skola alla förskotter ”och värfnings-penningar vara förbrutne.” —

Om också det med dessa föreskrifter åsyftade ändamål att inom Ri-ket qvarhålla den för industrien och näringarne nödiga arbetskraften och slöjdfärdigheten kunna anses påkalla all den stränghet, de innehålla, tro Utskotten en sådan ekonomisk angelägenhet icke utgöra någon tillräcklig grund för de våldsamma band, som derigenom äro lagda på den personliga friheten, och för de, ända till ytterlighet utsträckta, ansvars-bestäm-melserne, som, vid jemnförelse med brottmåls-lagstiftningen i allmänhet, ingalunda kunna anses afvägde efter förbrytelsernes beskaffenhet.__ Dessutom anse Utskotten det nu mera vara allmänt erkändt, att sådana tvångslagar, långt ifrån att befordra och stadga närings-driften, snarare äro hinderliga för industriens utveckling, för hvilken just friheten utgör ett oef-tergifligt vilkor. Också har Kongl. Maj:t redan, genom Kungörelse den 4 nästl. Maj, täckts i Nåder upphäfva föreskrifterne om skyldighet för dem, som resa utrikes, utan Kongl. Maj:ls serskilda Nådiga tillstånd, att antingen ställa borgen för deras återkomst inom viss tid, eller nedsätta viss summa till säkerhet derfore, så att i denna del icke nu vidare erfordras mmot utlåtande öfver motionerne; men, hvad de öfrige nu ifrågavarande föreskrifterne beträffar, anse Utskotten sig böra tillstyrka Rikets Ständer, att för sin del besluta:

att Commerce-Collegii Kungörelse den 8:de September 1756, jemte 1 mom. af Kongl. Förordningen den 18 Februari 1768, samt den delen af 2 mom. i samma Författning, som innefattar ansvars-bestämmelser för förrymd Sjöman, hvilken utrikes antagit tjenst och för alltid blifver borta, till all kraft och verkan upphäfvas;

ao Lag- samt Allm. Bew.- och Ekon.-Vtskattens Utlåtande, N:o 16. hvarjemte Utskotten hemställa:

alt, då Kongl. Maj:ts Nådiga bifall sokes till ett sådant beslut, Rikets Ständer tillika i underdånighet anhålla, atl så väl Kongl. Förordningen den 18 Februari »768, i: afseende på hvad deri för ölrigt är föreskrifvet, som Kongl. Maj:ls Nådiga Kungörelse den 3o Maj 1781 måtte öfverses och forändras, i afseende på deri intagne stadganden, soin icke kunna anses öfverensstämma med närvarande lids förhållanden.

Om utlänningars rättighet alt inkomma till Riket och här vistas, stadgas hufvudsakligen genom Kongl. Förordningen den ig Februari 181 1: att hvar och en främmande Magts undersåte, som åslundar alt vistas i Stockholm eller inom Riket, antingen för enskilda angelägenheter eller för sitt nöje, bör dertill begära tillstånd, i Stockholm af Öfver-StåthåHaren, och i landorterne af Landshöfdingen i Länet; samt att ingen resande utlänning må hädanefter inkomma i Riket, utan att förut hafva dertill erhållit Kongl. Maj:ls Nådiga tillåtelse. "Då någon utländsk Magis uu-'dersåte ankommer till Rikets gräns, bör han genom Militär-befälhafvaren, 'Magistraten, eller, der sådan ej linnes, genom Gränse-Tullkammare-Före-”ståndaren inställas eller förpassas till Landshöfdingen i Länet, som undersöker hans pass och anställer förhör om föremålet för den främman-’des resa, Prolocollet öfver detta förhör bör med nästa post afsändas till ”Stats-Ministern för Utrikes Ärendena, hvilken bör detsamma bos Kongl. ”Maj:t i underdånighet anmäla, samt emottaga Dess Nådiga befallning, hu-"ruvida den utländske resande må få fortfara med sin resa, eller om han "åter bör begifva sig utur Riket. Den resande vare emedlertid skyldig att ”afvagta Nådig befallning i detta ämne, som genom Stats-Ministern för 'Utrikes Ärendena skall Landshöfdingen tillkännagifvas; och^må den re-”sande utlänningen, vid ansvar af trenne månaders arrest och en plikt ”af 5o R:dr, icke utan tillstånd från Läne-Residenset afresa; hvarom Lands-”höfdingarne böra den resande vid dess ankomst till efterrättelse behörigen ”förständiga.”

Det är uppenbart, att det hinder, som sålunda möter för utlänningars besök inom Riket, måste åstadkomma ganska kännbara svårigheter i handels- och industri-förhållanden, och den föreskrifne försigtigheten, som blifvit påbjuden under en tid, då Rikets politiska ställning var olik den

Lag- simt Al n. och Ekon.-Utikotteni Betänkande, N:o ty. 21

närvarande,. synes ieke vara af något behof påkallad, under det Riket njuter fred ined alla Magier, Den innebär också en kränkning af ilen agt-ning och grann lagenhet, som älven en medlem af främmande samhälle har skäligt anspråk alt fordra» då han icke genom sitt uppförande gifvil anledning till inskränkning deraf. — Utskotten anse sig således böra tillstyrka Rikets HöglolL Ständer att för sin del besluta;

att 1 och 6 §§. af Kongl. Förordningen den ig Februari 1811 måtte upphäfvas, samt, under fredstid, utlänningar medgifvas rättighet att inkomma i Riket och der vistas, då de inför vederbörande Embets-myndighet i gräns-orten med behörigt pass styrka,, att de i rätta ärenden stadde äro„ och icke genom lag-brott denna rätt förverka.

Stockholm den 20. November 1840..

N:o 1^.

Ank. till: Exp, Utsk, den 20 Nov. kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af fråga Om förändring af 4 f. 20 Cap ■Byggninga-Balken.

Hos HöglofI. Ridderskapet och Adeln har Herr Rosenqvist, Fredrik Leonard, uti mgdven motion anfört: att redan i många år, men i svn uerhet sedan fo kokningen i senare tider så betydligt tilltagit, en högljudd o värr^Un TJI k T r T S,g Öfver brist Pä t^^räckligt antal' mjöl-V '• /' 1 afbjelpande af denna stora och för allmogen mest känbara dagenhet, hade många forsok att anlägga vattenqvarnar för spanmåls för-malande, emot tulltagt och skattläggning, blifvit gjorde, men merendels misslyckats, helst da någon bonde dermed befattat sig och råkat hafva ti gianne nagon bättre ståndsperson,, som egde skattlagd qvarn. Egen-nytlan hade alltid hittat på utväg att motverka den nya qvarn-anläggnin-gen afven då behofvet deraf blifvit på det mest öfvei^ygande sätt bivist, garne af de gamla skattlagde qvarnarne hafva vanligtvis föreburit in-

22 Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 17 trång i deras qyarnvälde, minskning i mäldelaget, vatten-uppdämning, nagon framdeles blifvande ström-rensning eller annat dylikt, som för det mesta varit svepskäl, men som, då en och annan Embetsmyndighet, af vissa orsaker, stundom derpå lagt stor vigt, föranledt kostsamma Härads-syner, Landtmäteri-förrättningar, rättegångar och en oskälig tidsutdrägt, hvarige-nom sökanden blivit utarmad, så att exempel icke saknades, att, dä omsider tillstånd att bygga den nya qvarnen vunnits, sökanden måst derilrån afstå, emedan hans tillgångar blifvit medtagne genom kostnaden för den långvariga rättegången. Svårigheten att få mala hade sålunda i 01 ten fortfarit, och de uti åtskilliga qvarnfrågor vid Under-domstolarne föide Protocoll vitsordade, alt denna mången gång gått så långt, att mälde-sökan-de, fastän de haft tillräckligt förråd af spanmål, ändå varit blottställde för att antingen sakna brödföda eller nödgas köpa mjöl, emedan de^ icke, på flere veckor, fått deras qvarnförde spanmål förmålen. —. Dessa förhållanden ådagalade, efter motionärens tanka, att den lagstiftnings-princip, som uttalat sig i 4 §. 20 Cap. Byggn.-Balken af 1734 års Lag, icke är för närvarande tid passande, och motionären har derföre föreslagit förändring af denna §. till följande lydelse:

”Hvar och en, som ny vatten- eller väder-qvarn bygga vill, till egen ”och främmande spanmåls förmalande, ege rätt derlill utan någon ”föregående åtgärd dervid af offentlig Embels-myndighet; gifve dock ”hos Konungens Befallningshafvande inom fjorton dagar tillkänna, att ”den qvarnbyggnad då fullbordad är. Den^ som valtenqvarn bygger, ”vare ovilkorligt skyldig iagttaga, hvad uti detta Capitel föröfrigt är ”stadgadt. Om sågqvarnar vare lag samma.’

Denna motion, b vilken blifvit till Lag-Utskottet remitterad, men Utskottet ansett vara af natur att böra af Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskotten gemensamt behandlas, hafva de sammansatta Utskotten till pröfning förehaft och få härigenom yttrande deröfver afgifva.

Från hvad del af Riket motionären hemtat de uppgifter, hvarpå han stödjer sitt påstående, att högljudd och grundad klagan öfver brist på mjöl-qvarnar försports samt alt försök till nya qvarn-anläggningar mei endels blifvit hindrade och misslyckats, är för Utskotten obekant. De sakna e-jnedlertid, så vidt deras erfarenhet sträcker sig, anledning alt i en dylik klagan instämma, och om exempel än gifves pa ett sådant föihållande, som motionären skildrat, måste Utskotten likväl bestrida, att det kan såsom allmänt antagas. För Utskotten vill det ock synas, att, da anlägg-

Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N;o iy. s3 ' ning af ny tull-miölqvarn varit, efter behörig undersökning, af ålder tillåten, och numera innehafvare af all slags jord har rättighet till husbehofs-qvarns uppförande, någon rimlig anledning icke förefinnes till befarande af brist på mjölqvarnar för den befintliga spanmålens förmälande. Ur denna synpunkt anse Utskotten således motionären icke halva någon grund för sitt förslag. Beträffande åter ”den lagstiftnings-princip, som uttalat sig i 20 Cap. 4 §. Byggn.-Balken”, så hoppas Utskotten, det motionären måtte vara ensam i det omdöme, att principen af helgd för andras rätt ”icke är för närvarande tid passande/’ och Utskotten anse alltså öfverflödigt alt deröfver sig vidare yttra.

Men utom det alt Utskotten finna motionärens förslag hvarken stödja sig på verkliga förhållanden eller ega någon rättsgrund, skulle antagandet deraf icke kunna stå tillsammans med Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824 odi Kongl. Kungörelsen den 14 Juli i835, om upphäfvan-de hvaraf någon framställning icke blifvit gjord. Det är nemligen tyd-ligb att, så länge dessa Författningar fortfara att vara gällande, och ut-rifning af vattenverk^ som skada jord eller hindra dess odling, icke kan ske utan deras inlösande med 5o procent utöfver värdet, det skulle blif-va, om motionärens förslag anloges, bland de mest lönande företag alt an-lägga vatlenqvarnar, endast i afsigt alt skada jord och derigenom tvinga grannar till deras inlösen — speculationer, dem lagstiftningen naturligtvis icke bör gynna.

Af dessa skäl, och då Utskotten i ett annat redan afgifvet Utlåtande afstyrkt bifall till väckt motion om verkställighet afSyne-Rätts beslut, rörande anläggning af vattenverk, utan afvaktan af beslutets laga kraft vinnande, hvilket förslag icke eger på långt när så vidsträckt omfattning, som det föievarande, finna Ulskolten sig föranlåtne att detsamma afstyr-ka, hemställande,

att Rikets Ständer matte den af Herr Rosenc/vist väckta motionen helt och hållet ogilla.

Stockholm den 20 November 1840.

N:o 18.

Ank. till Exped. Utsk. den 11 Nov., kl. 3 e. m.

betänkande, i anledning af väckte mc tioner om tillägg till Kongl. Kungörelsen den l4 Juli 1835, angående förändring af Kongl. Förordningen den 2 o Januari 182^, om ändring eller utrif ning af

,             Fattenverk.

Till Lag-Utskottet har ifrån Höglofl. Riddeiskåpet och Adeln blif-vit remitterad en till nämnde Riks-Stånd af Herr Ribbing, Bengt, ingil-ven motion: att, ehuru den genom Kongl. Kungörelsen den i4 Juli i835 stadgade förändring i 4 §• 2 mom. af Kongl. Förordningen den 20 Jan. 1824, angående ändring eller utrifning al vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, tyckes böra vara gällande så väl vid de tillfällen,, då afledning af vatten från odlingsbar jord endast genom större afloppsdikens eller vattendrags rensning kan beredas, som då rifning af vattenverk kommer i fråga, likväl, till undvikande af ‘ramlida rättegångar och hinder för sådana nyttiga odlingar, följande tillagg till ofvannämnde, i835 års förändring af 4 §• 2 mom. i 1824 åis Kongl. Förordning måtte ega rum:

”Lag samma vare vid de tillfällen, da kostnad för större vatten-af-”ledning på annat sätt, till beredande af odling lör samfällig jord, ”gäldas skall och motvillig delegare ej efter allmän Lag är pligtig i ”allopps- och floddikes gräfning deltaga.’’

Härjemte har det Högvördiga Preste-Ståndet äfvenledes till Lag-Utskottet remitterat ett af Herr Prosten Gahne afgifvet memorial, deruti Herr Prosten, med anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, om ett lån till myrtrakternas på G.oltland uttappning och odling, tillkännagif vk, att dessa myrors uttappning och odling för närvarande mötes af ett nästan oöfvervinnerligt hinder deruti, att genom ofvananförde författningar väl stadgades: att vattenverk,* som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, må helt och hållet utrifvas eller ändras och godtgö-randet derför till vattenverks-egare fördelas å den jord samfäldt, som genom vattenverks rifning eller ändring tillskyndas båtnad, äfvensom den del-

Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsköttens Memorial, N.oi*. 25 fegare, som i kostnaden d^rlill ike vill deltaga, är både berättigad och skyldig lör sin andel i jorden af öfrige delegare emottaga ersättning enligt de i samrna Författningar i öfrigt föreskrifna grunder; men allt stadgande saknades, huru förhållas bör i de fall, då dels undanrödjande af vattenverk icke ensamt är tillräckligt för beredandet af odlingsbar mark, nian en canal-grälnmg dessutom måste för vinnande af åsyftade ändamålet ega rum, och dels då fråga om utdikning af en odlingslägenhet, utan sammanhang med vattenverks utrifnmg eller ändring, förekommer. De å Gotlland varande myror vore fördeldta emellan intilliggande hemman och hemmansdelar, så att i h varje odlingslägenhet funnes 3o, 5o, iooi, ända till iooo lotter, och det vore icke ens tänkbart alt bland en sådan mängd delegare icke träffa en eller flere, som skulle motverka ett gemensamt företag af dylik art, hvilketicke lör ögonblicket, utan endast med tiden lemnar lön för mödan. Någon förening kunde i sådana fall svårligen vinnas, utan, allt måste förblifva vid det gamla och den ena jordbrukaren hindra den andras verksamhet, så vida icke en efter tid och local-förhållanden lämp-lig Författning lemnar stöd för nyttiga företags genomdrifvande, hvarföre ock motionären, hvad Provineen Gotlland angår, föreslagit : att vid yppad fr äga om utdikning af en odlingslägenhet, den må ske i sammanhang med utrif ning af vattenverk eller ej, samma stadgande måtte gäll t, rörande afoppscanaler, som uti of van åberopade Kor gl. Förordningar förut finnes bestämdt, angående inlösen af vattenverk, nemligen att 'kostnaden for odlingsfältets aff rtning och afvägning, så vida det senare ej genom<am-fäldt arbete verkställes, äfven fördelas samfäldt på den jord, som genom uttappning tillskyndas båtnad, liksom att den eller de delegare i myren, hvilka i allmänna utgräfningen icke vilja deltaga, måtte förklaras både berättigade och skyldige att af öfrige delegare taga ersättning för sin jord, enligt de uti högst åberopade Nådiga Förordning besiämda grun-

Dessa motioner, som Lag-Utskottet ansett sig böra, i förening med Allmanna besvärs-och Ekonomi-Utskottet, behandla, hafva de sammansatta UIskotten tagit under öfvervägande; och få härigenom sitt yttrande i ämnet meddela.                                              J

Vigten af vattendrags upprensning till förekommande af skadliga öf-versvammngar och vattenstånd å närbelägne egor samt till beredande af odlingar derå har varit länge insedd och erkänd. Redan Komd. Förord-

BUz. Ull K. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 5 Häf. ° A

26 Lag’ samt Allm. Besvärs oek Ekon.-Ut skottens Betänkande, N.o 18. ningen den 20 Februari 1764 föreskref sålunda, ”att alla Rikets undersa-tare skola vara förbundna att årligen sommartiderne, då vattnet ar som mest utfallet, så väl å Kronans som enskildes egor, under vederboiamk Betjentes vård och tillsyn, strömmar, åar och backar upprensa och vid -ras naturliga aflopp vidmagtbålla; tillhörande det Kong . Maj ts Be^ ningshafvande att angående den dertill uppgående kostnad samt dess fo delning Länens invånare emellan betämja och efter serskilte forekomman omständigheter besörja;” och detta stadgande upplifvades åter genom Kong . Kungörelsen den 28 December 1822, som förordnaae, att shk stromrens-ning, som ofvan nämndt är, ärligen, der den erfordras, varder verkställd, i hvilket ändamål Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bora hekt gen om m-„ångna öfverenskommelser vederbörande emellan, men 1 brist deiaf geno . deras åläggande, bereda, att den företages och utföres samt ofver verkställigheten låta hålla alfvarsam hand. Haruti synas de foreskn t 1, tionärerne åsyftat, redan i hufds*klig

och Utskotten äro öfvertygade, att, om dessa Författningar bhfvrt alhjemt efterlefde, molionärerne skulle hafva saknat anledning dl sme nu gjorde framställningar; men då det numera gifves vattensamlingar ^dka helt och hållet sakna aflopp, och hvilkas ultappmng således icke kan tillväga bringas efter bemälde Kongl. Förordningar som endast haneha om u| p rensning af redan befintliga större och mindre vattendrag och det allt1 l måste vara gagneligt, att den grund finnes gifven, efter hvilken kostnaden för all dylik så väl upprensning som ulgräfnmg skall bestämmas oc 1 fördelas anse Utskotten for jordbrukets framgång af väsentlig nytta, a -vensom af verkligt behof, att ett stadgande meddelas 1 den syftning, mo-tinnärerne föreslagit, och hemställa således,                 *           .

att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t 1 underdånighet anhålla om utfärdandet af en allmän Författning som, 1 fråga om fördelning af kostnad för vattenaflednmg tid beredande af samfällig jords odling, samt ersättning till motvillig delegare, innefattar enahanda föreskrifter, som finnas stadgade till iagltagande vid de tillfällen, då vattenverk som genom uppdämning skadar jord eller hindrar dess odling, andras eller utrifvas skall.                                          . p.

Och anse Ulskollen, genom “K sälnnda tillstyrka en for hela Ki-let eXode Författning, icke behöfligt all serskildt vdareyllrostg ofver H^r‘Ä Galm« förslag ont en dylik föreskrift ensk.ldt för Provrneen Goltland, hvilket förslag vid dessa förbällanden

torde anses böra förfalla.

Stockholm den 20 November 1840,

N:o ip.

Ank, till Exp. Utsk. den 20 Nov, kl. 3 e. m.

Betänkande , i anledning af väckt motion, rörande Hofveri-Con-tract.

Uti en till Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifven motion, har Herr Munck af Rosenschöld, IM ils Rudolf, föreslagit, att Hofveri-Contraet med det ol estämda villkor, att arrendatorn skall fullgöra hvad, som be-falles, måtte förbjudas; hvarjemte motionären i den vidare utvecklingen af sina åsigler, fästande uppmärksamheten å orättvisan deraf, att innehaf-vare af dylika, mot Hofvcri-arbete öfverlåtne, arrenden merendels, då de afllytta, fråntagas all deras lösöre-egendom för husröta, yrkat, att detta måtte alldeles förbjudas, enär, då arrendet ej är ställdt på vissa år, utan kan för hvarje år uppsägas, det bör åligga egaren att tillhålla arrendatorn att för året sin skyldighet, i afseende på de arrendet åtföljande byggnaders vidmagthållande, iagtlaga; anseende motionären, alt, om egaren det försummat, han må hafva all rätt till ersättnings-anspråk förlorat, hvilket vore så mycket billigare, så länge contractet innebär, att den ena contrahenten skall göra allt h vad, som befalles.

Denna motion, hvilken blifvit till Lag-Utskottet remitterad, men ansetts böra af de sammansatta Utskotten behandlas, finna Utskotten innefatta ett ämne af helt och hållet enskild natur, och då Rikets Ständer icke lära kunna ingå i några bestämmelser, rörande vilkoren för enskilda aftal, anse sig Utskotten böra hemställa,

att motionen lemnas utan afseende.

Stockholm den 20 November jg^o.

N:o 20.

Ank. till Exp. Utsk. den 20 Nov. kl. 3 e. nj.

Memorial, i anledning af återremiss ä Betänkandet N:o 7, angående väckte förslag till ändringar, tillägg och förklaringar af de om Hkiftes^erket i Riket gällande Författningar

Högvördiga Preste-Ståndet har, pä grund af gjorde anmärkningar, till Utskotten återförvisat delta Betänkande, men, som detsamma blilvit hos trenne Stånd bifallet, neml. hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln den 5 sistl. September, hos Vällofl. Borgare-Ståndet den 2 1 samma manad, samt hos Hedervärda Bonde-Ståndet den 29 förutgångne Augusti, sa larer å Utskottens sida någon vidare åtgärd icke erfordias.

Stockholm den 20 November 1840.

N:o 21.

Ank. till Exp. Utsk. den 20 Nov., kl. 3 e m.

Memorial, i anledning af äterremiss å Betänkandet N;o angående väckte frågor om ändring och förklaring 1 vissa delar af Kongl. Förordningen den i Augusti 1803, samt andra Författningar rörande skogarna i Riket.

anmärk-


Hedervärda Bonde-Ståndet har, på grund af framställde nin^ar till Utskotten återremitterat detta betänkande; men, som detsamma deremot blifvit af de öfriga Riks-Stånden bifallet, neml. af Hoglofliga Ridderskapet och Adeln den 5 sistl. September, af hogvordiga I reste-btan-det den 29 förutgångne Augusti, samt af Vällofliga Borgare-Standet den a sistl. September; och trenne Stånds bifall 1 denna fråga utgör Rikets Ständers beslut,- lärer någon vidare åtgärd å Utskottens sida härvid icke erfordras.

Stockholm den 20 November 1840.

STOCKHOLM, Elméns och Grambergs Tryckeri, i840.

N:o 22.

Ank. till Exp. Utsk. den i4 December, kl. 7 e. m.

Betänkande, i anledning af väckte motioner med förslag till hämmande af Gesällers kringvandrande.

Jemte det Lag- och Ekonomi-UtskoKen fått, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga skrifvelse till Rikets Ständer den 1 Februari innevarande år och i sammanhang med utsedde Com mitterades underdåniga Betänkande om Fattigvården i Riket, utom Stockholms stad , emottaga det besagde underdåniga Betänkande vidfogade utlåtande om Gesäll-vandringen, hafva till Utskottens gemensamma behandling blifvit från resp. Stånden hänskjutne följande motioner i berörde ämne, nemligen:

ifrån Höglofl. Ridderskapet och Adeln:

af Herr Bergenstråhle, Claes, h vilken, med anförande af de många öfver-klagade olägenheter, som de täta påhelsningarne af vandrande Gesäller för landet medföra, den skada dessa vandringar tillskyndade Handtverkerien och den framtid af fattigdom, sedeslöshet och förderf, sådant beredde Ge-sällerne sjelfve, och då motionären fruktade, att hvad Fattigvårds-Comileen föreslagit, till förekommande häraf, icke vore fullt lämpligt eller ledande till ändamålet, yrkat att inga pass för vandringar må få utfärdas sedan Gesäll fyllt 28 år, utan att han derefter måtte underkastas samma ordning, som tjenstehjon eller fabriks-idkare;

ifrån Bällofl. Bor gare-Ståndet:

af Herr Bagge, h vilken hufvudsak ligen anfört: att Gesällerne icke ega någon säkerhet i tiden för deras verksamhet, utan löpa fara hvarje vecka att den påföljande utkastas på landsvägen; äfvensom Gästgifvei i-stadgan, som betager dem tillfälle att begagna gästgifveriskjuts, varit nedslående för dem, som bemödat sig att afvika från mängdens fotspår, på grund hvaraf motionären hemställt att åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom dessa samhällsmedlemmar måtte undgå alltför godtycklig behandling vid deras anställan-

Bih. till R. St. Prot. 1840. J Sami, 2 Afd. 6;te Häft.                     1 de i arbete, äfvensom ofvannämnde stadgande i Gästgifveri-ordningen upp-häfvas;

af Herr Langenberg, som, under anförande af de många olägenheter den omtalade Gesäll-vandringen medförde , hufvudsakligen åberopat sin vid 1828—i83o årens Riksdag i ämnet väckte motion och ansett ändring här-utinnan kunna vinnas om sådane åtgärder vidtagas, som serskilde Commit-terade uti Fattigvårds-Betänkandet, pag. i20'—127 föreslagit;

ifrån Hedervärda Bonde-Ståndet

af Olaus Ericsson från Götheborgs och Bohus Län , Johannes Pettersson från Elfsborgs Län, Pehr Pettersson i Slätthult, Jönköpings Län, och Niclas Jönsson från Malmöhus Län; hvilka på anförde skäl yrkat, den förstnämnde, att Gesällers kringvandrande måtte förbjudas, samt desse åläggas att anskaffa sig års-tjenst,. hvartill Johannes Pettersson ansett sig böra bifoga ett bihang, utgörande betyg af Kyrkoherden i Hössna församling i Skara stift, att, under loppet af år i83g; ett antal af 38y Gesäller besökt prest-gården derstädes,, hvaraf vid pass hälften skall i flere år hafva kringstrukit utan stadigt bofäste,, och hafva, under upprepande af flérehanda olägen hetef,. samt, till förekommande deraf,. Pehr Pettersson och Niclas Jönsson föreslagit: dels att Gesäller måtte berättigas taga skjuts, dervid P. Pettersson fästat det vilkor, att borgen borde ställas för skjutspenningar och nödigt tractamente , styrkt af Konungens Befallningshafvande eller Magistraten i orten; dels, att Mästaré vid Gesälls antagande bör i vittnens närvaro med honom upprätta contract* om; arbetstiden, hvarunder Gesällen icke må af-skedas, derest ham icke befunnes- oordentlig eller oärlig, då förhållandet skulle uppgifvas hos Polisen i städerne eller Konungens Befallningshafvande å landet , hvilka egde att Gesällen såsom försvarslös behandla; anseende Niclas Jönsson ett sådant arbetsbeting emellan Mästare och Gesäll icke måtte slutas på kortare tid än ett haift år; härförutan har Niclas Jönsson yrkat,, att de Gesäller,, som> under ett års förlopp icke begagnats i någon Mästares arbete eller egde annat laga försvar , måtte såsom andre försvarslöse personer behandlas,, samt deras Gésällbref under sådane förhållanden icke anses medföra rättighet till vidare kringvandring; samt Pehr Pettersson vidare föreslagit följande stadganden: att det skulle åligga Mästare, som från utrikes ort införskrifva Gesäller, alt vid den öfverenskomna legolidens slut dem till sin hemort återsända; att det borde ligga Gom merce-Gollegii samt Magistraternes och Skrå-Embetenas vårdnad’ å , att ingen utlänning måtte till Svensk Mästare antagas; samt slutligen,, att hvar och en,, som i trenne: Sr varit Gesäll, måtte ega rättighet att blifva borgare, då lian uppfyllt hvad Lagen honom ålagdt, hvadan allt accord om rättigheters hyrande borde strängligen förbjudas.

Utskotten, som tillika tagit kännedom af de vid remisserna af motio-nerne uti de resp. Stånden gjorde tillägg och erinringar, hafva funnit detta vigtiga ärende kräfva en serdeles uppmärksamhet. Det lärer nemligen be-klagligtvis icke kunna bestridas, att den frihet, Skrå-ordningen medgifvit Gesäller, att obehindradt af bestämda arbetstider söka och antaga arbete, hvarmed egentliga afsigten varit att bereda deras egen förkofran i arbetsskicklighet samt spridandet deraf, blifvit i hög grad missbrukad samt urartat till verkligt sjelfsvåld. Man torde dock icke böra helt och hållet lägga Skrå-ordningen detta missbruk till last, efter som den innehåller åtskilliga föreskrifter, att förekomma så kallad spatsergång samt godtycklig uppsägning å Gesällernas sida, hvilka dock icke blifvit noga iagttagne. Det förekommer nemligen sannolikt, att Mästare mången gång funnit uträkning dervid att hålla deras arbetare på så rörlig fot, som möjligt, hvarigenom tätare ombyten och ömsesidig osäkerhet, till men för handtverkeriens uppkomst och idkarnes önskvärda stadga, kommit att inrota sig. De häraf upp-komne förderfliga olägenheterne för hela samhället ligga nu i öppen dager och hafva hlifvit allmänt öfverklagade i hela Riket. Sådane äro : det förhållande att arbetsföre Gesäller kringvandra landet hela åratal, utan att någorstädes hafva blifvit använde i arbete; att de esomoftast hvarken blifvit i mantal antecknade eller fullgjort beväringsskyldigheten; att de icke sällan besvära Rikets invånare med betlande, under hot och pockande; att de merendels, sedan arbetskraft och helsa under sådant kringströfvande blifvit förspillde, på ålderdomen falla barmhertighets-anstalterne till last, eller ock någon gång, efter det lättjan och okynnet tagit öfverhanden , öka antalet af uppenbara eller hemliga förbrytare. Då sålunda en samhälls-class utbildat sig, hvilken dock noga bör skiljas ifrån de mera stadiga och för framtiden omtänksamme Handtverksgesäller, som vanligen eftersökas på verkstäderne och hvarifrån Handtverks-Borgerskapet gemenligen förstärkes, lärer det i sanning möta svårigheter att utfinna några lämpliga medel , hvarigenom det öfverklagade onda må hejdas samt bättre utsigter för framtiden kunna öppnas. Lyckas man också till någon del derutinnan , lärer man likväl, tyvärr! få beräkna ett icke fåtaligt antal af nu kring landet vandrande Gesäller såsom ett öfverskott, hvilket är för handtverkerien alldeles onyttigt och med möda torde kunna återbringas till gagnelig verksamhet utan sannolikt, hvar pa sin ort, hemfaller till de allmänna barm-hertighets-inrättningärne.

De förslag, hvilka Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Bonde-Stånden, vid. i8a3 års Riksdags uppgjorde till ordning lör Hand tverkerien, äfvensom Borg n e-Slåndet vid i83o års Riksdag, och Kongl. Commerce-Gollegium sedermera år i836 utarbetat, innehålla åtskillige stadganden i förenämnde hänseenden, som Utskotten tagit i öfvervägande. Då Utskotten emedlertid icke kunna för deras del gilla den åsigt, att Gesäller böra ställas under Tjenstehjons-stadgan, hvarigenom de mera bemedlade dasser-ne möjligen skulle afskräckas ifrån att egna sina söner åt de industriela yrkena, samt den mera utbildade arbetsskickligheten underkastas allt för stort tvång och beroende, helst icke eller den i lag bestämda legotiden torde med Mästares och Gesällers ömsesidiga belåtenhet instämma, hafva Utskotten måst vara betänkte på annan föreskrift härutinnan, samt mera omfattande stadganden. Dessa hafva Utskotten trott sig finna uti det af serskil-de Committerade för fattigvårdens reglerande framlagde förslag, som till stor del grundar sig på den i flera främmande länder rådande lagstiftning i ämnet. Några smärre afvikelser hafva Utskotten tillstyrkt, hvilka torde af sig sjelfve rättfärdigas. Enär ock berörde förslag redan befinner sig i hvarje Ständs-ledamots händer, hafva Utskotten icke ansett erforderligt att upprepa de sakrikt utvecklade motiven till detta utlåtande, hvilka följ--aglligen åberopas.

På grund af hvad Utskotten sålunda anfört, tillstyrkes alltså att Rikets Höglofliga Sländer måtte hos Kongl. Majlt i underdånighet anhålla om utfärdandet af en allmän författning, hvarigenom åtskillige förhållanden, Mästare och Gesäller emellan, samt i afseende pä de sistnämndes skyldigheter kunde bestämmas, stödjande sig på följande hufvudgrunder:

dj Att Gesäll, som vistats inom Riket, men icke kan styrka att han-under sednast fortgångna sex månaders tid varit stadd i arbete hos Masta-re eller Idkare, skall, der est laga förfall ej kan styrkas, anses och behandlas såsom lösdrifvare;

Q Att på samma sätt med honom förfares, om han ej kan styrka att han, vid sednast förrättad mantalsskrifning, blifvit behörigen artmäld, äf-vensom att han, så vida han är beväringsskyldig, vid beväringsmönString sig inställt, hvarom bevis bör i vand ringsboken antecknas;

Derjemte hafva Utskotten ansett till ändamålet mest ledande om för resande Gesäller serskilda sä kallade vandringsböcker kunde inrättas i likhet med hvad flerestädes i främmande länder med framgång är vordet före" skrifvet, uppställde enligt nedanstående formulaire, och tillika innehållande nedan stadgade reglor, om hvilkas fastställande och kungörande till efter-lefnad. Utskotten likaledes hemställa, att Rikets Ständer behagade till KongL Måj:t framföra deras underdåniga önskan.

lormulaire.

Första sidan'.

Pass- eller Vandrings-bok, innehållande . . . . sidor, och utfärdad för . Gesällen ......... vid afresa från          ,

Andra sidan;

Innehafvarens Födelseort, Ålder, Längd, An sig te. Hår, Panna, Ögonbryn, Ögon, Näsa,

Kinder,

Mund,

Tänder,

Haka,

serskilda kännemärke,

Egenhändiga namnteckning.

Tredje sidan.

Innehafvaren .. ........har erhållit denna vandringsbok efter af-

lemnande af de i nedanstående ‘efterrättelser föreskrifna betyg, och har att ställa sig nämnda efterrättelser till noggrann åtlydnad.

N. . . . . • den ..... 18 . .

N. N.

(^Stämpel)

Gesäll, infödd eller utlänning, som inom Sverige utlärt, eller såsom Gesäll arbetat och önskar resa till annan ort, åligger att utlaga vandringsbok vid första resans anträdande.

2:0.

Vandringsboken, som gäller för hela den tid en Gesäll här i landet befinner sig på resan, är Gesällens enda pass. Med resande Gesäll, som saknar vandringsbok, förfares såsom med annan passlös resande.

3:o.

Till vandringsboks erhållande inställer sig Gesällen hos Magistraten i den stad, hvarifrån resan anträdes, uppgifve ort, dit han vill färdas, och aflemne afsked från den Mästare, Fabrikör eller Manufacturist, hos hvilken han utlärt eller sist arbetat, innehållande följande intyganden:

Dessa betyg böra i afskedsgifvarens närvaro bestyrkas af Embetets Ålderman eller Societetens Hufvudman, eller, der sådane ej finnas, af annan borgare.

4:o.

Till Gesäll, som icke kan framte de här ofvan omnämnda' intyg,. mS vandringsbok ej utgifvas.

5:o.

Samma dag Gesäll aflemnat ofvannämnde betyg, eller sist påföljande söcknedag, eger han att emot lösen, som ej får öfverstiga 3a sk. B:co, hos Magistraten utbekomma vandringsboken, bunden i varaktigt band, och försedd med de deri antydde upplysningar. Vid bokens emottagande teckne han inför den myndighet,, som densamma utfärdat,, sitlJ namn på antydt ställe i bokem

6:o.

Resan anträdes ofördröjligen och fortsattes utan! onödigt uppehåll den; kortaste vägen till lands eller sjöss, efter den resandes eget val.

7:0.

De,, hvilka det, enligt lag och författningar, tillkommer att hafva upp-sigt på resande,. ega> att af resande Gesäll fordra vandringsbokens uppvisande..                                                                    rr

8’0.

Vid genomresande af Stad,, inställe sig Gesäll hos- Magistraten samt der Embete eller Societet finnes hos Åldermannen eller Hufvudmannen, och uppvisa vandringsboken till påteckning. I händelse af vedérbörandes frånvaro ege GésälL att få' sådan; påteckning; hos Gästgifvaren.-9:0..

På den ort, dit resan ,, vid vandringsbokens uttagande eller vid ny resas anträdande, blifvit bestämd, uppvise Gesällen boken inom tjugufyra timmar efter ankomsten, i stad hos Magistrat, på landet hos Pastor eller Kronobetjent,. och intyge de uppvisningsdagen. Först när detta skett ege Gesäll att söka arbete, och hans aftal om arbete giltighet.. Tid dertill ege han fyra dagar;, efter bokens uppvisanda.

10:0.

Finner eller antager Gesäll icke arbete på den ort, dit resan blifvit bestämd, inom den i nästföregående punkt dertill lemnade tid, anmäle sig då', genast till; vandringsbokens påtecknande för resa till annan ort.

I KO.

Kan Gesäll erhålla arbete ,på någon annan ort, än den, dit hans resa, enligt vandringsboken, är bestämd, ege han alt sådant antaga, sedan behörig anteckning, enligt p:de punkten, föregått.

1 2:0.

Fabriksegare éller annan å landet bosatt och dertill berättigad person, som i arbete antager en Gesäll, bör, senast inom åtta dagar derefter , göra anmälan derom hos Pastor och närmaste Kronobetjent, samt antagandet genast antekna i Gesällens vandringsbok.

13:o.

När resande Gesäll träder i arbete, aflemne han alltid sin vandringsbok, emot qvilto, om så åstundas, åt den, som honom i arbete tager. Efter arbetstidens slut ege han att genast återfå vandringsboken, hvari den, som hans arbete begagnat, anteckne, huru länge Gesällen hos honom arbetat., samt huru han sig derunder förhållit.

14:0.

Då Gesäll arbetat på någon ort och vill derifrån afresa , hör han inställa sig hos Magistraten i stad , eller hos vederbörande Kronobetjent på landet, försedd med de betyg, som, enligt tredje punkten , erfordras för vandringsboks erhållande, och hlifve hans afsigt, jemte bestämmelseorten, kostnadsfritt antecknad i vandringsboken. Denna anteckning gäller såsom pass för ny resa.

15:o.

Allt tiggeri vare resande Gesäll strängligen förbjudet; men skulle han det oagtadt tillåta sig sådant, ege den, af hvilken han tigger, ätt fordra vandringsboken och deruli förhållandet anteckna. Vid en sådan anteckning bör den, som gör densamma, tydligen utsätta namn och yrke samt stället och dagen, då tiggeriet skedde.

.                                  r6:o.

Med resande Gesäll, som tigger, förfare ortens Myndigheter i öfrigt, enligt gällande Författningar mot tiggeri.

17:0.

Blifver Gesäll för andra gången beträdd med tiggeri, då fråntages ho

nom nom vandringsboken af vederbörande Myndighet i siad och på landet, och behandlas han derefter såsom lösdrifvare.

i8;o.

Alla i vandringsboken tecknade intyg böra, för att anses giltiga, vara egenhändigt underskrifna och alla Embets-myndigheters bekräftas med Em-betets sigill (svartstämpel). De i dylika betyg förekommande numertal gälla endast, då de utskrifvas med bokstäfver.

ig:o.

Förfalskningar i vandringsbok straffas, enligt allmän Lag, såsom annat förfalskningsbrott.

20:0.

Vill Gesäll, efter återkomsten till den stad, der han sin vandringsbok uttagit, återbekomma de vid samma tillfälle aflemnade betyg, vare det honom icke förvägradt, sedan betygen blifvit öfverkorssade och i vandringsboken antecknats, alt han dem återfålt.

21:0.

Blifver vandringsbok så fullskrifven, att endast sista sidan återstår, ege ännehafvaren att anmäla sig om utbekommande af en ny, hos närmaste Magisirat, som å den gamla bokens sista sida intyge , att ny bok blifvit utfärdad, och å den nyas första oskrifna eller otryckta sida , att boken utgör fortsättning af en äldre, samt, i bägge, dagen, då förnyelsen egt rum. Den .gamla boken annulleras medelst ett tvärstreck öfver hvarje sida.

22:0.

Gesäll, som rest på sitt yike och vill blifva Mästare, bör vid ansökningen derom bifoga alla sine vandringsböcker; och ege vederbörande att vid pröfning af skälen för ansökningen äfven fästa afseende på vandrings-böckernas innehåll.

Igenom hvad Utskotten sålunda föreslagit, anse sig Utskotten hafva fullständigt besvarat, hvad de meddeldte molionerne hufvudsakligen åsyfta, och lärer, hvad om mästerskaps vinnande eller uteslutande derifrån för-öfrigt uti Pehr Petterssons motion anföres, vara (ill fullo besvaradt igenom Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 3g , i afseende på näringsfriheten.

Stockholm den 3o November 1840.

Bih. till R. St. Prot. 1840. J Sami. 2 Afd. 6.te Haft.                    2

Reservationer.

Af Herr Contracts-Prosten Gumcelius: ”Emot föreskriften i g:de punkten af ofvanstående. förslag, att Gesäll, inom a4 timmar efter ankomsten, skall på landet hos Pastor eller Kronobetjent uppvisa sin vandringsbok och erhålla deras intyg om uppvisningsdagen, får jag, hvad bokens uppvisning hos Pastor beträffar, mig reservera. Åtgärden är så rent al polis-natur, att det synes vara både ändamålsenligast och lämpligast, att pi esteiskapel hån denna nya, för deras embele fremmande, befattning befrias.”

Häruti instämde Herr Friherre Krcemer, Herr Biskop Butsch, Herr Dom-Prosten Elmgren, Professoren Grafström, Lector Laurenius, samt Prostarne Bergqvist, Örnberg och Lalin.

Af Riksdags-Fullmägtigen Zetterberg från Stockholms Län: 'Mot Utskottens förslag till stadgar, i afseende på Gesällers kring vandi ande, får jag anmäla min reservation. Gillande principen, anser jag likväl Utskotten haf-va gått alldeles för långt i reglementerande, b varigenom Författningen, t stället för alt göra nytta, skall eluderas och röna lika öde med andra sådana Författningar, hvilka efter några år öfverlemnas åt glömskan.

N:o 23.

Ank. till Expv Utsk. d. >4 Decembn:, kl. 7 e. n».

Betänkande, i anledning, af väckte frågor om förändring i skyldigheten att bygga och underhålla vägar och broar..

Under yrkande af lindring i den hitintills jordbruket ensamt tryckande bördan af väghållnings-besväret och detsammas jemnare fördelande, halva inom Riks-Stånden blifvil väckte följande, till Utskotten remitterade,. mo> tioner, nem ligen:

1:0 Af Herr Munck af Rosenschölcl, Nils Rudolf: alt väg pen 11 ingår måtte stadgas på de allmänna vägar, som äro svårast alt underhålla.

3:o Af Herr Doctor Moren: att vägbyggnadsskyldigheten måtte öfver-flyllas från jorden till allmän bevillning eller allmänna bidrag, så att icke jorden ensam, utan alla näringar, alla medborgare-classer komme att taga del uti underhållet af en inrättning, som för alla är behöflig. Ingen rubbning uti nuvarande förhållanden behöfde, efter motionärens tanke, derföre ske, ingen generande, knappt någon märkbar nyhet införas. Samma jord, som nu vägarna bygger, eller den närmast belägna , skulle fortfara att vä-garne bygga, men emot billig ersättning af allmänna medel. Rikets lagstiftning ålåge alt gifva den allmänna anordningen, bestämma vägarnes gra-dering och ersättningen för hvarje grad, samt anslå en måttlig summa till understöd för de Län, hvilka möjligen vore eller blefve betungade öfver sin förmåga. Länen sjelfva åter kunde, såsom redan sker med Curhus-medlen, pröfva behofvet och besluta afgiftens belopp. Tillsynen öfver vä-garne forlfore oförändrad , debitering och uppbörd förrättades af vanliga tjenstemän i vanlig ordning, liqviden skedde vid krono-räntornes erläggande, genom afkortnipg. De Län, hvilka icke mägtade hjelpa sig sjelfva, finge hos Kongl. Maj:t i underdånighet söka understöd utur den afsatta fonden. Jordbrukets börda vore i allmänhet lättad, månget hemman tillskyndades en hittills saknad förljenst, hindren för rörelsens och industriens framgång undanröjdes, och beskattningen blefve i denna del jemnad efter fordringarne af rättvisa och billighet.

4;o Af Herr Langenberg :

a^) Att alla egentligen resande, som färdas med gästgifveriskjuls, måtte åläggas betala en väg-gärd af 2 å 4 sk. B:co milen per häst, som erlägges vid hvarje skjutsombyte för den våglängd, som skall befaras, uppbäres af Gästgifvaren mot skäligt arfvode af omkring 6 proc., controlleras efter dagboken af Kronofogden samt insättes i Länets Landt-Ränteri;

by Alt de, som transportera foror, skola erlägga en afgift af 2 sk. per lass på milen för en häst;

5:o Af Henric Hansson från Elfsborgs Län: att resande, som begagna gästgifveriskjuls, skola erlägga en afgift af några skillingar per mil, som Gäst-gifvarne skulle uppbära och en gång om året redovisa, Lill fördelning hä-radsvis på de väghåflningsskyldige.

6:0 Af Lars Larsson från Elfsborgs Län: alt antingen en lämplig er-sätlning af Statsmedlen måtte anslås till lättnad i väghållningsskyldigheten, att fördelas i mon af väghållningens svårighet; eller ock helst, att motsvarande lindring uti hemmanens bevillning efter 2:dra Artikeln måtte jordbruket förunnas.

7:0 Af Johan Olof Dahlberg: att underhållsskyldigheten af vare sig lands-, härads- eller socknevägar icke må betunga jordbruket ensamt, utan tillika fördelas på alla skattlaggda verk, såsom bruk, qvarnar, sågar, m. fl. inrättningar.

8:0 Af Eric Andersson från Stora Kopparbergs Län: alt grufvu-egar« måtte åläggas, efter grufvornas innehafda värde, deltaga i vintervägars underhållande.

g:o Af L,ars Pettersson från Blekinge Län: att Lotshemmans frihet från deltagande i underhåll af allmän landsväg måtte upphöra.

10:0 Af Jöns Ersson från Vermlands Län: att skyldigheten att bygga och underhålla lands- och häradsvägar måtte hädanefter bestämmas efter det värde, som åtföljer jord, bergs-, jern-, qvarn- och sågverk m. m., blif-vit dessa lägenheter åsatt eller framdeles kan åsättas i och lör bevillnings utgörande.

11:0 Af Peter Jonsson från Calmar Län: att det vite 3 R:dr 16 sk. B:co, som Konungens Befallningshafvande stadgat, utom böter efter Lag, för den, som icke hade sina vägstycken, så väl vinter- som sommartiden, i lag-gildt stånd, måtte i allo upphäfvas; och att Krono-åklagare icke måtte ega att göra åtal i något fall, innan Fjerdingsmannen förut den väghållnings-skyldige om fullgörande af sin pligt påmint; hemställande motionären, att Länsman måtte ensam vara åklagare i alla de delar, som röra vägunder-hållningen.

Dessa framställningar hafva Utskotten tagit under öfvervägande, dervid Utskotten- jemväl inhemtat, det till en del enahanda förslag varit vid föregående Riksdagar väckte utan att vinna Rikets Ständers bifall. Hvad mo--tionäreme nu i den generela frågan om väghållningen andragit, låter hänföra sig till tvänne alternativ: antingen att väghållningsskyldigheten skall fullkomligen skiljas från jordbruket, för hvilket fall vägpenningar, väghållningens läggande på allmänna bevillningen och dess verkställande genom enlreprenad-auclioner blifvit föreslaget; eller oek att väghållningsbesväret måtte fördelas på jorden efter förändrade grunder, i hvilket afseende yrkats, det Bevillningsvärdet måtte utgöra grunden för deltagandet, samt att bruk, qvarnar, sågar, med flere sådane inrättningar och lägenheter, måtte efter sitt värde i väghållningsskyldigheten ingå.

Hvad beträffar väghåliningsskyldighetens fullkomliga skiljande från jorden, så hafva motionärerne sjelfve icke kunnat för sig fördölja, att deremot förekomma flere vigtiga betänkligheter, och Utskotten kunna icke tillstyrka en sådan åtgärd. Ända ifrån äldsta tider har denna skyldighet ålegat jorden, enligt den enkla rättsgrund, att den, som njuter en fördel, äfven måste vara underkastad det dermed förknippade besvär. Vägarne voro nemligen i början endast jordegarne till nytta och för dem behöflige; det kunde följagtligen icke komma i fråga annat, än alt vägarne också skulle af dem anläggas och underhållas. Med odlingens framskridande har väl en förändring häri uppkommit och många andra än jordegarne begagna nu vägarne; men föi hållandet är dock ännu så till vida detsamma, alt jordegarne hafva förnämligaste nyttan och behofvet af dem; ty, huru talrika än de resande må i senare tider hafva blifvit, är deras antal icke dess mindre en obetydlighet i jemförelse med den trafik å vägarne , som eger rum genom Rikets hela jordbrukande befolkning; och hvad varu-transpor-ten beträffar, är det klart, att, då jordbrukets alster utgöra den ojemförli-gen största delen af Rikets hela produclion, och landtmannen , genom sin långt öfvervägande talrikhet framför öfrige samhälls-classer, också är den ojemförligen störste consumenten af varor, jordegarne äfven ur denna synpunkt måste hafva största nyttan och behofvet af vägarne. Men principen, att den, som förnämligast har behofvet och njuter fördelen af en sak, äfven måste vidkännas thy åtföljande kostnad och tunga, ligger till grund för utgörandet af flere andra allmänna besvär. Sålunda åligger hus- och jord-egare i stad alt ensamme underhålla gator och vägar, ehuru desamma af ojemförligt flere begagnas: Tingshus och åtskillige andra byggnader skola bekostas af'hemmansegare i häradet eller socknen, oagtadt t. ex, Tingshuset är till nytta för hvar och en, som, fastän icke hemmansegare inom häradet eller ens häradsbo, har angelägenheter alt der yid domstolen bevaka. Samma grund, som bestämde sliflarne af våra äldsta lagar att vid jorden binda skyldigheten alt rödja och undeihålfa vägar och broar, qvarstår såled-s ännu , och om man icke kan bestrida rigligheten deiaf, saknar man ock , efter Utskottens tanka, allt skäl att befria jorden från denna skyldighet. Men Utskotten hafva ännu ett annat skäl att afslyrka en sådan åtgärd, och del är afseendet på svårigheten, om icke omöjligheten, att i vårt land underhålla vägarne annorledes, än genom det hittills gällande stadgandet , alt väghållningen är en servitut å jorden. 1 andra länder med tät befolkning, liflig handel och rörelse, betydlig national välmåga och, till följd af allt delta, en frisk omsättning af bytesmedlet, penningen, der kan Staten besörja väghållningen och i skatter af folket upplaga de summor , som derliil erfordras. Men hos oss, der befolkningen är glest spridd öfver en vidsträckt yta, handeln utan liflighet, industrien nästan i sin linda, omsättningen trög och bristen på penningar sådan, att hvarje contant utgift kännes tryckande — hos oss skulle det vara på en gång nästan overkslällbai t att göra väghållningen till en Statens angelägenhet, och tillika skadligt att förvandla natura-praeslationen af väghållningen till en contant penningskatt, hvilken, till följd af sakens natur, ändå alltid skulle komma att till det mesta utgå af jordbruket och tyngst trycka derpå.

Men om väghållningsskyldigheten sålunda hvarken bör eller kan skiljas från jorden, återstår alt taga det andra alternativet i betraktande och undersöka, huruvida en fördelning af delta jordbrukets onus, efter andra än nu gällande grunder, kan lämpligen åstadkommas och medföra den åsyftade verkan att lindra bördan af väghållningen.

I likhet med andra af jorden utgående praestationer, har väghållningen af ålder besti idts efter hemmantalet. Denna grund för deltagandet i allmänna bördor kan, vid den stora skillnaden i hemmanens godhet, idke undgå att nu synas medföra en stor ojemnhet i beskattningen, och all vid elt flygligt betraktande anses obillig. Delta är dock mera skenbart än verkligt. Hemmanen voro otvifvelaktigt vid mantalets åsältande jemnlika i godhet, och olikheten har sedermera under tidernas lopp uppkommit genom odling eller andra förhållanden, som, då jorden ingick i mantal, hvarken kunde förutses eller bestämmas; men på samma gång har förhållandet också jemnal sig derigenom, att hemmanens värde blifvit olika, och det bättre hemmanet i enskilda transactioner, äfvensom i allmän bevillning, representerar elt större Capital. Tages detta i beräkning, torde den förmenta obilligheten till stor del försvinna. Utskotten medgifva dock, alt den verkligen förefinnes, då i en gammal bygd ny väg anlägges, i hvilket fall billigheten kunde synas fordra, att fördelningen af väghållningen skedde efter hemmanens relativa värde, icke efter mantalet; men vinsten deraf vore icke dess mindre endast ögonblicklig, då samma öfverklagade ojemnhet och o-hillighet äfven i detta fall uppstode genom h varje uppkommande forändring i det hemmanens relativa värde, som låg Lill grund för den ursprungliga vägdelningen.

Att, såsom en motionär föreslagit, bestämma vägbållningssk yldighelen efter jordens bevillningstaxering, tyckes visserligen vid första påseendet vara mest öfverensstämmande med rättvisa; men, utom det att Bevillnings-taxe-ringen också är ganska ojemn, i det att en del hemman äro uppskattade till deras verkliga och naturliga värde, andra åter vida derunder, förekommer härvid, att, om denna grund skulle antagas för väghållningsskyldighetens fördelning, måste i och med detsamma också vitsord gifvasden, som skifta vill, och för h varje förändring i taxeringsvärdet skulle man kunna få en ny vägdelning med thy åtföljande kostnader, hvaraf jordegarne skulle komma att betungas vida mer än af någon efter hemmantalet ålagd väghåll-ningsskyldighet. Sjelfva den första öfvergången till denna princip kunde icke undgå att redan medföra dryga kostnader; och den fördel, jordegarne deraf möjligen kunde å ena sidan hemla, skulle å den andra mer än uppvägas af derifrån oskiljagliga olägenheter. Utskotten anse, på grund häraf, att, ehvad anmärkningar med eller ulan skäl må göras emot hemmantalet, såsom grund för väghållningen, någon annan mera lämplig, mera enkel, rättvis och billig, icke står att utfinna; att följaktligen en fördelning af väghållningen efter andra, än nu gällande grunder, hvarken kan lämpligen åstadkommas, eller skulle medföra den åsyftade fördelen. Då hemmantalet dessutom, såsom vägdelningsgrund, har den dubbla förtjensten af uråldrig häfd •cb oföränderlighet, hvilket icke är någon ringa fördel, enär rubbning i bestående förhållanden sällan undgår alt medföra menliga följder, kunna Utskotten icke annat än tillstyrka ett ovilkorligt bibehållande af denna grund.

Härigenom hafva Utskotten hufvudsakligen besvarat de om förändring i väehållningsskyldighelen gjorde framställningar.

I afseende på det af Herr Doctor Morén framställda förslag, som innefattar en förmedling af de här ofvan granskade alternativ, åsyftande att bibehålla väghållningsskyldigheten vid jorden, men bereda lättnad deri genom vissa ersättningsbelopp af allmänna medel, få Utskotten, utöfver hvad redan blifvit yttradt, anmärka, att verkställigheten af de åtgärder, motio* nären ifrågaställt, möter nästan oöfvervinnerliga svårigheter. För alt Rikets lagstiftning skulle kunna fullgöra det åliggande, motionären ansett den ega, ”att gifva den allmänna anordningen, bestämma vägarnes gradering och er-"sättningen för hvarje grad, samt anslå en måttlig summa till understöd for ”de Län, hvilka möjligen voro eller blefve betungade öfver sin förmåga”, är det klart, att det erfordrades en föregående, hela Riket omfattande, undersökning af dessa förhållanden. Huru vidlyftig en sådan undersökning måste blifva, är lätt att fatta; och nästan med visshet kan förutses, att,, med de otaliga skiljaktighelerna, som måste förekomma ifrån Enonläkis till yttersta udden af Skåne, och med omöjligheten alt komma till rätta med en gradering af alla vägarne i system, denna undersökning aldrig skulle kunna bringas till slut. Hvad genom anställandet deraf skulle åstadkommas, vore åtminstone problematiskt, men en dryg kostnad vore säker, och det slags provisoriska tillstånd, hvari väghållningen skulle komma att befinna sig under den tid, ifrågavarande undersökning pågick, skulle hvar-ken för vägarne eller de väghåklningsskyldige vara på något sätt gagneligt. Af dessa skäl anse sig Utskotten icke eller kunna å ifrågavarande förslag tillstyrka något afseende; och gäller livad Utskotten har anmärkt, äfven det med Doclor Moréns likartade, ehuru icke lika utförda förslag, som blifvit af Lars Larsson från Elfsborgs Län framställdt.

Bland medel, som blifvit föreslagne till lättande af jordbrukets besvär af väghållningen, har upptagande af vägpenningar omfattats af flere motionärer, och Utskotten böra således deråt egna en serskild uppmärksamhet. Det är bekant, att i flere främmande länder vägpenningar erläggas, och derifrån har sannolikt tanken på införandet deraf äfven hos oss blifvit hem-tad. Förhållandena i dessa länder äro dock, såsom förut blifvit anlydt, för mycket olika våra, för att deras inrättningar skulle kunna här på samma sätt begagnas. Väghållningen är der ett Statens bestyr, och det kan derföre måhända vara ett lämpligt beskattningssätt att genom afgifter af de trafikerande indrifva medel till vägarnes underhåll. Man klagar emedlertid med skäl öfver det uppehåll och hinder, som rörelsen lider genom dess» vid hvarje mil varande uppbörds-contoir, och ehuru denna beskattning kännes mindre tryckande, emedan tillgången på penningar är i dessa länder tillräckligt stor, hyser man likväl en temligen allmän önskan., att denna afgift måtte försvinna. Framställningarne om upptagande af vägpenningar äfven här i Riket skilja sig i tvänne serskilda förslag, det ena: att sådan afgift skulle erläggas endast af resande., som färdas med gästgifvare-skjutsä

och

och det andra: alt alle, som fäidas å vägarne, skulle densamma vidkännas, ehuru efter lägre taxa för varu-transporlen. Hvad det förra beträffar, eller förslaget att blott resande skulle med vägpenningar belastas, så hafva Slats-samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten i deras afgifna Betänkande N:o 62 redan öfver denna fråga sig yttrat, i anledning af en till Slats-Utskotlet remitterad motion i samma ämne; och Utskotten, hvilka i öfrigt dela de i nämnde Betänkande framställde äsigter , behöfva sades icke här något vidare utlåtande deröfver meddela. Hvad åter angår det andra eller Herr Langenbergs förslag, att alla, som färdas å vägarne, skulle erlägga vägpenningar, så anse Utskotten att derigenom skulle uppkomma ett, mera än de fordna landt-tullarne förhatligt, för den inre rörelsen hämmande, band; och uppbörden skulle blifva på en gång ganska kostsam och saknande möjlig controll. Men denna inrättning skulle jemväl hafva en annan verkan , som förtjenar den högsta uppmärksamhet. Om man antager, att genom väg-penningarne verkligen kunde inbringas tillräckliga medel för väghållningens bestridande, så har man derigenom endast åstadkommit den förändring, att jordegarne få med contante penningar bekosta väghållningen , då de förut verkställt den genom arbete och natura-praestationer, hvarföre de icke haft någon direct penninge-utgift. Att detta skulle blifva resultatet är gifvet, då, med ringa undantag, vägpenningarne komma att af landtmanna-rörelsen incasseras; och att detta icke vore något fördelagligt resultat, behöfver ej bevisas, då man känner, huru svårt landtmannen i gemen har att anskaffa penningar för redan förevarande contanta utgifter, och huruledes han för utskylder ech tjenstefolks löner redan är nödsakad att i otjenlig tid och för låga pris afyltra sina producter. Men om äfven icke penningebristen vore ett skäl emot anstaltens införande, ulan afgiften kunde med lätthet erläggas, hvad vore med densamma vunnet? Det vore alt, såsom ordspråket lyder, taga ur den ena handen och lägga i den andra , då jordegaren sjHf utger den penning, hvarmed hans eget arbete sedermera betalas, och hela vinsten vore—■ en onödig omgång och en rad af uppbördsmanna-befattnin-gar med thy åtföljande kostnader och förluster; en vinst, hvilken Utskotten finna på intet vis önskligt alt åt fäderneslandet bereda , och som Utskotten sålunda, genom afstyrkande af de om vägpenningars införande framställde motioner, måste, så vidt på Utskotten ankommer, söka alt afböja.

Hvad beträffar en del motionärers yrkande, alt bruk, qvarnar, sågar m. fl. sådana skatllagda verk och inrättningar målle uti väghållningen deltaga, så måste medges, det en viss billighet synes ligga till grund derför, Bill, till B. St. Prot. 1840- 7 Sami. 2 Afd. 6‘.te Haft.                        3 alt grufvor, hyllor, bruk och andra fabriks-inrättningar borde i väghållningen deltaga, helst vägarne genom deras körslor ganska mycket förderfvas. Men Utskotten anse, lika med Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten vid de båda senaste Riksdagarne, den befrielse från väghållning, som dessa verk och inrättningar alltid egt, icke kunna, ulan kränkning af eganderätten, dem berofvas; och då dessa inrättningar äro af en så obeständig natur, alt de, i följd af förändrade conjuncturer, kunna till och med alldeles försvinna, och åtskilliga af dem på sådan grund, dels genom i senare lider meddelade beslut blifvit uttryckligen förklarade för lös egendom, dels af ålder varit så ansedde, skulle deras deltagande i väghållningen utgöra ett enstaka undantag från en allmän princip, som Utskotten icke kunna tillstyrka. Hvad serskilt qvarnar och sågar vidkommer, så äro de i allmänhet icke att betragta annorlunda, än som för orternes behof erforder-lige anläggningar, hvilka sjelfve icke lemna någon product, men dit jordens alster föras till förädling för landtmannens eller producentens egen räkning; och det skulle således vara orättvist att med väghållning dem belasta, då de blott medelbarligen hafva nytta af vägarne och i öfrigt för sine för-moner blifvit i förhållande dertill skaltlagde.

Hvad Utskotten här yttrat i afseende på eganderätten, gäller naturligtvis äfven såsom skäl för Utskotten att afstyrka bifall till de speciella förslag, som blifvit väckte af Eric Andersson från Stora Kopparbergs Län och Lars Pettersson från Blekinge Län: att grufvuegare måtte åläggas deltaga i vintervägars underhåll, och alt Lotshemmans frihet från väghållning måtte upphöra; och anse Utskotten hvad Petter Jonsson från Galmar Län föreslagit, i afseende på upphäfvande af ett utaf Konungens Befallningshaf-vande i Länet stadgadt vite af 3 R:dr 16 sk. B:co för försumlighet i väghållningen, äfvensom rörande Krono-åklagares rätt i sådane mål, icke böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, enär stadgandet af vitet är en sak, hvartill Konungens Befallhingshafvande, såsom polismagt, ofelbart varit» på grund af Kongl. Maj:ts Girculär-Bref den ro Mäj i8i5, berättigad, och någon inskränkning i allmänna åklagares rätt och skyldighet icke kan. för ett serskildt fall af denna beskaffenhet lämpligen komma i fråga.

Stockholm den 3o November i84p.

Reservationer.

Af Herr Ekholm: "Jag skulle för min del hafva önskat , det dé sammansatta Utskotten egnat detta ämne en annan behandling, så att åtminstone alla resande, !ivilka icke bevisligen vore stadde i tjenste-ärenden eller begagnade egna hästar, förpligtades att å gästgifvaregårdarne erlägga en mindre afgift till vägarnes underhåll, hvilken lör de resande icke kunde komma alt förefalla serdeles betungande, men hvaraf likväl på hvarje ställe en fond skulle kunna bildas till vägarnes lagning stalionerne emellan , och hvaraf förvaltningen icke eller torde blifva mycket invecklad, men skulle i betydlig mon kunna lända till lindrande af vägbyggnadsskyldigheten; och har jag så mycket mindre ansett mig böra undertrycka denna min serskilda mening, som jag i allmänhet håller före, att lindrandet af jordbrukets in-directa skattebördor bör föregå all annan skattejämkning/’

Härmed förenade sig Herr Aminoff, samt

Riksdags-Fullmägtigen Zetterberg från Stockholms Län, hvilken der-jemte tilläde, det han äfven reserverade sig mot Utskottens förslag att fritaga bruks- och qvarnegare m. fl., från skyldighet att underhålla väg, troende att just dessa verk och inrättningar draga mesta nyttan af goda och farbara vägar.

Häruti förenade sig till alla delar Riksdags-Fullmägtigen Matts Pehrs-son, jemväl från Stockholms Län.

N:o 24.

Ånk. till Exp. Utsk. den i4 December-, kl. y e. m.

Betänkande i anledning af väckt fråga om fri tångtägt ä hafs-stränderna.

Ifrån det Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskotten blifvit remitterad en af David Andersson från Hallands Län ingifven motion, deruti blifvit yrkad fri och obehindrad rättighet till hemtande af tång ifrån hafssträn-derna. Enligt motionärens förmenande, kunde icke bestridas, att hafvet är en allmänning, som eges af landet, hvars inbyggare således hade lika rätt till den afkastning, samma allmänning omedelbarligen lemnade, eller det hafsjögräs, som inflyter och till gödningsämne begagnas under namn af hafs-tång. Emedlertid, ehuru tydlig och klar denna sak syntes vara, hade likväl åboerne ä kusthmman ansett sig, i följd af sina hemmans läge närmast hafvet, berättigade till ett herravälde öfver hafsstranden samt hafveis ome-delbara afkastning, och ville icke lemna rum för aflägsnare hemman alt sig af samma förmon begagna, h varför de ock stundom föiskaff.t sig domstolens for bud emot all långhemtning från stranden af andra än dem, hvil-kas egor gränsa närmast intill stranden. Delta, i motionärens tanka, orättvisa förhållande, vore af de skadligaste följder för jordbruket, som i ett magert land gick i mistning af det dyrbara gödningsämne, hafs-lången bildar, och hvaraf vågorna ofta införa ofantliga massor, som, i saknad af arbetsstyrka hos kuslhemmanens åboer, blifva utan nytta liggande der de af vågorna uppkastats, eller ock, hvilket ej sällan inträffar, vid förändrade vindar af vågorna åter bortföras. Dessutom då i den ort, h varifrån motionären vore Riksdagsfullmäglig, hemman, utan afseende om de äro vid hafskusten belägne eller icke, hade sig ålagdt alt, till hämmande af flygsandens vidare spridande, påfylla eller täcka sandfälten med lång, såsom det ändamålsenligaste täckningsämnet, vore rättigheten till fri tånglägt så myckel billigare, som kusthemmanen närmast och väsendtligast droge fördelen af det arbete å flygsandsfällen, hvari de af Häradsboerne bisprungos. Motionären påkallade således Ståndets och Medståndens medverkan till vinnande af en fri och obehindrad rättighet till tånghemtning från hafsstränderne samt till följd deraf ett upphäfvande af de redan af domstolarne meddeldte vitesförbud och tillstånd för allmänheten, alt å de kuster, der allmänna vägar till stränderna icke äro alt tillgå , ulan endast så kallade byvägar för strand- eller kusthemmanens enskilda behof äro utstakade, sig deraf begagna, mot åtagande skyldighet att i underhållet af dessa vägar dein ga.

I denna framställning hafva Olof Lindbäck och Bengt Gudmundsson, jemväl från Hallands Län, deltagit, den senare likväl i så målto skiljagtig, att han yrkat utfärdande af ett allmänt stadgande om rättighet till fritt af-hemtande af tång från hafsstränderna för alla dem, hvilka hafva sig ålagd skyldighet att stänga kring flygsandsfält och planterhagar, eller ock att jord-egarne vid kusten måtte åläggas stänga och underhålla stängseln kring planterhagarne och flygsandsfälten , samt öfrige hemmansegare dertfiåu befrias.

Utskotten hafva, vid behandling af delta ärende, inhemtat , hurusom framställningar af enahanda beskaffenhet blifvit ända ifrån år 182.3 vid hvarje Riksdag gjorde och af Rikets Ständer hvarje gång ogillade, uppå de af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollet vid i8a3 års Riksdag för dess utlåtande i ämnet anförde och af förenade Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskotten vid de senare Riksdagarne åberopade skäl, att, ehuru något serskildl stadgande icke funnes för bestämmande af dispositionsrätten öfver den bafs-tång, som på bafsslränderne af vågorna uppkastas; likväl och då, enligt 48 Gap. 2 §. Missgernings-Balken, hvarjehanda fynd, hvartill egare ej finnes, tillhörde jordegaren ensam , så vida han detsamma sjelf hittat; floltholme, i stöd af 12 Cap. 4 §• Jorda-Balken , tillfölle den, som honom vid sitt land fästade; i öfrigt med naturlig billighet instämde, att den, som å sina egor droge en last, såsom fallet var , när hafs-tång å odlade egor uppflöt, äfven finge deraf hemta möjlig fördel; och slutligen, med undanlag af seiskildl bestämda händelser, icke någon kunde vara förbunden att å sina egor hålla väg för andra; måste det anses vara stäldt utom all fråga, att i allmänhet endast strandegare hade rätt till upphemt-ning och begagnande af den hafs-tång, som å stranden uppdrifves; men, om, genom lagligen slutad och fastställd öfverenskommelse, eller af behörig embelsmyndigbet meddeladt laga kraftvunnet beslut, eller på hvilket annat lagligt sätt som helst, egaren af något ej till hafsstranden glänsande hemman blifvit förklarad berättigad att å andras egor hemta hafs-tång, vore sådant ett serskiidt fall, der hvar och en med begagnande af de medel, allmänna lagen anvisade, kunde göra sin rätt gällande, utan att sådant genom en speciel Författning kunde ell< r borde bestämmas.

Utskotten dela den åsigt, som legat till grund för Rikets Ständers, vid trenne föregående Riksdagar, fattade b slut, och då Utskotten sålunda ansa rättigheten till den bafs-tång, som å land uppkastas, i allmänhet uteslutande tillhöra strandegaren, kunna Utskotten icke understödja det framställda yr< kandel af fri och obehindrad lältighet för en hvar att hafs-tång ifrån stranden afhemta, ehvad fördelar jordbrukarne i orten än kunde deraf skörda. Och hvad beträffar förslaget om rättighet till fri tångtägt för dem, h vilka hafva sig ålagd skyldighet att hägna omkring flygsa ndsfäl ten, så finna sig Utskotten icke eller kunna detsamma biträda, enär en sådan frihet ofelbart skulle medföra mångfaldigt intrång i strandegarens rätt och cont rollen å hafs-tångens användande till det föregifna ändamålet vore nästan omöjlig. Utskotten afstyrka således bifall till de härutinnan gjorda framställningar, men hemställa, i likhet med de förenade Utskotten vid 1828 års Riksdag i deras senare Betänkande N:o 29,

att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i jNåder anbefalla vederbörande embetsmyndigheter att i alla de delar af Riket, der tillfälle till tångtägt egde rum, och en reglering af behofvet påkallades, söka tillv ägabringa vänliga dfverenskommelser, hvarigenom, utan inskränkning i någons lagliga rätt, möjligheten att få begagna ifrågavarande för jordbrukets framgång nyttiga produet, kunde beredas äfven för de jordegare, hvilkas hemmans områden icke sträckte sig till hafsstranden.

Stockholm den 3o November 1840.

N:o 25.

Ank. till Exp. Utsk. den December, kl, 7 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion angående föreskrifters meddelande i af seende pä husesyner å klockarebohl.

Hos det Hedervärda Bonde-Ståndet har vice Talmannen Per Ericsson uti ingifven och till Lag-Utskottet remitterad motion anfört, att, genom Kongl. Brefvet den 17 November 1748, samt Resolutionen uppå Prester-skapets besvär den ig Januari 1757,    8, väl vore sladgadt, det ”husesyn

å kapellansbohl å landet, vid skeende ombyten, eller då eljest nödigt pröf-■yas, skall förrättas af Häradshöfding med Nämnd, hvarvid den husbyggnad, som i 27 Gap. 3 §. Byggninga-Balken räknas för tre års byggnad , gäller för fem års; äfvensom att de, hvilka sådane husesyner förrätta , icke mera än å militär-boslällen måge begära eller emottaga arfvode derför , med undantag å de orter, der serskilda stadfästade föreningar härom finnas”; men att motionären veterligt icke vore föreskrifvet, af hvem och på hvilkens bekostnad syner å klockarebohl skola ske, hvilket motionären ansett som en brist, den der borde afhjelpas, och fördenskull hemställt , att behörigt Utskott måtte taga detta ärende till laglikmätig behandling.

I anledning häraf och då Lag-Utskottet ansett sig böra i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ärendet behandla, hafva Utskotten tagit detsamma under gemensamt öfvervägande , dervid Utskotten inhemtat, det Klockare väl i gemen icke äro försedde med annat boställe, än de boningsrum, som dem af församlingen merendels i socknestugu-byggningen beslås, jemte någon mindre jordtäppa, men att äfven på många ställen kläckarebohl finnas, tillkomne dels genom enskilta gåfvor, dels ock genom anslag af kronojord. I afseende på byggnadsskyldigheten derå, finnas inga serskilda föreskrifter, utöfver hvad allmänna Lagen i 27 Gap. Bygg-ninga-Balken innehåller, rörande byggnadsskyldigheten i gemen, och förhållandet med af- och tillträdes-husesyn har merendels rättat sig efter gammalt bruk i hvarje ort. Något bestämdt rättesnöre härutinnan anse Utskotten emedlertid böra finnas, och boställhafvarens skyldighet i detta hänseende icke på blotta sedvanan bero; hvadan Utskotten hemställa,

att , med bifall till den af vice Talman Per Ericsson framställde motion, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj.t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i Nåder utfärda en allmän för-fättning, med föreskrift, att, vid af trädande af klockarebohl, laga husesyn skall af Kronof ogde eller Länsman med tvänne utsockne Nämndemän hällas, i likhet med hvad 27 Cap. 1 Byggninga-Balken föreskrifver, och kostnaden der före gäldas, på sätt om ekonomiske besigtningar finnes stadgadt i 8 af Kongl. Kungörelsen den 28 Maj i83o.

Stockholm den 3o November i84o;

S® © e « ä TRYCKT HOS J. A. WÅLLDfN, 18 40.

N:o 26.

Ank. till Exp. Utsk. den 18 Dec. kl. a e. m»

Betänkande, i anledning af väckt fråga om förändring i tiden för väglagningen.

Wöglofl. Ridderskapet och Adeln har till Lag-Utskottet remmitterat tvän-ne i delta ämne väckte motioner, af Herr Birgenstråle, Claes G. och Herr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, hvilka, sammanstämmande i den anmärkning, att, då vägarnes lagning verkställes under högsommaren, desamma äro, såsom nyss lagade, tunga och svåra att befara under den årstid, då de borde vara bäst, samt alt det i torka och under värmen påförda gruset icke blandar sig med den hårda vägen, utan sönderköreS till lin o-tjenlig sand, eller bortblåser såsom damm, hvadan resultatet af väglagningen under denna årstid vore dåliga vägar och förspildt arbete, yrkat, Herr Bergenstråle'. att, med upplifvande af föreskriften, det grus och vägfyllning skall vara framfördt före tiden till väglagningen, måtte stadgas: 1:0 att väglagningen skall verkställas om hösten, på den lid, som, efter ser-skildte localer, af Konungens Befallningshafvande inom hvarje Län utsattes samt vägarne sedermera bättras,, när omständigheterna det fordra; och 2:0 alt vägfyllnings-ämnena skola för alla, som måste bemta dem på mera än ’ mils afstånd, vara framskaffade senast fjorton dagar före den lid, hvartill väglagningen blir bestämd; och

Herr Munck af Rosenchöld'. alt väglagningen borde ske tvänne gånger om året, slraxt efter islossningen om våren, emedan h vad, som då påföres, gör vägen bård och jemn, lika som den varit macadamiserad, samt om hösten, då man i regntiden bäst kan varseblifva, hvarest vägen be-höfver påfyllning.

Dessa motioner, hvilka Lag-Ulskoltet ansett erfordra Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens gemensamma handläggning, haf_ va de förenade Utskotten tagit under öfvervägande, tillika med de vid re-

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 7 Häft.             u

2 Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Ut skottens Betänkande, N:o 26. missens meddelande af Herr von Heyne, Georg, Herr Ribbing^ Arvid, Herr Grefve Posse, Fredrik, Herr von Troll, Emil, samt Herr Friherre Ridderstolpe, Fredrik, afgifne anföranden; och finna Utskotten, äfven med erkännande af riktigheten i motionärernes anmärkningar, i afseende på väglagningens verkställande under sommaren, icke skäl att tillstyrka någon förändring i den om tiden för väglagningen, genom Kongl. Brefvet den 3o Juni 1818 och Kammar-Collegii Kungörelse den 4 Augusti samma år, gifne och gällande föreskrift, hvilken, om den tillämpas, enligt sin rätta grund och mening samt i öfverensstämmelse med ordalydelsen, synes Utskotten ganska väl förena afseendet på väglagningens ändamålsenlighet och dé väghållningsskyldiges beqvämlighet och fördel. Då nemligen i denna Författning stadgas, det vägarnes lagning och grusning skall verkställas ''ifrån vårens början och till den 1 Juli hvarje år/’ måste meningen vara, att, så snart våren börjar, äfven väglagningen skall begynna, och ingalunda att den skall kunna uppskjutas, tills våren är jörbi, och företagas först vid midsommarstiden eller under sommaren. Men, då våren och käl-Iossningen inträffar ganska olika i de serskildta delarne af Riket, har' Författningen, såsom gällande för hela landet, måst bestämma sista terminen för väglagningens fullbordande till en tidpunkt, då våren äfven i de nordligaste landskapen är slutad, och arbetet med väglagningen kan anses derstädes medhunnet. Väglagningens så sena verkställande i de öf-rige delarne af Riket är i uppenbar strid med Författningens ordalydelse och syfte, då derigenom hvarken ”väglottsegarne förbindas till de kraftigaste åtgärder för deras vägstyckens fullkomliga iståndsättande” eller *’vid väg-synerne den noggrannaste och sorgfälligaste tillsyn på arbetets behöriga och varaktiga fullgörande iakttagas” kan. Utskotten anse följ-agtligen, att anledningarne till den klagan, motionärerne fört öfver tiden för vägarnes lagning och grusning, icke äro att söka i gällande Författ-ningar, utan i deras tillämpande, hvadan någon åtgärd å lagstiftningens sida icke kan erfordras, helst i8ä8 års Författning tillåter Konungens Be-fallningshafvande att, der allmänna vägarnes iståndsättande vårtiden af serskilda omständigheter ka‘h möta hinder, annan tid dertill, efter Hä-radsboarnes hörande, bestämma; och hemställa Utskotten alltså,

att de i afseende härå af Herr Bergensträle och Herr Manck af Rosenschöld gjorde framställningar måtte lemnas utan afseende.

Hyad beträffar Herr Bergenstråles yrkande^ att väglotts-egare måtte åläggas att, då han har sitt vägstycke på mera än mils afstånd från grushemtningsstallet, hafva framskaffat väggruset fjorton dagar före den tid, b vartill väglagningen blir bestämd; så synes detta vara ett ämne, som icke lämpligen utgör föremål för en Författning, enär det måste få ankomma på den väghållningsskyldiges beqvämlighet, när han vill framföra sina väglagningsämnen, allenast han icke brister i väglagningens behöriga verkställande, hvarå Konungens Befallningshafvande äro lika berättigade som skyldige att hålla noggrannaste och sorgfälligaste tillsyn. Utskotten tillstyrka således,

alt äfven denna del af Herr Bergenstråles motion måtte få förfalla.

Stockholm den 17 December 1840.

N:o 27.

Ank, till Exp. Utsk.'den 18 Dec. kl. 2 e. ra.

Betänkande, angående väckte frågor om förändringar i Stängsel-Författningar ne.

Utskotten hafva i ämnet fått emottaga nedanstående motioner, nemligen:

3:o Af Jonas Johannesson från Jönköpings Län: att, då grunderne för deltagande i stängséln äro högst orättvisa och olempliga, ehvad man be-tragtar stadgandena, i afseende på stängselskylldighelen byar emellan, eU ler emellan serskildta hemman i samma byalag, följande förändringar här-»tinnan måtte ske:

a') äll hägnad hör upprättas och underhållas ensamt af de jordegare, som deraf ega gagn, d. v. s. af dem, hvars hem-man gränsa intill hägnaden, ehvad natur eller olika beskaffenhet dessa kunna ega;

normeir för deltagande i stängselns upprätthållande af de hvarandra sålunda mötande egendomarne bestämmes på det sätt, att, sedan hvardera egendomen blifvit lagligen taxerad, eller, då grannarne så öfverenskomma, af tillkallade gode män till sin beskaffenhet och godhet graderad efter de grunder, som vid taxering följas, uträkning sker, till hvilken grad af godhet hemmanen vid jemförelse af hvar-deras egor böra anses, samt att det förhållande, som härvid uppstår emellan egendomarne inbördes, kommer att bestämma skyldigheten till deltagande I den gemensamma hägnaden.

4‘ö Af Nicias Jönsson från Cbristianstads Län: att 5 §. uti Kongk turordningen om stängselskyldigheten den 9 Februari 1802 måtte förän-dias. Om dess stadgande: ”att de förändringar, skog och utmark genom uppodlingar till åker, äng och planteringar kunna undergå, icke böra verka till annat förhållande i hägnads upprättande och underhållande, ulan varde jorden eller marken, oaktadt sina förbättringar, ansedd efter dess förra beskaffenhet;” blifvit gifvet för alt uppmuntra till odlingar och frikallandet från slängselskylldigheten skulle vara en ersättning för de, i och för odlingen nedlagde kostnader, borde denna ersättning likväl icke fortfara i everldlig tid, utan syntes billigare, alt frihet från slängselskylldigheten inskränkte sig till vissa år, och att efter dessas förlopp innehafvare af ny-odlingen vore pligtig alt med grannen deltaga i en slängsel, som lika så väl fredar den enes som den andres egor. Det vore å andra sidan ej heller billigt, att den, som af ett eller annat skäl till utmarken utlagt en förut häfdad jord, skall icke dess mindre fortfarande stänga för den såsom för åker och äng. — Härjemle har motionären yrka!, det 8 §. af nämnde Förordning måtte till redaelionen öfverses, enär, efter motionärens förmenande, delningsgrund emellan afgärda by och bohlby icke slode att finna, samt det mest klara begrepp ej skulle kunna tolka eller tillämpa sista mom. af samma §.

5:o Af Peter Petersson i Slätlhult, Jönköpings Län: att stadgandet i 5 Cap. 2 §. Byggn.-Balken måtte sålunda förändras, att slängsejskyldig-heten emellan grannar beräknas efter hemmantal, ulan afseende å de angränsande egornas egenskap af in- eller utmark.

6:o Af Johannes Andersson från Skaraborgs Län: alt, ehuru, genom Kongl. Kungörelsen den 6 Juni 1820, det tillägg till Stängsel-förordningen den g Februari 1802 blifvit gjordt, att, sedan vid inträffande hägnads-del-ningar, stängselskyldighelen blifvit fördelad, det ersättnings-belopp skall bestämmas, som bör tillkomma den eller dem, som stängt utöfver den de], hvilken dem rätteligen ålegat, det förtydligande måtte härvid ske, alt del-egare, som bör dylik ersättning åtnjuta, eger alt efter mätismäns bepröf-vande den samma beräkna äfven för stengärdesgård, så snart denna är af bestående egenskap samt i laggildt stånd.

I sammanhang med den af Jonas Johannesson väckte motion, har, vid remitterandet deraf, blifvit föreslaget a') af Anders Jonsson i Tuna Östergötlands Län: 1:0 alt grannar, som ligga i byalag med hvarandra, böra hägna om byns in- och ut-egor efter deras delningsgrund, samt i skog och utjnark efter förmedlade hemmantalet; och om laga skifte blifvit verk-Ctälldt, deles först hägnaden hvarje hemmans-numer emellan, efter hem-

b') af Johan Fr. Dahllöf från Elfsborgs Län: att ju förr desto heldre en ny Stängsel-förordning måtte utgifvas, hvarigenom hufvudsak-ligen ålades . hvarje delegare i skifteslag alt stänga i förhållande till de rågångars längd, som omgifva hans egen ego-lott, utan att, såsom nu, afse-ende gjordes på hemmantalet eller den större och mindre arealen af dess egor;

Dessa memorial och anföranden hafva Utskotten tagit under öfver-vägande; och hvad först angår det af Herr von Knorring, Frans Emil, fram-stälde yrkande,- alt 5 Cap. Byggn.-Balken uti f. d. Lag-Comiteens Förslag till Allmän Civil-Lag måtte, med några tillägg, antagas, såsom serskild Författning rörande stängsel-skyldigheten, få Utskotten tillkännagifva, att denna fråga redan vid tvänne föregående Riksdagar utgjort föremål för Rikets Ständers behandling, i följd af Kongl. Maj:ts den 28 December 1828 till då församlade Ständer aflåtne Nådiga Proposition med förslag till ny Stängsel-Förordning, utarbetadt i hufvudsaklig öfverensslämmelse med of-vananförde 5 Cap. Byggn.-Balken af Civil-Lagförslaget och beledsagadtaf Lag-Comiteens för samma Cap. författade motiv. Vid den förra af dessa Riksdagar funno Rikets Ständer, efter öfvervägande af de anmärkningar och yttranden, som vid föredragning till remiss af den Kongl. Propositionen blifvit inom Riks-Stånden framställde så väl emot de hufvudgrunder, hvarpå Förfa ttnings-förslagei hvilade, som emot dess flesta föreskrifter i öfrigt, betänkligt att då bifalla de af Kongl. Maj:t föreslagne väsendtliga förändringar i gällande Lagsiadganden; och anhöllo derföre, uti underdånig skrifvelse den 19 Augusti 1829, att ifrågavarande Lagförslags pröfning och deraf följande antagande eller icke antagande måtte få hvila till Ständernas nästa sammanträde, samt att emedlertid förslaget, jemte Högste Dom-Étolens deröfver afgifna utlåtande oeh Lag-Comitéens bifogade omför-mälde motiv, mätte på allmän bekostnad tryckas samt lämpliga antal exemplar deraf öfverlemnas till Länens Hushållnings-Sällskap, för att genom dessas försorg komma allmänheten tillhanda och blifva af densamma kändt.

Vid sista Riksdagen åter, då samma förslag, efter det Kongl. Maj:t vidtagit de af Rikets Ständer sålunda önskade åtgärder och derjemte, till beredande af ytterligare upplysningar rörande förslaget i alla dess delar, Hus-hållnings-Sädskapen ijLänen, och, der sådana ej finnas, Konungens Befallningshafvande, uppå Nådig befallning, underdåniga utlåtanden afgif-vit, blef med åtskilliga af nämnde utlåtanden föranledde förändringar och modificationer å nyo, genom Nådig Skrifvelse den 22 Februari i834, till Rikets Ständers pröfning framställdt, funno Rikets Ständer, efter ärendets vidlyftiga och utförliga discuterande, sig icke kunna det framställda förslaget godkänna och antaga.

Utskotten anse vid detta förhållande öfverflödigt att i någon närmare granskning af Herr von Knorrings förslag ingå. Den omständighet nemligen, att Rikets Ständer vid sista Riksdagen, efter mogen pröfning, afslagit Kongl. Maj:ts i enahanda syftning aflåtna Nådiga Proposition ; att vid denna blott en enda motionär bragt frågan å bane, utan att ens in-nom sitt eget Stånd deruti vinna något understöd; och att Bonde-Ståndet, som denna angelägenhet närmast rörer, instämt i förkastande af den så kallade hälften-principen och godkännande af hufvudgrunderna i gällande Stängsel-förordning af den 9 Februari 1802, ådagalägger, efter Utskottens tanka, tillräckligt, att ifrågavarande förslag saknar det stöd i allmänna tänkesättet, som är ett vilkor för framgången af hvarje förändring utaf stadganden^ hvilka allmänt och djupt inverka på medborgares ekonomiska ställning; och saknaden af detta stöd skulle, äfven om företrädet af den föreslagna förändringen vore gifvet och afgjordt, vara Utskotten skäl nog att, med iagttagande af den varsamhet, bvarmed dylika förändringar böra tillvägabringas, densamma nu afstyrka. Så mycket mera, då hvarken ur rättens eller nyttans synpunkt ett sådant företräde låter sig bevisa, finna Utskotten anledning tillstyrka,

att Rikets Ständer icke måtte den af Herr von Knorr in g gjorda framställning bifalla.

Nästan samma skäl bestämma Utskotten för afstyrkande af den motion, Jonas Johannesson framställt om en annan, ej mindre väsendtlig förändring i grunden för stängsel-skyldighetens .fullgörande, eller att deltagandet deruti skulle bestämmas efter taxering, i mon af egendomarnes inbördes förhållande i godhet. Emot denna princip kan dessutom med skäl invändas, att^ ehuru billig och rättvis den må synas, tillämpningen deraf

8 Lag- samt AUm. Besv^ och Ekon.-Vtskottens Betänkande, N.o stj, likväl skulle möta cle största svårigheter, åstadkomma dryga kostnader, föranleda rättegångar om taxeringen och medföra en för jordbrukets ut-vecklin" högst skadlig osäkerhet, enär hvarje förbättring af egendomen kan gifva anledning till nya taxeringar och verka förändring i stängsel-skyldigheten. Utskotten tillstyrka således,

“           alt hittills gällande stängseldelnings-grund må jemväl hädan

efter bibehållas; i och hvarmed Joh.Fr. Dahllöfs motion äf-ven lärer få anses böra förfalla.

Sedan Utskotten sålunda uttryckt sitt godkännande af grundprincipen i 1802 års Förordning, i afseende på deltagandet i stängsel-skyldigheten, återstår att yttra sig öfver de mot serskildle stadganden i samma Förordning framställde anmärkningar.

Att i fråga om vitsord för den, som slänga vill, göra, på sätt Herr Frosten Liedzén föreslagit, undantag för de trakter, der skog saknas, finna Utskotten icke lämpligt, och då 10 §. af Stängsel-förordningen tillåter ”sättet att stängsel och hägnad upprätta, få ankomma icke mindre på öfver-”enskommelse, än på omständigheterna i hvarje landsort samt tillgången af ”tjenlige ämnen derlill, så att hägnad kan upprättas af träd, sten, jordval-”lar, lefvande häckar och diken,” synes ett sådant undanlag icke heller vara afbehof påkalladt. Naturligtvis slår det grannar fritt att, utan stängsel, genom vallning eller annorledes sina egor freda, om de så åsämjas-; men vill endera stänga, bör sådant icke kunna förvägras, och skyldigheten att i stängseln deltaga måste då bestämmas efter i lag gifne grunder. Rik" tigbeten af denna grundsatts förmoda Utskotten vara så allmänt erkänd, att Utskotten, utan vidare utveckling deraf, kunna hemställa,

alt Herr Prosten Liedzéns ifrågavarande motion måtte förtallai

De förenade Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten tillstyrkte vid sista Riksdagen uti deras Betänkande N:o /p, att, 1 frågor om stängels upprättande och underhållande emellan byar och enstaka gårdar, eller emellan delegare i samma by, der skog, utmark eller beteshage gränsar emot åker eller äng, egare af berörde utegor skulle, utan afseende å deras beskaffenhet eller brukningssätt, i sådan stängsel deltaga till en tredjedel af hvad på honom efter oförmedladt hemmantal sku La belöpa ; men Rikets Ständer bibehöllo den gällande Författningen oförän-r ’                                                             drad,

Lag- Samt Ailm. Bes». och Ekon.-Utskottens Betänkande, N‘.o 27. g diad, emedan de ansägo den föreslagna stängsel-skyldigheten vara byggd på en falsk grundsalts och orättvis. Härifrån kunde Utskotten, på samma sätt som i fråga om grunden för bestämmande af deltagande i hägnad, hemta stöd för afslyrkande af nu jemväl gjorda framställningar i afseen-de på utmarks skyldighet att stänga mot inegor; men Utskotten anse sig, för ämnets rigtiga och fullständiga uppfattning, böra här ingå i en närmare utveckling deraf, för hvilkot ändamål Utskotten jemväl vilja i ett sammanhang till granskning upptaga de mot 5 §. Stängsel-förordningen gjorda erinringar, helst yrkandet, i efseende p& utmarks deltagande i stängsel mot inegor, torde derifrån förnämligast hafva sitt ursprung.

Stängsel-skyldigheten har af några blifvit härledd ifrån eganderätten, af andra från den gemensamma nyttan. H vilkendera grunden är den rät-U, torde synas mången temligeu likgiltigt, såsom varande mera en tbeo-retisk än en praclisk fråga, men för lagstiftaren är det angeläget, att hafva noga bestämt sin utgångspunkt, för att biifva consequent, hvilket gäller gå väl om stiftandet af ny Lag, som förändrandet af en gammal. Att här inlåta sig i någon vidlyftig undersökning af ifrågavarande skiljda principer, är cmedlertid icke Utskottens afsigt, och vore icke eller på sitt ställe; men Utskotten kunna icke undgå att fästa uppmärksamheten der-på, att ur eganderätten icke kan, i fråga om hägnad, härledas annan rättighet, än disn att cjelf inhägna sin egen jord. Hvad man eger, är man naturligtvis berättigad att freda, på hvad sätt bäst synes och hvarigenom annans rätt icke kränkes; men längre kan man icke komma; ty ehuru-väl det egna området är en råflspher, inom hvilken man har anspråk att vara fredad för intrång, och granne således är pligtig alt afhålla sina kreatur från obägQ derå, måste likväl Sättet, hvarpå detta åstadkom* mes, alltid biifva dess ensak, hvaröfver ingea annan eger något bestämma. Rättigheten att fordra grannes deltagande i hägnad, måste följagtligeru, såsom förutsättande skyldighet bos denne att sådant biträde lemna, haf-va någon annan grund än egauderätlen, och då för uppkomsten af inbördes rättigheter och skyldigheter erfordras ett contract, förmoda Utskotten, alt det vill synas klart, det grunden för stängsel-skyldigheten är den gemensamma nyltan, hvdket ock instämmer med den historiska gången af stängsel-vitsordets uppkomst och utbildning.

Bih. till P. St. Prat, 18^0. 7 Sami, s Afd. 7 Häft.            2

Alt känna denna är, i fråga om utvidgande af vitsordet, ej mindre ^gtigt än att rätt uppfatta stängsel-skyldighetens grund, och en kort fram-Ställning deraf, enligt de upplysningar våra äldre Lagar lemna, skall jem-väl tjena till motiverande af Utskottens tillstyrkande i nämnde fråga.

I äldsta tider, då ännu landets odling var så ringa, att byarne lågb vidt åtskiljda, kunde naturligtvis icke komma i fråga annat, än att hvar by stängde kring sina egna egor efter behof. Småningom möttes hyar med sina odlingar och de skiljda tegarne löpte tillsammans. Då behöfdes ej någon mellanstängsel, så framt ej den ena byn ville bruka sin jord på annat sätt än den andra, eller eljest fattade ett serskildt begrepp om fördelen af Ett hafva sina egor afstängda. Man kan i allmänhet antaga, alt hyarne begagnade sig’ af den härigenom vunna lindring i stängselbesväret och nyltjsde jorden i sambruk; men om ena byn af ett eller annat skäl ville hafva sin jord sfstängd, var sådant påtagligen utan allt inflytande på den andra, och då gälde alltid såsom ursprunglig regel, att den, som ville hafva stängsel borde hålla den sjelf. Sålunda, ehuru vid det brukliga års-ombytet ned åkerjordsn behofvet af mellanstängsel, då en bys besådda åkergärde gränsade till en annans trädesgärde, var ömsesidigt, enär det träffade den tca byn det ena året och den andra byn det andra, beräkoades stängslen i början blott för ett enda år och borttogs s®-dan grödafi blifvit inbergad. Landbo var då äfven berättigad alt vid af-flyttning tega gärdesgård med sig. I längden kunde man likväl icke unds-gå att irus, det en varaktigare inrättad stängsel, som kunde begagnas i flera å?, föedförde störra förmon, och alt det var lättare för hvardera byn att underhålla dan stående hägnaden, än att hvartannat år uppföra hela stängseln å nyo. Så uppstod öfverenskoramelse^att gemensamt underhålla stängseln, och det var af de förut beslående förhållanderna enj gifvsn •följd, att hvardera byn hade likz nytta deraf och således skulle taga Uka del i hägnaden. Af den härutinnan till häfd blefna vanan fick stängsel-(Vitsordet sitt upphof, d. v. s. det blef en i Lag bestämd rättighet att fordra grannes deltagande i stängsel, hvsrs ömsesidiga nytta lagstiftaren förutsatt såsom gifven. Vitsordet var emedlertid, just med afseende å en sådan förutsättning, i början inskränkt, såsom det synes, till allenast de fall, då byarne förut brukat stänga sig emellan. Der mellanstängsel ej förut begagnats, förblef vid regeln, att den, som ville hafva och behöfd® hägnad, fick anskaffa den sjelf. Men om någon ville göra en sådan föE-äi^ring i sitt åkerbruk, som fordrade afstängning från andras egor, hvi^ Lag- samt AUm. Besv.- och Ekon-Utskottens Betänkande j N;o 27. 11 ket, i anseende till den tidens brukningssätt, icke gerna kunde komma i ^raga, utom då någon ville beså sin jord, när de andre ville bafva deras i trade, och han, i anledning deraf, uppförde hägnad; så hade i och dermed det förhållande inträdi, hvarvid stängsel-vitsord var medgifvet, och den rätlssatls måste löljagtligen uppkomma: att, då en by afstängde sina egor från en annans, var den berättigad alt af granne fordra deltagande i stängselns underhållande för framliden. Landbo var nu pligtig att vid af-flytlning taga lösen för gärdesgård. af jordegaren, men ville denne icke lösa, egde han ännu rätt att bortföra gärdesgården såsom annan sin egendom. Det kunde emedlertid icke dröja länge, innan man erkände det va-la håi dt, alt ena grannen skulle ensam bekosta första uppsättningen af bägnaden, och så stadgades, att när den ena af angränsande byar ville ba-sin joid och den andra lägga sira i träde, sk&llo mellnnstängseln upprättas af dem gemensamt. Och då det är klart, alt när åkrar och ängar möttes, hägnad dem emellan var lika behöflig som emellan besådda och o-besådda åkrar, måste samma vitsord komma alt gälla äfven i denna händelse. Slutligen, sedan erfarenheten lärt, hvilka förmone? det medförde, alt i åkerbruk vara oberoende af grannarne, antog man, att det olika brukningssättet ej borde komma i fråga vid åker och äng, och så gifva etl del af våra Landskaps-Lagar stängsel-vitsord alldeles allmänt åt byar, söm möttes i sådana egor; hvarvid del sedermera förbiifvit ej mindre i Magnus Erikssons Lag och Lands-Lagen, än i 1784 år® Lag. Behofvet af en större utsträckning i stängsel-vitsordet kunde icks låta känna sig, så långe jordbruket ännu ej uppnatt någon högre ståndpunkt och äfven utmarken ingått i hushållsplanen samt fått ett egentligt värde. Det har således först varit senare tiders lagstiftning, som i bemödandet att undan-rödja alla hinder för åkerbrukets tillväxt, med berömlig försigtighet utsträckt vitsordet; och då våra gamla Lsigar derifrån uttryckligefi undan-togo stängsel i utmark, samt 1784 års Lag gick delta ämna i tysthet förbi, stadgade 1802 års Förordning, alt vitsord eger rum jemvsl i skog, ut-nxark och beteshage.

Pa delta sätt har stängselvitsordet uppkommit och under tidernas lopp utbildat sig. Att lagstiftningen derunder alltjemt utgått från den gemes-sarama nyttans synpunkt, är omisskänneligt, och visar sig jemväl i sjelf-va den förändring af stängseldelningsgrunden, som, redan anlagen uti Gula- I ings-lagcn i Norrige, sjuttio år senare hos oss framträdde i Magnus Erikssons Lag och ännu är gällande; alt neml. den by gärde merj som

12 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.AJtskottens Betänkande, N;o 27* för mera ligger och den mindre, som för mindre ligger, i stället att, såsom nämndt är, af ålder ålåg grannar att hålla hälften hvardera af stängsel byar emellan. Huruvida nu, ur samma synpunkt^ en förändring af de gällande stadganderna, i fråga om stängsel-vitsordet, må vara behöflig eller önsklig, anse Utskotten kunna afgöras genom den granskning af an-märkningarne mot 5 §. Stängsel-förordningen, hvartill Utskotten nu öf-vergå.

Det har emot stadgandet i nämnde ”att de förändringar skog och utmark kunna undergå genom uppodlingar till åker, äng och planteringar, icke böra verka till annat förhållande uti skyldigheten till hägnads upprättande och underhållande, utan jorden eller marken, oagtadt sina förbättringar, varda ansedd eftsr dess förra beskaffenhet;” blifvit anmärkt, att det innefattade en dubbel orättvisa och obillighet, dels genom att för everldelig tid frikalla från stängselskyldighet jord, som vid Författningens utfärdande varen mot åker eller äng gränsande utmark, men sedermera blifvit odlad; dels ock genom att i motsatt fall lika everldeligt bibehålla stängselskyldigheten för jord, som vid nämnde tid var odlad, men sedermera blifvit till utmarken utlagd. Man grundar dessa anmärkningar på innehållet af 16 §. Stängsel-förordningen, att neml. uti allt hvad genom samma Förordning icke ändradt eller annorledes stadgadt blifvit, komme för öfrigt, hvad Lagen uti 5 Cap. Byggninga-Balken handlar, angående laga värr^ tappning och hägnad, att till efterrättelse lända, hvilket man tyder derhän, att sista .mom. i a:dra §. af nyssnämnde Cap. fortfar att vara såsom allmän regel gällande. Häruti ligger dock, efter Utskottens förmenande, ett fullkomligt missförstånd af Författningen.

Hvad först beräffar anmärkningen, att, då odlade egor mötas, af hvilka den ena förut varit ouppodlad mark, denna senare skulle vara fri från stängselskyldighet; så strider en sådan tolkning af ifrågavarande 5 §. i Stängsel-förordningen mot syftemålet med samma Författning, hvilket uppenbarligan varit alt utvidga stängsel-vitsordet. Det är nemligen klart, alt, om lagstiftaren kunde antagas icke hafva velat gifva vitsord i ett fall,, då det redan skulle egt rum enligt gamla Lagen, som alldeles icke gjorde ifågot »fseende derpå, om de angränsande egorne blifvit upptagna Lill od® ling på lika eller olika tid, så skulle vitsordet i sjelfva verket blifvit vä-sendtligen inskränkt. En sådan tolkning strider oek mot verkliga ordaly-dels« i omförmidde 5 ty, då det heter, alt uppodlingar icke höra verka till annat föi hållande uti skyldigheten till hägnads upprättande och un-

Lag- samt A Im. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, No ly. i3 d-erhållande, måste lagstiftaren hafva vid ordet: ”annat” haft afseende på hvad han förut i Förordningen stadgat, och då han icke med ett enda ord i de föregående vidrört stängsel-förhållanderna emellan odlad och ouppodlad jord, följer deraf, att han icke kunnat afse det ofvanomförmäl-da mom. i 2 §. 5 Cap. Byggninga-Balken, som innehåller, alt då skog, beteshage eller utmark möter åker eller äng; hålle den gården allena, som åker eller äng eger. Detta Bekräftas ytterligare, då det säges, att uppodlingar icke (å verka någon förändring i skyldigheten till stängsels hållande; ty det fanns förut ingen stängsel-skyldighet emellan odlade och oupplada egor. Egaren till den odlade jorden måste visserligen, om han ville hafva stängsel, hägna sjelf, men han hade alldeles ingen B kyldighet dertill och kuivr de saklöst, åtminstone hvad grannens rätt beträffar, taga bort sin stängsel, när han ville. Dessutom då lagstiftaren talat om stängsejskyldigheteus fortfarande oförändrade be lånd, måste han ovilkorligen hafva åsyftat de händelser, der en sådan skyldighet egde röm, och dessa hade han bestämt i de 4 föregående af Förordningen. Femte paragrafen hänförer sig tydligen till den 3:dje och ^:de, hvilka handla om stängsel i skog,utmark och beteshage. Den måste följaglligen, efter en rigtig tolkning, så förslås, all stäng el-vitsordet i skog, utmark och beteshage, skyldigheten alt i slänga sela deltaga efter oförmedlade hemmantalet samt en deruti, jemlikt 4 §., vunnen lindring icke lida någon förändring genom jordens eller markens skeende odling å någondera sidan af gränselinien.

Den andra anmärkningen, eller att af stadgandet i 5 §. Stängselförordningen skulle följa, det egare af jord, som varit åker eller äng, men Elifvil ti-1 utmark utlagd, vore skyldig att, utan afseende på en sådan förändring, i everldelig tid hålla hägnad mot granne, saknar likaledes all verklig trund. Utskotten hafva redan erinrat, det odlade egor hade efter ..5 Cap. Byggninga-Balken alls ingen skyld ghet alt stänga mot utmark. Det är således, då fortfarandet af en skyldighet förutsätter dess tillvaro, otänkbart, all egaren till den odlade jorden skulle kunna vara skyldig alt hägna mot granne, om han utlade samma jord till utmark. Ordalagen i innebära icke heller något sådant, då der tala endast om de förändringar, som skog och utmark kunna undergå genom uppodlingar, och alldeles icke om de förändringar åker och äng kunna undergå genom utläggning. Fråga är om förlätir ngar, icke om försämringar, och lagstiftaren har påtagligen icke åsyftat <’el förhållande, hvarå §. tillämpats af dem, från hvilka anmärkningen liäileder sig.

Utskotten förmoda, att häraf vill synas klsrt, det 5 §. Stängsel-Förordningen, om den rätt uppfattas, icke gifver minsta anledning till de mot densamma gjorda anmärkningar. Deraf följer, att den förutsättning, hvarifrån dessa anmärkningar utgå, eller att det här förut anförda stadgandet i 2 §. 5 Gap. Byggninga-Balken såsom allmänt gällande qvarstår, älven saknar grund. Regeln, som der uttryckes, måste naturligtvis, då Författningen icke kunde verka retroactivt och förändra redan bestående släng-selförh&llanden, fortfarande gälla för jord, som var åker eller äng vid Stängsel-Förordningens utfärdande, men har, i följd af 5 §. i denna Förordning, ingen tillämpning å jord eller mark, som sedermera blifvit odlad. JDen gäller icke heller i något fall längre, än till dess den mötande skogen, beteshagen eller utmarken odlas, då slängelvilsordet i och med detsamma inträder, och i §. Stängsel-Förordningen måste tillämpas. Alt nu till sådan mark utsträcka vitsordet, måste ®id dessa förhållanden anses mindre behöfligt, Den ifrågaställde utsträckningen följer af sig sjelf, på naturlig väg, i och med utmarkernas odling, men skulle, om den nu stadgades genom Lag, komma i strid med stängsel-vitsordets grund, den gemensamma nyttan, och således icke undgå att blifva orättvis» Något stöd för det framställda yrkandet i denna del kan, efter Utskottens omdöme, icke hemtas från det förhållande, att utmark måste deltaga i stängsel mot åker och äng, som hlifvit odlad efter år 1803, ty detta är allenast ett fortfarande af en förut befintlig, från den gemensamma nyttan härledd skyldighet, på hvilken det vore lika omrimligt, att grannens hrukningssält af sin jord skulle hafva något inflytande, som det vore obilligt alt pålägga en ny skyldighet utan motswig nytta, genom stadgandet alt utmark, s mi möter åker eller äng, hvilkeu varit före Stängsel-förordningens utfärdande odlad, skulle i hägnaden deremot deltaga. Utskotten kunna således icke biträda de härom af åtskilliga motionärer gjorda framställningar.

Utskotten hafva varit kanske nog vidlyftiga uti sitt yttrande i denna fråga; men då dei här ådagalagda misstag i uppfattningen af Stängsel-Förordningen är ganska allmänt, och, genom Lag-Comiteens motiv till 5 Gap. Byggninga-Balken i förslaget till Allmän Civil-Lag, fått likasom ett stöd af auetoritet, samt dessa samma framställningar, rörande stängselskyldighet mellan utmark och odlade egor, vid hvarje af de senare Riks-dagarne förekommit, har det synis Utskotten vara angeläget och af vigt, att söka reda frågorne och framlägga fullständiga skäl för det tillstyrkande. Utskotten härigenom afgifva

att de af Niclas Jönsson, Petter Pettersson i Slätthult, Anders Jonsson i Tuna ocli Lars Larsson från Elfsborgs Län i delta ämne väckte motioner måtte lemnas utan afseende.

Emedlerlid, ehuru Utskotten sålunda icke kunnat biträda de gjorda framställningarne om bestämmande af stängsel-skyldighet emellan odlade egor oeh utmark i gemen, anse Utskotten likväl af vigt, att den allmänt utbredda villfarelsen i uppfattningen af 5 §. Stängsel-Förordningen varder, såsom ledande till inveckling och orättvisa i stängsel-förhållanderna, skyndsamligen undanröjd ; och di sådant ofelbarligen lättest åstadkommes genom meddelande af en förklaring öfver rätta förståndet af nämnde K, hemställa Utskotten,

alt Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af en Nådig Kungörelse., deiuti, med anledning af det ådagalagda^ allmänt gängse irriga begrepp om stadgandet uti 5 §. af Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, angående stängsel-skyldigheten den g Februari 180a, som skulle deraf följa^ det jord, som vid nämnde Förordnings utfärdande var en mot åkeri eller äng gränsande utmark, vore, ehuru den sedermera bliTvit odlad, för alltid befriad från stängsel-skyldighet, samt att jord, bvilken vid berörde tidpunkt var en mot utmark gränsande åker eller äng, men sedermera blifvit till utmark utlagd, vore likaledes för everldelig tid skyldig all ensam underhålla hägnad mot granne, Kongl. Maj:t funne godt i Nåder meddela den förklaring: alt ifrågavarande 5 §. i Slängsel-Förordningen, hvil-ken borde betraglas i oskiljagligt sammanhang med de uti 3 och 4 §§. förekommande bestämmelser, icke afsåge förhållandet emellan egor af närande beskaffenhet, utan allenast anginge stängsel-förhållandet, då grannar mötas i skog, beteshage eller utmark och endera uppodlar sin mark till å-ker, äng eller plantering, i hvilket fall §. stadgade, att någon förändring i skyldigheten till hägnads upprättande och un-derhållande icke egde rum, utan borde jorden eller marken, o-agtadt sina förbättringar, anses efter dess förra beskaffenhet; hvaraf följde, att, i fråga om stängsel-förhållandet e-mellan utmark och jord., som varit åker eller äng föye

Stängsel-Förordningens utfärdande, gällde hvad 5 Gap. 2 §. Byggninga-Balken derom innehåller, eller att den hålle gården allena, som åker eller äng eger; h vilket förhållande e-medlertid upphörde, så väl dl utmarken blefve odlad, som då åker eller äng ntlades, énår i båda händelserna det fad inträffade, bvarvid stängsel-vitsord egde rum jemlikt 1 och 3 §§. uti ofvananförde Nådiga Förordning, angående stängsel-skyldigheten, nendigen att 'i ena händelsen grannar möttes i åker ellef äng, och i den andra uti skog, beteshage eller utmark.

I afssende på den framställning Jonas Johannesson gjort i sammanhang med sitt förslag till förändrad stängseldefnings-grund, hvaröfver Utskotten sig redan yttrat: den framställningen nemligen, att hägnad borde upprättas och underhållas ensamt af dem, hvilkas hemman gränsa intill hägnaden; hvarmed sannolikt åsyftas, att stängsel byar emellan icke skall, såsom hitlillsj af samtlige granharne bekostas, utan allenast af de åboar, hvilkas egor äro belägna utefter gränselinien j få Utskotten upplysa, att ända ifrån äldsta tider delegare i by slängt gemensamt kring byns egor, utgörande således ett slångselbolag eller, såsom det i en del codices af Uplands Lagen Viderhoa-BaJjieQ VI: 1. kallas, ett värnala^. Grunden dertill är helt nat^ilg. By betecknade i äldsta spiåket hostad med tillhörighet af jord, eller ett ställe der någon bodde, odlade och dref sin hushållning d. v. s. byggde i detta ords då varande betydelse. Enligt cån^en af all odling, voro i begynnelsen bostäderna enstaka, likasom ny-Syggeu äro än i dag, och deras delande mellan flera åboar uppkom först med en utvidgad odling och ökad befolkning. Då hade redan byn kommit i granskapsförhållanden till andra byar och inbördes rättigheter och skyldigheter hade uppstått dem emellan. I dessa kunde naturligtvis ia-ke någon förändring ske, genom dt att någondera byn sedermera fick fle-re delegare: den måste i förhållande till andra byar fortfarande betraktas såsom ett ostyckadt helt. Lagen har icke heller gjort afseende på, om en eller flera åboar funnits, och by var den gemensamma benämningen, Lagen nyttjade, ända till dess 1802 års Stängselförordning gjorde skillnad e-mellan by och enstaka gård. Det kunde emedlertid nu måhända synas böra vara en följd af laga skifte, att skyldigheten till upprättande och un-dtrhållande af stängsel mot grann-by skulle åligga den delegare, som er-

,                                                                           hållit hållit sin lott invid rågången. Det är dock tydligt, att fullgörandet af det helas skyldighet icke kan öfverflyttas på en del deraf utan motsvarande ersättning, hvarigenom byn alltid komme att beslå kostnaden, ehuru på annat sätt. Men om än delegare i by öfverenskomma att sins emellan så fördela stängselbesväret, alt de, hvilka få sina lotter vid rågången, skola bestrida stängselskyldighelen mot grann-by, kan en sådan öfverenskommel-se påtagligen icke vara bindande för någon annan, än delegarne sjelfve, och grann-byn icke deraf lida någon minskning i sin rält, hvilken är e-mot hela byn, såsom en samfällighet. I dessa förhållanden ligga för Utskotten giltiga anledningar till det omdöme, att någon förändring af de gällande föreskrifterna i detta ämne icke bör ega rum; och Utskotten tillstyrka således,

att Jonas Johannessons omförmälde framställning icke måtte bifallas.

Ilvad Anders Jonsson i Tuna föreslagit: att grannar,, som ligga i byalag med hvarannan, skola slänga i skog och utmark efter förmedlade hemmantalet, kunna Utskotten icke godkänna, enär hemman njuta lott i skog och utmark efter oförmedlade hemmantalet, och det således är fullkomligen rältsenligt, alt, på sätt Stängsel-förordningen stadgar, stängselskyldigheten i skog och utmark äfven derefter mätes; och anse Utskotten i öf-rigt någon annan föreskrift, i afseende på stängseldelningen efter verkställdt laga skifte, icke erfordras, än den allmänt gällande, som i 6 §. Stängsel-förordningen innehålles; till följd hvaraf Utskotten hemställa,

att Anders Jonssons härulinnan gjorda förslag måtte få förfalla.

De förtydligande» slutligen, som Niclas Jönsson från Christian-»tads Län yrkat af 8 §. Stängsel-förordningen och Johannes Andersson af Kongl. Kungörelsen den 6 Juni 1820, anse Utskotten icke vara af behof-yet påkallade; och torde således

de härom gjorda framställningar lemnas utan afseende.

Stockholm den 17 Dec. 184'0.

Bih till R. St. Prot. iSqo. 7 Sami. 2 AJJ 7 Höft.

STOCKHOLM, Elméns och Granbergs Tryckeri, i84o.

N:o 28.

Ank. till Exp. Utsk. den aa December, kl. y c. m.

Utlåtande, i anledning af g jorde anmärkningar vid Utskottens Betänkande N:o 3, angående grunderne och vilkoren för hemmans klyfning samt af söndring af jord eller andre lägenheter från hemman.

Detta Betänkande, h vilket blifvit af Vällofl. Borgare- och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallet, är af de öfriga tvänne Riks-Slånden till Utskotten fiterförvisadt, på grund af dervid gjorde anmärkningar:

Hos Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln:

Af Herr von Rosen, Georg, Herr Friherre Cederström, Jacob, Herr Grefve Posse, Fredric Salomon, Herr Grefve Frölich, David, Herrar A/unck af Rosenschöld, JVils Rudolf', Ribbing, Bengt, och Coyet, Carl August Friherre Leyonhufvud , Abraham, Herr Edenhjelm, Gillis , Herr Grefve Mörner, Carl, samt Herr Ribbing, Arvid',

Hos Högvördige Preste-Ståndet:

Af Herr Prosten Astrand, Herr Biskop Heurlin , med hvilken Herr Professoren Geyer, Prostarne Svedelius och Östberg instämt, Herr Prosten Lundblad, Herr Professoren Thomander, samt Herr Prosten Sandber™, med. hvilken Herr Professoren Bexell, jemte Prostarne Ahlqvist och Srlvan sig förenat.                                                                     y J ®

De framställde anmärkningarne kunna hufvudsakligen uppfattas under följande punkter:

1:0 Att då, i fråga om disposition af sjelfegande jord, det vore hvar och ens naturliga rätt alt åt annan fritt upplåta större eller mindre del af ?in egendom, endast med iagttagande deraf, alt Staten icke lider minskning i sin ränta, det framställda författnings-förslaget vore högst oljenligt och i allmänhet någon författning i ämnet icke af behofvet påkallad.

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 8:de Haft.                      f

2:0 Att vid den betydliga ocb mångfaldiga olikhet, som förekommer i hemmans värde och godhet^ det vore olämpligt, till och med omöjligt alt antaga någon viss del af hemman såsom norm lör besutenhet , enar en serskild bestämmelse skulle i delta hänseende behöfvas ej allenast lör hvarje ort, ulan älven lör hvarje serskildt hemman. Enklare och rallare voie att’ lägga hemmansvärdet till grund lör bestämmande af besutenheten , h varigenom äfven kostnaden för eljest erforderlige undersökningar besparades, ocb delningen vore ganska lätt,, sedan del mot besutenhet svarande värdet en gång vore gifvet..

3:o Att då socknen är bäst i tillfälle att känna de omständigheter, som i hvarje serskilt fall bestämma besutenheten, och ingen eger större rätt att bedöma delta än socknen, som har skyldigheten att försörja den , som blir fattig, vore det både enligt med rättsgrund och bäst ledande till ändamålet, om socknen inom sig finge bestämma besutenheten vid hvarje hem-mansklyfningsfråga, och att Landshöfdingen med gode männen inom Länet icke hade någon befattning med hernmansklyfmngen.

4:o Att det af Utskotten i i:sta Cap. 8 §. 5 mom. al författnings--förslaget intagne stadgande: all, i händelse lösningsanspråk väckes, klagan öfver Nämndens beslul må ega rum , älven då klylningen blilvit tillstyrkt, Strider emot och nästan tillintetgör ideen och ändamålet med den föreslag-ne Nämndens funclion att kunna såsom en Jury prof va tillåtligheten af en hemmansklyfning. Det gifves, har man sagt, ingen naturlig rättsgrund hvarföre egaren af en mindre hemmansdel icke skulle vara lika heratligad med den större jordegaren alt fritt få afyllra och använda till sitt bästa, den lilla jordlölt han besitter,. lika väl som han eger använda sin lösa e-gendom. Ännu rältsvidrigare vill det synas, att, om genom arfen mindre hemmansdel tillfallit någon, han ej skulle ega alt besitta den, utan genom yttre lag nödgas afslå den till en bättre lottad, större jordegare. Inskränkning uti den fria dispositionsrätten kan medgifvas och försvaras endast på grund af det allmännas eller communens deraf beroende fördel eller lidande, för hvilket dén enskilde medborgarens intresse måste vika. Derföre, då alla hemmansklyfningsfrågor angå den fria dispositionsrätten, kan man säga, att de icke egentligen äro tvister emellan enskilde delegare i samma hemmansdel, utan snarare emellan hvarje delegare serskilt och communen eller samhället, hvilket åt communen uppdragit sin controllerande magt,. sin rätt att bevaka icke enskilda delegares fördelar, utan det allmänna bästa. Delegare i den hemmansdel, som skall klyfvas, har i sig sjelft iese rättighet till större andel, än han förut lagligen eger. Han kan icke sägas bafva ringaste anspråk att emot egarens vilja tillösa sig någon andel. Om en sådan fördel honom förunnas, sker det icke på grund af hans egna rättsanspråk, utan derföre alt samhällets och communens fördel icke kan tillstädja klvfningen. Har nu Nämnden förklarat samhället och communen icke genom klyfning förnärmas eller kunna lida skada, så måste vål hvarje delegares naturlig:, rätt blifva oförkränkt och den ena icke kunna väcka anspråk alt tillvälla sig den andras egendom. ‘Genom Nämndens beslut har, i fall af lillstyikt klyfning, ingens förut innehälda rättigheter blifvit förändrade __ hvar och en behåller sitt, hvilket måste vara det rältsenligaste. Helt olika är förhållandet, om Nämnden afstyrkt klyfnmgen. Någon del-egare måste då frånlräda sin egendom och afslå den till annan person, som likväl förut derlill icke egde ringaste rättsanspråk. Den, hvilken sålunda förlorat en förut innehafd rättighet, måste, om han anser sig deraf lidande, vara befogad att ställa Nämndens beslut under domares pröfning och kunna ]agli”en fullfölja sin talan; men har Nämnden icke gripit in på den enskildes eganderätt, må väl icke annan person kunna väcka anspråk att beröfva någon sin egendom. Den af Utskotten antagna reciprocitelen i rättighet till klagan öfver Nämndens beslut vore således rättsvid rig, tillintetgjorde hela nyttan af Nämnd-inrättningen och beredde fördelar åt den bättre lottade på den mindre bemedlades bekostnad. Otaliga lösningsanspråk skulle till följd deraf väckas och föranleda rättegångar, hvilkas kostnader falla sig allt lör tunga och förstörande för den mindre lottegaren, som, af brist på tillgångar, skall nödgas lemna sin mindre, ehuru kära jordlorfva, till rof lör den rike.

5:o Alt hvad Utskotten i p §. tillstyrkt, i afseende på de hemmans-klyfningar, som hittills emot 1827 års Författnings innehåll oklandradt skett, vore bevis på juridisk consequens, men tillika på juridisk hjertlöshet och kunde hafva de mest olyckliga följder. Genom det tillstyrk ta nya momentet skulle nu annan delegare i hemman, h varifrån obesutenhet långt för delta blifvit utbruten, få rätt alt lösa obesutenheten och vräka egaren derifrån. En otalig mängd innehafvare af små hemmansdelar , som utan någons betungande hittills lefvat lugna på sin lilla egendom, skulle nu med ens kunna förjagas från hus och hem, och kastas på församlingarne , utan förmåga eller tillfälle alt kunna föda sig, än mera attförvärfva egen bostad. Proletärernas antal skulle till en förfärlig mängd kunna förökas och genom den rubbning och omstörtning i nu bestående egande- och besittningsrätts förhållanden, som måste uppkomma, om Författningen strängt tillämpas-, kunde vådliga följder för sam hällslugne t uppstå.

Dessa anmärkningar hafva Utskotten tagit under öfvervägande; och h vad angår den i första punkten yttrade mening, att någon författning rörands hemmans-klyfning och jörd-afsöndring icke vore behöflig, enär det vore hvar och ens naturliga rätt att fritt upplåta större och mindre dei af sin egendom, endasi med iakttagande af Statens säkerhet för den af jorden utgående räntan; så finna Utskotten de anförda skälen lör en författnings o-behöflighet i sjelfva verket bevisa alldeles motsatsen deraf. Utskotten be-llöfva ej erinra, att begreppet om samhälle förutsätter uppoffring eller inskränkning af naturliga rättigheter, och att man således inom samhället icke kan beropa sig på oinskränkt naturlig rätt, utan så vida den står tillsamman med allmän nytta. Man har i den gjorda anmärkningen erkänt Statens säkerhet lör den af jorden utgående räntan vara ett viikor för utöf--vandet af den naturliga rätten att fritt upplåta större eller mindre del af sin jordegendom. En inskränkning af den naturliga rätten, för Statens skuld, är således i delta fall medgifven.. Men på hvad sätt skall Statens säkerhet i nämnde hänseende iakttagas, om ej genom en Lag, som utstakar de gränsor, inom hvilka den enskilde lår fritt röra sig, utan fruktan att förnärma Statens rätt. Sjelfva det i anmärkningen erkända vilkoret, förutsätter således en lagstiftning: huru då kunna, på samma gång vilkoret med-gifves, yrka obehöfligheten af en författning i ämnet? Men, utom det att sådant innebär en uppenbar motsägelse, måtte Utskotten anse högst olämpligt alt, på sält yrkadt blifvit, hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om obehöflighet af en författning, hvilken redan förefinnes och hvar-af behofvet är i sakens natur grundadt, samt af lagstifningen längesedan er-kändt. Utskotten kunna således icke den gjorda anmärkningen godkänna, ulan måste på här anförde grunder hemställa, att densamma måtte lemnas utan afseende.

Då det ansetts olämpligt och hardt när omöjligt att bestämma en viss del af hemman såsom den minsta, hvartill klyfning utan föregången undersökning må tillåtas, torde Utskotten böra här närmare utveckla de skäl, hvilka ledt Uiskolten att, i likhet med Committerade, hvilka haft sig uppdraget alt utarbeta det nu under granskning varande författnings-förslaget, antagandet af en sådan bestämmelse tillstyrka.

Kongl; förordningen den ig December 1827, angående grunderna och vilkoren för hemmans klyfning samt afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman, föranleddes af ett temligen allmänt insedt behof och en deraf följande, högt uttalad önskan, att hemmansklyfningen och jordaf-söndringen måtte genom en serskild författning ordnas på ettsätt, som fös-säkrade den tillväxande folkmängden om utvägar till sjelfsländig bosättning, och på samma gång, genom hämmande af klyfningens öfverdrift, Betryggade samhället för en farlig forökning af fattigklassen. Man trodde sig kunna uppnå det dubbla ändamålet,, å ena sidan genom meddelad tillåtelse att klyfva till hvad hemmantal som helst, och, å den andra, genom dervid fä-stadt vilkor af besutenhet, hvilket begrepp i författningen bestämdes. Erfarenheten har emedlerlid visat, det missbruken af hemmans-klyfning icke dess mindte fortgått, och anställde undersökningar hafva ådagalagt, alt författningen icke blifvit efterlefvad. Delta förhållande syntes Utskotten hän-tyda på någon inom sjelfva författningen liggande grundorsak, och Utskotten trodde sig finna den deruli, att något minimum ej blifvit bestämdt for tillåten klyfning af hemman, utan föregången undersökning om besulenheten, äfvensom att ej finnes förordnadt, af hvilken och på hvad sätt sådan undersökning bör ske. Det är klart, alt så länge något minimum af hemmantal ej är bestämdt, der besulenheten förutsattes såsom gifven, undersökning derom måste ske vid alla hemmansklyfningar utan undantag, besu-tenhelen må vara huru obestridlig och påtaglig som helst. Men delta leder, serdeles i orter, der klyfningar i mängd förekomma, till ett onödigt och drygt besvär, betungande ej mindre för dem, som skola förrätta, än dem som skola bekosta undersökningen; och lagar, hvilka genom sina egna föreskrifter göra verkställigheten oskäligt betungande och svår, kunna ej påräkna att blifva åtlydde. Att författningen icke bestämmer, hvilken det egentligen åligger alt undersökning, om besulenheten förrätta, kan åter knappt undgå att hafva till följd, det ingen anser sig pliktig derlill, och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skjuter saken ifrån sig till Häradshöfding, likasom denne tillbaka, båda under förmenande alt ärendet dem icke tillkommer. Äfven måste rnedges, att i orter, der hemmansklyfningar ofta och i talrik mängd förekomma, hvarken Häradshöfding eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle kunna, jgmte sina öfriga åligganden, medhinna dessa förrättningar; genom hvilket allt författningen gifvit likasom en undskyllan för den uraktlåtenhet, som blifvit ådagalagd i dess efterléfhad. Dessa brister i författningen funno Utskotten afhjelpta genom det af Committerade föreslagna antagandet af en norm för tillåtlig klyfning utan föregången undersökning om besulenheten, samt förslaget alt åt Socken-nämnd uppdraga sådan undersöknings förrättande, der klyfning under den fastställda normen förekomme. Utskotten kunde således icke annat än i Committerades berörde förslag obetingadt instämma. Men då ett minimum antages för klyfning af hemman, utan föregången undersökning och serskild tillåtelse,. följer af sig sjelft, alt detta minimum också måste bli en viss del af hemman, ett visst hemmantal. D ssulom då de flesta utskylder och allmänna besvär utgöras efter hem mantalet, och en motsvarande andel i dessa utskylder och besvär måste åtfölja den utklufna delen, innebär detta jemväl en nödvändighet, att besutenhet måste motsvara något hemmantal. Då man klandrat för-fatlnin°sföislaget i denna del, synes man följaktligen icke håfva gjort sig rätt reda för föi håILmdena och förbisett den bestämda skillnad, förslaget gör emellan klyfning af hemman, som alltid fordrar besutenhet, och af-söndring af jord eller annan lägenhet, _ hvarvid helt andra grunder äro stadgade. Att bestämma det hemmantal, som i allmänhet må anses uttrycka besutenhet, finna Utskotten ingalunda, såsom nian velat påstå, un-derkastadt en Öfverdrifven svårighet, serdeles om, på sätt Utskotten hemställt, en sådan bestämmelse för hvarje ort serskildt uppgöres. De ifrån Läns-Comitéerna och Läns-Styrelserna i afseende derpå inkomne uppgifter gifva till och med tillräcklig anledning att, på sätt Committerade äfven föreslagit, antaga ett för hela Riket gällande allmänt stadgande i denna del- och då Utskotten i sitt afgifna Betänkande trodde sig hafva ådagalagt den varsamhet, som Utskotten alltid ansett böra iakttagas vid utfärdandet af ekonomiska författningar, serdeles då de skola gälla för hela Riket, hoppades Utskotten vinna Rikets Ständers odelade bilall. Den gjorda anmärkningen har också ej förmått rubba Utskottens åsigt af saken, och Utskotten vidhålla således sitt i denna fråga redan gifne tillstyrkande.

Emedlertid böra Utskotten icke lemna obemäldl det förslag, som i sammanhang med anmärkningen blifvit gjordt, att lägga taxeringsvärdet till grund för bestämmandet af det minimum, som vid hemmansklyfnmg må anses lemna full besutenhet. Utskotten måste beklaga det missöde författ-nihgsförslaget rönt att icke rätt förstås, ty från annat än missförstånd kunna Utskotten icke härleda ifrandet mot hemmantalets läggande till grund och norm för besutenhet, då förslaget något sådant icke innehåller. Af stadgandena i i och 2 §§. af i Gap. är det eljest, såsom Utskotten synes, klart, att icke hemmantalet blifvit lagdt till grund eller utger norm for besutenhet, utan snarare tvärt om, enär besutenhet kan ega rum vid långt olika hemmantal, och klyfning är tillåten till hvad hemmantal som helst, endast med vilkor af besutenhet, d. v. s. att åbo kan af sin hemmansdel i medelmåttiga år påräkna bergning och jemväl deraf utgöra de med hem-mansdelen förenade utskylder, hvarlill erfordras, alt ett hushåll af fyra arbetsföra personer må kunna af ägornas afkastning underhållas; hvilket således är den egentliga normen för besutenhet. Att i stället för densamma

antaga ell visst taxeringsvärde till norm , anse Utskotten alldeles olämpligt, ej blott derföre att taxeringsvärdet, såsom lör hvarje år föränderligt, icke ger någon fast beräkningsgrund, och alt det är i högsta grad ojemnt, så alt på ena stället der taxeringsvärdet är lågt, det bestämda minimum kan motsvara en hemmansdel, hvarå (lere åboar kunna hafva sin utkomst, un-der del att på ett annat ställe, der taxeringsvärdet är högt, åbo å den ut-klufna delen icke alls kan deraf hafva sin bergning; utan ock derföre, att,, genom antagandet af en sådan norm, den största svårighet och villervalla skulle uppkomma i Kronans räkenskaper, i följd af de i oändlighet olika och besynnerliga bråk af hemmantal, som ovilkorligen skulle derigenom vid klyfningar uppstå. Utskotten kunna således icke frånlräda sitt förra Betänkande rörande denna hufvudfråga.

I afseende på 3:dje anmärknings-punkten, hvari blifvit yrkadt, att Konungens Befallningshafvande icke måtte hafva någon befattning med hcm-mansklvfningen, utan besutenheten undersökas och bedömas af Sockne-Nämnd, få Utskotten fästa uppmärksamheten derpå, alt hvad man velat genom anmärkningen ernå, redan finnes i författningsförslagel stadgadt. Enligt förslaget eger Konungens Befallningshafvande intet att skaffa med hem-raansklvfnmgen, och 8 §• 1 Gap. föreski ifver inrättandet af Sockne-Nämnd, hvars befattning der ulförligen bestämmes. Hvad Utskotten hemställt rörande Konungens Befallningshafvandes tillgörande vid bestämmande för Irvarje ort af det minsta hemmantal, hvartill klyfning utan föregången undersökning och serskild tillåtelse må ega rum, bar naturligtvis afseende på författningens stiftande, icke på dess tillämpande; och torde något vidare yttrande i anledning af denna punkt icke erfordras.

Hvad åler beträffar de anmärkningar, som blifvit riktade mot Utskottens tillstyrkande i 8 §. 5 mom.: alt klagan öfver Nämndens beslut må, i händelse lösnings-anspråk väckes, ega rum, äfven då klyfning blifvit af Nämnden lillslyrkt, hvilket ansetts tillintetgöra hela ändamålet med Nämnden, förnärma delegares naturliga rätt att icke heröfvas sin egendom, samt bereda fördelar åt den rike på den falliges bekostnad; så synas dessa anmärkningar egentligen bero på förutsättningen, att Nämnden är en Jury, hvilket Utskotten icke kunna erkänna. Vore Nämnden alt anse lika med en Jury, så skulle dess beslut naturligtvis vara utan appell, antingen den till- eller afstyikte klyfningen; men nu mcdgifves, alt, i händelse Nämndens utlåtande är afstyrkande, det må kunna underkastas domstols pröf-iMn”, hvaraf ovilkorligen följer, att Nämnden icke kan hafva egenskapen af en Jury. Sjelfva författningen gifver ej heller ringaste anledning till ca -sådan förutsättning. Så väl hela uppställningen som sjelfva uttrycken i 8 visa tvärt om, att Nämndens ändamål icke är att ulöfva någon slags doms-rätt, nian endast att undersöka och bedöma besutenheten, samt meddela "utlåtande' deröfver med "till- eller "aj styrkande’ af klyfningen. Inrättningen, i fall den nödvändigt skall förliknas med någon annan, är således närmast jendörlig med en lörliknings-commission. Nöjas vederbörande åt dess utlåtande, så träder det i verkställighet, likasom hvar och en annan enskilde emellan träffad förening, och det blir ingen tvist utaf; nöjas de åter icke, så måste domaren slita de stridiga anspråken, och saken går till rättegång, hvarvid det faller ai sig sjelft, att den med förlikningp-commis-sionens eller Nämndens utlåtande missnöjde måste bli kärande. Utskottens tillstyrkande i stället att, såsom man påstått., tillintetgöra Nämndens ändamål, står följaktligen i fullkomlig öfverenssämmelse dermed, och Utskotten måste fortfarande anse det förhållande rätts vidrig t, alt en af parlerne skulle vara betagen rättigheten att få sina anspråk pröfvade af domstol.

Men, utom det all sådant icke kan slå tillsammans med allmänna rättsgrunder, och utom orimligheten att Nämndens omdome skulle vara ofelbart, da den tillstyrker, men icke då den afstyrker kly fning , gifves det tillika en i andra förhållanden grundad nödvändighet, att., om Nämnden tillstyrkt klyfning, frågan likväl måste kunna i ett fall komma under domstols pröfning. Del är en redan i Allmänna Lagen 1-2 Gap. Ärfda-Balken arfvinge medgifven rätt alt lösa del i sätesgård eller annan jord , ”som ej kan väl delas eller klyfvas’ s och 6    1 Gap. af 1827 års Förordning om

hemmanskiyfning och jord-afsöndi ing, med hvilken p 1 Cap. af förevarande författningsförslag instämmer, har gifvit denna rätt en utsträckning, hvarigenom den fått likhet med i stad gällande nabo- och viderboende-rält. Som emedlertid lösningsanspråk är en rättsfråga, hvilken enligt sin natur tillhör domstol, har Nämnden, i öfverensstämmelse med sin af Utskotten här ofvan angifna caracter, ingenting dermed att befatta, och 11 §. t Cap. af förlattningsförslaget bestämmer uttryckligen, att den skall af Häradsrätt upptagas och afgöras. Det är således klart, att , så snart lösningsanspråk väckes, frågan, huruvida klyfning får ske eller icke, måste ankomma på domstols afgörande, dervid utlåtandet öfver besutenheten blir föremål för pröfning, ehuru klyfningen icke ensamt deraf bestämmes, enär det låter länka sig, atl den utklyfvande delen , i anseende till hemmanets godhet, medförer besutenhet, men jorden likväl icke låter väl dela sig, vare sig att olägliga och många skiften derigenom skulle uppkomma, eller den

större

Slöiie delegaren lida annat intrång ocli men af en å 'Utbrutne delen varan* de åbo, i hvilket fall hans lösningsrätt måste anses lika grundad , som i händelse besutenhet icke eger rum. Klagan öfver Nämndens utlåtande rörande besutenheten måste alltså kunna vid domstol föras, älven då klyfnin-gen bldvit tillstyrkt, men, till följe af sakens natur, endast i sammanhang med väckt lösningsanspråk, emedan eljest ingen befogenhet till klagan finnes.

Utskotten hafva nämnt befogenhet, och det torde, då endast den, hvil-ken äskat klyfning, förmenas hafva rättigheter, som kunna genom Nämndens utlåtande förnärmas, hvadan han ensam bör kunna deröfver anställa klagan , vara nödigt att närmare belysa förhållandet dermed, helst man der-jemte talat om hvar och ens naturliga rätt att ej beröfvas sin egendom, likasom skulle Utskotten hafva i deras Betänkande tillstyrkt ingenting mindre än ett våldförande af egaude-rätten.

Utskotten föreställa sig att, det medgifves vara en naturlig rätt alt icke af annan lida intrång eller men inom sitt ego-område, samt att denna rätt är lika helig som den, att ej beröfvas sin egendom. Om emedlertid vid klyfning af hemman delegare skulle lida ett sådant intrång, lärer det ei kunna nekas, det hans naturliga rätt derigenom förnärmas. Men är delta obestridligt, så lärer hans rätt till klagan öfver ett dylikt förnärmande icke heller kunna bestridas; och om delegare har, utom nämnde naturliga rätt, en annan i borgerlig lag gifven, hvilken äfvenledes genom Nämndens utlåtande förnärmas, måste han i än högre grad tillerkännas befogenhet att deröfver anställa klagan. Detta inträffar på delegare, som med bestridande af klyfning, yrkar sin i lag gifna rätt till lösen. Han kan nemligen vid klyfning knappt undgå att tillskyndas intrång och men, vare sig genom väg öfver egorna och annan servilut, eller genom det ohägn i öfrigt, som kan nästan förutsättas af granne, hvilken besitter så liten jord, attbergningicke kan deraf påräknas för ett talrikare hushåll, än som, vid bedömandet af besutenheten, lages enligt författningen i beräkning. Dessutom kan Nämndens omdöme öfver besutenheten möjligen vara oriktigt, och då delta väsendtli-gen inverkar på delegares lösningsrätt, är det klart, att om delegare vill göra denna rätt gällande, han måste vara befogad att vid domstol öfver* klaga Nämndens utlåtande, hvarigenom klyfning blifvit tillstyrkt. Väcker han deremot icke lösningsanspråk, så har han ingen befogenhet till klagan. Han har, i och med detsamma han ej begagnat den i lag medgifna utvägen att befria sig från intrånget af åbo å den utklufna delen, underkastat sig det-

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami, 2 Afd. 8;de Hå/1.                    2

10 Z«g- tamt Allm. Besv.- och Ekon.-TJ Iskottens Utlåtande, N.o 28: samma och klyfningen kan då ej anses för honom förnärmande; den är då allenast ett alskiljande af ömsesidigt erkända ägovälden, likasom å andra sidan lösandet icke är ett beröfvande af egendom, ulan ett för vissa sam-hällsändamål i lag föreskrifvet utbyte deraf. Att den tillstyrkta lösningsrätten skulle bereda, förmoner åt den rike på den mindre bemedlades bekostnad, kunna Utskotten icke fatta, då lösesumman motsvarar, kanske oftast öfversliger hemmansdelens verkliga värde; och då man bestrider denna rätt, synes det Utskotten, som hade man förlorat ur sigte det med författningen afsedda ändamål att hindra jordens ölverdrifna styckning, för uppnående hvaraf denna lösningsrätt är ett oeltergifligt vilkor.

Den anmärkning, som blifvit riktad emot Utskottens hemstähän vid 8 anse Utskotten sig hafva härigenom besvarat, såsom Utskotten hoppas, på ett tillfredsställande sätt, och hysa derjemte den föreställningen alt haf-va framlagt tillräckliga skäl, hvarföre Ulskollen måste vidblifva deras uti Betänkandet härulinnan uttryckte mening,

I afseende slutligen-, på de förespeglade vådorna af det 1 g föreslagna bibehållandet af föreskriften uti 6 §. af 1827-års förordning, tå Utskotten, förklara, det Utskotten icke finna någon grund, lör dylika farhågor. Har hemmansdel "långt: för detta" blifvit utbruten, och dess innehafvare densamma sedermera utan någons betungande åbot, så lärer han efter Utskottens föreställning,, icke heller nu kunna derifrån vräkas, ehuru klyfningen skett ulan afseende h 1827 års förordning; ty besutenheten måste väl anses lika lillförlilligen styrkt genom det faetiska, beviset, alt åbo af hem-mansdelen haft och liar sin bergning, som någonsin af en Nämnds föregående omdöme, alt åbo Åan-hafva sin utkomst deraf. Utskotten äro således öfvertygade, att de omförmälda tusentals familjerna komma att, lika "lugna" som tillförene,. qvarsilla å sina små> hemmansdelär, helst det icke rimligtvis kan antagas, alt dem klandrade föreskriften skall hädanefter medföra andra verkningar,, än den visat sig ega under den tid af tretton år„ som densamma redan varit gällande. Det må äfven kunna anföras såsom ett bevis för grundlöslieten af de härulinnan yttrade farhågorna, all Bonde-Ståndet bifallit det föreslagna stadgandet, utan att afskräckas af föreställningen om några vådliga följder deraf— följder,, hvilka naturligtvis skulle,, i fall de inträffade, drabba egentligen allmogen. Fördelen af stadgandet» bibehållande måste deremot erkännas, då sådane olöfligen ulklufne delar*,, livilka icke medföra besutenliet, derigenom kunna med hemmanet återförenas; och är det på dessa grunder Utskotten finna sig nödsakade att äfrea. i denna del vidhålla det tillstyrkande,, Utskotten förut afgifviU

Sedan de mot förra Betänkandet gjorda anmärkningar sålunda blifvit besvarade, få Utskotten anmäla, att vid den förnyade granskning af for-fatlningsföt slaget, som varit en följd af den erhållna ålerremissen, Utskotten funnit anledning alt i tvenne omständigheter förändra sitt förra tillstyrkande, nemligen vid 8 §. 7 mom. samt 12 §. af 1 Gap. i nämnde förslag.

Föreskriften i 8 §. 7 motn.: att vid fråga om meddelande af lagfart, åbobref eller inteckning sökanden skall, om hemmansdel är mindre än hvad för klyfning ulan undersökning är medgifvet, styrka, när hemmansdelen blifvit ulklufven, har synts Utskotten alltför allmännelig och vidsträckt. Om t. ex. lagfart sökes å en hemmansdel, som understiger det för klyfning utan undersökning bestämda minimum, men hvilken sedan urminnes tid haft egen åbo, kan det måhända vara för sökanden omöjligt alt styrka, när klyfningen skett; och om det än lyckas honom alt med dryg kostnad och besvär åstadkomma en sådan bevisning, måste den likväl anses fullkomligen ändamålslös, då afsigten med stadgandet i detta mom. icke kan vara annan, än att, med hänseende till föreskrifterne i 6 §. 3 och 4 mom.-, tjena till ledning ocli controll för domaren vid beslutets meddelande, och verkan af dessa föreskrifter icke kan vara retroactiv, så att lagfarten vore förbjuden. Utskotten anse, synnerligen med afseende å denna omständighet, för ändamålet tillräckligt äfvensom i verkställigheten utan öfverdrifven svårighet, om sökanden ålägges styrka, huruvida hemmansdelen blifvit utkhifveji före eller efter utfärdandet af denna författning ; och Utskotten hemställa således, att detta mom. måtte erhålla följande Jy^delse:

Dä lagfart eller åbobref sökes å hemmansdel, som är mindre, än hvad för klyfning utan undersökning är i 6 N 1 mom. medgifvet, eller ny äbo eller egare skall för sådan hemmansdel skattskrifvas, eller inteckning deri för skuld eller arrende begäres, vare sökan-den skyldig styrka, huruvida hemmansdelen blifvit utkluf ven före eller efter utfärdandet af denna Vår Nådiga förordning och i sednare fallet jemväl förete det beslut, som i afseende ä klyfningen blifvit meddeladt.

Hvad 12 §. beträffar, så var den i Committerades förslag, hvilket antog ett för hela Riket gällande minimum för klyfning af hemman utan undersökning och serskilJ tillåtelse, ämnad att innebära ett correctiv emot denna allmänna bestämmelses möjliga olämplighet i någon serskild ort, och var då fullkomligen ändamålsenlig. Nu deramot, då Utskotten hemställt att, efter ytterligare anställde undersökningar, serskilde bestämmelser för olika orter må i 6 §. införas i afseende på den minsta hemmansdel* hvartill klyf-ning må ske utan föregången undersökning och serskild tillåtelse, lärer ifrågavarande 12 §. kunna anses öfvererflödig och Utskotten hemställa således

alt densamma må ur författningsförslaget helt och hållet utgå.

Utskotten , som vid sitt förra Betänkandes afgifvande, med anledning deraf alt det af KongL M»j:t till Rikets Ständers pröfningöfverlemnade författningsförslaget varserskiidt tryckt och i Riks-Slånden redan utdeldt, inskränkte sig till upptagande af allenast de delar af samma förslag, hvarå Utskotten funnit sig icke kunna tillstyrka bifall, få nu ifrågavarande förslag till förnyad förordning angående grunderne och vilkoren för hemmans-klyfning samt af söndring af jord eller andra lägenheter från hemman, i sin helhet och sådant det blifvit af Utskotten tillstyrkt, härjemte till Rikets Ständer öfverlemna.

Stockholm den 17 December 1840.

Reser vati om.

Herr Friherre Leyonhufvud, Abraham, förklarade sig skiljaktig i alla delar, hvilka ej öfverensstämma med hans förut i ämnet yttrade åsigter..

FÖRSLAG till

förnyad Förordning, angående grunderne och vilkoren för hemmansklyfning samt af söndring af jord och andra lägenheter från, hemman.

Om hemmanskljrfning,

§

Frälseskatte- och Kronoskatte-hemman, Krono- och Skatte-rusthåll samt; de krono- eller andre publike hemman, som under stadgad åborätt äro upplåtne, få klyfvas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo å den »tklufne delen är besutem.

§ 2.

Besuten kallas den åbo, som af sin hemmansdels afkastning i medelmåttiga år kan påräkna bergning och jemväl deraf utgöra de med hemmans-delen förenade utskylder; och thy erfordras till besutenbet under benämning hemman, att till hemmansdel finnas ägor af den vidd och godhet, att ett hushåll af fyra arbetsföra personer må kunna af egornas afkastning underhållas.

§ 3.

Är hemman så beläget, att en åbo af andre näringar, såsom sjöfart, fiske eller dylikt, kan hafva säker och ständig förtjenst, då bör sådant vid fråga om besutenbet i serskild beräkning dertill ingå.

§ 4-

Vid klyfning af hemman, som under bergslag hörer, bör serskilt af-seende fästas derå, huruvida sådan klyfning, utan skada för ortens bergs-handlering och äfventyr för utgörandet af de hemmanet i denna del åliggande skyldigheter må kunna ega rum.

§ 7-

Hvad i förestående 6 §. rörande undersökning stadgadt är,, må ej, tillämpas i frågor om redan ulklufven hemmansdel af mindre mantal , än som i i> mom. af samma §. bestämmes, ulan så är, att den hemmansdel skall ytterligare klyfvas, eller någon del deraf varder såsom pant eller på arrende upplåten. 1 sådan händelse vare lag, som nämnde Oinnehåller.

i mom. Undersökning rörande hesutenhet, verkställes af Sockne-nämnd; och thv skall, på sätt som i 2 Cap. y och 8 §§. uti Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga om Skiftesverket i Riket af den 4 Maj 1827- är föreskrifvet, angående val af Gode män till biträde vid Landlmätei i-förrättningar, för hvarje Socken eller Pastorat utses tre i jordbruk kunnige, inom socknen eller pastoratet bofaste män att sådane undersökningar förrätta. Är någon socken så vidsträckt, att delta antal icke anses tillräckligt,, då må densamma i Rotar eller Districter indelas, och serskild Nlimnd af socknemännen för hvardera utses.

y mom.

§ i°.

Är genom Utslag förklaradt, att hemmansdel icke tål klyfning, och kan sedan visas, det samma hemmansdel blifvit så förbättrad, eller att andra sådana omständigheter inträffat, att klyfning deraf bör tillåtas , ligge förra utslaget icke i vägen för ny pröfning, ändå att det laga kraft vunnit,

§ IT-

Vill delegare, som enligt 9 §. anser sig berättigad att obesuten hemmansdel inlösa, af den rättighet sig begagna, och har ej undersökning angående besutenheten, af den anledning som i 6 §. omförmäles, förut skett, begäre han då hos Sockne-nämnden sådan undersökning. Sedan den undersökning skett och Nämnden utlåtande afgifvit, på sätt 8 §. innehåller, åligge sökanden, så vida han vill sitt lösningsanspråk fullfölja, att inom den tid, som i 5 mom. af sistnämnde §. sägs, genom stämning i laga ordning

Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 2 Afd. 8'.de Haft.                      3 göra talan härom anhängig hos Härads-Rätten, som eger att påslåendet upp-taga och afdomma; bvarefter målet i den ordning, som för tvistemål i all-mänhet stadgad är,, fullföljas, må.

Om upplåtelse och af söndring af jord eller andra lägenheter från hemman.

§ »•

§ 2.

Åstundar innehafvare af hemman, hvartill mer än vanlig egorymd hörer, att större egovidd än? tiondedelen deraf, såsom i föregående 1 §■ säges, upplåta, må han sådant anmäla hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som har alt frågan, jemte sitt yttrande deröfver, Kammar-Collegii pröfning underställa; egande Kammar-Collegium härom så förordna, alt å ena sidan säkerheten lör hemmansräntans och öfrige skyldigheters framlida utgörand® må vara förvarad och, å den andra, jordens odling befordras.

§ 3.

Under den jordrymd, som, efter hvad här ofvan sägs , må till besittning på viss tid åt en eller flera från hemman upplåtas,, inbegripas icke de egor,. hvilka emot dagsvsrken och tjenstbarheter vid hemmanet upplåtas åt jordlorpare, med skyldighet att efter laga uppsägning och fardag torpen aflräda.

§ 4-

Vid upplåtelse af lägenhet må vissa år utsättas , under hvilka frihet från afgäldens utgörande till stamliemmanet tillgodonjutes. Ej skola dock i något fall sådane frihets-år vara flere än femton , räknade ifrån den tid lägenheten tillträdes.

§9-

Hemmans innehafvare ege, så länge han ränta och öfrige utskylder för hemmanet rigligt utgör, sjelf uppbära den afgäld, som för upplåten lägenhet erläggas skall; men brister han deri, bör Kronans uppbördsman samma afgäld, der den icke redan för året finnes vara af Jägenhets-innehafva-ren betald, till den bristande räntans och andra hemmansskyldigbeters utgörande uppbära.

§ [0-

Har någon genom arf erhållit lott i hemmansdel af den i 1    1 mom.

omnämnde natur, och är samma lott så ringa, att han ej , efter grunderna i 1 Gap. af denna Förordning, kan få den besitta;, vare han då berättigad att vinna utbrytning för sin lott, under full eganderätt i en så beskaffad lägenhet, hvarom f, 2 och 4 §§. af delta Gap. handla, så vida hinder icke deremot finnes möta; och varde lägenhetens storlek i förhållande till arfs-lolten, under iagtlagande af de i nämnde stadgade vilkor , efter föregången undersökning af Sockne-nämnd bestämd, af Domaren,, der ej vederbörande derom i godo åsämjas. Företrädesrätt till utbrytning af sådan lägenhet fleie aifvingar emellan bestämmes efter enahanda grund', som angående lösen ulur jord, arfvingar emellan, stadgad är. Ej må annorledes/än 1 2 sägs, af liemmansdels jordrymd för arftagare utbrytas mera än en tiedjedel, deruti inberäknadt livad från samma hemmansdel förut kan vara upplåtet och afsöndradt.

§

Las- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltens Utlåtande, N.o 28. O

innehåller densamma minst 8 tunnlands vidd, eller deröfver; vill hemmans-inneha i va 1 en den lägenhet ål annor man, såsom i nämnde särs, lör alltid eller på viss tid, med eller utan skatlfi ihet, till odling upplåta, halve der våld till, älven om den öfversliger tiondedelen af hemmanets hela egorymd. Soke dock i sistnämnde fall tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ls Be-fallningshaf vande, som, sedan mossens onyttiga tillstånd i dess närvarande skick blifvit behörigen utrönt och styrkt, ege sådant tillstånd meddela. Har Boställe eller något icke under stadgad åborält upplåtet publikt hemman, kungs- och kungs-ladugårdar samt ölrige under Kronans omedelbara disposition varande hemman dock undantagne, i sådan lägenhet del; då skall på Kongl. Maj:ls Nådiga bifall bero, om och med hvad vilkor dylik upplåtelse deraf på viss tid ske må.

§ r4-

Hvad nu angående afsöndring och upplåtelse i allmänhet är förordnadt, gMle ock, då vid öfverlåtelse af egande- eller besittningsrätt till hemman, jord eller lägenhet, för alltid eller till besittning på bestämda år, eller på lifslid, detifiån undantages; och må ej, i följd af sådan öfverlåtelse, lagfart å hemman, som blifvit under eganderätt upplåtet, eller kungörelse om åbo-ombyte å krono- eller annat publikt hemman utfärdas , innan afhand-lingen, i hvad den rörer undantaget, så pröfvad och godkänd blifvit, som. 12 §. föreskrifver. Finnes den undantagne lägenheten icke så beskaffad, att den, enligt de grunder soin stadgade äro, må såsom enskild lägenhet besittas, vare afhandling, hvarigenom öfverlåtelse af hemmanet skett, äf-ven ogild.

§ '6.

§ >7;

Tvister rörande upplåtelse och afsöndring af jord eller lägenheter från de under stadgad åborält upplåtne krono-, krono-rusthålls- och andra publika hemman, skola på enahanda sätt som, tvister angående dylika af-söndringar från frälse- och skattehemman upptagas och fullföljas.

§ 18.

Klagan öfver beslut, meddelade i de uti 2, 5, 8 §§. samt r t §. 1 och 3 mom. af detta Capitel upptagna frågor, må anföras i den ordning, som. för ekonomi-mål i allmänhet stadgadt är; och kommer hvad Kongl. Maj:t genom denna förordning sålunda stadgat och föreskrifvit tills vidare, och intilldess annorlunda derom kan blifva förordnadt, icke att för Stora Kopparbergs Län vara gällande.

WCKT HOS .T. A. WALLDIB, 1840.

N:o 29.

Anl. till Exp-Utsk. den 27 Januari 18^1, kl. a e. m.

Ytterligare Betänkande, angående ändring af Förf att-ningarne om Socknestämma samt om bildande af Communal-Styrelser.

Del Betänkande, N:o 4, som Utskotten i detta ämne afgifvit, och det förslag till Lag om Socknestämmor och Sockne-Nämnder, som Utskott ten i -sammanhang dermed framställt, äro bifallne af Bonde-Ståndet, men hafva blifvit återremitterade af de öfrige Stånden, efter deremot gjorde anmärkningar, h vilka äro dels mera allmänna och omfattande ämnet i sin helhet, dels riglade emot de serskilda närmare bestämmelserna, som i det framställde Lagförslaget innehållas.

De mera allmänna anmärkningarne innehålla hufvudsakligen, å den ena sidan, alt, om man nu ville införa en Communal-styrelse, så borde man först tillse, om man kan eller får lof att minska embetsmanna-infly-landet, och dernäst om man kan framkalla allmän anda. Detta vore dock politiska och moraliska problem J som icke lösas med än aldrig så många reglementariska paragrafer, utan bero i första rummet på en eftergift å Konungamagtens sida, hvarigenom den centraliserade styrelsen åtnojes att vaka öfver och leda Rikets mera allmänna och stora intressen. Om denna eftergift vinnes, skulle styrelsens organer villigt träda ur vägen för den verksamhet, som, efter allmänt local-förtroende, uppdrages åt menighetens för hvarje ärende dugligaste män. Sådane skulle då icke eller komma att fattas, när de icke tilIbakasätias, hindras eller förföljas af Em-bels-myndigheterne. Då skulle det visa sig, att föga några Lag-bestämmelser, eller åtminstone högst enkla, äro af nöden; att bestyren, mångfaldigade efter regien om arbetets fördelning, väl tilltaga i mon af förtroendet, men just också, såsom väsendtiigen baserade derpå, och verkande med en moralisk, snarare än en juridisk magt, icke behöfva några stela former, ulan uppfyllas med inbördes tillfredsställelse, ulan tvång och efter nalu-rens anvisning i hvarje förekommande fall. Der förhållandet hittills visat sig verkligen vara ändamålsenligt nog och fredligt inom någon församling eller socken, der skall man funnit, att sockneboerne, om icke just af samma class, dock haft en sådan homogen blandning af flere, att intet magt-

Bih. till R. St. Prot. 1810 och 1841. 7 Sami. 2 Afd- 9 Häft.                   1 begär, på grund af öfvervigt hos någondera eller på någon hierarkisk myndighet, haft tillfälle utbilda sig; äfvensom dertill bidragit, att inga ämnen af annan natur än de, som egentligen, enligt äldre bruk oeh Författningar, sorterat under Sockne-slyrelser, kommit inom en sådan socken i fråga, såsom endast värden om kyrkan, om de fattige, tillfälligtvis också om helsovåiden, sockne-skolan och sockne-magazinet. Detta skall visa: i;o att Communen varit lämpad efter naturen af de föremål, som den eg-de inom sig afgöra; 2:0 att intressena varit likartade hos Communens homogena befolkning; 3:o att valfrihet och förtroende utgjort de lifgifvande principerne vida mer än lagbestämmelser; och slutligen 4:o frånvaron af all dictatorisk öfverlägsenhet. Härafskulle följa, att, om än sockne- eller församlings-indelningen vore, under vissa förhållanden, lämplig för de Com-munal-beslyr af mera ecclesiastik natur, hvilka hittills sorterat under sock-nestämma samt Pastors egentliga ledning, så följer icke deraf, att socknen är ett lämpligt district, i fall man ville utsträcka communal-bestyr till frågan om vägar, broar, canaler, större gemensamma odlingar och aftapp-ningar, skiftes-frågor, polis-mål och beskattning. Districtet måste då sökas så vidsträckt, att inom dess gränsor befinnas ett större antal personer, hvil-kas intressen ställa hvarandra i någorlunda jemnvigt och tillåta förenämnde moraliska driffjäder att träda i verksamhet. Der delta icke låter sig göra, hjelper ingen inrättning af Nämnder med långa Reglementen derfö-re, ulan vore det bättre alt låta embetsmännen styra, såsom det nu går, ofta ibland bra nog, om de äro redlige och duglige, men åtminstone utan allt för mycken collision emellan dem, som helas styra. En på sätt och vis från Pastors inflytelse afsöndrad styrelse inom en socken, med rättighet och skyldighet att inblanda sig i ämnen, som hittills varit ansedde alt vara af ecclesiastik natur, vore ett stort misstag. Folkets frihet och verkliga intressen skulle ieke derigenom blifva på det ringaste befordrade, de större föremålen för en verklig Communal-styrelse skulle icke vinnas, men split och oenighet skulle komma att lemna rum för intriger af utom Communen stående mag-ter, hvilka ieke skulle underlåta att begagna den nya polismyndighet man inom socknen bildat, för alt intränga i familje-lifvels hittills någorlunda skyddade kretsar. Dessutom har man ansett, att motiven for ett forsla» om Communal-Lagstiftning borde i första rummet innehålla en noggrann framställning om dess egentliga föremål och omfattning, äfvensom förklaring om gränsskillnaden emellan Communal-befatlningar och dem, som i pröfnings- oeh verkslällighetsväg tillkomma allmänna Domstolar och Em-bets-myndigheter. En utredning i dessa delar skall synnerligast vara nödvändig under den chaotiska oreda af bundradetals secler gamla, ännu gällande, samt andra jemväl i senare tider tillkomne Författningar och Reglementen, hvaruti den Svenska ekonomiska Lagstiftningen skall vara insvept, hvilket skall föranleda dertill, alt misstag och ingrepp af den ena myndigheten på den andras område svårligen kunna förekommas.

Å en annan sida, har man ansett, att Utskottens förslag skulle leda till eftertänkliga reformer, dels genom det utsträckta deltagandet i socken-stämmo förhandlingarne och förändringen af grunden för detta deltagande, dels derigenom, alt socknarnes angelägenheter, enligt detta förslag, skulle undandragas den kyrkliga behandlingen och den ledning af Presterskapet, som de hittills skola varit underkastade, och hvilken för en del af dem skall höra till det Presterliga kallet, derföre det också blifvit yrkadt, att i Stadgan borde skiljas emellan kyrkliga och icke kyrkliga ärenden, och olika föreskrifter för deras behandling meddelas.

1 det skick, detta ärende hos Utskotten förekommit, bafva Utskotten trott sig icke hal va någon anledning att ifrågasätta någon inskränkning af embets- och tjenslemäns befallning med ärenden, som dem förut tillhört. Derom är ingen motion väckt, och det förslag af Committerade för fattigvårds-ärendena, som en af motionärerne åberopat, innehåller icke eller derom någon framställning, utan hafva Committerade tvertom uttryckligen förklarat, dels alt, ehuru det syntes troligt, att en öfverflytt-ning af flere ärenden från embets- och tjenstemän till Communal-myn-digheterne vore lämplig, förmenades varsamheten fordra, att, innan en sådan mera ingripande åtgärd vidtoges, den föreslagne inrättningen mi vinna stadga, och erfarenheten visa, i hvad mon öfverflyttningen kan finnas nödig eller gagnelig; dels att förslaget till Communal-Lag icke kunnat omfatta alla de ämnen, som Committerade ansett tillhöra danaa lagstiftning, då, i afseende på flere af dem, som icka stått i sarauranhang med det Committerade meddeldte uppdraget, de, för närntaro bestämmelse derom, nödige upplysningar saknats, derföre CommiUerside föreställde sig, att Kongl. Majd skulle täckas låta föranstalta om förslagets granskning och närmare fulländande af vederbörande myndigheter, på hvilka sådant, efter ärendenas beskaffenhet, kunde bero. Riket? Ständers vid sista Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjorde underdåniga anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes infordra sakkunnige mäns yttranden om det mest ändamålsenliga sätt för införande af en ordnad och sammanhängande Communal- och Municipal-styrelse, samt derefler vidtaga de åtgärder, Kongl. Maj:t i Nåder kunde finna med nationens behof och framskridande bildning lörenlige, har icke eller veterligen föranledt till någon fullständigare beredning al detta ämne, hvarlill ovilkorligen höra yttranden och upplysningar från embets-myndigheterna , af den omfattning, att de omöjligen kunnat af Utskotten inhemtas och afbidas. I sammanhang med sjelfva anmäi kningen emot Utskottens inskränktare behandling af ärendet, är det erinradt, huruledésrdfess mera fulländade bearbetande skulle ingripa i cle allmänna styrelseforms na, äfven i de delar, som äro stadfästade i Grnndlagarne, och således icke utan rubbning deraf kunna förändras.

Af detta allt torde det vara uppenbart, att Utskotten varit nödsakade att stanna vid den förutsättningen att icke öfverlemna åt menig.be-terne andra bestyr, än dem förub tillhört, derföre också föremålet for Utskottens förslag måst hufvudsakligen inskränkas till ful ländande af formerne för de redan till menigheterne öfverlemnade ärendenas behandling. Detta förslag innehåller icke annorlunda någon afvikelse från hvad redan är stad-gadt, hvarpå Utskotten anse sig böra serskildt påkalla uppmärksamhet, då de betraktelser, som under dess granskning blifvit i olika rigtning framställde, nog mycket föranleda, att detta förhållande blifvit förbisedt. Cömmunal-inslitulionen är icke eller någon nyhet inom vårt fädernesland. Den finnes för närvarande och har af ålder funnits. Den bar uppträdt i olika skepnader under olika tidsförhållanden, och äfven den närvarande tiden påkallar, för utveckling af dess verksamhet, jemkningär och rättelser, lämpade efter de förhållanden, som in tråd t. Utskotten hafva bemödat sig att motsvara denna fordran, så vidt Utskotten varit i tillfälle dertill. Flere liafva ansett, att det i sådant afseende framställde förslaget innehåller onödiga och origliga reglementéringar, endast ledande till hinder och svårigheter vid ärendenas behandling. Förslaget innehåller likväl endast bestämmelser om förhållandena emellan Communerne och Staten, samt emellan Communerne och dess enskilde medlemmar, och derom kunna icke Communerne besluta, utan de måste vara föremål för allmän lagstiftning. Om lagstiftningen, sådan den är föreslagen, också är ofullständig och, af skäl, som äro anförde, icke kunnat blifva, hvad man måste önska, kunna Utskotten dock så mycket mindre instämma i yttrandet, att man heldre må lemna den åsido och låta bero vid embetsmannens styrelse, som de ärenden, hvarom förslaget handlar, enligt nu gällande Författningar, för ingen del tillhöra denna styrelse ocli embelsmanna-myndigheten egentligen aldrig; bestämdt ingripit deri.

Åf Utskottens här antydde uppfattning af ämnet, visar si” äfven orsaken, bvarföre icke Utskotten, på sätt som genom anmärkningarne jemväf är yrkadl, ingått i en noggrannare undersökning om Commnnal-Lagstiftningens föremål och omfattning samt gränsskillnaden emellan Communal-befaltningar och dem, som i pröfnings- och verkstäIlighetsväg tillkomma allmänna Domstolar och Embetsmyndigheter. En sådan begränsning igen-finnes dessutom i de föreslagne bestämmelser ne om de ärenden, som bero' på menigheternes behandling, och huru vidt denna behandling må sträcka sig.

Emot de yltrade farhagorna för äfvenlyr af reformer, som förslaget förmenats innehålla, måste Utskotten erinra, ätt förslaget, åtminstone hvad socknestämman beträffar, icke innehåller någon egentlig reform, så vida icke dertill räknas den förändrade grunden för rösträtt, hvilken Utskot-len icke kunna anse annoilbnda, än en af förändrade tidsförhållanden påkallad fulländning af den förut gällande formen, hvilken förändring Rikets Sländer redan vid sista Riksdagen antagit såsom nödvändig. Man liar icke hittills funnit några svårigheter för sockneslämman alt, under denna-samma form, behandla både kyrkliga och ieke kyrkliga ärenden, och Utskotten kunna icke inse, att några sådane svårigheter äro mera hädanefter att befara. Om skdnadtn emellan dessa ärenden, vid fråga om menir-heternes behandling deraf, verkligen är hvad man velat påslå, synes dock en noggrannare uppmärksamhet derå icke af behofvet påkallas, innan Com-munal-Instilutionen i sin helhet Hunnit-en vida större fulländning; ärr den,-Utskotten föreslagit och anse för närvarande kunna åstadkommas. Utskotten kunna icke eller medgriva, alt förslaget om Sockne-nämnder innebär någon reform i den förmenta syftningen, alt från den kyrkliga behandlingen och 1 i esterskapets ledning undandraga ärenden, som dem hittills tillhört. Det är kyrkliga angelägenheter, att befordra upplysning och sedlighet, att vårda sig om de fattige och de sjuke, och presten är' dertill, i kraft af sitt embete, förpliglad; men derunder är icke inbegripen dispositionen af församlingsboernes li 11 hörigheter för vinnande af detta ändamål, och ingen Lag har hittills betagit församlingsboerne att sielfve-ordna och handhafva de anstalter, de i detta afseende ville tillvägabrim-a. Del har likväl merendels inträffat, att Kyrkoherden haft ledningen deraV utan tvifvel till följd af hans öfvervägande nit för dessa angelägenheter,

6 Lag- saml .Allm. Beso.- och Ekon.-Utskottens Betånkancle, N:o 2g. och ofta äfven emedan förmågan inom församlingen varit mera sällsynt, men det saknas dock icke exempel, alt denna ledning varit öfvei lemnad åt andra. Utskotten hafva således, långt ifrån alt inskränka den kyrkliga och preslerliga myndigheten, snaraie utsträckt den, då Utskotten föreslagit, att Kyrkoherden må vara Ordförande i Sockne-nämnden för Skole-och undervisnings-ärenden, och för öfrigt såsom Ledamot deltaga, då hans embelspligl det påkallar. Om orsaken till denna utsträckning komma Utskotten i tillfälle att närmare yttra sig, i anledning af de seiskilde an-märknmgarne vid Sockne-nämndens organisation.

De anmärkningar, som blifvit framställde emot de serskilde bestam-melserne, upplagas här under hvarje §. af förslaget, hvaremot de äro rig-tade, nemligen:

§ -•

Såsom en definition på socknestämma och ändamålet dermed, är föreslaget, alt denna §. borde innehålla stadgande, alt en eller flere socknar ega å socknestämma öfverlägga om socknarnes gemensamma angelagenheter; men då detta endast vore e'tt upprepande af hvad förslaget förut på flera ställen innehåller, anse Utskotten tillägget icke vara nödigt eller lämpligt.

I afseende på tiden för de ordinarie sockneslämmornes hållande, är det anmärkt, dels att de-borde hållas 4 g^"ger 0,11 året, för alt gifva så mycket mera väckelse åt det allmänna deltagandet, dels att de borde inskränkas till en gång om året, då man icke skall kunna förutse, att angelägna öfverläggningsämnen öfverallt oftare förekomma, dels ock alt ingen viss tid må bestämmas, ulan socknestämma hållas, så ofta behof företer sig. Elt gifvel föremål för socknestämma måste antagas all i alla socknar årligen förete sig i val af socknens hvarjehanda förvaltare och emollagan-de af redogörelser för förvaltningen, derföre åtminstone en gång om året socknestämman måste blifva nödvändig; men Utskotten medgifva, alt det origliga stadgandet icke bör derutöfver utsträckas, då någorstädes visserligen kan inträffa, alt ärendena icke fordra oftare öfverläggningar, och det allmänna deltagandet ingalunda befordras genom de oftare återkommande sacknestämmorne, utan beror af öfverläggningarnes vigt, hvaremot hvarje onödigtvis tillställd sammankomst måste verka likgiltighet.

§ 2.

Efter anmärkning, att i socknestämma kunna förekomma ärenden, som böra ledas af Contracls-Prosten och för hvrlka stämman dä bör af honom utlysas, hafva Utskotten, genom tillägg till denna vidtagit stad» gande derom.

§ 4;

I anledning af anmärkning, alt under denna §. borde intagas stadgandet i 28 och att den skiljagtiga lydelsen af dessa bada §§•, i afse-ende på ställen för sammanträden, borde rättas til! likhet, få Utskotten erinra, alt §§:ne handla om olika ämnen, nemligen den ena om Socknestämma och den andra om Sockne-Nämnd, bvilket är orsaken, hvarföre stadgan-dena äro åtskiljda och äfven hafva olika lydelse.

Stadgandet, att socknestämma må hållas på samma dag, som den utlyses, har ansetts kunna leda till äfventyrliga följ ler «ch icke vara be-höbigt Detta stadgande finnes redan i den nu gällande Socknestämmo-förfallningen, och då erfarenbeten mången gång visat nöd vändigheten deraf, halva Utskotten icke kunnat undgå att föreslå dess bibehållande, ehuru under föreställning, alt det framdeles torde kunna upphöra, om inrättningen af Sockne-nämnder vinner åsyftad utvidgning. Då den kortare kallel-seliden är medgifven endast under vilkor, alt förefallande ärenden ieke tåla uppsköt", torde missbruk icke vara att befara, och för alt ytterligare förebygga äfventyrliga följder deraf, hafva Utskotten nu föreslagit, all beslut om afgifter icke vid sådan stämma må fattas. Då, på sätt som jemväl är anmärkt, frågor kunna förekomma, som gemensamt röra socknar af olika Pastorat, hafva Utskotten föreslagit stadgande, rörande öfv er läggning derom genom Deputerade, utsedde af hvarje socken serskildt. De vanliga socken-stämmo-formerne anse Utskotten icke kunna för delta fäll tillämpas, då de flere skiljakligheterne emellan serskilde Pastorat skulle verka till vä-sendlliga missförhållanden.

Del är äfven anmärkt, alt socknestämma aldrig borde få hållas å söcknedag, på del icke allmogen må dragas från dess h vardagliga arbetej men då mången gång ärenden förekomma af den vidlyftighet, alt de omöjligen kunna medhinnas på en heigedag efter slutad Gudstjenst, är det uppenbart nödvändigt, all de måga kunna företagas på en söcknedag och betänkligheten vid förlusten af arbetsslunder, för de tillfällen, då sådant dB Lag- samt Allm. Besy.- och Ekon.-V tskotlens Betänkande, N-.o 2g. kan komma i fråga, synes icke vara af den vigt, att den icke må vika för denna angelägenhet.

§. 5.

’Det har blifvit anmärkt, att föreskriften om rättighet för medlem af sockneslämma att i Protocoll få intaga reservation emot beslut, vid hvars fattande han icke varit tillslädes, vore öfvei flödigt och olämpligt, då del icke skall kunna finnas anledning till reservation af den, som hvarken i öfverläggningen eller beslutet deltagit. Utskotten, som medgifva,, att sådan ■reservation åtminstone icke är bthöflig för förvarande af någons rätt,, anse derföre, att stadgandet må kunna utgå.

Emot förslaget, att personer, som icke äro berättigade att deltaga i sockneslämma, likväl måga öfvervara dess förhandlingar, hafva äfven be-itäckligheter blifvit yttiade; men då dessa förhandlingar i många fall ganska väsendtligt verka på personer, som från deltagande deri äro uteslutne, fordrar grannlagenheten, att de åtminstone må få afhöra, huru deras rätt och fördel vårdas, och några olägenheter deraf synas icke skäligen kunna befaras, då den så beskaffade offentligheten icke är medgifven annorlunda, än så vidt utrymmet medgifver, och iagttagelser för öfrigt äro föreskrifne för alt förekomma oordningar; men då det åberopade SKälet för ifrågavarande rättighet endast gäller för invånarne af samma socken, inom hvilken stämman hålles, hafva Utskotten nu föreslagit derefter lämpad inskränkning.

6’ . -

Emot Utskottens förslag, att rösti ätten och bidraget till communal-afgifter, hvarom io handlar, må beräknas efter den en hvar påförde bevillning för egendom, lön och rörelse, hafva anmärkningar allmännast blifvit framställde, då bevillnings-laxeringen skall ske ojemnt och således den af Utskotten föreslagne tillämpningen ofta skulle föranleda en orättvis beskattning, hvilken för en del medlemmar blefve serdeles kännbar, äf-vensom flerehanda olägenheter och missförhållanden förmenats uppstå genom den af Utskotten föreslagne beräkningen af rösträttigheten.

Enligt hvad Utskotten redan uti det förut afgifne Betänkandet anfört, hafva Utskotten ansett, alt bidragen för de communala behöfven borde utgå i mon af hvarje medlems förmögenhet och inkomster, samt att rösträtten borde lämpas efter desse bidrag. Utskotten kunna icke af-vika

Lag- samt jlllm. Besp.- och Ekon.-Utskottens Be tankande , N:o 2 g. p vika från denna grundsatts och anmärkningarne äro icke heller egentligen deremot rigtade; men ehuru Utskotten föreställt sig, att hvars och ens förmögenhets-vilkor skulle säkrast vara antydde genom Bevillnings-taxerin-gen, medgifva Utskotten, att, der denna taxering icke sker med. full nog-granhet, kännbara missförhållanden uppstå vid dess tillämpning, i afseende på de communala bidragen, och, efter de flerfaldiga anmärkningar, som äro framställde, anse Utskotten sig icke böra vidblifva sitt härom gjorda förslag, utan hemställa, att serskild taxering för utgörande af berörde bidrag må anställas. Dervid möter likväl den betänklighet, att i valet af taxeringsmän icke alla kunna deltaga, som äro underkastade beskattning, och inflytandet på valet icke eller kan beräknas eller den ännu okända beskattningens belopp, men denna betänklighet synes kunna häfvas genom de beskattade medgifven rättighet att söka rättelse af taxeringen och deltaga i val af Gode Män, som densamma pröfva, då den så vigtige sjelf-beskattnings-rätten synes på detta sätt blifva åt en hvar förvarad. I enlighet härmed, hafva Utskotten i 6 och ro §§. intagit förändrade stadgan-den om beskattningen och röstberäkningen.

Det har dessutom blifvit yrkadt, att deltagande i socknestämma, för ärenden, som icke angå utgifter, måtte medgifvas åt alla medlemmar, utan afseende å den beskattning, en hvar kan vara underkastad, men då för ett sådant deltagande måste förutsättas en sjelfständighet, hvilken i allmänhet icke kan bedömas annorlunda än efter vissa förmögenhetsvilkor, anse sig Utskotten icke kunna föreslå en sådan utsträckning af rösträttigheten.

§ 7-

I anledning af hvad vid 2 §:n är anmärkt om mål, som vid sockne-slämma böra ledas af Contracts-Prost, hafva Utskotten här tillagt stadgande om Contracts-Prostens rätt alt i sådane mål vara Ordförande.

§ 8.

På det icke fordran på socknestämmo-protocollets fullständighet må utsträckas till upptagande af alla yttranden, som under öfverläggningen af-gifvas, hvilket Utskotten anse hvarken nödigt eller öfverensstämmande med billige anspråk, hafva Utskotten, i anledning af anmärkning härom, föreslagit förändrad lydelse af de i detta ämne gifne föreskrifter.

Bih. till B. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 9 Häftet,                3

§ 9-

Häremot är anmärkt, alt de allmänna stadgandena om ärenden,., som tillhöra socknestämma, i stället lör serskildt upprepande at hvaije ärende, på sätt i 1817 års Förordning skett, skola leda till osäkerhet vid tillämpningen, och således många misstag vara att förutse; men Utskotten få i detta afseende åberopa livad i förra Betänkandet är, såsom skäl för förändringen anfördt, att, då ieke möjligen alla ärenden kunnat bestämdt uppgifvas, anse Utskotten, alt, just genom uppräknandet af en del af dem,. äfventyras den osäkerhet och misstydning, som man vill förekomma.

Det har äfven blifvit anmärkt, dels alt föreläggande af viten icke borde tillhöra en communal-anstalt, dels att beslut derom icke borde vara underkastade Konungens Befallningshafvandes pröfning. Hvad Utskotten härom föreslagit, är fullkomligt öfverensstämmande med hvad redan genom 1817 års Socknestämmo-förordning är stadgadt, och hvaraf nyttan är genom erfarenheten ådagalagd. Några äfventyrliga verkningar deraf synas icke vara att befara, då besluten bero pa fastställelse af vederböilig Embetsmyndighet, men denna iagttagelse anse Utskotten också oundvikligen nödvändig, då, i annat fall, vites-bestämmelserne torde utsträckas på ett sätt, som, serdeles genom olikhet inom -erskiblle församlingar, kunde leda till verklige oordningar.

Vidare är det anmärkt, att socknestämmas och Sockne-nämnds-be-fattningar icke skola vara nog tydligt sins emellan begränsade genom de stadganden, p och i5 innehålla; men Utskotten fa erinra, att den egentliga bestämmelsen om Sockne-nämmlens befattning innebålles i tp sålunda, att Sockne-nämnden tillkommer förvaltnings- och verkställigheis-åtgärder i vissa åt den anförtrodde ärenden, hvarigenom en skillnad från den socknestämman tillerkände beslutande-rätten torde vara nog tydligt antydd. Emedlertid, på det icke missförstånd af 15 §. må uppslå genom förbiseende af ip §., hafva Utskotten nu 1 den lorra infört en hänvisning till den senare §.

§ l0'

Hvad, som emot denna §. hufvudsakligen blifvit anmärkt, står i sammanhang med anmärkningarne emot 6 §. och är äfven i detta Betänkande under sistnämnde §. upptaget.

I anledning af serskild anmärkning emot föreskriften, att beslut om afgifter i allmänhet endast må gälla för ett år, hafva Utskotten funnit, att denna föreskrift möjligen kunde leda till olägenheter, öfvervägande deraf påräknade fördelar, hvarföre Utskotten anse densamma böra helt och hållet från förslaget utgå.

Såsom tillägg till denna §, är föreslaget, att socknestämmo-beslut, som rörer andre än dem, som egt alt med sin röst deri deltaga, borde, för att vara gällande, stadfästas af laglig myndighet. Utskotten kunna icke inse, att vården om enskild mans rätt kan påkalla en sådan ganska betänklig inskränkning af socknestämmans myndighet, då denna rätt synes vara tillräckligt förvarad genom det en hvar medgifne tillfället att öfverklaga socknestämmo-beslut, och för öfrigt genom inskränkningen af de ämnen, hvarom socknestämman eger besluta.

Emot föreskrifterne om hänvisning till besvärs anförande öfver socknestämmo-beslut, är anmärkt, dels att denna hänvisning skall vara alltför konstig att af den enfaldige kunna iagttagas, dels att föreskrift skall saknas, huru Ordförande må söka ändring af beslut, hvarmed han kan finna sig missnöjd, dels ock att i vissa ärenden, t. ex. ora Nämndemans val, klagan bör pröfvas af Härads-Rätt och således icke får fullföljas i den ordning, förslaget innehåller.

De föreslagne iagttagelserne vid besvärs anförande äro redan i nu gällande Författningar föreskrifne och ovedersägligen nödvändige, för att kunna handhafva efterlefnaden af hvad vid socknestämma beslutas, och erfarenheten har veterligen icke visat någon olägenhet deraf. Då föreskriften om besvärs anförande är allmän, gäller den följaktligen äfven för Ordförande i socknestämma och Utskotten kunna icke inse något behof afser-skildt stadgande i detta afseende för honom, h vartill icke eller något skäl är i anmärkningen uppgifvet. Nämndemans val och andra dylika förrättningar, utgöra sådane ärenden, hvarom serskildte Författningar äro gifne, och om iagllagande deraf är redan föreskritvet i 9 §. af förslaget.

§ l2-

Föreskriften om verkställighet af beslut, som icke vunnit laga kraft, har ansetts vara otjenlig, men när man besinnar arten af de vid sockne-stämma förekommande ärenden, lärer man lätt inse, alt den verkligen är angelägen. Den är dessutom här ingen nyhet, utan bemtad från 1817 års Socknestämmo-förordning, och så inskränkt, som den är gifven, lärer den svårligen kunna verka till några olägenheter.

§ 13.

Det har blifvit yrkadt, att de här åberopade Lagbuden borde i Sock-nestämmo-förfatlningen införas, men Utskotten kunna så mycket mindre deri instämma, som stadgandet derigenom skulle få utseende af en ser-skildt Lagstiftning, i stället för hänvisning till allmänt gällande Lag, och dessutom, om Laghuden förändras, derigenom skulle uppslå en nödvändighet att älven ändra Sockenstämmo-författningen, hvaremot, om sådant tillfälligtvis skulle förbises, osäkerhet och oreda vid tillämpningen skulle uppstå.

§ *4-

För den händelse, att ett vid socknestämma företaget ärende icke på samma dag hinner att afslutas, hafva Utskotten, i anledning af derom gjord anmärkning, vid denna §. tillagt föreskrift om skyldighet för Ordförande att bestämma viss dag för dess fortsättning.

§ >5.

Vid rrsta Mom. af denna §, har det tillägg ansetts böra göras, att serskildt afdelning af Sockne-nämnden skall handhafva menigheternas gemensamma angelägenheter och rättsfrågor samt härutinnan föra menigheternas talan och å deras vägnar svara, äfvensom det förmenats, att, vid sidan af Soekne-nämnd, böra kunna uppkomma Skol-drreclion och Fattig-vårds-styrelse, samt att stadgandet i denna borde bringas till öfverens-slämmelse med Stals- och Ekonomi-Utskottens Betänkande om Folkskolor, hvari serskildt Skol-direction är föreslagen.

Genom det af Utskotten förut afgifne Betänkandet, hafva Utskotten utvecklat orsaken, hvarföre Utskotten ansett sig icke böra föreslå några stadganden om menigheternes förvaltning af sine angelägenheter, vidare än hvad beträffar dem. som äro bestäm dt föreslagne att åt Sockne-nämn-derne uppdragas, och Utskotten åberopa berörde Betänkande, i anledning af förslaget, alt menigheternes gemensamma angelägenheter och rättsfrågor borde åt en afdelning af Nämnden uppdragas. Uti förslaget, alt, bredvid Sockne-nämnderney skulle uppstå Skol- och Fattigvårds-direclioner, kunna Utskotten destomindre instämma, som, enligt Utskottens förslag, Sockne-nämnden skall handhafva Skol- och Fatligvårds-angelägenheterne, och således tillhöra just de bestyr, för hvilka de omförmäldle Directionerne skulle tillsättas. Detta strider för ingen del emot Stats- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottens förslag om Folkskolorne, då Sockne-nämnden är jnst en sadan al Kyi koherde och valde Försam lings-medlemmar sammansatt myndighet, som, enligt berörde förslag, skulle, under namn af Skol-direction, handhafva Folkundervisningen.

Bestämmelsen om de Sockne-nämnden tillhörande bestyren har ansetts icke nog tydligt antyda, huruvida deri jemväl intages nu varande Kyrko-Rådets åliggande, och det är föreslaget, alt Nämnden skulle vara af tvänne slag, nemligen en för kyrkliga och en för verldsliga ärenden.

Utskotten finna ingen otydlighet uti de gifna beslämmelserne om hvad Sockne-nämnden skall tillhöra att besörja. I den mon de Kyrko-Råden nu tillhörande bestyr äro deri inbegripne, anse Utskotten det uppenbart, att Kyrko-Rådets befattning skulle komma att upphöra. Af Kyrko-Rådsgöromål, sådane de i nu gällande Författningar äro bestämde, återstå då endast förvaltningen af kyrkans tillhörigbeler och biträde åt Kyrkoherden vid en och annan rent kyrklig förrättning. Med kännedom, att en ny Kyrko-lagstiftning för närvarande är under bearbetning, hafva Utskotten med flit undvikit alt vidröra några ämnen, som kunna hänföras dit, på det icke Utskottens förslag måtte råka i strid med denna Lagstiftning, och Utskotten hafva trott, alt, oberoende deraf, en Lagstiftning om vården af menigheternes angelägenheter kan åstadkommas. Om° också, i händelse Utskottens förslag antages, 1817 års Socknestämmo-förordning, såsom följd deraf, upphäfves, och Kyrko-Råds-inslitulionen, sådan den deri är stadgad, sålunda upphörer, komma icke derigenom alt saknas nödige stadganden om de kyrkliga bestyren, om hvilka serskildte föreskrifter finnas, som icke destomindre blifva gällande. Till foljd af dessa åsU-ter, från hvilka Utskotten icke tro sig hafva anledning att afslå, anse Utskotten sig icke böra föreslå några tillägg eller förändringar, med afseende å hvad som om Kyrko-Råd är anmärkt.

För öfrigt är väl emot denna §. anmärkt, att, till förekommande af splittring emellan församlingar af samma stad, borde här stadgas, alt för en och samma stad må endast finnas en Faltigvårds-styrelse, så alt, om den skulle blifva Sockne-Nämnden, böra Deputerade ombesörja Falligvår-den för hela staden; men denna anmärkning få Utskotten bemöta med den erinran, att Utskotten icke föreslagit någon Sockne-nämnd lör stä-derne, så att anmärkningen synes icke stå i något sammanhang med förslaget.

§§ 16 och 17.

Då flessa begge gemensamt handla om Sockne-nämndens bildande, hafva de deremot framställde anmärkningar det sammanhang sinsemellan, att Utskotten ansett sig böra dem här på ett ställe upptaga. De huf-vudsakligaste af dessa anmärkningar angå frågan, huruvida Ordförande i Nämnden må väljas eller Kyrkoherden bör anses s j el fsk r i f ven till denna befattning. Det är den senare meningen, som, emot hvad Utskotten föreslagit, blifvit yrkad, och skälen, som derföre blifvit åberopade, igenfinnas i Herr Prosten Gumcelii vid Utskottets förra Betänkande afgilne reservation, så vidt den angår frågan om förvaltningen af fattigvården; och Utskotten torde således kunna undgå ett vidlyftigt upprepande af allt hvad, som af mångfalldiga Stånds-ledamöter serskddt blifvit anfördt.

Redan genom yttrandet öfver de emot förslaget i allmänhet framställde anmärkningarne, hafva Utskotten anfört, huru Utskotten anse den, omedelbara ledningen af sådane socknarnes angelägenheter, som äro före-slagne all öfverlemnas åt Sockne-nämnden, hvarken hittills tillhört Kyrkoherden i och för hans embete eller i allmänhet kan hänföras til! hans embels-åliggande. Den till det presterliga kallet hörande vården om dessa angelägenheter blifver hvarken inskränkt eller försvårad genom Sockne-nämndens befattning dermed, utan tvertom bör man föreställa sig, att den underlättas genom det ytterligare medel för ändamålets vinnande, som med denna anstalt åsyftas. För handhafvandel al undervisnings-anstalterne fordras likväl egenskaper, som man icke alltid kan förutsätta, alt inom hvarje socken finnas hos någon annan person än Kyrkoherden, och derföre hafva Utskotten föreslagit, alt han må vara Ordförande i Nämnden i mål, som angå dessa anstalter, äfvensom Utskotten ansett det nödigt, att Kyrkoherden, för all så mycket säkrare kunna iagltaga den vård om de öfrige an-gelagenheterne, som honom i och för embetet tillhörer, alltid må ega tillträde till Nämndens förhandlingar, och i sådant afseende, såsom Ledamot i Nämnden, deltaga när embets-kallet det fordrar.

Det har jemväl blifvit föreslaget, alt Sockne-nämnden måtte ega att linom sig utse Ordförande,, men då man icke hos hvarje Ledamot kan förut-

sätta de egenskaper, som för Ordförande-befattningar erfordras, anse Utskotten det vara af vigt, att valet till denna befattning anstälies af sam-

O 7                                              o

hället.

Hvad beträffar Ledamöterne af Nämnden, är det anmärkt, dels att med deras befattning icke måtte förenas åldermanskap, på det valet af Ledamöter må kunna ske oberoende af locala förhållanden, dels att Leda-mölernes antal må af hvarje samhälle bestämmas, dels ock att valet må ske för tre år, och således endast jtdel af Ledamöternes antal årligen afgå.

For Nämndens verksamhet anse Utskotten deti vara af vigt, att inom den alltid må finnas fullständig kännedom om förhållandena inom hvarje serskild del af samhället och för sammanhållning af förvaltningen och uppsigteiij är det älven angeläget, att personer, åt hvilka dessa för serskilda delar är anförtrodd, sins emellan stå i beständig beröring. Af dessa skäl är föreslaget, att Ålderman för de serskilte rolarne må utgöra' Ledamöterne af Nämnden, och Utskotten kunna icke inse, att oberoendet af locala förhållanden vid valet af Ledamöter förtjenar oförvägande af-seende.

Hvad Ledamöternes antal- beträffar, är det angeläget, att det må icke vara alltför inskränkt, så vida ärendena skola med behörig noggrannhet Öfvervägas, och icke heller alltför stort, om icke förvaltningen skall försvåras och verkställigheten på ett äfventyrligt sätt uppehållas af öfverlägg-ningen. Derföre anse Utskotten en bestämmejse om Ledamöternes antal vara nödvändig och kunna icke förändra det derom framställda förslaget».

På det icke befattningen med deltagandet i Sockne-nämnden må förefalla alltför betungande, anse Utskotten, att tiden för fortfarandet dermed icke bör utsträckas utöfver hvad, som är föreslaget, hvarförutan man bör föreställa sig, att de oftare återkommande valen väcka en på det hela gag-nelig uppmärksamhet å sättet, huru det lemnade förtroendet handhafves.

Då allt stadgande saknas om påföljden för vald Ordförande eller Ledamot, som afsäger eller undandrager sig befattningen, utan att dertill vara berättigad , är det föreslaget, att, såsom sådan påföljd, må bestämmas förlust af rösträtt vid socknesiämma. Utskotten finna likväl en sådan bestämmelse icke nödig, då den, som icke i behörig ordning befrias från honom anförti odd befattning, ovilkorligen är ansvarig för fullgörandet af

16 lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utshottens Belanhancle, N:o 2g. dermed förenade förbindelser, och denna påföljd synes vara tillfyllestgörande för det åsyftade ändamålet.

Då stadgandet i 5 mom. af 17 $. om socknestämmas rätt att från befattningen skilja vald Ordförande, vice Ordförande eller Ledamot af Sockne-nämnden, möjligtvis genom missbruk af en sådan magt kan leda till eftertänkliga följder, anse Utskotten, i anledning af derom gjorda anmärkningar, att detta stadgande bör från förslaget utgå.

Uti 16 halva Utskotten nu infört stadgandet i 35 § om Kyrkoherdes rätt att föra ordet i Sockne-nämnden i mål, som angå folkundervisningen, då detta stadgande står i sammanhang med hvad denna innehåller, och misstydning möjligen kunde föranledas af dess afskiljande derifrån , enligt hvad nedan visat sig genom anmärkningar om förmenta motsägelser emellan desse bägge

§ >8.

Af föreskriften om befrielse från vissa communala befattningar för Ordförande och Ledamöter af Sockne-nämnden, har förments följa, att de, som redan innehafva sådane befattningar, borde vara befriade från deltagande i Nämnden; men Utskotten dela icke denna mening, då Sockne-nämnds-bestyret måste anses vara af den öfverlägsna vigt, att andra com-munala befattningar derföre böra vika.

§ 20.'

Det är anmärkt, att oguldet bidrag för communala behof icke må kunna uttagas annorlunda än efter sökt handräckning hos Konungens Be-fallningshafvande; men denna omgång skulle väsendtligen förlama Sockne-nämndens verksamhet, och då Kronofogde eger att uttaga kronoutskvlder utan serskild föreskrift, inse Utskotten icke något hinder, att samma ordning må ega rum, i afseende på de likartade communal-bidragen; dock medgifva Utskotten, på sätt som tillika blifvit anmärkt, att denna exe-cutionsrätt icke må utsträckas till Länsman, då osäkerhet och oreda vid förvaltningen och redovisningen af allmänna medel derigenorn möjligen kunde föranledas.

§ 2/h

Den Sockne-nämnden medgifna rättigheten att ådöma viten har väl ansetts böra endast tillkomma Domstolar och Embets-m yndigheler; men Utskotten

Utskotten anse den utgöra ett nödvändigt vilkor för utförandet af de vari, som äro åt Nämnden anförtrodde; och då den inskränkes till de få fall, hvarom denna §. handlar, samt för öfrigt, på sätt Utskotten ansett sig böra tillägga, endast utöfvas, der förseelserna äro uppenbara, lärer nå-got missbruk deraf icke vara alt befara.

§ 26.

Som den Nämnden tillerkände rättigheten att af Embetsmän och Myndigheter påkalla upplysningar och yttranden möjligen kunde föranleda en öfver höfvan vidsträckt skriftvexlmg för de mera concentrerade Myn-digheterne, om alla Sockue-nämnder ovilkorligen egde att vända sig direct till dem, och Nämnderne äro i tillfälle att genom Myndigheten inom Länet eller Stiftet erhålla alla de besked, som lör dem kunna vara nödige, halva Utskotten, efter härom gjord anmärkning, derefter lampat föreskriften i denna

§ 32.

Föreskriften, att viten böra med arbete aftjenas, har man ansett icke kunna antagas, så länge icke en sådan förvandling af böter är enligt allmän Lag gällande. Utskotten få erinra, att denna föreskrift är fullkomligt öfvereusstämmande med hvad om viten i allmänhet är stadgadt genom Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, så att den yttrade betänkligheten torde förfalla.

§ 37.

Genom föreskriften om Socknestämmas rätt att åt Sockne-nämnd öf-verlemna hvad ärenden som hebt, har man ansett anledning vara gifven till Nämndens oskäliga betungande, derföre det är yrkadt, att Nämndens befattningar åtminstone icke, ulan dess medgifvande, måga ökas.

Denna rättighet är en följd af socknestämmans beslutande-rätt i allmänhet, och då Nämndens Ledamöter äro medlemmar af socknestämman, sakna de icke tillfälle att, genom deltagande i öfverläggningen och medverkande till besluten, söka att göra sina meningar gällande, om de anse sig icke böra öfvertaga befattningar, som kunna komma i fråga att åt dem anförtros.

£ih. till R. St. Prot. 1810 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 9 Häft.                   3

För öfrigt bar man ansett, att Sockne-nämnder, äfven för städerne, borde bildas, och att Utskotten jemväl bordt föreslå Nämnder för hand-hafvande af Länens och Häradenas gemensamma angelägenheter.

Genom det förut afgifne Betänkandet, halva Utskotten framställt skälen, hvarföre Utskotten ansett sig icke kunna meddela förslag om Com-munal-förvaltningen inom städerne, och Utskotten få nu, till besvarande af anmärkningarne i denna del, åberopa berörde skäl, så mycket heldre, som de icke i någon mon äro vederlagde.

Hvad deremot beträffar Nämnder för vården om Häradernes och Länens gemensamma angelägenheter, anse Utskotten sig böra derom af-gifva serskildt yttrande och förslag, hvilket Utskotten således få åberopa.

I öfverensstämmelse med hvad Utskotten nu yttrat, är förändradt förslag till Lagstiftning i förevarande ämne förfalladt, hvilket Utskotten nu öfverlemna till Bikels Sländers pröfning, under hemställan, alt, i den mon det antages, Rikets Ständer anhålla om Kongl. Maj:ts Nådiga fastslällelse derå.

Äfvensom Utskotten, hvad förvaltningen inom städerne beträffar, förnya deras hemställan,

att hvarje stads samhälle må, genom utsedde Deputerade, utarbeta förslag till stadens administration, skiljd från dess Domaremagt, med iagttagande af hvad om socknestämmor kan blifva stadgadt, samt att sådant förslag underställes Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning.

Stockholm den 19 Januari 1841.

Reser va tioner.

Af Herr Friherre Hamilton , Hugo : Det af Utskotten nu fattade beslutet om förändring af den i 10 §. af det förut afgdna förslaget innefattade föreskriften, alt beslut om afgifter för communala behof 1 allmänhet icke måga gälla för längre tid än ett år, har Herr Friherren icke kunnat biträda, emedan Herr Friherren finner den först föreslagna inskränkningen af beslutens gällande kraft vara påkallad af rättvisan, för att skydda sielfbeskattningsrätten, hvilken nu ofta måste, på ett ganska eltertank-ligt sätt, gå förlorad, då, i anseende till de årligen skeende flyltmngarne

Lag- samt ylllm. Beso.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 2 g. ig emellan socknarne, det mången gång skall inträffa, att en beskattning beslutas af andra än dem, som komma att utgöra den; hvarjemte Herr Friherren anser det vara af vigt, för att väcka uppmärksamhet och deltagande för de allmänna angelägenheterne, att Samfundets behof och tillgångar, åtminstone en gång om året, bhfva föremål för en omfattande öfverläggning och reglering.

Af Herr Grefve Mörnerj C. G.: ”Då jag ej kunnat öfvertyga mig hvar-ken om nödvändigheten eller nyttan eller ändamålsenligheten af större delen af de nya stadganden för ordnandet af Communal-förvaltningen i landet, hvilka uti de sammansatta Utskottens ifrågavarande Betänkande innehållas, har jag ansett mig böra emot desamma anmäla min reservation. Att den nu gällande Lagen för sockneslämmor i åtskilliga delar erfordrat att rättas och cornpletteras, vill jag visserligen ej bestrida, men härtill, samt till bestämmande af några allmänna grunder för förvaltningen af församlingarnes communala angelägenheter, anser jag för min del Utskottens åtgärd hafva bordt inskranka sig. Genom de många i detaille gående föreskrifterne befarar jag, att man mera skadat än gagnat den sak, man velat befrämja. Communala inrättningar böra kunna lämpas efter hvarje orts serskilda behof och förhållanden, och med afseende på de stora olikheter, som i detta hänseende ega rum emellan landets olika delar, synes det föga sannolikt, att det mångparagraphiga arbete, Utskotten nu gå att framlägga, kan öfverallt befinnas verkställbart, än mindre tjenligt. Sverige har dessutom af ålder haft communala inrättningar, och der dessa ännu fortlefva i deras ursprungliga kraft och rigtning, torde de temligen nära motsvara allmänhetens önskningar. Hvarföre då göra deras kullstör-tande till en nödvändighet? eller ej stanna vid att söka underlätta deras förbättrande, eller utbyte emot mera ändamålsenliga på de ställen, der menigheten sjelf kan befinnas härtill villig?

Sedan jag sålunda antydt den synpunkt, hvarifrån jag betraktar ifrågavarande ämnen, får jag, hvad sjelfva förslaget beträffar, endast i korthet anmärka: att jag anser föreskriften i 5 § om årlig taxering för utgörande af socknens eller församlingens gemensamma utgifter, icke hafva bordt meddelas såsom regel för annan händelse, än då socknens invånare ej om annan grund för fördelningen af nämnde utgifter sig emellan öfver-enskomma; att stadgandet i 6 § om Ordförandens afgöranderätt vid lika roster synes mig obehöfligt, enär saknad af föreskrift i detta hänseende icke hittills, så vidt kändt är, medfört någon olägenhet, och alt detta stadgande understundom kan blifva vådligt, då beslut kan å sockuestämma fattas, fastän endast en eller få af församlingens Ledamöter äro tillstädes; att föreskriften i 7 § derom, att hvar och en fullmyndig person, älven om han icke å sockuestämma eger rösträtt eller talan, skall hafva rättighet densamma bevista, tyckes utan skada hafva kunnat uteslutas; alt Ordförandeskapet i Sockne-nämnden lilläfventyrs lämpligast anförlrotls utan val ät Kyrkoherden, men ej åt hans vicarier; och att den åt Sockne-nämnden anförtrodda anklagande, dömande och verkställande magt möjligen kan gifva anledningar till chikaner och olägenheter, som nu ej till sin fulla betydenhet uppskattas.”

Af Herr Friherre Lejonhufvud^A-t ”Jag har icke kunnat deltaga med bifall till åtskilliga ibland de förslag, som upplagas i Betänkandet, angående ändring af 1‘örfattningarne om socknestämmor samt om bildandet af Communal-Styrelse: anledningen dertill, likasom till denna reservation, är, att dessa förslag afvika till grundsatser och bestämmelser i flere hulvud-frågor ifrån den idée, hvarpå jag uppställt min reservation, angående förevarande ämne, vidfogad Gommitterades underdåniga Betänkande angående Fattigvården i Riket.”

Förslag till

Lag om Socknestämmor i Riket utom Stockholms Stad samt om Sockne-nämnder för Landet.

i:sta CAP1TLET.

Om Sockuestämma.

• §•

Sockuestämma skall hållas i hvarje församling årligen i Maj eller Juni månader, och eljest när nödvändigheten del fordrar.

Kungörelse om socknestämma utfärdas af Kyrkoherden eller den, hans embele förrättar, eller af Contracls-Pi osl för sei skilde mål, som det tillhörer honom alt behandla, då Gonsisiorium derom förordnar.

r Mom. När socknestämma äskas af Konungens Befallningshafvande eller Dom-capitlet, eller af vederbörande Sockne-nämnd, eller dess Ordförande, eller i stad af Magistrat, må kungörelse derom icke vägras.

4

Socknestämma skall hållas i sockne-stuga, eller der förut vanligt varit, och pålysas å beigedag från predikstolen i socknens kyrka fjorton dagar och minst en vecka förr än den hålles. Är beigedag till socknestämma bestämd, skall å stämrnodagen derom påminnas. För ärenden, som fordra så skyndsam handläggning, alt kallelse icke medhinnes så tidigt, som nu är föreskrifvet, må socknestämma hållas efter kortare kallelse-tid, och älven å samma dag, då den pålyses; dock måga beslut om afgifter icke vid sådan stämma fattas. Kungörelse om socknestämma skall alltid innehålla bestämd uppgift om tid ,ställe och öfverläggningsämnen för sammankomsten. Är ämne af den beskaffenhet, att det fordrar gemensam öfverläggning af flere socknar inom samma pastorat, måge socknarne till gemensam stämma å det ställe, som finnes lämpligt, sammankallas. I andra mål utlyses ser-skildt stämma för hvarje socken. Påkallas öfverläggmng i ämnen, som gemensamt röra flera socknar af olika pastorat, eger hvarje socken att utse deputerade, som för sådan öfverläggning sammanträda med deputerade från öfrige socknarne.

5

Argifter för sockens eller församlings gemensamma behof skola, då annan grund för bidraget icke är serskildt stadgad, utgöras efter årlig taxering, h vartill Taxeringsmän väljas å socknestämma i Mars månad; och i sådant val deltaga å landet alla fastigbets-innehafvare, i mon af fastigheternas hemmantal, jemte andra socknens invånare, som i bevillning för lön och rörelse erlägga minst 10 R:dr; och beräknas rösträtt tor hvarje fulla 10 R:dr, sådan bevillning lika, som för i;dels mantal. I stad deltage i valet alla, som deltaga i de vanliga stadsafgiflerne, och röslerne beräknas efter afgiftens belopp. För hvarje medlem af samhället, som icke står under annans husbondevälde, och annars är i de vilkor, att han anses böra i de allmänna bidragen deltaga, bestämmas i mon af egendom, tjenst, rörelse och öfriga vilkor, vissa fyrk, hvarefter afgilterne för året komma att beräknas. Denna taxering skall inom April månads slut i socknens eller församlingens kyrka kungöras. Om någon dermed är missnöjd, skall han det inom 14 dagar efter berörde kungörande tillkännagifva å landet hos Sockne-nämndens Ordförande och i stad hos Borgmästaren, hvarefter taxeringen, i hvad den rörer den, som klagat, underkastas pröf-ning af Gode Män, som utses, tvänne af den klagande, tvänne af Taxe-ringsmännen och en af de sålunda kallade Gode Männen. Ilvad dessa Gode Männen besluta, vare gällande, utan att ändring deri må sökas.

Rösträtt i socknestämma ege i allmänhet en hvar, som, på sätt 10 föreskrifver, är taxerad att bidraga till socknens gemensamma behof; och denna taxering utgöre tillika grund för röstberäkniiigen, så att en hvar eger röster i förhållande till det större eller mindre deltagandet i det allmänna bidraget.

I de ärenden, som endast angå hemman eller andra fastigheter och utgifter eller besvär, som efter hemmantal eller fastighetsandel utgå, roste endast fastighets-egarne, med röstberäkning efter hvarderas fastighetsandel, och i de fall, der, enligt serskilda Författningar, endast visse medborgare ega rätt att rösta eller serskilda föreskrifter om röstberäkningen äro gifna, förhålles, på sätt samma Författningar för hvarje lall stadga.

Röstegande må genom fullmagt till annan öfverlåta sin talan och rösträtt å socknestämma.

Om rösterna falla lika för olika meningar, gälle den mening, som Ordföranden biträder.

Rättighet att deltaga i socknestämmas öfverläggningar och beslut tillkommer hvar och en, som rösträtt eger. Socknestämma skall hållas offentligt, så att hvar och en fullmyndig, äfven om han der icke rösträtt

Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskottens Betankande, N:o 29. u3 eller talan eger, må, då han är boende inom socknen, hafva, så långt rummet det medmfver, tillträde samt tillstånd att afhöra stämmans för-handlingar, under vilkor att dervid iagttaga ett slilla och anständigt uppförande, samt att ållyda de serskilda ordningsreglor, som af den röst-egande församlingen i allmänhet, och för tillfället af sockneslämmans Ordförande föreskrifvas må; dock vare den, som icke eger rösträtt, alltid oberättigad att der yttra sig, så framt han icke dertill serskildt tillstånd erhållit af församlingen.

Ej må Ledamots frånvaro hindra stämmans fortgång; och må han, sedan beslutet taget är, icke eller ega att derstädes något vidare i samma ämne anföra.

ä §.

Ordförande i socknestämma vare Kyrkoherden eller den, hans em-bete föreslår, eller, i händelse af laga förfall för honom, den af församlingens Presler, som Kyrkoherden dertill förordnar, eller, i annat fall, den, som Kyrkoherden i embetet närmast är. I de Annex- eller Capell-församlingar, som hafva egen ständig Prest, vare han , eller den, han tjenst föreslår, i tjensförrättande Kyrkoherdens frånvaro, Ordförande i sockne-slämma, och fullgöre äfven i allt annat, då Kyrkoherden vid Capeli-eller Annex-Kyrka ej tillstädes är, hvad, enligt denna Förordning, Kyrkoherden, i afseende på socknestämmor, tillkommer. I mål, för hvilka sockne-slämman af Conlracls-Prost eller annan serskildt förordnad Prestman, utlyses, vare denna Ordförande.

Ordförande åligger alt ärendena tydligt och fullständigt till öfver-läggning framställa, samt att tillse, att icke andra ämnen till afgörande företagas, än de, som uti den förutgångne Kungörelsen äro uppgifne, och till sockneslämmas handläggning höra. Ordföranden tillhör ock att öfver socknestämmas förhandlingar föra Protocoll, bvari serskildt upptages hvarje öfverläggningsämne, en sammandragen redogörelse för öfverläggningen, samt beslutet och skälen dertill. Protocollet må, när så ske kan, genast, men, i annat fall, sist å fjortonde dägen derefter, i socknestämma justeras; och åligge det Ordföranden att, vid slutet af hvarje socknestämma, till-kä»n.igifva, å hvilken af dessa dagar justeringen kommer alt förrättas. Protocollet undertecknas af Ordföranden, hvilken för dess riktighet är ansvarig, och bestyrkes utaf minst trenne af församlingens Ledamöter; finnas ej trenne vid justering närvarande, eller vägras underskrift, lage då Ordförande intyg om förhållandet af närvarande Kiono- eller K yrko-bet jent, och ege Protocollet sedan vitsord.

Ordföranden åligger alt Protocollen , införda i en serskild bok , noggrant förvara och vårda. Honom tillhör ock att, när helst så äskas, meddela utdrag af Piolocollet till Sockne-nämnden , samt att för öftigt åt en hvar, som det åslundar, hålla Protocollet tiPhanda, för alt deraf taga af-skrift, hvilken af Ordföranden till rigtigheten bestyrkes. Skulle så inträffa , att å socknestämma fattas beslut i ämnen, hvarom socknestämma icke eger rätt att besluta, då hör Ordföranden deremot göra föreställningar och sådant till protocollet anmärka; hvarefter och sedan justering föregått, det genast skall af Ordföranden till Konungens Befallningshafvaude insändas för vinnande af rättelse.

10

Till socknestämmas handläggning höra mål, som angå fullgörandet af socknens eller församlingens gemensamma åligganden, befordrande af ordning och sedlighet inom hvarje samhälle, bevakande af dess rättigheter, vården om dess ti11hörigheter och vidtagande af anstalter för gemensamt behof eller gagn, i hviika afseenden socknestämma jemväl eger att besluta om de för hvarje ändamål erforderliga afgifter, utse förvaltare, ombud, tjenstemän och biträden, meddela föreskrifter om de hvar och en tillhörande göromål , med iagttagande af hvad för serskilda fall genom denna Förordning eller annars gällande lagbud finnes sladgadt, samt till noggrann efterlefnad häral, der så nödigt pröfvas, föreskrifva och bestämma viten, livilka likväl, då de flera gånger förnyas, icke må öfverstiga ett belopp af tillsammans 10 R:dr B:co; börande likväl socknestämmas beslut om viten af Konungens Befallningshafvaude pröfvas och fastställas , innan de äro gällande. För öfriga ärenden, som, endigt serskilda Författningar, böra vid socknestämma företagas, gälle hvad derom är föreskri!vet.

Nu är Socknestämmo-Protocoll och Beslut justeradt och underskrif-vet, då skall beslutet med besvärs-anvisning, som alltid bör åtfölja, näst-påföljande

Lag- samt Allm. Beso.- och Ekon.-Utskott ens. Betänkande, N:o 2 g. 25 påföljande Sön- eller Helgedag, då Gudstjenst bålles, från Predikstolen uppläsas. Angår det någon persons enskilda rätt, då skall honom ofördröjli-gen meddelas skriftlig underrättelse derom , och, om han det äskar, utdrag af Protocollet honom tillställas. Är någon med beslutet missnöjd, han deruti söka ändring genom besvär, som ingifvas till Dom-Capitlet i de mål, som röra Kyrkodisciplin, sedernas vård,' Religionens undervisning och allmänna skolan, samt Kyrkobetjenings antagande och afsättande-och 1 alla de öfriga hos Konungens Befallningshafvande i Länet, inom kl. 12 å 2i dagen, eller om helgedag då infaller, dagen derefter, räknad, antingen från beslutets kungörande eller deraf bevisligen erhållen del den dagen oräknad, då sådant skett, allt efter hvad här ofvanföre uti serskilda händelser stadgas; bifoge ock sina besvär ej allenast det öfverklagade beslutet, utan älven bevis, när detsamma kungjordes och blef honom till-■stäldt, hvarjemte han, inom åtta dagar efter kungörandet af beslutet eller deraf erhållen del, hos Ordföranden skall om de tilltänkta besvären -Öra anmälan, och inom 14 dagar efter besvärstidens förlopp bos Ordförande» styrka, att besvären blifvit fullföljde, hvarom erinran i besvärs-hän visnin-gen skall meddelas. För Hernösands Stift vare för mål, som gå till Dom-Capitlet från Jemlland, Westerbotten, Norrbotten och Lappmarken be-svärstiden dubbelt längre, än hvad härom i denna § är stadgadt. För-suminas hvad sålunda föreskrifvet är, vinner beslutet laga kraft, så vida det icke angår ämne, hvarom socknestämman icke eger beslutande rätt.

Fordra omständigheterne skyndsam verkställighet af socknestämmo-beslut, må sådant ej hindras deraf, att detsamma ännu icke vunnit laga kraft, derest icke så är, att ändringssökandet derigenom blefve onyttigt eller ock Konungens Befallningshafvande eller Dom-Capitlet skulle finna skäl att verkställigheten inställa.

i3

Hvar och en Ledamot i socknestämma bor vid öfvei läggningarne lagttaga ordning och anständighet, och icke yllra sig annorlunda, än då han, efter föregången anmälan, af Ordföranden uppropas. Varder Ordförande med ord eller gerning förolämpad, straffes den brottslige enligt 18 Cap. 8 § Missgernings-Balken, jemförd med Kongl. Förordningen den Bin. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Samt. 2 Afd. 9 Häftet.                4

20 Januari 1779- Förolämpande, Ledamöterne emellan, ligge i tveböte, emot hvad Ligen i allmänhet for hvarje brott stadgar. Lag samma gälle ock dem, hvilka vid socknestämma äro närvarande, utan att der vara röst-egande Ledamöter; och ege Ordföranden derjemte att låta sådane personer från sammanträdet afföra , derest de sig oskickligt förhålla. Af starka drycker öfverlastad person, eller den annorledes är sina sinnens rätta bruk beröfvad, varde alltid från socknestämma afvisad, ehvad han eljest der eger rösträtt eller icke, o

U §■

Ordförande ege att socknestämma upplösa efter handläggning af de ärenden , som, enligt Kungörelsen om stämman, bordt der förekomma. Skulle något påbörjadt ärende icke hinna afslutas, utsatte Ordföranden viss dag för dess fortsatta handläggning.

2:dra CAPITLET.

Om Sockne-nämnd.

’ §•
16

1    Mom. Sockne-nämnd skall bestå af Ordförande, vice Ordförande och fyra eller flere, högst nio, Ledamöter, hvarförutan Kyrkoherden, då han ej är vald till Ordförande eller vice Ordförande, eger rättighet att såsom Ledamot i Nämnden deltaga, då hans embetspligt och behofvet så påkallar; äfvensom Kyrkoherden skall vara Ordförande i Nämnden i de mål, som angå skole- och undervisnings-anslalterna. Den valde Ordföranden och vice Ordföranden äro då såsom Ledamöter att anse. Ledamöter-nes antal må för öfrigt bero af bestämmelse vid socknestämma, sålunda att pastoratet eller socknen, i mon af dess vidd och folkmängd, indelas i vissa rotar eller district, och från hvarje af dem utses en Ledamot, hvil-ken tillika, såsom ålderman inom districlet, har närmaste uppsigten å alla förhållanden, som hafva sammanhang med Nämndens åligganden och besörjer dertill hörande verkställighetsåtgärder. Är samhället så inskränkt, att det icke lämpligen kan indelas i fyra district, utses, till fyllnad i antalet Ledamöter utan åldermans befattning; äfvensom det ankommer på socknestämma, att, utan afseende å districts-indeluingen, utse Ledamöter i Nämnden till det medgifna antalet.

.s J.

Sockne-nätnndens. medlemmar vare, så länge de i denna egenskap tjenstgöra, befriade från andra ständiga communala befattningar; men kallelse till tillfälliga förrättningar måge desse medlemmar icke undandraga sig.

r9 §•

Uti de ärenden, som, enligt 15 §. r mom., äro åt Sockne-nämnd uppdragne, skola alla förvaltnings- och verkställighets-åtgärder tillkomma denna Nämnd, som dervid ulöfvar samhällets myndighet och rätt, hvar-emot Nämnden, å samhällets vägnar, är ansvarig att, bvad i dessa delar är genom gällande Författningar samhället ålagdt, vederbörligen fullgöres och iagttages; dock eger icke Nämnden att, för dessa eller andra ändamål, påbjuda några afgifter, utan skall socknestämma, efter Nämndens förslag, derom besluta, och i händelse af vägran till hvad, som oundgängligen erfordras , ankommer det på Nämnden att derom göra anmälan hos vederbörande Embetsmyndighet, till vinnande af nödig rättelse.

20 §•

i Mom. Alla tillgångar, som äro anslagne för de till Soekne-nämn-dens förvaltning hörande angelägenheter, skola af Nämnden om händer hafvas, uppbäras och kvar för sitt rätta ändamål användas; doek alt om

Lag- samt Allm. Besv.- och JAon.-Utskottens Betänkande , JV:o 29, 2g sådane tillgångar, vare sig i fastigheter, Capital eller afgäld, härleda sig från serskilda stiftelser, dermed iagttages, hvad vid stiftelserna är före-skrifvet.

21 §.

Hvarje medlem af Sockne-nämnden ansvare gemensamt med cle öfri-ge för af Nämnden omhänderhafde medel, och för sådane säkerhetshand-lingar emot hvilkas antaglighet han ingen anmärkning till protocollet gjort. Denna ansvarighet fortfar, tills förvaltningen blifvit godkänd af sockne-stämman eller af vederbörlig Domstol, om klander anställes, eller ock tiden för sådant klander försutits.

22

För om händer hafde medel skall Sockne-nämnden årligen aflemna redovisning till socknestämma å de tider, som för hvarje befattning, genom serskilda Reglementen, eller derom gällande Författningar, bestämmas; socknestämman utser Revisorer, som granska redogörelsen, och om denna granskning afgifva berättelse; hvarefter det ankommer på sockne-stämma att godkännna redogörelsen eller besluta om klander i laga ordning. Anställes icke klander inom Ett år efter det redogörelsen blifvit till socknestämma aflemnad, vare Nämnden icke vidare underkastad åtal.

23 §.

Vid förvaltningen rätte sig Sockne-nämnden efter de för hvarje ärende utfardade Författningar och serskilda Reglementen.

24

För handhafvande af ordning och vården om sedlighet, skall Sockne-nämnd helst söka, genom förmaningar och föreställningar, förmå den fel-aktige till rättelse; men Nämnden eger dock, att för uppenbara förseelser ådöma böter och viten, som, genom Författningar, eller fastställd sockne-

3o Lag- samt Allm. Besv.- och Elton.-Utshottens Betankancle, N:o 29. stäinmobeslut, äro påbudne för ölverträdelse af sådane ordnings-stadgar, öfver hvilkas efterlemnad det tillhör Nämnden att vaka. Der Nämnden sålunda utöfvar domsrätt, gälle om jäf emot Ordförande och Ledamöter, hvad i3 Capillet Rättegångs-Baiken om jäf emot Domare stadgar.

25 §.

Hvar och en, som bor inom Nämndens område, är skyldig att till-städeskomma, på dess kallelse, som bör meddelas minst 8 dagar förut. Uteblifver den sålunda kallad är, utan laga förfall, höte 82 sk. till Fattigvårdens cassa och tillhålles af Nämnden, genom förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfversliga 10 R:dr, att sig inställa. Kan han der-igenom ej förmås till inställelse, anmäle Nämnden förhållandet hos Konungens Befallningshafvande, som vidtager de mått och steg, hvilka med Lag och sakens beskaffenhet öfverensslämma.

26 §.

Sockne-nämnden skall i alla åt den uppdragne ärenden bevaka samhällets rätt och föra dess talan, samt åligger följaktligen att, då den anlitas af embetsmän och myndigheter eller andra vederbörande, meddela upplysningar och yttranden i dessa ärenden, och är deremot berättigad, att af embetsmän och myndigheter inom Länet eller i Stiftet erhålla biträde och upplysningar, i allt hvad berörde ärenden angår.

27 §•

På Nämnden ankomme, huruvida socknestämma bör höras, innan sådane yttranden meddelas, som, enligt 26 blifva påkallade; i hvilket fall Nämnden föranstaltar om sockestämma och dervid framställer ärendet, jemte sitt utlåtande derom; och iagltages för öfrigt, alt i ärende, som tillhörer Nämnden, må intet beslut af socknestämma fattas, innan Nämnden derom blifvit hörd och yttrat sig.

28 §.

Sockne-nämnden sammanträder i sacristian, socknestugan eller på annat öfverenskommet ställe, på vissa, efter fattadt beslut, bestämda tider, samt i öfrigt, då Ordförande finner sådant nödigt, eller flertalet af Nämndens Ledamöter det hos Ordföranden påkallar.

^9 §•

Medlem af Sockne-nämnden, som, utan lagligt förfall, uleblifver från Nämndens sammanträde, erlägge för livar gång en afNämnden vid iivarje års början fastställd plikt till fattigvårdens cassa.

3o §.

Ej må något mål företagas, derest icke Ordförande eller vice Ordförande ocb minst hälften af Nämndens öfrige Ledamöter äro tillstädes. Beslut fattas genom röstpluralitet, och när rösterna äro lika delade, gäller den mening, som Ordföranden biträder.

3i §.

Uti mål, som angå enskild persons rätt, åligger Nämnden att sitt beslut för den det rörer afkunna, då parten, om han det äskar, skall, utan lösen, erhålla ett ulskrifvet exemplar deraf.

3a

Böter och viten, som af Sockne-nämnd ådömas, skola, då den plikt-fällde saknar tillgång dertill, aftjenas med arbete för samhällets behof; der-vid dagsverke beräknas efter ortens markegångspris, om den arbetande sjelf bekostar sitt uppehälle; men i annat fali skall han under arbetstiden af samhället förses med kost, såsom tjenstehjon, då dagsverke beräknas endast till en tredjedel af markagångspriset.

33 §.

Vill någon klaga öfver Sockne-nämndens beslut, göre det efter den hänvisning och på det sätt, föregående 11 §. föreskrifver, rörande besvär öfver socknestämmas beslut.

34 §•

Förolämpande med ord eller gerning emot Ordförande, vice Ordförande eller Ledamöter straffas, enligt g §. af 18 Capillet Missgernings-Balken, jemförd med Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779.

35 §.

Ålderman tillkommer, utom hvad honom såsom Nämndens Ldamot åligger, alt inom roten vaka öfver och handhafva de angelägenheter, som Nämnden i allmänhet tillhöra, samt tillse efterlefnaden, af de beslut, som af socknestämma eller Nämnden tagne blifvit, hvarföre han inför Nämnden är skyldig att redovisa. Till sitt biträde eger han, då behof-vet för serskildt tillfälle det fordrar, alt kalla en hvar inom roten boende person, som är valbar till ålderman. Der rote är så vidsträckt, att ålderman icke kan omedelbart handhafva den nödiga tillsynen, må Nämnden besluta om dess delning, och för den de], eller de delar, derinorn ålderman icke är boende, tillsätta en tillsyningsman, hvilken, under åldermannens inseende, handhafver de derinom förefallande best vi en.

36 §.

Om menighet vill, utöfver hvad nu är förordnadt, åt Sockne-nämnd uppdraga sådane dess gemensamma angelägenheter, som icke tillhöra embets-och tjenstemäns befattning, må derom å socknestämma beslutas, och då tillika förordnas om hvad dervid skall iagttagas.

N:o 30.

Ank. till Exp-Utsk. den 27 Januari 1841 > IL 2 e. m.

Betänkande, angående gemensamma Nämnder för vården om Häradenas och Länens gemensamma angelägenheter.

Vid ålerremiss af Utskottens Betänkande, N:o 4 , angående ändring af Författningarne om socknestämma samt om bildande af Communal-styrelser, har det blifvit yrkadt, att Utskotten, med föranledande af de motioner, som varit väckta om Gommunal-förvaltning i allmänhet, måtte föreslå Nämnder för vårdande af Länens och Häradenas gemensamma angelägenheter, såsom nödvändiga för Communal-förvaltningens mera fulländade utbildning.

Genom det åberopade Utlåtandet, hafva Utskotten anfört skälen för den i allmänhet antagne inskränkningen af Communal-lagstiflningen, hvilka jemväl föranledt Utskotten att då icke föreslå några Stadganden om de för för större samfund gemensamma communal-bestyren, under förutsättning, att de sktdle ordnas genom frivilliga föreningar, och de nödiga institutio-nerne pa sådant satt bildas, samt derigenom säkrare, än om de genom Lag påbjudas, blifva ändamålsenliga och omfattas med nit och förtroende.

Utskotten måste fortfarande anse sådane föreningar såsom nödvän-dige vilkor för de mera omfattande Communal-institutionerne, så mycket heldre, som olika localförhållanden utgöra oundvikliga hinder för en allmänt tillämplig bestämdare Lagstiftning i detta ämne, och framgången af sådane anstalter hmvudsakligen måste bero af den benägenhet, hvarmed de af menigheterne omfattas; men på det ändamålet må, genom de förutsatte föreningarne, vinnas, hafva Utskotten nu ansett sig böra föreslå Lagstiftning om sättet huru Nämnder för vårdande af bäradenas eller Länens gemensamma angelägenheter måga bildas, och utöfva det kall, som sålunda åt dem kan anförtros, då menigheterne sig derom förena.

Då Utskotten ansett sig icke böra föreslå, att åt bäradenas Förvalt-mngs-nämnd uppdragas andra ärenden, än sadane, hvarom bäradenas invånare nu vanligen öfverlägga och besluta vid tingen, hafva Utskotten, såsom följd deraf, antagit, att Nämnden bör sammansättas af ombud, som fian socknaine utses; hvaremot, då de Läns-nämnden tillhörande bestyren väsendtligen ingripa i forhållanden, som stå under Konungens Befall-ningshafvandes omvårdnad, Utskotten föreslagit, att Landshöfdingen skall vai a Uidföiande i denna Nämnd, men Ledamöterne utses af menigheterne från hvarje serskild del af Länet, så att tillförlitlige upplysningar om de ofta skiljaktiga local-förhållandena aldrig inom Läns-nämnden må saknas. För öfrigt hafva Utskotten utgått från den åsigten, alt Läns-nämnden må utgöra endast en sammanhållande och ledande myndighet, utan alt den vanliga embetsförvakningen deraf rubbas, och utan inskränkning af me-nigheternes beslutande-rått eller inverkan på menigheternes beslut annor-luuda, ^n genom fullständigheten af Nämndens framställningar och förtroendet till dess omdöme.

Ehuru Utskotten trott sig böra till Rikets Ständer framställa detta förslag, afskiljdt från förslaget om socknestämmor och Sockne-nämnder, såsom omfattande en anstalt, hvilken icke förut varit framställd till Rikets Ständtis piölmng, anse dopd Utskotten, alt begge förslagen slå sins'emellan i det sammanhang, att, i den mån de antagas, Stadgarne böra i en Bih. till R. St, Prot, 1810 och 1811. 7 Sami. 2 Ajd. 9 Häft.                   5

34 Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-Utshottens Belanlcande, 1\ :o so. gemensam Lag sammanfattas, hvarföre också förslaget om Härads- och Läns-nämnder är uppsläldt såsom en fortsättning af förslaget om sockne-stämmor och Sockne-nämnder, samt Utskotten hemställa,

att, i den mån det nu framställde förslaget antages, det, i sammanhang med förslaget till Lag om sockneslämmor och Sockne-nämnder, må i underdånighet anmälas till Kongi. Majtls Nådiga fastställelse.

Stockholm den ip Januari 1841.

Reservationer.

Af Herr Montgomery , C. IL: ”Inseende fullkomligt nyttan och nödvändigheten af en förbättrad CommunaLStyrelses införande i vatt land, äfvensom vigten af dess fullständiga utbildande genom Härads- och Läns-nämnders organiserande, har jag dock inom Utskotten yttrat den åsigt, att man vid denna Riksdag bordt nöja sig med de förbättringar 1 Com-munal-Styrelsen, som i Utskottens Betänkande, N:o 4> oc^ * dess svar på återremissen deraf äro föreslagna; och har jag gjort det pa den grund, att jag ansett det blifva för sjelfva den goda sakens framgång menligt, alt i ett land der, enligt min tanka, så ringa communal-anda finnes utbildad, vilja på en gång påtvinga menigheterna en till sin vei kni ngski ets alllföt vidtomfattande inrättning, hvars nytta de sjelfva ej klart inse, men hvil-ken väl för mången komme alt medföra uppoffringar af både tid och penningar, samt af sådan orsak den, i stället alt mottagas med den välvilja, som för denna institutions bestånd är sa högst väsendllig, kunde komma alt inom flere orter mötas af liknöjdhet, ja —■ möjligen af ovilja, hvilken i framtiden blefve ganska svår alt utrota. Tid till mognad hade således bordt lemnas åt det frö till communal-anda, som, genom en förbättrad organisation af sockne-stämmor cch Sockne-nämuders införande, blilvit utsådt.

Min åsigt angående denna ännu inom fäderneslandet bristande anda stödjer sig på iagtlagelser, som jig varit i tillfälle att göra i åtskilliga Pro-vincer, isynnerhet inom de glesare bebodda. Men da jag af flere sakkunnige personer, så inom Som utom representationen, hört den mening yttras, att inom flere andra trakter menigheterna egde den odling, som alstrar böjelsen alt sjelfva om sina communal-angelägenheter till alla dess

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut skot t ens Betänkande y N:o 5o. 35 delar besörja, och således äro i tillfälle att inse och erkänna vigten af en fullt utbildad styrelse i denna riglning, och då tillika Utskottens majoritet beslutat, att det skall bero på menigheterna sjelfva, att antaga eller förkasta den föreslagna inrättningen af Hårads- och Läns-nämnder, hvar-igenom de samhällens rätt, som sådant icke åslunda, blifvit conserverad; vore det stridande mot den välvilja jag hyser för saken, att längre motsätta mig detta förslag, med iagtlagande af de förbehåll, som dervid blifvit fästade, h vårföre äfven jag förenar mig med dem, som önska detsam-mas antagande vid denna Riksdag.

Men beträffande åter sättet för nämnde Styrelses organisation, så och i öfverenstämmelse med min redan yttrade åsigt, att alla slags com-munala inrättningar böra •stödja sig på en förut danad och mognad muni-cipal-anda, anser jag deraf ovilkorligen följa, alt föreskrifterna för dessa inrättningars bildande böra vara uppställde i enlighet med denna förutsatta andas fordringar. Det är dessa fordringar, som jag anser Utskotten nog mycket bafva förbisett vid uppgörandet af deras Betänkande, och hvar-emot jag alltså får nedlägga min reservation; dels derföre att Utskotten i allmänhet gifvit en alltför inskränkt verkningskrets åt Läns-nämnden, dels ock hufvudsakligen emedan Utskotten föreslagit Landshöfdingen att deruti vara sjelfskrifven Ordförande.

Det torde väl få antagas, som en ovedersäglig sats, att själen i alla communala institutioner är det lugnande medvetande hos menigheten alt sjelfva få bestyra om och vårda sina ega angelägenheter; och alt, lika olämpligt det är ett dessa bestyr öfverträda på landets administrativa Styrelses gebit, lika olämpligt är det, att denna sednare, genom någon slags direct inverkan, intränger på communal-inrättningarnes område. Detta sed-nare inträffar dock när Landshöfdingen är Ordförande och får deltaga i Nämndens; hvarigenom denne embetsman, medlem af den administrativa Styrelsen, sättes i tillfälle att medelbarligen inverka på Nämndens beslut, och således äfven på dess åtgärder. Då ett sådant sätt att organisera Läns-nämnd Jielt och hållet sleider mot de åsigter jag hyser om Com-munal-styrelse i allmänhet, hade jag önskat följande hufvudsakliga ändringar i några §§. af de af Utskotten föreslagna stadganden, hvarigenom ne-dannämnde skulle komma att lyda som följer:

39 §.

i Mom. Läns-nämnden utgöres af Ledamöter, som utses i den ordning, här nedan stadgas.

4° §•
46 §.

Emellan dessa sammankomster skall en Comite' af ett mindre antal Ledamöter, som Läns-nämnden inom sig utser, besörja den förberedande handläggningen och verkställighets-åtgärden i de ärenden, för hvilka sådant kan finnas nödigt; och skall denna Comite alltid hafva sitt säte i Läns-residenset. Alla till Läns-nämnden, emellan dess sammankomster, ankommande bref och handlingar emottagas af denna Comite. För öfrigt må det bero på Nämndens Ledamöter att, för dessa mellantider, sins emellan fördela den närmare tillsynen å de inrättningar, som kunna komma att stå under dess förvaltning; och må Nämnden vid de uppdrag åt en hvar meddelas lemna de föreskrifter, som för utöfningen deraf kunna finnas lämplige.’’

Af Herr Grefve Mörner, C. G.: ”Med frånträdande af deras förut yttrade åsigt, hafva de sammansatta Utskotten nu beslutat till Rikets Ständer framlägga ett förslag, angående Härads- och Läns-nämnder. För min del har jag likväl icke kunnat öfvertygas om nödvändigheten för närvarande af dessa institutioner, såsom permanenta, och kan derföre ej eller biträda de uppgjorda förslagen till deras inrättande. De flesta af hära-denas och Länens gemensamma angelägenheter, hvilka kunna blifva föremål för de ifrågavarande Nämndernes verksamhet, äro af tillfällig beskaffenhet, och besörjas då troligen bäst af för hvarje tillfälle valde ombud, som hafva speciell kännedom af det ärende, de skola behandla, och få af sina Committenter för samma ärende lämpade instructioner. Äro de åter sådane, som fordra oafbruten tillsyn, torde vården derom till större båtnad, så väl för sjelfva inrättningarne, som det allmänna, kunna fortfarande handhafvas, på sätt som nu sker, antingen af vissa dertill utsedde embetsmän eller af serskilda DirectionerU

Af Herr Lagergrenj P. J.: ''Instämmande i Herr Grefve Mörners uti förestående reservation uttryckte åsigt, rörande Läns- och Härads-nämnder, tillägger jag, att då fråga nu är alfvarligen å bane att i landet införa en allmän Communal-författning, hvilken här, liksom i de flesta andra länder, kan blifva verklig och lefvande endast i den ursprungliga communen, nemligen socknen, — jag anser det icke vara vådligt, ej eller ändamålsenligt, att genom ett försök till införande af så kallade Härads-och Läns-nämnder störa, inveckla och försvåra gången af den communala förvaltningen. Den största organiska enkelhet fordras för en sådan förvaltning, om den här skall få lif och kraft. För min del tillstyrker jag vördsamt, att förslaget om inrättande af Härads- och Läns-nämnder nu måtte lemnas utan afseende.”

Emot heslutet om inrättande af Läns-nämnd, reserverade sig derjemte Änders Larsson från Upsala Län, P. Sahlström från Stockholms Län och von. Zweigbergk från Skaraborgs Län.

Herr Råfeldt ansåg det af Utskottens Afdelning uppgjorde förslag till Betänkande och Lag för Häradsförvaltnings- och Läns-nämnder mera lämpligt, och kunde ej godkänna de afvikelser derifrån, som genom Utskottens majoritet blifvit beslutade.

Riksdagsfullmägtigen Zetterberg från Stockholms Län reserverade sig emot det beslut, hvarigenom Läns-nämnden blifvit tillagd rättighet att utöfva controll å Sockne-nämnderne.

Förslag

till fortsättning of Lagen om Socknestämmor och Sockne-nämnder, innefattande stadganden om Här ads för vattnings-nämnder och Läns-nämnder.

O O                                        J

tingslaget belägne socknar sammanträda vid ting inför Härads-Rätten, på den tid, som Konungens Befallningshafvande bestämmer; och gälle såsom b«slut den mening, de fleste närvarande ombuden biträda.

Desse deputerade sammanträda på den tid och det ställe, som Konungens Befallningshafvande bestämmer, för att, under Landshöfdingens ordförande, genom öfverenskommelse eller votering per capita, deruti Landshöfdingen eger deltaga, afgöra,, om Läns-nämnd skall tillsättas eller icke. Är rosteantalet å begge sidor lika, gälle den mening, som Ordföranden biträder.

38 §.

i Mom. Förvaltnings-nämnd för härad eller tingslag utgöres al ombud från de till häradet eller tingslaget hörande socknar, h vilka b var för sig utse ett sådant ombud.

t Mom, Läns-nämnden utgöres af Landshöfdingen i Länet såsom Ordförande, samt Ledamöter, som utses i den ordning, här nedan stadgas.

Lag-samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utstcottens Betänkande, N:o 3o. 3g huru många af dem böra utgå från hvarje fögderi och stad, eller i hvad mon släder måga med angränsande fögderi förenas, i afseende på valet af Ledamöter, allt med beräkning af hvarje fögderis och stads vidd och folk-rikbet.

y Mom. Afgående Ledamot kan åter inväljas, men ega rättighet att då afsäga sig kallelsen. För öfrigt må ingen slik afsägeise ega rum.

r Mom. Frågor om förbättringar eller förändringar i de allmänna anstalterne för folkundervisningen, sedligheten, sundhets-tillståndet, hushållningen och fattigförsörjuingen inom Länet kunna blifva föremål för Läns-nämnds öfvrrläggningar och åtgärder, på sätt här nedan i 4* §:n närmare beslåmmes.

a Mom. De i och för Länets gemensamma angelägenheter befintliga inrättningar, som af Länet gemensamt bekostas, stå under Läns-nämndens allmänna tillsyn,

4' §•

Företer sig behof af nya eller utvidgade inrättningar för Länets gemensamma räkning, med afseende å de angelägenheter, som stå under Läns-nämndens tillsyn, eller visar sig tillfälle till ökade näringsulvägar eller förmonligare begagnande al utvägar, som redan finnas, eller lättade communicationsmedel för trafikens befordrande, såsom strömrensning, båtleders öppnande, omläggning af vägar, m. m., då skall nödvändigheten eller fördelen af sådant företag af Läns-nämnden pröfvas. Gillas förelaget, skall Läns-nämnden, genom anmälan hos vederbörande embetsmyndighet eller annorledes, föranstalta, att fullständigt förslag öfver kostnaden dertill, jemte sättet att det verkställa, blifver gjordt, och sedan delta förslag af Läns-nämnden blifvit godkändt, meddelas det åt Sockne-nämnderne eller Stads-Styrelserne inom de menigheter, som ärendet rörer, tillika med fullständig framställning om de synbara svårigheterne vid förelaget å den ena sidan och fördelen deraf ä den andra, samt de vilkor dervid, som Nämnden föreslår. Så beskaffad framställning och förslag skall af Sockne-nämn-den eller Stads-Styrelsen, tillika med dess yttrande deröfver, meddelas vederbörande menighet, som skall derom öfverlägga och besluta, hvaröfver Protocollet af Sockne-nämnden eller Stads-Styrelsen insändes till Läns-nämnden, hvilken, med föranledande af roenigheternes yttranden, vidtager den ytterligare åtgärd, som ärendets beskaffenhet kan påkalla.

42 §•

Förekommer hos Läns-nämnden anledning till anmärkning emot hand-hafvandet af vården om folkundervisningen, sedligheten ,x sundhetstillstån-det eller fattigvården inom någon församling, göre Läns-nämnden föreställning derom till Sockne-nämnden eller Stads-Styrelsen. Följer ej rättelse derä derå och har anmärkningen afseende å åsidosättande eller öfverträdande af i Lag stadgade föreskrifter, anmäle Läns-nämnden förhållandet hos vederbörande embetsmyndighet, på det rättelse i laga ordning må vinnas.

43 §.

För medel, som Läns-nämnden om händer hafver, aflemnas för hvarje år redovisning till påföljande årets Pröfnings-Comité, som redovisningen granskar, ö o

44

Förekomma vid granskningen nya anmärkningar eller blifver anmärkt förhållande genast rättadt eller förklaradt på ett sätt, som Pröfnrngs-Comitén finner nöjaktigt, skall decharge af Pröfnings-Comiteen meddelas. I annat fall öfverlemnas Revisious-berältelsen, jemte Nämndens förklaring öfver de anmärkningar, den innehåller, till näst skeende sammankomsten för val af Ledamöter i Läns-nämnden, då det beror af de väljande att bedöma, huruvida anmärkningarne skola fullföljas eller icke, och i förra fallet utse ombud att, å de menigheters vägnar, till hvilka de höra, föra talan om hvad, som blifvit anmärkt. Anställes icke talan emot redovisningen i laglig ordning inom ett år, efter det anmärkningarne och förklaringarne vid sådan sammankomst blifvit aflemnade, vare Läns-nämnden icke vidare underkastad slikt åtal..

45 §.

Läns-nämnden sammanträder på Ordförandens kallelse i Länets Residens-stad, eller å annat lämpligt ställe inom Länet, minst en gång om året, och för öfrigt så ofta, antingen Nämnden det beslutar, eller Ordföranden finner det nödigt.

4G §.

Alla till Läns-nämnden, emellan dess sammankomster, ankommande bref och handlingar emoltagas af Ordföranden, som dem vid nästa sam-maukomst anmäler. För ölrigt må det beio af Nämndens Ledamöter att, för dessa mellantider, sins emellan fördela den närmare tillsynen å de inrättningar, som kunna komma att stå under dess förvaltning, samt förberedande handläggning och verkställighetsålgärder i ärenden, för hvilka till H. St. Prot. 18'10 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 9 Häftet.                  * sådant kan finnas nödigt; och må Nämnden, vid de uppdrag, som åt en hvar meddelas, lemna de föreskrifter, som för utöfningen deraf kunna finnas lämplige.

47 §•

Läns-nämnden antager nödige tjänstemän och betjening till biträde vid dess göromål, samt eger äfven alt dem från befattningarne skilja och för deras tjenstgöring meddela instructioner.

S T O C K H O L M, Kongl: Ordens-Buktryckerietj 184 i •

N:o 31.

Ank. till Exp. Utsk. de» 8 Febr. 1841, kl. 2 e. m.

Ytterligare Betänkande, angaende Lagstiftningen om fattigvården i Riket.

Samtliga Riks-Stånden hafva återremitterat det i ofvannämnde ämne af Utskotten afgifne Förslag och Belänkande N:o 5, efter deremot gjorda anmärkningar, hvilka, så vidt de omfatta Förslaget i sin helhet och de grunder, h varpå det är stödt, innehålla: att en ny Lagstiftning för fattigvården boide hulvudsakligen hafva till syftemål att undanrödja den in-skränkning af den individuella arbetskraftens fria verksamhet, som är en följd af nu gällande förbud för arbetsklassen att flytta från en socken till en annan, och socknarnes benägenhet att begagna sig af sådane förbud för att freda sig från befarad fattigvårdstunga. Just genom denna inskränk-ning skall mången beröfvas ett annars för behofvet tillräckligt tillfälle till sjellförsörjning och fattigvården således på det mest eftertänkliga sätt betungas. Derföre borde förbuden emot flyttningar emellan socknarne alldeles upphafvas och husbönder icke åläggas underhålls-skyldighet för underhaf-vande annorlunda, än för lagstadda arbetare under arbetstiden; hvaremot de fattiges underhall borde fördelas på större district, så att den ene församlingen ej må kunna klaga alt större antal fattige fallit på dess lott, än på de angränsandes, och om äfven antalet deraf blefve större inom en socken än inom en annan, blefve dock kostnaden på alla lika fördelad och den socken, hvari få eller inga fattiga finnas, syntes med desto mera glädje böra bidiaga att lätta bördan i en annan. För öfrigt är det förslag för-nyadt, som, då ärendet först öfverlemnades till Utskotten, blifvit fram-stäldt, att, genom årliga afgifter för stat-torpare och andre med dem jem-förlige ai hetare, på förhand bilda tillgångar för den fattigvårdskostnad de kunde föranleda, äfvensom det ytterligare är föreslaget att, då ett fattighjon vistats inom flere socknar, fördela kostnaden för fattigvården dem emellan i mon af den längre eller kortare tid, som fattighjonet vistats inom hvardera.                                                ’

Redan genom det återremitterade Betänkandet hafva Utskotten yttrat sig om de med fattigvårdens inskränkning inom socknarne förenade svårigheter, hvarom de åberopade anmärkningarne handla.

Bih. till R. St, Prot, 1840 och 1841, 7 Sami, 2 Afd, 10 Haft.            1

Utskotten hafva icke förbisett den stora viglen deraf, ochatt, ehuru dessa svårigheter, sådane de hittills visat sig, till en stor del måste lill-skrifvas ofullständighet i lagstiftningen och missbruk af den socknarne med-gifna rättigheten all hindra inflyttningar, de aldrig kunna helt och hållet undanrödjas, så länge fattigvården skall besörjas socknevis, ulan i sin mon äro alldeles oskiljaktiga från delta falligvårds-system; men Ulskotlen hafva måst gifva öfvervägande vigt åt den stora angelägenheten, att förekomma fattigvårdens missbruk och icke blottställa samhället lör de vådor, sådane missbruk skulle framkalla genom den gränslösa tungan af fattigförsörjningen och faltig-classens demoralisering genom de ohejdade försörjnings—anspråken. Utskotten kunna icke alsla lian den öfveitygelsen, att dessa missbruk icke kunna förebyggas annorlunda, än derigenom, all fattigvården omedelbailigen handhafves inom sådane inskränktare samhällen, hvilkas medlemmar slå till hvarannan i det närmare förhållande, som man finner inom socknarne, och båda äro i tillfälle alt controllera behofven, och af egen fördel äro uppmanade att iagttaga denna controll. Hvad åter beträffar de iagltagelser, med afseende på flyttning socknarne emellan, som Utskotten föreslagit, få Utskotten ytterligare erinra om hvad redan genom det förra Betänkandet är antydt, alt desse iagltagelser icke innebära någon inskränkning af den personliga friheten och föga kunna leda till hinder för den individuella verksamheten, då de endast röra mantalsskrifnin-gen, och Utskottens förslag icke gifver den ringaste anledning att någon må tvingas alt inskränka sitt vistande inom mantalsskrifningsorten. Det är dock sannolikt att de hinder för mantalsskrifningen, som kunna uppstå genom de af Utskotten föreslagna stadgandena, ehuru de icke omedelbart inskränka valet af bostad, likväl tilläfventyrs kunna verka till något återhåll emot ofta förnyade flyttningar från en ort till en annan, men Utskotten föreställa sig att ett sådant återhåll snarare verkar fördelagligt än menligt på den arbetande classen, genom rigtningen till stadga och sorgfällighet att förvärfva och bibehålla förtroende inom sin omgifning. Om åler, för ser-skilda tillfallen, tillgångar till arbelsförtjenst visar sig förmånligare å en ort än en annan, möter uti den af Ulskotlen föreslagne lagstiftningen icke något det ringaste hinder för begagnande deraf.

I afseende på det förnyade förslaget att, genom årliga afgifter för stallorpare och andra arbetare, på förhand bereda tillgångar lör påkommande faltigvårdskostnader, hafva Utskotten icke något att tillägga deras förut afgifne yttrande derom; och hvad beträffar förslaget att, då ett fattighjon vistats inom flere församlingar, kostnaden för dess underhåll skulle dem emellan fördelas, torde det vara uppenbart att en sådan fördelning icke allenast strider emot den af Utskotten antagna grundsatsen om fattigvårdens besörjande socknevis och möter samma svårigheter, som Utskotten anfört emot förslagen om de vidskräcktare fattigvårds-districten, utan äfven skulle leda till en vidt utseende vidräkning och troligen oftast åstadkomma en ändlös oreda, men sällan finnas fullkomligt verkställbar.

Då Utskotten, i stället att föreslå Styrelse för fattigvården, hänvisat till förslaget om Socknestämmor och Socknenämnder, under förutsättning, att fattigvården skulle slå under Socknenämndens förvaltning, har det blif-vit anmärkt att, i händelse det nämnde förslaget icke af Rikets Ständer antages, skulle alla bestämmelser om Fatligvårds-Styrelsen saknas. Till förekommande deraf och då anmärkningen är tillämplig äfven i afseende på nu saknade stadganden om bidrag till fatligvårdskostnaden och redovisning derföre, hafva Utskotten, uti nu omarbetadt Förslag till Stadga om Fattigvården, intagit föreskrifter om dessa ämnen, i fullkomlig öfverens-stämmelse med hvad förslaget om Socknestämmor och Socknenämnder innehåller; dock få Utskotten, vid förslaget i denna del, fästa det vilkor:

att, i händelse Förslaget om Socknestämmor och Socknenämnder antages, Socknenämnderna alltid måga utgöra Fat-t i g v å r d s- S ty re 1 se r n e.

De anmärkningar, som emot de serskilda bestämmelserne i Utskottens förut afgifna förslag, äro gjorde, upplagas här under hvarje serskildt §, hvaremot de äro rigtade.

1

Jemte erinran, att Utskotten skola lemnat obesvarad den af Herr Edenhjehn, Gillis, väckte motion om Sladgande rörande fattigvård för arbetare vid stcrre fabriker å landet, har det blifvit föreslaget, dels alt ser-skild fattigvård för sådane Inrättningar borde alltid till vägabringas, dels att Staten, i anseende till de betydliga statsinkomster, som genom fabriks-anläggningarne beredas, borde bidraga till fabriksarbetarnes fattigvård.

Utskotten få i anledning häraf erinra, att förslaget om åliggande för husbönder i allmänhet att ansvara för underhafvandes fattigvård, innefattar en sådan bestämmelse, som genom motionen varit yrkad, så vidsträckt, som Utskotten funnit den kunna förenas med allmän rättvisa och billighet. Emot förslaget om Statens bidrag till fattigvården för arbetare vid de ifrågavarande fabriker få Utskotten åberopa hvad som är anfördt om betänkligheten vid Statens omedelbara deltagande i fattigvården i allmänhet. Af de större inkomster Staten tillskyndas af fabriks-anläggningarne kan icke hemtas någon anledning till ett sådant deltagande, så länge icke savhma fördel kan beredas åt hvarje näring i förhållande till hvars och ens statsbidrag.

Då den allmänna bestämmelsen om socknarnes skyldighet att hvar för sig besörja fattigvården icke skall vara tillämplig på Fiskelägen och Capell-församlingar inom Rikets vestra och norna skärgårdar, der invå-narne hemta sin bergning af fiske, och de, när det misstyckas, äro allmänt stadda i nöd, har det blifvit yrkadt, att fattigvården der måtte af Staten bekostas; men sådane förhållanden höra till de undantag, som, enligt hvad Utskotten föreställa sig, måste för flere orter och serskilda tillfällen inträffa, utan att de kunna blifva föremål för en allmän lagstiftning. De påkalla deremot serskilda föranstaltanden när och hvar de inträffa, och hvarje anstalt måste lämpas efter behofvet, sådant det för olika tillfällen, efter serskild undersökning, befinnes.

Den i 2 mom. af denna § åt Konungens Befallningshafvande upp-dragne granskning af hvarje sockens serskilda Fattigvårds-reglemente har ansetts innebära ett olämpligt band på Communal-myndigheten, och dessutom leda till en oskälig förökning af Konungens Befallningshafvandes förut nog mångfaldiga göromål; men då Konungens Befallningshalvande endast eger att tillse Reglementets öfverensstämmelse med gällande föreskrifter, är Communal-myndigheten ingalunda genom granskningen inskränkt, utan iagttager derigenom endast den tillsyn å efterlefnaden af gällande föreskrifter, som Stats-myndigheterne alltid tillkommer.

Då den föreslagna ansvarigheten för anhörige 1 rätt upp- och nedstigande led att bekosta hvars annans underhåll möjligtvis kunde blifva allt för betungande om den skulle påkallas i aflägsna leder, hafva Utskotten, i anledning af hvad häremot blifvit anmärkt, ansett att denna ansvarighet bör inskränkas till föräldrar och barn, och någon försörjnings-skyl-dighet för aflägsnare anhörige följaktligen icke ega rum.

Emot den husbonde ålagde ansvarighet för underhafvandes fattigvård, är i allmänhet erinradt, att derigenom försvåras tillfället för den obemedlade att finna arbetsförtjenst; men denna betänklighet är upptagen uti Ut-

skottens förut afgifae Betänkande, som äfven innehåller yttrande deröfver, hvilket Utskotten nu så mycket heldre åberopa, som det icke är genom anmärkningarne vidrördt och ännu mindre vederlagdt. Serskildt är anmärkt att, under den ifrågavarande ansvarigheten åtminstone icke borde inbegripas hemmansbrukare, då de icke skola stå i det förhållande till hemmanets egare eller innehafvare, att de kunna jemföras med honom underlydande arbetare, och dessutom sjelfve merendels hafva tjenslehjon och arbetare för hvilka de måste ansvara; men som hemmansbrukarnes berg-ning väsendtligen beror af de mer eller mindre tryckande vilkoren, som af egaren eller innehafvaren dem påbördas, och, då de falla fattigvården Lill last, orsaken dertill oftast är att igenfinna i dessa vilkor, så anse Utskotten ansvarigheten böra icke allenast bibehållas, utan utsträckas till alla brukare af annans jord, ebvad de, på sätt i Utskottens förra förslag varit förutsatt, utgöra större delen af sina skyldigheter till egaren med. arbete, eller på annat sätt dem afbörda.

För att gifva mera fullständighet åt föreskrifterne i denna §, hafva Utskotten, i enlighet med hvad vid återremissen blifvit yrkadt, tillagt att fattigvårds-ansvaret äfven sträcker sig till de här omnämnde personers hemmavarande barn.

n §•

Emot den Socknenämnden niedgifne rättigheten att minska fattigunderstödet för vanartige fattighjon, är anmärkt, att, som understödet alltid måste vara beräknadt endast för nödtorftig försörjning, någon minskning deraf icke skulle kunna ega rum, utan att bringa hjonet till verkelig nöd, hvaraf många svårare följder vore att förutse; men äfven med förutsättning, alt fattig-understödet alltid inskränkes till hvad nödtorften kräf-ver, kan en minskning af den vanliga portionen ega rum, ulan äfventyr af de befarade svårare följderne, hvilket redan genom erfarenheten, vid många fattigvårds-inrättningar, är kändt, äfvensom samma erfarenhet visat, att detta medel emot vanarten, om det också synes hårdt, likväl är nödvändigt, såsom ofta det enda hvarigenom rättelse kan åstadkommas.

i3 §

I enlighet med hvad genom anmärkningarne vid denna § är yrkadt, anse Utskotten att den här föreskrifne personella afgiften, som varit föreslagen att utgå med högst 6 sk. af hvarje person, utan åtskillnad af kön, bör beräknas till högst 8 sk. för mankön och 4 sk. för qvinkön, såsom mera öfverensstämmande med det vanliga dagsverkspriset för hvarderas arbete.

. ’4 §•

Med afseende å de betänkligheter, som blifvit yttrade vid det föreslagna Stadgandet all fal ligvårds-ansvar för oägta barn borde vidlåda barnets födelseort, om också modren å annan ort vistals och varit mantals-skrifven, och då menliga verkningar på barnets vård af detta stadgande kunde föranledas, hafva Ulskotlen ansett sig böra afslå från det härom framställda förslaget.

■8 §.

Då fattighjonens kringstrykande icke alltid skall vara en följd af brist på omvårdnad inom den socken de tillhöra, har det ansetts vara orättvisi alt denna socken skulle vidkännas kostnaden för deras hemfors-ling. Utskotten medgifva väl alt förhållandet någon gång och kanske icke sällan kan vara sådant; men i allmänhet synes dock kunna anlagas, att kringstrykandet kan, genom väl ordnade och handhafde fattigvårds-anstal-ter, förekommas, och då är det obilligt att socknen, som fattighjonen tillhöra, vidkännes någon del af olägenheter, som genom kringstrykandet tillskyndas andra orter. Men på det icke ersättningsskyldigheten må blifva alltför tryckande, till följd af långväga transporter, anse Ulskotlen sig böra föreslå den inskränkning, att endast kostnaden för forsling inom det Län, der fattighjonet har sin hemort, godlgöres af socknen, helst denna kan hafva skäliga anspråk alt de vidsträcktare utvandringarne förebyggas genom anstalter, som icke i någon mon af socknen bero.

Med iagttagande af hvad nu blifvit tillstyrkt och en eller annan förändring af redaclionen, der den ansetts leda till större tydlighet, hafva Utskotten uppgjort nylt Förslag till Stadga om Fattigvården i Riket, hvil-ket nu

öfverlemnas till Rikets Ständers pröfning, med hemställan att, i den mon det gillas, Rikets Höglofl. Ständer bos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Författning i enlighet der-med utfärdas.

Stockholm den 4 Februari i84i«

Reservationer.

Af Herr Grefve Mörner, C. G.: ”1 afseende på det förslag till Stadga om Fattigvården i Riket, som de sammansatte Utskotten nu gå alt till Rikets Ständer öfverlemna, hafva hos mig flerfaldiga betänkligheter uppstått, hvilka hindra mig att biträda detsamma.

Om det ej kan bestridas att uppfinnandet af bästa sättet för ett ändamålsenligt ordnande af fattigvårds-anstallerne är ett af de svåraste problem att lösa, och att misstag vid behandlingen af dessa angelägenheter ej sällan för samhällen medfört ganska svåra följder, så lärer äfven böra med-gifvas alt största varsamhet erfordras, då fråga är att gifva föreskrifter, som skola vara lika användbara och finna tillämplighet öfver allt uti ett land med så väsendtliga olikheter som Sverige. Endast de allmänna grunddragen för organisationen af fattigvården kunna i ett sådant land blifva gemensamma och Lagen bör lemna tillräckligt utrymme att lämpa detail-lerne efter de serskilda orternas local-förhållanden. Utskotten hafva visserligen äfven genom föreskriften uti 2 § af Forslaget velat tillägga fattig-vårds-samhällena en sådan rättighet att sjelfve ordna dessa detailler, men mig synes dock förslaget gå vida längre i speciella sladganden, än behof-vet kunnat fordra, såsom exempel hvaruppå må nämnas, ibland annat, före-skrifterne om Fattigvårds-Slyrelsens sammansättning och det ovilkorliga stadgandet om uppgörandet årligen af serskild Tariff för uttaxeringen af fattig vårds-afgifterne.

Beträffande sedermera sjelfva grunderne för ifrågavarande förslag, så synes detsamma, i stället för alt syfta derhän, att uppmana till idoghet och bereda lättade utvägar till försörjning för den, som vill arbeta, tvert-om genom befästande af den demarcalionslinea, som socknegränsen hittills utgjort i fattigvårds-afseende, och genom stadgande af stränga påföljder för den, som lemnar andra arbetsförtjenst, utan att förut vara förvissad omatt desse ej skola komma i behof af fattig-understöd, möjligen betaga mången tillfället till ärlig bergning på samma gång, som hinder derigenom uppresas för vidsträcktare enskilda förelag. Rättighet borde åtminstone vara sock-narne medgifven, att, om de sjelfve så för godt funno, få förena sig i större districter för fattigvårdens lättare besörjande, och skyldighelen alt i fattigvårds-afseende ansvara för arbetare och (jenare borde vara beroende af pröfning utaf de serskilda omständigheter, som till fattig-understöds sökande hafva föranledt.

Utskotten hafva uti 10 § utsträckt den husbönder och hemmans-egare ålagde ansvarighet för andra ända derhän, att de sistnämnde skola ansvara derföre att hemmansbrukare och arrendatorer ej falla fattigvården till last; men då dylike personer hittills ansetts såsom män för sig och äro berättigade att sjelfve försvara andra, tyckes nitet och farhågan här hat va gått väl långt.

På samma gång, som Utskotten i nyssnämnde måtto utsträckt jord-egares skyldighet till ansvarighet för personer, för hvilka han icke eger något målsmanskap och till hvilka han ej slår i annat förhållande, än som inträffar i afseende på hvarje person med hvilken man slutar ett aftal, hafva Utskotten deremot uti q § så inskränkt anhörigas förbindelser till hvarandra, att endast forhållandena emellan föräldrar och barn ansetts böra medföra någon försörjnings-skyldighet, men sonsonen fritt kan få förskjuta farfadren och denne åter till den allmänna barmhertighelen öfverlemna barnbarnet. Då naturen sjelf genom den för menniskans lifstid bestämda tidrymd i detta afseende satt en gräns, som, på samma gång den är den enda rättsenliga, tillika synes i de flesta fall tillfyllestgörande, hemställer jag om bibehållande af det härom i Utskottets förra Betänkande befintliga stadgande.

Serskild uppmärksamhet torde böra egnas deråt, att, i den händelse någon åt personer från annat fattigvårds-samhälle upplåter bostäder å sine egor med mindre jordrymd eller under andra vilkor, än som för jord-afsöndring under lifstids-besittning äro föreskrifne, så medför detta, enligt 12 §> i°aen annan påföljd, än att den, som gjort detta, skall under fem år, räknade från inflyttningen, enskildt vidkännas en fjerdedel af den fat-tigvårds-kostnad, som för sådane personer kan komma att utgå, och der-jemte, efter allmänna grunder, deltaga i de öfrige trefjerdedelarne af sådan kostnad, men att deremot, enligt 24 §, det skall bero af Fattigvårds-Sty-relsens bifall, huruvida den, som inom annat fattigvårds-samhälle blir egare till bostad utan sådant jordomfång, som motsvarar besutenhet, må få uti sin bostad inflytta. Sistnämnde föreskrift torde så mycket heldre kunna uteslutas eller modifieras, som eljest större förmoner tillkomma leg-de arbetare, hvilka flytta från en socken till en annan, än den, som vill sätta sig ned uti egen bostad-

Uti sistberörde 24 § är jemväl stadgadt, alt tjenstehjon, som fyllt 55 år, ej utan Socknenämndens medgifyande får antecknas i mantalsläng-den i inflyttningsorlen. — Om, å ena sidan, ej kan nekas alt billigheten talar derföre, att den församling, inom hvilken tjenstehjon tillbragt den verksammaste delen af sin lefnad, vidkännes fattigförsörjningen för detsamma, då sådan kommer i fråga, så lärer, å den andra sidan, det ej kunna bestridas, att en sådan inskränkning, som den ofyan anförda, skall för mången mången försvåra ulvägarne till sjelfständig bergning. Mig synes, att det med ifrågavarande stadgande åsyftade ändamål kunnat lika väl vinnas, om det endast blifvit föreskrifvet, alt, vid fråga om faltigförsörjning för orkeslöst tjenslehjon, skulle denna skyldighet åligga den församling, der tjen-slehjonet före fyllda 55 år varit sist mantalsskrifvet och sig uppehållit en längre lid, t. ex. minst tio år.

Slutligen är uti 18 § föreslaget, att, till bestridande af kostnaden'för fattigförsörjningen, skall, sedan falligvårds-anstallens enskilda inkomster först blifvit använde, uppbäras en af h varje mantalsskrifven person utgående capitations-afgift af 8 sk. för man och 4 sk. för qvinna, och bristen fyllas genom tillskott efter serskildt bestämda grunder. — Då på landet åtminslone ej allmänneligen brukas att för detta ändamål pålägga någon personel afgifl, utan tungan af faltigvården hittills merendels drabbat jorden, tror jag man bordt inskränka sig att utsätta en gräns, hvaröfver ca-pitations-afgiften ej fått gå, men för öfrigt öfverlemna åt socknarne sjelfve att afgöra, om de vilja hafva någon sådan afgift, eller heldre vidblifva den gamla ordningen och ej eller utstaka, hvilkendera afgiften borde först utgå.”

Af Herr Lagergren, A.: ”Mot de sammansatta Utskottens stadgande i i §, hvarigenom flere Pastorat förmenas all sig om gemensam fattigvård förena, får jag ödmjukligen anmäla min reservalion, då mig synes en sådan förening på många ställen skulle lända till gagn och fördel. Der Pastoraten äro små, tyckes samma fördel skola uppkomma genom dessas förening, som Utskotten åsyfta genom tillåtelsen för flera socknar af samma Pastorat att sig om fattigvården förena. Att föreningarne blefve allt för stora, tror jag ej man behöfde frukta. Den öfverhandlagande spän-nings-idéen gör en sådan fruktan alldeles öfverflödig. Men genom tillåtelsen för flere mindre Pastorats förening om gemensam fattigvård vore åtminstone möjlighet beredd för öfvergången från spännings-syslemet till ett mildare och naturenligare. Den fattige kunde erhålla ett vidsträcktare utrymme att söka sig arbetsförljenst, och fattigvårds-samhällena sjelfve, genom flere krafters förening, blifva i tillfälle alt åt sina behöfvande medlemmar skapa utvägar till förljenst och uppehälle, som hvart och ett, inskränkt inom sina egna hjelpkällor, mången gång skulle sakna. Med få ord: vigliga fördelar kunde genom slika föreningar beredas; någon skada borde deremot aldrig kunna uppkomma. I England, vid omändrandet af fattigvårds-förhållandet, insåg man delta, och erfarenheten har redan bestyrkt

Bih. till R. St. Prot, 18^0 och 184.1, 7 Sami, 2 Afd, 10 Haft,            2 nyttan deraf. Det är ock derföre mig synes, man borde göra sig en sådan erfarenhet tillgodo och äfven här tillåta utspridandet af dess helso-samma frugter. Och slutligen, då man ej vill tvinga fattig vårds-samhällena att sig förena, synes man ej eller böra tvinga dem att inskränka sin verkningskrets inom så litet utrymme, som ofta ett mindre, af en enda obetydlig socken bestående, Pastorat erbjuder.”

Af Herr Båfelt, Anton: ”Emot Utskottens förslag uti 10 §, att husbonde skall ansvara för sine hemmansbrukares och arrendatorers fattigförsörjning, reserverar jag mig, emedan desse vanligen icke stå i det förhållande till hemmanets egare eller innehafvare, att de kunna jemföras med honom underlydande arbetare, och de dessutom sjelfve hafva tjenslehjon och arbetare, för hvilka de måste ansvara, hvadan jag anser Afdelningens förslag i denna punkt ega företräde.

§• ,o-

För tjenstehjon, torpare, som med dagsverken utgöra åtminstone största delen af sina skyldigheter till hemmansegare eller innehafvare, statfolk, samt handtverks-, bruks-, fabriks- och grufve-arbetare, jemte deras hustrur och hemmavarande barn, skall husbonde, under den tid, ar-bets-aftalet gäller, ansvara för försörjningen, så att icke de falla fattigvården till last; dock med rättighet att, om han vill, af deras tillgångar eller arbete åtnjuta ersättning för den kostnad, han sålunda fått vidkännas.”

Af Prosten Lundblad: ”Sedan de Högloflige sammansatte Utskotten i 2 § låtit, ”på hvart och ett fattigvårds-samhälle ankomma att ordna fattigvården på sätt, som efter ortens beskaffenhet och serskilda förhållanden finnes lämpligast”, förefalla de i 5 § gifna regleméntariska föreskrifter, i afseende på fattigvårds-styrelsens organisation inom landsförsamlingar, något oväntade. I sitt nuvarande skick utgöres denna styrelse inom mången socken med ringa område endast af Kyrkoherden och Fattigföreståndaren, i hvilka de nödlidande hafva sina målsmän och förespråkare, då deras angelägenheter i Sockenstämma förekomma. När ingen olägenhet förspörjes af detta styrelse-personalens ringa antal, synes icke eller skäl vara att föröka det, serdeles i smärre, tättbebyggda faltigvårds-samhällen, och jag tror, att man med fullkomlig trygghet kan öfverlemna åt deras eget ompröf-vande att bestämma antalet af ledamöterne. Men hvad jag i synnerhet nödgas bestrida, är det stadgande i 5 §, att ordförandeskapet i fattigvårds-styrelsen, dess sammansättning må blifva hvilken som helst, i stället alt det hittills varit åt Pastor uppdraget, hädanefter skall komma att bero på den ovissa utgången af val, anställda i sockenstämma. Lika med en Reservant mot Fattigvårds-Gomiléens Lag-förslag i förevarande ämne, ser jag icke, huru denna vård tillbörligen skall kunna handhafvas i mången landsförsamling ulan Kyrkoherdens hufvudsakliga ledning. Jag ser icke eller, huru föreskriften om Ordförandens val sämjes med 28:de Cap. 4:de §:n i Kyrko-lagen, der ordförande-platsen tyckes vara anvisad åt Pastor och i stöd hvaraf han hittills torde hafva beklädt densamma. Berörde lag-paragraph handlar icke om Kyrkoherdens ledamotskap , men ålägger honom i främsta rummet, ”också med flere, som vederbör', noga tillse, att de penningar, som till de husfattige samlas, eller dem på hvarjehanda sätt tillfalla, rättrådeligen utdeldte blifva o. s. v.”

Min vördsamma reservation får jag likaledes anmäla mot den 27 §:n. Hvarje skyldighet måste väl motsvaras af en rättighet, och då Fattigvårds-samhället tillförbindes bekosta den skjuts, hvarmed dess kringstrykande al-mosehjon sändas tillbaka, borde det väl ock, till förekommande af onödiga utgifter, vara berättigadt att, när varningar mot oskicket att utan behof bettlande kringvandra icke uträtta något, beröfva sådane vagabunder friheten; men samhället har ej denna rätt och fattigvård får ej förvandlas till fångvård.”

Uti ofvanstående reservation instämde Herr Doclor Wallin.

Herr Prosten Sylvan förenade sig med Herr Råfelt om anmärkningen emot ansvarigheten för hemmansbrukares och arrendatorers fattigförsörjning , samt med Herr Prosten Lundblad, i frågan om ordförande i Fattig vårds-Styrelsen.

Herr Comminister Dahlgren instämde i Herr Prosten Lundblads re-servatiom

Bilaga till N:o 3i.

Förslag till Stadga om Fattigvården i Riket.

§ i-                        .     , /

Hvarje socken å landet, och, i stad, hvarje församling skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sådane dess medlemmar, som sakna förmåga och medel att sjelfve sig dermed förse; dock måga socknar af samma pastorat, och församlingar af samma stad, der de så åsämjas,' förena sig om gemensam fattigvård.

i mom. På hvart och ett fattigvårds-samhälle, ankommer att, under iagttagande af föreskrifterne i denna stadga, ordna fattigvården, på sätt som, efter ortens beskaffenhet och serskilda förhållanden, finnes lämpligast; dock så, att bettlande aldrig må tillåtas.

Afgifter för fattigvårdens behof utöfver den personella afgift, hvarom 18 §:n stadgar, skola utgöras efter årlig taxering, hvarlill taxeringsmän väljas å socknestämma i Mars månad, och i sådant val deltaga å landet alla faslighets-innebafvare i mon af fasligheternes hemmantal, jemte andra socknens invånare, som i bevillning för lön och rörelse erlägga minst io R:dr; och beräknas rösträtt för hvarje fulla to R:dr sådan bevillning lika som för 1 mantal. I stad deltage i valet alla, som deltaga i de vanliga stads-afgifterne, och rösterne beräknas efter afgiftens belopp. För hvarje medlem af samhället, som icke står under annans husbonde-välde och annars är i de vilkor, att han anses böra i de allmänna bidragen deltaga, bestämmes i mon af egendom, tjenst, rörelse och öfriga vilkor vissa fyrk, hvarefter afgifterne för året komma att beräknas. Inom April månads slut, skall i socknens eller församlingens kyrka kungöras, huru hvar och en blifvit taxerad. Om någon med taxeringen är missnöjd, skall han det in-nom i4 dagar efter berörde kungörande lillkännagifva hos Fattig vårds-Styrelsens Ordförande, hvarefter taxeringen, i hvad den rörer den, som klagat, underkastas pröfning af Gode män, som utses, a:ne af den klagande, a:ne af taxerings-männen och en af de sålunda kallade Gode männen. Hvad desse Gode män besluta, vare gällande, utan att ändring deri må sökas.

Allmänna öfverläggningar i de fattigvården tillhörande ärenden hållas å socknestämma, deri alla ega deltaga, som enligt 3 § äro laxerade att bidraga till denna vård; och rösträtligheten beräknas efter denna taxering.

t mom. För hvarje socken eller pastorat å landet skall vara en Fat-tigvårds-Styrelse, (Sockne-Nämnden), beslående af Ordförande, vice Ordförande och Fyra eller flere, högst Nio, Ledamöter, hvarförutan Kyrkoherden, då han icke är vald till Ordförande eller vice Ordförande, eger rättighet alt, såsom Ledamot i Styrelsen deltaga, då hans embels-pligt och behofvel så påkallar. Ledamöternes antal må i öfrigt bero af bestämmelser vid socknestämma sålunda, att socknen eller pastoratet, i mon af dess vidd och folkmängd, indelas i rotar eller district och från hvarje af dem utses en Ledamot, hvilken tillika, såsom falligvårds-föreståndare inom di-strictet, der har närmaste uppsigten å alla förhållanden, som hafva sammanhang med fattigvården och besörjer dertill hörande verkstäl 1 ig hets-åtgärder. Är samhället så inskränkt, att det icke lämpligen kan indelas i fyra district, utses, till fyllnad i antalet, Ledamöter utan föreståndarebefattning; äfvensom det ankommer på socknestämma att, utan afseende å districts-indelningen, utse Ledamöter i Styrelsen till det medgifne antalet.

/ mom. Ordförande och vice Ordförande väljas å socknestämma för 2:ne år. På enahanda sätt väljas Ledamöter och Suppleanter jemväl för 2tne år; men hvarje år afgår halfva personalen, om antalet är jemnt, och i annat fall, det antal, som är närmast hälften växelvis, det ena året en mera eller mindre än det andra; dock må den, som, efter nu bestämd t jenstgöringstid , är i ordning alt från styrelsen afgå, ånyo deri kunna inväljas. Efter första året bestämmes genom lottning, hvilka Ledamöter och suppleanter skola afgå, och sedermera afgå de, som längst tjenstgjort. Inträffar ledighet under mellantid, ersättes den genom serskildt val, men endast för den lid, som återstår af den afgångnes påräknade tjenstgöringslid.

§ 7-

För stad utses Fattigvårds- Styrelse i den ordning, hvarom kan öfver-enskommas eller framdeles varder föreskrifvet,

Fatligvårds-Styrelsen skall hafva förvaltningen af alla Fattigvårds-angelägenheler och eger pröfva hvarje i detta afseenda förekommande be-hof, samt om och i hvad mon understöd bör lemnas, i förhållande till de behöfvandes större eller mindre egna förmåga, och med iagttagande af den ansvarighet för behofvets afhjelpande, hvartill enskilde kunna, enligt denna Stadga eller annorledes, vara lagligen förbundne.

§9-

Föräldrar och barn skola ömsesidigt vara förbundne alt bidraga till hvarandras försörjning, i mon af behof å den ena och förmåga å den andra sidan.

§ io.

För hernmans-brukare, arrendatorer, torpare, tjenstehjon och statfolk samt handtverks-, bruks-, grufvu- och fabriks-arbetare, jemte deras hustrur och hemmavarande barn, skall husbonde, eller det till brukning eller arrende upplåtne hemmanets egare eller innehafvare, under den tid, arbets-aflalet eller contraclet gäller, ansvara för försörjningen, så alt icke de falla fattigvården Lill last; dock med rättighet att, om han vill, af deras tillgångar eller arbete ålnjuta ersättning för den kostnad, han sålunda fått vidkännas.

Den, som från annat fatligvårds-samhälle intager arbetsfolk, som är gift eller har minderåriga barn, skall, utöfver redan stadgad ansvarighet såsom husbonde, så länge sådan ansvarighet fortfar, under fem år, räknade från inflyttningen, enskildt vidkännas en fjerdedel af den fattigvårds-kost-nad, som för sådane personer samt deras hemmavarande barn kan komma alt utgå, och derjemte, efter allmänna grunder, deltaga i de öfriga tre fjerde-delarne af sådan kostnad.

§ I2>

Den, som åt personer från annat fattigvårds-samhälle upplåter bostäder å sine egor med mindre jordrymd, eller under andra vilkor, än som för jordafsöndring under lifstidsbesitlning åro föreskrifne, vare ansvarig för deri inrymde personers fal tigförsörjning, på sått 11 § stadgar.

§ 13.

Den fattigvårds-ansvarighet, som i g och io år föreskrifven, må af Fattigvårds-Sfyrelse kunna eflergifvas, i den nton behof och billighet sådant påkalla.

\ $ ?4'

i mom. Vid utdelande af fattigvårds-understöd, skall Fattigvårds-Sfyrelse tillse, att det motsvarar de nödvändigaste behofven, alltid med beräkning af fattighjonets arbetsförmåga, ehvad den må vara större eller mindre; och ankommer det på styrelsen att, efter som den finner mest ändamålsenligt, antingen anställa fattighjonet till arbete för godtgörelse af understödet, eller at hjonet öfverlemna att fritt använda sin arbetsförmåga, då understödet i förhållande derlill minskas.

i mom. Fattigvårds-Styrelsen tillkommer målsmans- och husbonde-rått öfver dem, som åtnjuta full fattig-försörjning samt öfver andra understöds-tagare, vid tillfållen, då de vid fattighus eller hos styrelsen sig i fattigvårds-ärenden befinna.

Då fattighjon visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller stursk-het, må Fattigvårds-Styrelse, der annan rättelse ej gör tillfyllest, besluta en lämplig minskning af hjonets underhåll.

§ >7-

Om af kastningen af fattigvården tillhörige fastigheter och capitai, jemte inkomsten af sterbhus-afgifter, böter, collecter, frivilliga gåfvor och andra sådana bidrag, icke åro för faltigvårds-behofvet tillräckliga, skall, till fyllnad af bristen, först erlåggas en afgift af högst 8 skillingar för nians- och 4 skillingar för q vinsperson, som år mantalsskrifven och fyllt. 17 år; dock må undantag härutinnan bero af Fattigvårds-Styrelsens pröf-ning. Hvad derutöfver erfordras, fylles genom tillskott efter de grunder, »om i 3 § åro stadgade.

§ *9-

Om de i 18 § föreskrifne afgifter beslutas å socknestämma, efter förslag af Fattigvårds-Styrelsen.

§2°.

Fattigvårds-Styrelsen besörjer uppbörden af alla afgifter för fattig— vårds-behofvet; och skall, för uttagande af oguldet tillskott, hvarom i fo-reskrifven ordning år beslutadI, genast, pa Styrelsens anmälan, lemnas handräckning af Kronofogde i orten eller stådernes Executorer, så vida icke den skattskyldige kan visa qvitfo å redan erlagd betalning. Förebå-res annat jåf, må talan derom anställas, utan att medlens uttagande deraf uppehälles.

$ 21.

Hvarje medlem af Fattigvårds-Styrelsen ansvare gemensamt med de öfrige för af Styrelsen om händer hafde medel, och för sådane såkerhets-handlingar, emot hvilkas antaglighet han ingen anmärkning till Protocollet gjort. Denna ansvarighet fortfar, tills förvaltningen blifvit godkänd af sock-nestämman eller af vederbörlig embetsmyndighet, om klander anstålies, eller ock tiden för sådant klander försulits.

§ 22.

För om bänder hafde medel skall Fattigvårds-Styrelsen hvarje ar lemna redovisning till socknestämman. Tiden och ordningen för denna redovisnings aflemnande och granskning skola bestämmas i det Reglemente, som för hvarje samhälles fattigvårds-förvaltning kommer att uppgöras; men klandras icke redogörelsen inom ett år, e fter det den blifvit af-lemnad, vare Styrelsen icke vidare underkastad åtal derföre.

Bih, till R. St, Prot, 1840 och 1841, 7 Sami, 2 Afd, 10 Haft.            3

. § 23*

i mom, I fråga om fattigvård anses i allmänhet en livar tillhöra det samhälle, der han är antecknad i mantalslängd eller senast varit det; men der någon mantalsskrifves, med afseende å tilltänkt flyttning från en socken till en annan, och förhållanden inträffa före flytiningstiden, som upphäfva det aftal, pä grund hvaraf mantalsskrifningen skett, då skall sådan mantalsskrifning icke medföra fattigvårds-ansvar, utan detta ansvar vidlåda det samhälle, personen förut tillhört.

§ 24.

Inflyttar eller anmäles till inflyttning från ett fattig vårds-samhälle till annat, tjenstehjon, som uppnått 55 år, eller i anseende till sjuklighet eller hvarjehanda åkommor, saknar full arbetsförmåga, eller ogift lagstadd qvinna, som vid inflyttningen synbarligen år hafvande, eller inhyseshjon, eller den, som eger egen eller legd bostad utan sådant jordomfång, som motsvarar besutenhet och utan att vara i lagstadd tjenst eller jordegarens arbetare, eller i vederbörlig ordning antagen fabriks- eller handtverks-arbetare, och innehafver han icke heller allmän tjenst eller erkändt yrke, motsvarande behofvet för försörjning, eller annan känd utväg för berg-ning, då må sådan person icke antecknas i mantalslängden i inflyttningsorten utan medgifvande af Fattigvårds-Styrelsen derstädes.

$ 25;

Bosätter eller uppehåller sig någon inom ett fattigvårds-samhälle, utan att der eller annorstädes vara vid senaste mantalsskrifning antecknad, då skall Fattigvårds-Styrelsen, om den icke vill emottaga honom såsom tillhörande samhället, inom ett år efter inflyttningen, gifva det tillkänna antingen lör Styreis n inom samhället, som han senast lagligen tillhört, eller hos Konungens Befallningshafvande i orten, som da derom underrättar Styrelsen i sistnämnde samhälle, på hvilken det derefter ankommer att anställa talan om hans mantalsskrifning i vistelseorten, för alt såmedelst undgå det annars fortfarande faltigvårds-ansvaret. Åsidosättes den föreskrifna iagttagelsen af Styrelsen i det samhälle, dit flyttningen skett, anses personen tillhöra delta samhälle, ulan afseende på uteblifven mantalsskrifning. Häremot må ingen, i och för åfventyret af (ramlida fattigvårdslunga, inskränkas i rättigheten alt välja vistelseort. År i detta afseende något att anmärka, i anledning af FÖrfattningarne emot försvarslöshet och lösdrifveri, gålle derom hvad i dessa Författningar stadgas.

För iagttagande af hvad i nästföregående § är föreskrifvet, skall Fattigvårds-Styrelsen hafva noga uppsigt öfver skeende inflyttningar, och det åligga hvarje samhällets medlem alt om personer, som af honom fran annat samhälle emottagas i sitt hus eller å sine egor, göra anmälan, i stad inom 5:ne dagar hos Ordförande för Fattigvårds-Styrelsen, och å lan-det inom dagar hos ortens Fattigvårds-föreslåndare, som det till Fat-tigvårds-Slyrelsens Ordförande inberähar. Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte 1 Riksdtr 52 skill. Banco, som lika fördelas emellan åklagaren och fattig-cassan.

Vid enahanda påföljd åligge den, som en månad vistas inom annat samhälle, än der han är mantalsskrifven, att inom denna tid till Pastor i vistelseorten aflemna behörigt frejdebetyg.

§ 27-

§ 28.

STOCKHOLM. Tryckt hos J, G. Helleten, 1841.

N:o 3a.

Ank. till Exp. Utsk. den 17 Febr. i84t, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skärpt ansvar för ohägn af betande kreatur.

Uti ett till det Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet remitleradt Memorial, har Riksdags-Fullmägtigen Lars Pettersson från Blekinge Län, biträdd af Gustaf Bernhard Appelqvist från samma Län, framställt de olägenheter, jordägare å landet ofta tillskyndas af driftefä och svinkreatur, emot hvilka Allmänna Lagen i g och 11 Cap. Byggninga-Balken samt Kongl. Förordningen den 6 Augusti i8i5 visserligen afse skydd, men erfarenheten visat de hittills gällande föreskrifterna vara o-tillräckliga, med föranledande hvaraf och da, ehuru icke med uttryckliga ord ultaladt, det syntes med Lagens mening ofverensstämmande, att ingen må valla sina kreatur annorstädes än på säkert instängd, enskild eller i samfällighet med andras liggande mark eller egololt, samt följaktligen icke lata dem drifva långs allmänna vägarne att söka födan, dervid svinkreaturen upprota vägkanterna, igenmuddra diken samt för-derfva gärdesbotten, så att stängsel och gärdesgårdar nedfalla, motionären yrkat den skärpning och det tillägg uti hithörande lagrum: Att ej må någon ä landet på allmän landsväg härads- eller sockneväg s eller o-lofiigen utan byelagets öfverenskommelse , å byegata eller byeväg, eller pä annans oinstängda mark eller egovälde s med eller utan vallhjon s låta till bete utsläppa fä- eller svinkreatur vid En Riksdaler Banco böter för hvarje dylikt kreatur. Sker sådant med vilja i andras instängda egorj ligge det i tveböte; och varde hä förutan skadan i livartdera fallet ersatt. För sålunda anträffade oringade svin böte egaren för hvarje Tolf skillingar.

Detta ärende, hvilket Lag-Utskottet ansett sig höra, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, behandla, hafva Utskotten sålunda till gemensam pröfning förehaft, och få deröfver, hvad beträffar kreaturs betande vid allmänna vägarne, yttra, att, om äfven icke kan bestridas, det ju någon gång skada kan derigenom ske å vägkanter och diken, måste Utskotten likväl anse denna olägenhet alltför obetydlig, för att påkalla någon serskild åtgärd från lagstiftningens sida, helst uti förefintliga lagsladganden intet hinder finnes för väglottsegare, eller jord-Bih. till R. St. Prot. 1841- 7 Sami. 2 Afd. 11 Häftet.                         1 egare, som till väg gränsar, att, då verklig och bevislig skada genom andras kreatur skett, vare sig å vägkanter, diken eller gärdesgård, och samma skada kan mätas, derföre vinna skadestånd af den, som kreaturen eger. Hvad åter vidkommer de af motionären föreslagna, förhöjda böter för kreaturs insläppande i andras öppna eller instängda egor, så måste visserligen medges, att de uti 6 §. g Cap. Byggninga-Balken utstakade böter för sådane fall, genom den förändring, myntvärdet undeTgått, nedsjunkit till den obetydlighet, att de på intet vis motsvara sitt ändamål; men då Lag-Utskottet i dess Betänkande N:o 3i, uppå andragne skäl, afstyrkt den så väl af enskild motionär som af JuslitiEe-Ombudsmannen, i dess till Rikets Ständer afgifne Embetsberättelse, väckta fråga om de i Lagen stadgade böters och vilens allmänna förändrande och bringande till öfverensstämmelse med närvarande myntvärde, samt Rikets Ständer samma Betänkande godkänt, anse Utskotten sig sakna anledning alt för ifrågavarande serskilda fall tillstyrka ett undantag från detta Rikets Ständers beslut, så mycket mera, som Utskotten måste finna den af motionären föreslagna skärpning i dessa böter ega en underordnad vigt i förhållande till många andra fall, dervid en sådan skärpning blifvit genom Rikets Ständers omförmälda beslut för närvarande afslagen. Utskotten tillstyrka således,

att Lars Petterssons i detta ämne väckta motion måtte lemnas utan afseende.

Stockholm den i Februari i84i.

N:o 33.

Betänkande, i anledning af väckte motioner om närmare bestämmande af stadgandet i 26 Cap. 2   Byggninga-Balken,

rörande Byggnadsskyldigheten ä Prestegårdar pä landet.

Ank. till Exp. Utsk. den i; Febr., kl. t e. m, I detta ämne hafva hos det Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit väckte och till Utskotten remitterade tvänne serskilde motioner af Johannes Chri-stophersson och Sven Heurlin^ båda från Kronobergs Län, hvilka i huf-vudsaklig öfverensstämmelse ansett, att, då ej allenast vid laga af- och tillträdes husesyner, utan jemväl vid ekonomiska besigtningar, stiidighe— ter ofta uppstode emellan församlingen och afträdaren eller boställs-hafvaren, angående den byggnads-skyldighet, som dem hvardera tillkommer, och Syne-Rätterna, efter olika åsigter, afgjorde dylika frågor, än till den enes, än till den andres förmon, det vore nödigt att här-utinnan meddela tydliga och bestämda föreskrifter, helst genom den tolkning, Domstolarne och Syne-Rätterne gifvit ifrågavarande 26 Cap. 2 $. Byggninga-Balken, att hvarje takdropp, hvarje skadad taksten, hvarje bortfallet stycke af rappning, tillfällig skada pa en eller annan stock, eller bristfällighet å brädfodring m. m., skulle kunna anses såsom församlingens pligt alt afhjelpa, Prestgårdarnes underhåll på landet blifvit en bland de mest betungande af Svenska allmogens indireeta pålagor, hvars obehag vore så allmänt öfverklagadt, att motionärerne trott sig endast behöfva fästa uppmärksamheten på olagligheten af omförmälda tolkning, för att vinna ett allmänt erkännande af behofvet att densamma för framliden förekomma.

Då nemligen ifrågavarande innehåller, att socknemän ega de uppräknade husen, och ej flere, med tak och innanredet Kyrkoherden färdiga antvarda, men lian sedan vare skyldig hålla dem vid magt med egen kostnad; och socknemän skola dem bygga och bättra på deras kostnad, närde af ålder och bruk, och ej af Prestens vanrykt förfalla, syntes deraf klart, alt ordet: ”bättra” endast har afseende på det fall, då husen af ålder och bruk, men ej af vanrykt, förfallit, samt alt, då Pie-sten är skyldig ”hälla husen vid magt_, med egen kostnad, derunder måste förstås alla sådana reparationer och allt sådant underhåll, som ar nödigt, intilldess husens ålder och bruk göra nybyggnad eller större reparationer nödiga. Att meningen dermed aldrig varit att ålägga socknemän årliga reparationer, eller afhjelpande af sådana mindre brister, som uppkomma på tak, inredning, rappning eller beklädnad, fenster, dörrar m. m., som städse beror af tillfälliga anledningar, hvilka 1 mer eller mindre mon hafva gemenskap med ”vanrykt”, dit obestridligen af-ven måste räknas, om Presten icke sjelf i tid låtit mindre reparationer verkställas på sin egen kostnad, vore så tydligt, alt det icke utan ensidighet kunde annorlunda förklaras, och Lagstiftaren skulle^ eljest hafva på helt annat sätt uttryckt sig samt i bestämdare ordalag ålagt församlingen att ”bättra” husen vid hvarje styrkt bristfällighet.

Det häremot stridande sätt, hvarpå ifrågavarande lagrum emedler-tid af en del Syne-Rätter förstås och tillämpas, visade lillräckligen be-

4 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande^ N:o 33. hofvet af mera tydliga och bestämda stadganden i detta fall, hvadan Johannes Christophersson yrkat utfärdandet af den förklaring öfver 26 Gap. 2 Byggnmga-Balken: Att Pastor, sedan han af församlingen emot-lagit de så kallade församlingens hus, antingen nybyggda eller för Öfrigt 1 laga stånd, skall vara skyldig att utan församlingens biträde och på egen bekostnad dem underhålla, samt till sin efterträdare, man ifrån man, 1 fullgodt stånd aflemna, allt iniilldess husen visas vara af ålder och bruk, men ej af Pastors vanvårdnad, så förfallne, att de genom reparation, hvilken alltid skall åligga Pastor, och hvarmed församlingen under ingen förevändning bör kunna betungas, icke vidare kunna göras brukbara vid hvdket inträffade förhållande det åter skall vara församlingens skyldighet att husen å nyo nybygga;

hvaremot Sven Heurlin föreslagit, att Rikets Ständer måtte för deras del besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla följande bestämda-is ledacliou af ifragavarande lagrum:

Prestegård å landet skola alla, som i Socknen bo, bygga efter gårdatal; men Sätes- och Ladugårdar, så ock afhyste Rå- och Rörs-hemman vare derifrån fria. I Prestegård skall vara 1) Boningshus med sal, två å tre boningsrum, kök och tvänne vinds-rum, 1 fall ej flera rum på botten äro; 2) Brygghus med bakugn; o) Bod med dubbel botten och loft; 4) Vislhus; 5) Loga med tu golf; 6) Fähus och Stall; alla af den storlek, serskildt sladgadt ar. Dessa sex eller sju hus, och ej flera, ega sockne-man att med tak och innanredet Kyrkoherden brukbara öfver-lemna, då han tjensten tillträder; och vare han sedan skyldig att hålla dem vid magt med egen kostnad, så att de alltid äro 1        1 t skick. Då de af ålder, men ej af Prestens vanvård

nad, förfalla, så att de tarfva ombyggnad, då skola socknemän-nen dem ombygga eller fullkomligt iståndsätta på deras kostnad; men bör virke pa Prestebolets egor lagas, om der tillräcklig skog finnes. Tarfvar Prestgård, efter dess egor och lägenheter, liera hus; bygge och upprätthålle Prest dem sjelf, eller gälde det, som brister.

Dessa framställningar hafva Utskotten tagit under öfvervägande; och ehuruvä Utskotten äro öfvertygade, att emellan församlingarne och deras Kyrkoherdar ännu 1 allmänhet råder det förhållande af förtroende, .V, V1 ia och samdrägt, som äldre lider på ett så utmärkt sätt alstrat; likväl, då de till foljd deraf enkla grundlinier, vår Lag uppdragit för Kyrkoherdes och socknemäns skyldigheter, i fråga om Prestegårdsbyggna-dernes underhåll och bättrande, icke kunna undgå att finnas alltför obestämde i en tid, då allt ställes på den juridiska ståndpunkten, och rättigheternas gräns sträckes så vidt som möjligt, anse Utskotten nyttigt, att vidden af Kyrkoherdes skyldighet att hålla vid magt och församlingens alt bättra de så kallade laga husen å Prestegård måtte närmare bestämmas. Visserligen kan, efter Utskottens tanka, någon fullkomligen skarp gräns i detta hänseende icke af lagstiftningen uppdragas, utan måste bero på Syne-Rättens eller Domarens pröfning, alt för det serskilda fallet utstaka; men så nära denna gräns man kan komma, anse Utskotten Lagstiftningen emedlertid böra gå. Utskotten kunna likväl icke gilla de förslag, motionärerne i sådant afseende framställt, enär desamma utgå från den åsigt, att Kyrkoherde skall verkställa och bekosta alla reparationer, och endast nybyggnad af socknemän bestridas, hvilket Utskotten anse obilligt, då bristfälligheter kunna yppas, hvilka hafva sin grund i sjelfva byggnadssättet och mindre omsorg vid husens uppförande, men ingalunda i vanrykt å Prestens sida; och en så vidsträckt underhålls-skyldighet för Kyrkoherden skulle, strängt iagttagen och ulkräfd, hafva till följd, att församlingen skulle slippa all annan byggnadsskyldighet än sjelfva den första uppsättningen, och någon nybyggnad sedermera aldrig kunna komma i fråga. Utskotten vilja tillägga, att motionärernas förslag dessutom möter ett hinder i Preste-Ståndets Privilegier och således icke kunna, äfven ur denna synpunkt, af Utskotten tillstyrkas.

Men då, i afseende på byggnad och underhåll af Kongl. Maj:ts och Kronans till boställen upplåtne bus, föreskrifter finnas meddelade uti Kongl. Reglementena den 22 Febr. 1750, den 11 Januari 1820 och 11 Juni 1822, hvilka Utskotten anse lämpliga jemväl för underhållet af Kyrkoherde-boställens å landet åbyggnad, som af församlingen efter lag bestås, och dessa föreskrifter redan finnas vara derå tillämpade, på sätt Kongl. Maj:ts Nådiga Utslag den 5 Juli 1827, rörande Domprosle boslället i Strengnäs, utvisar; anse Utskotten sig böra tillstyrka

Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes antingen i Nåder låta utfärda ett ser-skildt Reglemente, i afseende å underhållet af Ecclesiaslike boställens åbyggnad, öfverensstämmande med grunderne i ofvan-anförde Nådiga Reglementen, eller ock meddela den förklaring, att samma Reglementen borde, i hvad de röra boställshafvarens skyldighet att husen vårda och underhålla, — jemväl å Eccle-siastike boställen tillämpas.

Stockholm den 12 Februari 1841.

Reservationer.

Af Herr Domprosten Elmgrenj som ansåg Allmänna Lagens föreskrift tydlig, i fråga om underhållsskyldigheten af Prestegårdsbyggnader, samt att någon annan Författning i ämnet icke erfordrades.

Emot Utskottens beslut reserverade sig jemväl Herr Gyllensköld samt Prostarne Gumcelius och Lalin.

N:o 34.

Ank. till Exp. Utsk. den 17 Febr. kl. t e. in.

Betänkande i anledning af 'väckta motioner om förändring af Landtmäteri-Taxan.

Uti serskilde Memorial, som blifvit af det Hedervärda Bonde - Ståndet till Utskottens behandling remitterade, hafva Nils Magnusson från Cal-mar Län och Petter Pettersson från Jönköpings Län anfört, att Kongl. Maj:ts Nådiga Taxa på arfvode för Landtmäteri-förrättningar af den 18 October i834 voro för jordbrukaren alltför betungande, och att Landt-matare skulle kunna ganska lätt och svart sagdt, utan använd möda, för-tjena betydliga summor; till bevis hvarpå blifvit anmärkt vid 6 att, då för hvarje egofigur, som innehåller mindre än ett tunnland, Landtmätaren erhåller: för mätning och uträkning 26 sk., taxering 6 sk., delning 26 sk., Landtmätaren icke lärer underlåta, att å chartan uppgöra ganska många egofigurer; och vid 11 att, då Landtmätaren kan på dagen uppmäta 18,000 alnar rågång eller landsväg, och han derföre får beräkna En Riksdaler för hvarje 1000 alnar, detta syntes vara en alltför Öfverdrifven förtjenst; i anledning hvaraf Petter Pettersson föreslagit en allmän nedsättning af 5o procent uti taxan, men Nils Magnusson yrkat en nedsä.tning af 33i procent i 6 1—4 momenten samt i 11$. för råskillnads-mätning, utstakning af laga skifte samt rörläggning; i hvilken sistnämnde framställning Peter Gabrielsson från Kronobergs Län och Da-■vid Andersson från Hallands Län instämt, med tillägg af den senare, att taxan, genom det år 1834 dervid gjorda tillägg, blifvit i många af-seenden obillig och otydlig, sä att fall icke saknades, då sjelfva Landtmä-teri-Contoret varit i förlägenhet om denna taxas tillämpning.

I anledning af dessa framställningar få Utskotten, som, till bestämmande af sitt omdöme, jemväl inhemtat sakkunnige personers yttrande, härigenom det utlåtande i ämnet meddela, att Utskotten väl funnit de af motionärerne anförde exempel icke egentligen gilva stöd åt de gjorda an-märkningarne emot Landtmäteri-taxan, enär betalningen icke är bestämd för h varje egofigur, ulan för hvarje tunnland, det må innehålla flere eller färre egofigurer, och arfvodet af 1 R:dr B:co för 1000 alnar innefattar icke allenast mätning af vägar och hägnader, utan äfven deras taxering och delning, sammanträden med delegare och protocollers författande i concept, samt anses, oaktadt derlill bör erläggas 8 sk. B:co för hvarje delegare, lemna så ringa förtjenst åt Landtmälaren, då delegarne äro många, att desse sjelfmant tillskjutit gratificalioner, för att någorlun-da ersätta hans besvär; men då obestridligt är, att en allmän obelåtenhet med denna taxa eger rum, och att densamma är för jordegarne tungt tryckande, mindre måhända genom alt vara i allmänhet för hög i sina bestämmelser, än genom ofullständighet och tvetydighet i grunderna för beräknandet af kostnaderne, anse Utskotten angeläget, alt anledningarne till missnöjet undanrödjas genom taxans öfverseende, så mycket mera som den tryckande kostnaden vid Landtmäteri-förrältningar är ett hinder for skiftesverkets framgång. Utskotten anse enklaste sättet att i allmänhet jemka taxan vara att tillåta jordegare och Landtmätare uppgöra fria ac-corder, huru de helst önska, samt fördela kostnaderne efter enklare grunder, än de i taxan förekommande, såsom t. ex. efter hemmantal, stångfall, tunnland ulan några classer, 0. s. v. På det likväl jordegaren må vara betryggad för en oskälig stegring af accordet från Landtmälarens sida, bör, efter Utskottens tanka, för tillåtelsen af accord det vilkor fastas, alt Landtmätaren ålägges i protocollet upptaga en efter runda summor uppgjord calcul, hnru arfvodet, enligt taxan, skulle utfalla endast efter högsta och endast efter lägsta classen. Utskottet tillstyrker således,

att de af Nils Magnusson och Peter Pettersson väckta motioner icke för närvarande må föranleda någon annan åtgärd, än alt Rikets Ständer, med anmälan om de mot Landtmäleri-Taxan framställda anmärkningar, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, del nämnde taxa må underkastas ett förnyadt öfver-seende ocb de förändringar deruti vidtagas, som af billighet och behof påkallas; dervid Rikets Ständer jemväl borde uttrycka den åsigt, i afseende på fria accorder emellan jordegare och Landt-mätare, som af Utskotten här ofvan blifvit framställd.

Stockholm den i5 Februari 1841.

Re serv ation

af Fr. von Zweigbergk från Skaraborgs Län: ”Då Utskotten icke fästat afseende på de anmärkningar och förslag till förändringar uti Landt-mäteri-Taxan, som jag till Utskotten uppgifvit, anhåller jag att få dem, såsom min reservation, Betänkandet bifogade, rörande dessa anmärkningar följande omständigheter.

$■ 2.

I stället för resekost a 12 sk. milen, föreslås rese- och tractaments-penningar. — Har Landlmätare sitt hemvist &c. bör stå: Bor Landtmä-tare utom det Län, der han är stationerad till tjenstgöring, men erhåller förrättningar inom sistnämnde Län, åtnjute han resekost från den å resan dit Landtmätaren närmast belägna lånegräns, men är förrättningen utom det Län, hvaruli han är tjenstgörande, njute resekostnad från sitt hemvist. —

$■ 3.

De för Landtmäteri-Elev här föreslagne 4 sk. milen kunna ocb böra upphöra, sä mycket mer, som i 2 $. är föreslaget för Landtmätaren tractamente, på sätt bär nedan förekommer, samt 1 $. icke tillerkänner bvarken medhjelpare eller elev ersättning för kost och husrum. — Häremot far jag tillstyrka, att, om Landtmäteri-förrättningen är af den större beskaffenhet, att Landtmätaren med en medhjelpare icke hinner un-aer årets arbetstid mäta ägorna, vare han berättigad att erhålla skjuts och resekost för 2:ne medhjelpare, derest de vid förrättningen begagnas.

$. 6.

Mätnings- och delnings-arfvodet tål nedsättning efter nedanstående Tabell, hvaremof Taxerings-arfvodet icke bör utgå efter tunnlandet, utan efter dagberäkningen, eller rättare Landtmätaren erhåller härföre 1 R:dr 16 sk. B:co om dagen , jemte kostpenningar.

Åker.

Äker.                     mät.


1:0 För bebyggda tomter m. m. under ett tunnland 24 sk. För hvarje egofigur från 1 till och med 3 tunn

land .   .   .   ,   .   ... 18.

Från 3 till och med 5 d:o .     .     ,    .12.

Från 5 till 10    .     .     .     .     .     .     .8.

Öfver tio ........ 6.

2:0 Härigenom utgår andra mom.

Ans. ö

3:o För sådan äng, här bör ordet angränsande utgå.

För hvarje egofigur, som ej innehåller 1 tunnland 16.

Från och med 1 till och med 3 tunnland .

Från 3 till och med 5.  ..... 8.

Från 5 till 10 ....... 6.

Deröfver för hvarje tunnland .    .    .

4:de Punkten skulle härigenom utgå.

5:o För Slåttermyror m. m.

Under till och med 5 tunnland .    .

Derifrån till 20  .     .     .     .     .     .

D:o till 5o .       .       .       .       .

D:o till 100 ....... 3.

Från 100 till 200  ......

6:te punkten bibehålies likväl, så att det minskas med i för för lättheten att kunna controllera, enär decimal-räkningen opassande.

utr.

24 sk.

18.

1 2.

8.

6.


16.

12.

8.

6.

4-


4-

3.

2.

1.

1

z‘

stället

här är


$. 7.

5:le punkten, i stället för arfvode bestämmes tractamente och kostpenningar.

6:te d:o bör bestämmas till antingen dagtractamenle eller 5 ä emedan arbetet för Landtmätaren varit lika stort.

7:0 För 2:ne delegare delnings arfvodet, för i d:o % för 5 å 6. Fullt och deröfver ökas arfvodet med A.

8:0 Bestämmes till dags-arfvode.

9'

Kommer att utgå, derest dags-arfvode skall beräknas.

$. 11.

Förändras till dags-arfvode.

Bih, till R. St. Prot. 1840 och 1841. 1 Sami. 2 Afd. 11 Häftet.           2

§. 20.

Förrättnings-Protocollet bör ej belastas med grunderne för arfvo-des-räkningens upprättande; och bör en Taxa vara så tydlig, alt grunderna för räkningen deri äro gifne.

§. 26.

Bör utgå.”

N:o 35.

Ank. till Exp. Utsk. den 17 Febr. 1841, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta framställningar om förändringar och tillägg till Kongl. Kungörelsen den 24 Janua-rii 1781, angående Religions-friheten.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln bar till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterat ett af Herr Friherre Fleming; H. B. j ingifvet Memorial, deruti blifvil anfördt, att den i hufvudstaden varande Religions-sect af Wesleyanska Melhodister, hvilken i ålskillige vigtiga lärosatser af-veke från den rena Evangelisk-Lutherska bekännelsen, skall, genom con-venticlar och enskilde sammankomster, värfningar, verkställd namnteckning till Gudaklighels-öfningar i Methodismens anda, anlitande af Svenska medel till Kyrkans uppbyggande, under förklarande, att dermed sker de Svenska sakerna en tjenst, samt ingripande i våra Kyrkliga angelägenheter, redan hafva åstadkommit söndringar och oro inom Församlingen; med anledning hvaraf samt med afseende å den hierarchi och ofördragsamhet, som röjer sig i Melhodismen, motionären föreslagit, det Rikets Ständer må till Kongl. Maj:t i underdånighet frambära den önskan, alt kraftiga åtgärder måtte vidtagas mot det Methodistiska proselytmake-riet, och, i fall denna sect anses böra få bibehålla sin kyrka, densamma må tillhållas, all på det sätt utöfva sin Gudstjenst, alt ingen den minsta anledning till förargelse inom den Svenska Kyrkan derigenom åstadkommes.

Det Högvördiga Preste-Ståndet har åler till Lag-Utskottet öfverlem-nat ett af Herr Professuren, Doclor Thomander afgifvet Memorial, deruti blifvit yttradt, att, bland de dyrbara friheter, hvarom 16 $. Regerings-Formen försäkrar hvarje Svensk medborgare, Religionsfriheten, ehuru i sista rummet nämnd, likväl icke vore den minst angelägna. Såsom så-

Las- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande., N:o 35.   11

ö

dan hade den icke eller af detta lands Regering blifvit ansedd. Ingen af våra Co n s t i t u li o n e 11 a rättigheter hade i den mon varit en sanning och varit allmänt medgifven såsom en sådan. Men bredvid denna sanning stode en historisk, icke mindre ostridig: det Svenska Presterskapet och, i en viss mon, äfven den Svenska Kyrkan hade i ingen tid visat sig likgiltige för bibehållandet af sin bekännelse. I sin angelägenhet att icke allenast bevilja ostörd samvetsfrihet, utan ock sjelfve åtnjuta henne, haf-va Svenska Kyrkans målsmän stundom äfven af sådana omständigheter, som icke förefalla rätt betydande, låtit bringa sig i farhågor. Fanatismen vore en eld, och vid allt omgående med eld hade verlden onekligen lidit mindre af en öfverdrifven varsamhet, än al en öfverdrifven ovar-samhel. — Sina svåraste och farligaste fiender hade Kyrkan i alla lider haft inom sitt eget sköte. Mer än en gång hade i förflutna tidehvarf det högre Presterskapets ogudaktiga lättsinnighet och det lägres råhet vållat Stats-Kyrkors fall. Bristande tro och bristande insigter kunde ännu medföra samma sorgliga verkan. Men, under det man uppriktigt med-gåfve detta, finge man icke vara blind för de faror, församlingen kan lida äfven utifrån. En sådan kunde bero på ovisa religionssladgar eller på eflerlåteuheten i deras tillämpning.

De främmande gudstjenst-anstalterne inom våra landamären hade i senare tider erhållit en icke så ringa utsträckning. Wesleyanska Me-thodisterne hade här ett elablissement, Konungens Catholske undersåter hade en Kyrka, der på vårt modersmål predikades, och slutligen kunde i Sveriges hufvudslad och på dess språk i en Judisk Synagoga predikningar hållas mot sjelfva Christendomen. Sällsamt nog hade man vål hört åtskilliga klagomål, i afseende på de förstnämnde, hvilka dock stå oss i bekännelse närmare än någon annan icke-Lulhersk kyrka; men föga eller intet hade man förmärkt i offentlig väg lillgöras, i afseende på de Calholska och de Judiska inrättningarne. Hvad Melbodisl-Samfundets åtgärder beträffar, så och i händelse den deröfver förda klagan skulle befinnas i större eller mindre mon grundad, kunde den genom en riktig Jagtillämpning afhjelpas utan behof af någon förändrad lagstiftning för detta ändamål. Hvad Judarne anginge, så hade deras gudstjänst icke hittills visat sig för Svenska undersåter af Christelig bekännelse förledande. Enahanda vore väl icke förhållandet med den Romerska kyrkans verksamhet i allmänhet, och vi egde icke rätt att för oss i denna del förmoda något undantag. För möjliga farhågors undanrödjande så i ett som

r:o att Öfverståthållaren eller vederbörande Konungens Befallningshaf-vande må åläggas affordra dem af främmande religion, som skola i sin församlings gudstjenst såsom tjenstgörande deltaga, vederbörligt af Svensk Beskickning verificeradt bevis, att de icke tillhöra någon andelig orden;

Utskotten hafva ansett sig böra dessa Memorial jemte deraf föranledda anföranden i ett sammanhang gemensamt handlägga, och få, efter öfverläggande af det grannlaga ämnet, förklara, det Utskotten icke af mo-tionerne bafva anledning antaga, att några vådor för Svenska kyrkan äro af härvarande främmande religionsförvandter med mer eller mindre skiljaktighet från den Lutherska bekännelsen att befara; och då Utskotten hysa den öfvertygelse, att möjliga faror häst och kraftigast afvärjas genom ett nitiskt Presterskaps varma och upplysta bemödanden, få Utskotten hemställa,

att de af motionärerne gjorda framställningar icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den r5 Februari 184*.

Reservation

af A.Ribbing: ”1 Utskottens förklarande, ”det Utskotten afmolioner-”ne icke hafva anledning antaga, att några vådor för Svenska Kyrkan äro af härvarande främmande Religionsförvandter, af mer eller mindre skiljaktigdiet från den Lutherska Bekännelsen, att befara”, deruti vill jag, för min del icke instämma; öfverlygad, som jag är, att med en upplyst Religionsfrihet, det väl lönar mödan att uppmärksamt följa äfven de tilldragelser, som inom Kyrkan ega rum, och hvilken uppmärksamhet Utskottens Ledamöter i allmänhet troligen icke kunnat tillräckligt egna ät denna fråga, for att kunnaa gifva ett så peremtoriskt bedömande vid motionernas uppfattning och om deras innehåll.”

Herr Friherre Leyonhufvud^ Abr., reserverade sig mot redactionen af Utskottens beslut.

N:o 36.

Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Febr’ 1841, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 24 §• i Kongl. Förordningen den 20 December 1826, rörande leveranser för Sjö- eller Landtförsvarets behof.

Ifrån det Hedervärda Bonde-Slåudet har till Utskotten blifvit remitleradt ett af Riksdags-Fullmägtigen Olof Lindbäck från Hallands Län ingifvet Memorial, deruti rörande 24 af Kongl. Förordningen, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar, då varor eller färdiga arbeten för Landt- eller Sjöförsvarets behof, efter uppgörande contracter, levereras, blifvit anfördt, att denna $. lägger ett otillbörligt band på ut-öfningen af åklagare-magtens rätt och pligt att beifra oordningar, befordra Kronans bästa samt upprätthålla corporalioners och individers förbindelser till Staten, då Auctoriteterna kunde efter ett blott och bart godtfin-nande prolongera den bestämda tiden för contraeters fullgörande, och sålunda tillåta den enskilde contrahenten att en längre tid räntefritt få begagna Statens, såsom förskott å betalningen för den erbjudna leveransen, lyftade medel, samt derutöfver eftergifva det, som correctiv för leveransens eller entreprenadens fullgörande å bestämd tid foreskrifna vite, jemle all skadeersättning, utan att Kronans Ombudsman deröfver blifvit hörd, hvarigenom förluster och menliga följder för Kronan samt förnärmande af den cassas rätt, åt hvilken vitet eller de för leveransens försummelse utsatte böter blifvit anslagne, ovilkorligen skulle uppkomma, jemte det att Advocat-fiscalens ansvar för bevakningen af contractens efterlefnad ställdes i ett för kronans säkerhet alltför menligt beroende; med föranledande af hviket allt motionären föreslagit, det Rikets Ständer måtte bos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att ifrågavarande af Kongl. förordningen den 20 December 1826 måtte, såsom ledande till

Vid pröfning af denna framställning hafva Utskotten inhemlat, att ifrågavarande, af motionären klandrade föreskrift innehåller, att, ”likmä-tigt Kongl. Brefvet al den 17 Juni 1817, bör, då contracter om leveranser till Kronan ej uppfyllas, Krigs-Collegium eller Förvaltningen af Sjöärendena, efter leveransens beskaffenhet, pröfva, huruvida de i conlrac-tet utstakade böter skola uttagas, eller om sådane skäl äro för handen, att, då någon olägenhet ej af försummelsen för kronan inträffat, tilltal må förfalla; hvarlöre Advocat-Fiscalen är förbjudet emot den försumlige leverantören anstälja åtal, innan Krigs-Collegium eller Förvaltningen om målets beskaffenhet tagit kännedom och sitt beslut meddelat;” och finna Utskotten till den förvaltning i sin helhet, som är åt de ifrågavarande Embetsverken uppdragen, nödvändigt äfven höra, att på dessa Verk hufvudsakligen bör ankomma att hafva vård om eflerlefnaden af deaftal, de afslula om leveranser för Kronans behof, och att jemväl kunna å Statens sida medgifva de ändringar i contracts-vilkoren, som till följd af förändrade förhållanden eller eljest kunna till Statens fördel leda. Härmed öfverensstämmer fullkomligt det anmärkte stadgandet, att talan om contraclers fullgörande eller ansvar för underlåtenhet deraf icke må anställas annorlunda än efter Embetsvet kens föreskrift; och då på deras ansvar hvilar, att icke Statens rått och fördel åsidosattes, måste den af motionären föreslagne föreskriften vara öfverflödig, likasom Utskotten, i följd af hvad, som är anfördt, anse den olämplig. Utskotten tillstyrka således, att den af Olof Lindbeck i ämnet väckte motion måtte kronas utan afseende.

Stockholm den i5 Februari 1841-

N:o 3 7.

Ank. till Exp. Utsk. den 17 Febr., kl. 1 e. m..

Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af en Byggnads-ordning för Kronohemman, som är o till boställen ät Civil-Staten anslagne.

Uti en till det Hedervärda Bondeståndet ingifven motion, har Ephraim Larsson från Elfsborgs Län anfört, att, utom hvad Lagen i 27 Cap. Byggninga-Balken för byggnad å Kronohemman i allmänhet stadgar, annan föreskrift i afseende på Landtstatens boställen icke funnes än Kongl. Brefvet den 1 Februari 1692, som innehåller, ”alt, då någon viss carac-tersbyggnad ej vore föreskrifven, beror sådant på hvarje boställes beskaffenhet och hemmantal, och att husen både till man- och ladugård 'böra blifva ansenligen bättre än bondebus.” Bedömandet af byggnadsskyldigheten å Landtslats-boställen berodde således i betydlig mön på synefört ättaren, hvarförutom ej sällan inträffade, alt, genom indelnings-hafvarens oförmåga alt bostället bebygga, så alt det kunde af honom sjelf bebos, efterträdaren finge vidkännas stor olägenhet af en ökad bygg-nads-skyldighet. Motionären föranleddes häraf till den hemställan, att Rikets Ständer målte till Kongl. Maj:t i underdånighet frambära den önskan, att en Byggnadsordning för Civii-Stalens boställen måtte, på sätt för Mililias-Stalens redan skett, i Nåder utfärdas, samt att den fond, som genom åtskillige boställens indragning, lönebesparingar eller annan utväg uppkommer, måtle i viss mon få användas till sådane boställens bebyggande, så alt nämnde Statens tjenstemän icke må, genom uleblifven föreskrift härutinnan och i brist af något biträde från Staten, sakna nödig bostad å sine boställen.

Denna motion hafva de sammansatte Utskotten lill gemensam pröf-ning förehaft, dervid Utskotten inhemlat, att Rikets Ständer vid sislför-flutne Riksdag, i anledning af Herr Friherre Jacob Cederströms motion om ulfärdande afen allmän Boställsbyggnads-och Husesyns-ordning , hos Kongl. Maj:t i underdånighet anållit, del Kongl. Maj:t, sedan den då under arbete varande förnyade Mililiae-Boslälls- och Husesyns-ordningen blifvit utfärdad, och, i händelse föreskrifter ne deruti lill större eller mindre del kunde pröfvas tillämplige jemväl för andre boställen, samt ändringar i allmänna Lagen af sådan orsak erfordrades, täcktes det om lill Rikets Ständer aflåta Nådig Proposition. Då emedlertid, Utskotten veterligen, någon åtgärd i anledning häraf icke blifvit af Kongl. Maj:t i Nåder vidtagen och, på sätt motionären anfört, närmare bestämmelse i afseende på storleken och beskaffenheten af den åbyggnad, som bör å de till boställen ål Civil-Statens tjenstemän anslagna hemman finnas, äf-vensom rörande boställs-hafvarens årliga byggnads och underhålls-skyl-dighet hittills saknas, men behofvet deraf måste erkännas, anse sig Utskotten böra tillstyrka,

att, med bifall till motionärens derom gjorde förslag, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla en förnyad önskan, det Kongl. Maj:t täcktes i Nåder låta utarbeta och till vederbörandes efterrättelse kungöra en Boställs- och Bygg-nads-ordning för de åt Civil-Staten anslagne boställshemman.

Hvad åter senare delen af motionärens förslag angår, eller frågan om bidrag från Statens sida till dessa boställens bebyggande, så lärer, innan behofvet deraf blifvit utrönt, någon åtgärd å Rikets Ständers sida icke erfordras; hvårföre Utskotten hemställa,

att motionen i denna del må lemnas utan afseende.

Stockholm den i5 Februari 1841.

N:o 38.

Ank. till Exp. Utsk. den 17 Febr., kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af 'väckta motioner om alla hemmans, utan afseende å deras olika natur, deltagande i byggande och underhåll af Tingshus, Prest gårds- och andra allmänna byggnader.

Hos det Hedervärda Bonde-Ståndet hafva i detta ämne motioner blifvit väckte af

Anders Andersson från Östergöthlands Län, Petter Pettersson i Slälthult, Jönköpings Län, Håkan Nilsson från Christianstads Län , Lars Bengtsson från Malmöhus Län, och Henrik Andersson från Örebro Län,

h vilka

Lag- samt Allm. Besv.r och Ekon^Utsk. Betänkande^ N:o 38. 17 hvilka samtlige, under anförande af billigheten deruti, att, då alla hem-mansegare i Häradet eller Socknen hade behof och fördel af Tingshus, Prestegård m. fl. allmänna byggnader, också alla utan undantag borde i uppförande och underhållande deraf deltaga, yrkat, att, sedan grunden för den befrielse, Säterier, Rå- och Rörs- samt insockne Frälsehemman härutinnan, till följd af Adeliga Privilegierne, i fordna tider blifvit tillerkände, nu mera, efter medgifvande af rättigheten för hvaije Svensk man att sådan jord förvärfva, försvunnit, och jemväl, genom Kongl. Kungörelsen den i4 November 182g, den Säterier förut åliggande skyldighet att hålla caractershus och andra lagliga byggnader upphört, alla hemman , ulan afseende å deras olika natur, måtte åläggas i uppförande och underhållande af förenämnde allmänna byggnader efter hemmantalet deltaga.

Dessa motioner, hvilka blifvit remitterade dels till Utskotten gemensamt, dels till ettdera af dem, hafva de sammansatta Utskotten i 0-skil jäktigt sammanhang till pröfning förehaft, der vid Utskotten jemväl tagit kännedom om den behandling, samma ämne vid sistförflutne Riksdag inom så väl då varande Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, som de respective Riks-Stånden rönt; Och få Utskotten först tillkännagifva, det Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, uti deras den 12 November i834 afgifne Betänkande Nio 27, ansett egare af Sätes- och Ladugårdar samt Rå- och Rörshemman icke utan egande-rättens förnärmande kunna den ifrågaställde skyldigheten åläggas, men deremot tillstyrkt, hvad preste- och klockarebohl beträffar, alt, vid varande innehafvares afgång, dessa hemman måtte oftanämnde byggnads-och underhålls-skyldighel tillförbindas, så vida Presteslåndet, hvars privilegier frågan rörde, funno för g°dt att för framliden afsäga sig sina rättigheter i denna del samt bfrige Riksstånden och Kongl. Maj;t en sa-dan °afsägelse gillade. Detta Betänkande blef af Presteslåndet afslaget och bifallet af Bondeståndet, hvaremot detsamma af Riksstånden till Utskotten återremitterades; och föranleddes Utskotten af de framställde an-märkningarne alt 1 deras Utlåtande Nio .53 frånträda det förut meddeldte yttrandet i afseende på Sätes- och Ladugårdar samt Rå- och Rörshemman, varande, genom P res tes lån dels afslag, frågan om enahanda skyldighet för Preste- och Klockarebohl förfallen. Då emedlertid detta Utlåtande blef af Ridderskapet och Adeln samt Presteslåndet afslaget, och således två Stånd i sine beslut stannat mot två, måste, till följd af Riks-dags-Ordningen, frågan älven i denna del förfalla.

Bih. Ull R. St. Prot. 1840 och 1841. Sami, 2 Afd. 11 Häftet.            3

Hvad nu Utskottens egen åsigt i ämnet beträffar, så i betraktande af de från frågavarande skyldighet hittills befriade hemmans inskränkta antal, såsom endast utgörande omkring en tjugondedel af hela rikets mantalsbelopp, samt med hänseende till de för allmänna byggnader mi-dre ofta påkommande, i sig sjelfve ändå mera sällan betydande utgifter, kunna Utskotten icke annat än finna frågan om nämnde hemmans åläggande alt deltaga i byggande och underhållande af Tingshus och andra allmänna byggnader vara af så liten vigt, att den lindring, som genom en sådan åtgärd å ena sidan vunnes, och likaså den förhöjning, som ä andra sidan egde rum i hemmanens besvär, knappt skulle hafva någon inverkan på deras värden. Vid sådant förhållande och då Utskotten anse beredande, så vidt ske kan, att jemnhet i fördelningen utaf allmänna och gemensamma bördor vara ett mål, dit man bör sträfva, finna Utskotten sig hafva anledning

att till de i ämnet väckte motioner tillstyrka bifall;

dock att, hvad Preste- och Klockarebohl beträffar, den ifrågaställde bygg-nads-skyldigheten bör, i händelse Presteståndet sin privilegii-rätt i detta fall eftergifver, först vid nu varande innebafvares afgång vidtaga.

Stockholm den i5 Februari

Reservationer.

Af Herr Råfeldt Anton: ”Jag reserverar mig mot Utskottens Betänkande, såsom ingripande i eganderätten.”

I denna reservation förenade sig Herr Grefve Mörnerj Hr Friherre Leyonhufvud Abr. j Herrar Aminoff, Tornerhjelm j Gyllensköld och af Schmidt.

Af Herr Domprosten Elmgren s med hvilken Presteståndets öfrige Ledamöter instämde, åberopande 114 Regeringsformen.

N:o 3g

Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Febr. kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af 'väckte motioner om tillägg till Kongl. Förordningen den 24 Augusti i8i3, emot fylleri och dryckenskap.

Ifrån det Högvördiga Presteståndet hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit remitterade tvänne till Ståndet ingifne Memorial:

af Herr Prosten Sandberg: Att, till räddande, så vidt som möjligt, af en nybörjande drinkares och dess familjs förmögenhet, den föreskrift måtte meddelas, att, när någon blir känd för begifvenhet på bränvins-supande och starka dryckers bruk, det skall åligga Pastor att först en-skildt varna honom, att han måste afstå från all förtäring af det, som för honom serskildt är af en så förledande natur. Tager han sig icke till vara, utan benägenhet för ett öfverflödigt bruk deraf vidare förspörjes, erhålle han derefter enahanda varning inför Kyrkoråd; och, om detta icke verkar förbättring, skall han, uppå Pastors och Kyrkoråds anmälan, utan annat skäl, än alt han är benägen till omåttligt bruk af bränvin och starka drycker, af Domstolen ställes under förmyndare”;

Och af Herr Prosten Källgren: ”Att då mot försäljande eller utbor-gande af starka drycker till omyndige Studerande något annat lagstadgande icke funnes, än hvad Kongl. Förordningen den 24 Augusti i8i3, rörande utborgning innehåller, och det för sådan förseelse bestämde ansvar af Sex R:dr 3a sk. Banco böter samt förlust af all rätt till betalning för varan vore föga båtande, detsamma måtte utbytas mot följande stadgande: ”Den, som till omyndig Studerande vid Academier, Gymnasier eller Scholor utborgar eller försäljer bränvin eller andre starka drycker af hvad slag som helst, böle första gången Tio och andra gången Tjugo R:dr; beträdes han dermed tredje gången, plikte Fyratio R:dr och vare förlustig allt medborgerligt förtroende.”

Dessa Memorial har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ansett erfordra gemensam handläggning af de förenade Utskotten, hvilka således tagit dem under samfäld pröfning; och få Utskotten tillkännagifva, att, sedan Rikets Ständer redan under innevarande Riksdag, i anledning af Lag-Utskottets Betänkande N:o 104, antagit en ny Förordning emot fylleri och dryckenskap, Utskotten anse något tillägg till i8i3 års Förordning i ämnet nu icke vidare kunna komma i fråga.

Så vidt åter den af Herr Prosten Sandberg väckte motionen kan anses åsyfta ett tillägg till 19 Gap. Ärfda-Balken, så finna Utskotten den i 4 §. af nämnde Gap. gifne föreskrift vara tillräckligen vidsträckt, för att kunna äfven i det af Herr Prosten anförde fall åberopas och tillämpas. Utskotten hemställa således,

alt de af Prostarne Sandberg och Källgren väckte inotioner måtte få förfalla.

Stockholm den 15 Februari 1841.

20 La"- samt Allm. Besv. och Ekon—Utsk. Betänkande, N.o 40.

N:o 4o.

Ank. till Exp. Utsk. den a3 Febr., kl. ; e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion rörande förändring af 14 Cap. 96 i Krigs-artiklame, angående fördelning af böter.

Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Herr Friherre Cederström Anders, uti ingifven motion, med anledning af stadgandet i 14 Cap. 96 §. af Kongl. Maj:ts Krigsartiklar den 3i Mars 1798, att ”de höter, hvilka ”någon enligt detta Cap. eller Rättegångs-Balken i allmänna lagen ådömd ”varder, ginge till tveskiftes, i Krigs-Rätt emellan Auditören och Väbeln ”eller Actor, samt i Öfverdomstol emellan Krigs-Juslitiarien eller Öfver-”Auditören och Krigs-Fiscalen,” anfört, att det på hvarje tilltalad naturligtvis skall verka ett obehagligt intryck, att den person, hvilken huf-vudsakligen dömer honom, skall hafva så stor andel i böterna, att man ej eller af en dylik person kunde vänta så stor opartiskhet, som en oväldig och ointeresserad domare bör ega, samt att exempel icke lärer saknas, att under åberopande af enahanda lagrum Krigs-domstolarne för samma förseelser ådöma mångdubbelt större böter, än Allmänna Dom-stolarne, der Domaren efter 32 Cap. 2 §. Rättegångs-Balken, sådan denna §. lyder i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, ej eger andel i de ådömde böterne, hvilka äro Konungens ensak, men hvaraf dock Krono-åklagaren, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga Bref till Justiliae-Canzlers-Embetet af den 3i December 1829, åtnjuter hälften; vid hvilka förhållanden motionären föreslagit, det ofvanberörde stadgande uti Kongl. Maj;ts Krigsartiklar måtte förändras i öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, samt Auditören och Krigs-Justitiarien eller Krigs-Hofrätts-Rådet, såsom denne Embetsman numera benämnes, hvilka härigenom komma alt gå miste om en påräknad sportel, utaf Statsmedlen njuta någon motsvarande ersättning.

Denna till Lag-Utskottet remitterade motion hafva de förenade Utskotten gemensamt lill pröfning fonehaft, och ehuru Utskotten finna motionären hafva i sin framställning misstagit sig, då han förbisett, att det anförda momentet af 14 Cap. 96 §. i Krigs-arliklarne endast afser sådane böter, hvilka för förseelser i rättegången eller inför rätta parten ådömas eller för försummelse hos Domaren stadgade äro, och af hvilkas fördelning

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 41. 21 ning emellan den Civile ledamoten och Aclor i Krigsdomstolen de verkningar motionären föreställt sig icke rimligtvis kunna antagas följa; likväl då Utskotten icke inse någon giltig grund till den skiljaktighet i böternas fördelning, som ifrågavarande mom. i Krigsartiklarne och 32 Gap. 2 i Rättegångs-Balken, efter dess nu varande lydelse, innehålla, anse sig Utskotten böra tillstyrka,

det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det oftanämnde i4 Cap. 96 §. 1 mom. af Krigsartiklarne må sättas i öfverensstämmelse med Allmänna Lagens stadgande i 3a Gap. Rättegångs-Balken.

Och hvad beträffar frågan om ersättninga af Statsmedlen för den omför-mälde Ledamot och Actor härigenom frångående sportler, så enär inkomst af böter icke kan hänföras till egenskapen af lön eller saknaden af dylik inkomst till ersättning berättiga, finna Utskotten

hvad motionären i afseende derpå anfört icke förtjena afseende.

Stockholm den i5 Februari 184<•

N:o 4i.

Ank. till§Exp.-Utsk. den 17 Febr. kl. 1 e. m.

Memorial i anledning af erhållen återremiss aj Utskottens Betänkande N:o 23, angående väckta frågor om förändring i skyldigheten att bygga och underhålla vägar och broar.

Detta Betänkande har af det Hedervärda Bondeståndet blifvit^ på grund af gjorde anmärkningar, till Utskotten återförvisadl, med anledning hvai af Utskotten få härigenom vördsamt tillkännagifva, det nämnde Betänkande blifvit af de öfrige Riks-Stånden bifallet, neml. af Höglofl. Ridderskapet och Adeln den 27, af Högvördiga Preste-Slåndet den 20 och af Vällofl. Borgare-Ståndet den 18 sisll. Januari; så alt Utskotten 1 dennä fråga, der tre Stånds sammanstämmande mening utgör Rikets Ständers beslut, icke kunna ärendet till någon vidare handläggning företaga.

Stockholm den 15 Februari i84i-

Bih. till B- St. Frot 184° °ch 7         2 dfd. 11 Höft.

N:o 42.

Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Febr. kl. 1 e, ni.

Memorial, i anledning af erhållen återremiss af Utskottens Betänkande N:o a4, angående väckt fråga om fritångtägt å hafsstränderne.

grund af framställde anmärkningar, har Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Utskotten återremitterat ifrågavarande Betänkande, som dere-mofblifvit bifallet af Högvördiga Preste-Ståndet den 20 och af Vällofl. Borgaie-Standet den 18 sistl. Januari samt af det Hedervärda Bonde-Ståndet den 3o December sistförflutne år; och finna Utskotten, i anledning af Rikets Ständers sålunda i ämnet redan fattade beslut, sig icke kunna någon vidare åtgärd till följd al den erbållne återremissen vidtaga, än att ofvananförde förhållande vördsamligen lillkännagif va.

Stockholm den i5 Februari i84i.

N:o 43.

Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Febr. kl. 1 e. m.

Memorial, i anledning af erhållen återremiss af Betänkandet N:o 26, angående väckt fråga om förändring i tiden för väglagningen.

Utskotten hafva ifrån Höglofl. Ridderskapet och Adeln erhållit återremiss å ifrågavarande Betänkande, men som detsamma är vordet bifallet af Högvördiga Preste-Ståndet den 3o samt af Vällofl. Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet den 20 sistl. Januari, finna Utskotten den erhållna återremissen icke kunna till någon Utskottets åtgärd föranleda.

Stockholm den i5 Februari 1841.

STOCKHOLM, Nordströmska Boktryckeriet, r84r.

N:o 44.

Ank. till Exp. Ctsk. den 2 Mars kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt fråga, huruvida anteckning uti Prest betyg bör göras, angående brott , hvilka blifvit af minderårige begångne.

i *11 Lag-Utskottets behandling har Högvördige Preste-Ståndet remitterat en af Herr Contracts-Prosten J. J. Öhmberg väckt motion, deri, efter gjord framställning, alt betänkligheter ofta uppstått, huruvida personer, hvilka, såsom minderårige, begått brott, men sedermera alltid fört en ärbar och oklandrad vandel, skola allt framgent, i fråga oin deras frejd, uti prestbelygen, såsom vanfrejdade, utmärkas, motionären föreslagit: ].0 alt en person, hvilken såsom minderårig och under >5 år begått brott, sedermera, och sa vida han städse förer en ärlig och oklandrad vandel, bör uti betygen såsom välfräjdad utmärkas, utan alt hans ungdomsförse-elser fa vidröras; samt 2:0 att det vore både christligt och billigt, om en yngling, mellan i5 och 18 år, hvars uppfostran varit försummad och vanvårdad, och hvilken, okunnig om sina pligter, begått brott, kunde fä sin fordna brottslighet i frejdbetygen förbigången, så vida han under loppet af 5 år städse ådagaläde ett anständigt och redligt uppförande, utan att hans ungdomsförvillelser skulle uti betygen, såsom brännmäiken, följa honom ända ned i grafven.

Uti denna framställning hafva Herrar Biskopen Doctor Bruhn, Pro-starne Bergyvist, Hallbeck och Thudén samt Doctor Morén sig förenat, den sistnämnde med det tillägg, att hvad som för ungdomen blifvit föreslaget, matte jemväl utsträckas till hvarje ålder, så vidt nemligen de der-före erforderliga vilkor blifvit fullgjorda.

Ilvad salunda blifvit framstäldt, och hvilket Lag-Utskottet ansett vara af ekonomisk beskaffenhet, och således jemväl tillhöra Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets pröfuing, hafva Utskotten i öfvervägande tagit, och få, i anledning deraf, anföra, att Utskotten väl anse lämpligast, alt afgörandet deraf, huruvida uti minderårigas frejd-betyd anteckning bör göras, angående dylika personers ungdoms-förseelser, må fortfarande, såsom hittills egt rum, öfverlemnas åt Presterskapet, så att detsamma efter

Bih. till R, St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Hfd. 12 Häftet.               1 samvetsgrannt bepröfvande utaf de vid hvarje serskildt fall inträffande bevekande omständigheter bestämma, huruvida uti betygen bör anmärkas dylika förseelser; men då icke sällan lärer inträffat, all de, hvilka haft sig anförtrodt det granidaga uppdraget att öfver andras förhållande meddela embelsintyg, funnit sig af embetspligt uppmanade att uti dessa betyg med största noggrannhet utsätta äfven de minsta omständigheter, hvilka kunde anses ligga personen till last, och derom de på eit eller annat sätt .erhållit kännedom, och Utskotten, i motsats emot detta förfarande, hysa den öfvertygelse, att en fortfarande anteckning uti preslbetygen, angående livad i barna-åren blifvit feladt, oftast mera af oförstånd , än ondt uppsåt, och hvilket sedermera är vordet försonadt, genom ett förbättradt uppförande, skall icke allenast kunna motverka den felaktiges siräfvande till förbättring, utan ock under stundom tjena att missleda omdömet hos dem, hvilka väl undfå en fullständig beskrifning på personens felsteg, men icke underrättas om de goda egenskaper, hvilka han sedermera utvecklat och derigenom han godtgjort sina ungdomsförvillelser, hafva Utskotten ansett någon närmare ledning för presterskapels förfarande i nu ifrågavarande afseende vara af beholvet påkallad- Till följd haraf, och enär jem-väl i betragtande tages, att allmänna Lagen i de fleste fall ej utsätter hårdare bestraffning för minderåriges felsteg, än att desamma kunna genom undergående endast af aga försonas, samt detta bestraffningssätt ej är att hänföra till sådane, hvilka anses medföra allmän vanära, få Utskotten vördsamt hemställa,

att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla , det tacktes Kongl. Maj:t låta, genom vederbörande Consisto-rier, förständiga Presterskapet, att icke uti frejd betyg anteckna sådane af minderårige begångne mindre förseelser, hvilka icke utmärkt gröfre vanart hos den felande, utan i allmänhet, i afseende på minderårige, inskränka denna em-betsåtgärd till endast lagöfverlrädelser af gröfre beskaffenhet, och sådane, för hvilka den minderårige blifvit som mogan-de man straffad.

Beträffande åter Herr Doctor Morens förslag om utsträckning af rättigheten att i frejdbetyg förbigå brott eller lagöfverlrädelser, begångna af fullmyndige personer, finna Utskotten det betänkligt, att denna rättig-

Las- samt Allm. Besv.- och Eicon-UtsHottenS Betänkande, N:o 45.   3

O                                                                                                              -y Z

het utslräckes till personer af hvarje annan ålder, enär dessa befinna’ sig uti helt andra förhållanden till samhället; och Utskotten föreslå således, att hvad i öfrigt blifvit i nyssnämnde afseenden föreslaget, ej må föranleda till någon Rikets Högloflige Stmders åtgärd.

Stockholm den 14 Februari 184'•

Beserratio ner

af Herrar Ekholm och Christierson, h vilka ansågo hela åtgärden öf-verflödig.

N:o 45.

Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Mars, kl. ii f. m.

Betänkande , i anledning af räckt fråga, om deportation af brottslingar.

Med fästadt afseende på Corrections-inrättningarnes och de öfrige fängelsernes högst ofullkomliga skick, samt det ärligen tillväxande antalet af grofva och oförbätterliga brottslingar, hafva hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Herr Friherre ron Saltza, Edvard Fredric; uti Vailofl. Borgare-Ståndet, Herrar A. M. Brink och A. Öhrström , och uti Hedervärda Bonde-Ståndet, Olof Olsson från Westerås Län, uti motioner, som dels till Lag- och dels till Ekonomi-Utskotten blifvit remitterade, gjort framställning derom, att grofva förbrytare måtte ur Riket deporteras, samt en tjenlig ort för deras emottagande i ministeriet väg anskaffas; varande ser-skildl° yikadt: af Herr Friherre von Saltza, att nuvarande straff för 3:dje resan stöld måtte till deportation förvandlas; af Herr Brinkj att de, som blifvit lagligen förvunna till tredje resan inbrott, kyrkotjufnad, post-röfveri eller rån, borde deporteras, för att på en aflägsen ort göras oskad-lige för samhället; samt af Herr Öhrström , att de, som blifvit till för-brytare-colonier fötsände, men derefter göra sig sakre till gröfre brott, måtte försändas till deportationsort.

Utskotten, hvilka ansett sig böra gemensamt behandla desse motioner, liafva tagit dem i Öfvervägande, tillika med hvad, vid remitterandet af Herrar Brinks och Öhrströms samt Olof Olssons motioner, blifvit yt-tradt; dervid, i afseende på kostnaden för fångars deportation är vordet inom Vällofl. Borgare-Ståndet at en Ledamot uppgifvet, att transporten från England till Australien skall utgöra för hvarje fånge 26 Pund' Sler-ling, och att årliga underhållet lör hvarje sådan å deportations-orten upp-ginge till 12 Pund Slerling.

Beträffande nu sjelfva förslaget, så förekommer emot antagande der-af: att, då Svensk Lag ej utsätter deportations-straff för brott, någon redan dömd förbrytare ej rättvisligen lärer kunna en så beskaffad straff-förvisning underkastas; att Sverige, för närvarande, ej eger någon till deportationsort tjenlig besittning i aflägsnare verldsdelar; att anledning saknas till antagande deraf, att någon främmande magt skulle vilja från Sverige emottaga brottslingar, om icke tilläfventyrs för att föra dem till sådane ©rter, der erfarenheten visat, att, i anseende till climatets beskaffenhet, inflyttande främlingar merendels gått en nära nog oundviklig död till mötes; att, derest lägenhet till anläggande af förbrytare-coloni i främmande land skulle kunna beredas, densammas inrättande dock medförde oerhörda kostnader; samt slutligen att erfarenheten i de länder, der deportations-straffet användes , ej gifvit öfverlygande visshet om ändamålsenligheten af detta slags straff, hvarken såsom medel att förbättra den brottslige eller att afskräcka från brott.

På dessa skäl, och då jemväl ifrågasättas må, om Staten rättsenligt eger att, genom brottslingars öfverlemnande till främmande Regeringar, undandraga sig sjelf skyldigheten att hafva tillsyn öfver förbrytarnes behandling, och, så vidl möjligt är, bereda deras förbättring; så hemställa Utskotten vördsamt,

att omförmälda motioner icka må till någon Rikets HöglofL Ständers åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 Februari 184»-

N:o 46.

Ank. till Exp. Utsk. den 2 Mars 1841, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion att Soldat och Husar, som endast begått första resan enkel stöld, eller andra mindre svåra brott, må fortfarande vid Regementet qvarblifva.

Uti afgifvet memorial, som till Lag-Utskot(ets handläggning blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet remitteradt, har Henric Andersson från Öre-hro Län andragit, att, då, vid de besltaffhingar, som for begångne brott ålades, afseende borde i första rummet fästas å den brottsliges moraliska förbättring, vore det nödvändigt, alt lagöl verträdaren, efter undergången bestraffning, åter upptoges i samhället och erhölle tillfälle alt på ärligt sätt förvärfva sin bergning, eller rättare, ej utstöttes från det lefnadsyrke, han en gång valt, och hvarvid han vore bäst van, samt ej eller i sam-manlefnaden eller af de honom närmast omgifvande ansåges med ett förakt, som vanligen qväfde de goda naturliga anlag, han kunde ega, och snart sagdt tvingade honom att under hela hfsliden fortsätta på brottens en gång beträdda bana; alt denna grundsats minst vore iagttagen i Krigs-ar-tiklarne och af Militaire-befälet, enär soldater och husarer antingen afske-dades eller försändes till Pionnier-corpsen för brott och förseelser, sådane som snatleri, ohöfviskt tilltal eller annat vanvördeligt uppförande emot föräldrar eller förmän, m. m., och hvaraf följden varit ett tilltagande förderf hos den brottslige, hvilken högst sällan låtit bätlra sig, samt en m5rckenhet af både brott och brottslingar, genom hvilka den allmänna säkerheten i landet blifvit satt i den högsta fara; att Staten ådroges stor kostnad af de många brottslingarnes underhåll och transporterande, samt Kust- och Rotehållare ej obetydliga utgifter i och för anskaffandet af andre karlar i de afskedades ställe; samt slutligen alt det vore orimligt, att personer, som, genom undergången bestraffning, försonat sig med samhället, skulle, då de i öfrigt egde drilva hvad lofligt yrke som helst, endast vara uteslutne från det militäriska. På grund häraf har motionären föreslagit: att hvar]e soldat eller husar , som endast begått första resan enkel stöld, eller andra brott, som äro mindre eller lika svårt straff med nämnde förbrytelse underkastade, måtte varda berättigad att fortfarande vid sitt Regemente qvarblifvaj utan hinder af B efälhafvarens önskan att honom der ifrån skilja.

Af nu anförde sladganden synes, att fordringarne på sedlighet och god frejd hos manskapet vid Arméen blifvit allt mer stegrade; och ehuru Utskotten måste till sin grund godkänna den uti ifrågavarande stadganden uppenbarade syftning, att hos krigsmanskapet underhålla en lefvande känsla af heder, och ett oafbrutet bemödande att bevara ett godt anseende i det allmänna, kunna Utskotten dock, vid betraktande af det årligen tilltagande antalet af brottslingar, och med fästadt afseende deruppå, att krigsmanskapet härtill i ej obetydlig mon bidragit, ej underlåta att uttala den öfvertygelse, att det tilläfventyrs så väl för soldaten, som för det allmänna, skulle befinnas mera välgörande, om, vid manskaps casserande, någon större skonsamhet och öfverseende utöfvades, än som erfarenheten visal ega rum vid tillämpningen af de nu gällande föreskrifterna. Utskotten tillstyrka derföre,

alt Rikets Ständer mfilte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, del Kongl. Maj:t läcktes låta olveise och till öfver-ensstämmelse bringa deserskilde, i alseende på krigsmanskaps casserande lör begångne brott, utfärdade föreskriller, samt tillika förständiga vederbörande att, vid desammas tillämpning, ställa sig deras innehåll till noggrann efterrättelse, så alt ej andra personer må varda, lör begångne lagölvertiä-delstr från krigstjensten skiljde, än de, som förölvat sådane brott, for hvilka en dylik påföljd är vorden uttryckligen Stadgad.

Stockholm den 23 Februari iS/p.

Reservation:

Fredric von Zweigbergk anmälde sin reservation på den grund, att Inslruclwnen för General-mönslerherre samt Tjenstgörings-reglemenlet ej slå i öfverensstämmelsd med 71 §. Krigs-arliklarne.

N:o 47.

Ank. till Exp-Utsk. den 2 Mars, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckte frågor om tillägg vid 27 §. 2 Capitlet af Krigs-artiklarne,

Till Lag-Utskottet har Höglofl. Ridderskapet och Adeln remitterat ett al Herr Cederschiöld , Robert Theophron y dit ingifvet memorial af innehåll, att, då Krigs-arliklarne icke innehölle någon straffbestämmelse för den händelse, att befälhafvare eller förman nekade för de ordres, som af honom under tjenstens utöfning blifvit meddelade, och hvilka hans un-derhafvande, sin pligl likmäligt, fullgjort, och denna förbrytelse, derest den finne gå ostraffad, skulle icke allenast beröfva förmäns befallningar

8 lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoitens Betänkande, N:o 47. den agtning och lydnad, hvarförutan ingen militair-disciplin kan finnas, ulan jemväl medföra en högst äfvenlyrlig följd för allmän och enskild sä-kerhel; men å andra sidan likväl högst vådligt vore, om förmannen kunde blottställas lör möjligheten att straffas for alla de olägenheter, som hans underhafvande ulan, eller till och med tvert emot, hans befallning-begått, enär en underhafvande skulle, vid sådant förhållande, kunna 1 tjensten utföra hvilka våldsamheter som helst, utan fruktan att derföre blifva straffad, funne motionären, i foljd häraf, och på del, i afseende å den lydnad, förmannen egde att fordra af sina underhafvande, rättigheter och skyldigheter måtte blilva h varandra motsvarande, sig' böra föreslå:

i:ö att, såsom tillägg till 2? §. 2 Capillet uti Kongl. Krigs-artiklarne, stadgas matte, alt den förman, som visat sig till den grad förgäten af sm phgt, såsom krigsman och befälhafvare, att han nekat for den befallning, som han i tjensten meddelat sine underhafvande, skall i krig mista hfvet, och i fred förklaras ovärdig alt vidare någon Kongl. Maj?ls och Kionans tjenst bekläda, samt, jemte skade-ersättning, straffasmed fängelse å fästning från ett till fyra år; och                                        3

2:0 att underhafvande aldrig må vittna om beskaffenheten af de ordres, som dess förman meddelat och underhafvanden sjelf utfört, i andra fall, än då förmannen underlåtit att, genast efter det den i fi å-astä 1 Id e handlingens utförande blifvit honom bekant, till vederbörande afrappor-tera, att dess underhafvande dervid öfverlrädl eller förfarit i strid emot de af honom för tillfället gifna ordres.

Detta mål , som Lag-Utskottet ansett tillhöra Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling, halva Utskotten gemensamt till pröfnimr förehalt, och få i anledning deraf vördsamt anföra: att, då, enligt 4 £ uti 2 Capillet af Krigs-artiklarne är föreskrifvet, att ordres i allmänhet skola meddelas skriftligen, och att muntliga ordres icke må gifvas, utom då trupp är under gevär eller flotta manövrerar, eller ock orderne genast varda 1 Ordres-journalerne införde, synes förman eller befälhafvare svårligen kunna komma i tillfälle alt neka till ordres, så vida underhaf-vande ej underkastar sig att utföra andra ordres, än dem, som blifvit i behörig ordning meddelade, i hvilken händelse han äfven rättvislmen torde hora lå skylla sjg sjelf för sin oförsigtighet. Emedlertid saknas ieke straffbestämmelser, som äro tillämplige för den af motionären förutsatta händelse.

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottens Be tankande, N:o hy. g händelse, ty då Befälhafvare åligger att till förman afgifva rapport öfver hvad under tjenstgöringen förefaller, måste, antingen han dervid. helt och hållet förtiger, hvad någon underlydande utfört, eller vid anmälandet der-af osanfärdligen uppgifver, att sådant, ulan eller emot hans ordres, skett, samt rätta förhållandet sedermera varder bevisadt, falsk rapport anses vara afgifven, och för sådan förbrytelse stadga 2 Capillet 29 §. samt5Ca-pitlet 12 §. uti Krigs-arliklarne nästan enahanda påföljd, som af motionären blifvit föreslagen. Likväl då till fuliständigheten hörer, att Krigs-lagarne innehålla uttrycklig bestämmelse jemväl för det fall, att förman nekar till utgifne ordres, tillstyrka Utskotten följande tillägg till ofvan-nämnde 29

”Nekar han till ordres , som han i tjensten utgifvit, vare Las samma.”

O

I afseende på motionärens framställning, att underlydande i vissa fall måtte få vittna om hvad de, enligt erhållne ordres, verkställt, anse Utskotten, att en sådan rättighet att bära vittnesbörd i egen sak vore både för samhällsordningens vidmagthållande störande och för förmannen i högsta måtto äfventyrlig, hvarföre Utskotten hemställa,

att Herr Cederschiölds motion måtte i denna del lemnas utan afseende.

Stockholm den 23 Februari 1841.

Reservation

af Herr Råfelt: ”Jag reserverar mig emot Betänkandet, emedan jag anser 29 §. 2 Gapitlet af Krigs-artiklarne innehålla tillräcklige stadganden i ämnet”.

Emot förra delen af Betänkandet, reserverade sig jemväl Herrar Aminoff j Tornerhjelm j Christierson och Hegardt.

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afcl. 12 Häftet.

10 Lag- samt Allm.- Besv.- ochEkon.-Utslcottens Betänkande} No 48.

N:o 48.

Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Mars 1841, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt fråga om prygelstraffets af skaffande, m. m.

Uti delta ämne hafva Rikets Ständers Justitiae-Ombndsman, i dess sista Embets-berättelse, samt Herr Cederschiöldy Robert Theofron, uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt motion, framställt förslag, hvil-ka blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade.

Justitias-Ombudsmannen omförmäler, att, då fråga om organisation af allmänna beväringsmanskapet väcktes och uppmärksamheten fästades vid de Special-lagar, dem hvarje medborgare, under loppet af fem år, skulle lyda; så förordnade Kongl. Maj:t, till följd af Rikets Ständers i underdånighet framställda önskningar, att Krigs-lagarne skulle öfverses och granskas; men enär en längre tid härtill erfordrades, så utfärdades emedlertid två Circulär-bref af den 26 November 1812, det ena till samtlige Regements-Cheferne och det andra till vederbörande Befälhafvare vid de serskilde Flottorne, hvarigenom, bland annat, den mildring i Krigs-lagarne bereddes, alt galulopp afskaffades och spöslitning inskränktes, samt begge utbyttes mot prygelstraff, äfvensom serskilde gradalioner af arrest eller visst antal prygel i den extra judiciela bestraffningen bestämdes. Dessförinnan, eller den 12 October sistnämnde år, hade Kongl. Förordningen om inrättningen af allmänna Bevärings-manskapet utkommit, samt i dess 18 § blifvit förklaradt, att beväringsmanskapet, sedan det blifvit till tjenst uppbådadt, skulle vara underkastadt samma lydnad och skyldigheter, som ålåge den öfriga krigsmagten, enligt Författningar och Krigs-Artiklar, efter hvilka äfven förbrytelser deremot komme att straffas; dock med den uti 16 §. af ofvannämnde Kongl. Circuläret till Regements-Cheferne föreskrifna inskränkning, att för de beväringsskyldige på Öen Gott-land skulle, hvad Kongl. Maj:t serskildt den 21 Mars 1811 förordnat, för-blifva gällande. Vid sitt åtagande af en allmän beväring, hade nemligen Öens invånare fästat det vilkor, att militära bestraffningssättet borde förändras; och Kongl. Maj:t hade, med bifall derlili, genom nyssnämnde Kongl. Bref den 21 Mars 181 f, till högste Befälhafvaren på Öen, så vidt det angick manskapet, hufvudsakligen förordnat;

Tjaa1— samt ./him, "Bssv»— och l^kom-Utskottens ^Gtcinhandc ? fy o d8. H o

i:o att 1798 års Krigs-artiklar, i afseencle på mililär-brottens qvali-fication och hvad deruti om militärens skyldigheter stadgas, skulle förblifva oförändrade; 2:0 att berörde Krigs-artiklar borde tjena till grund i allt, der corporelt straff ej vore stadgadt; 3:o att all corporel bestraffning af gatulopp och spöstraff för militär-brott, derå dödsstraff i Krigs-artiklarne ej funnes utsatt, skulle borttagas, och deremot ensligt fängelse i mörkt rum införas; varande serskild förvandlingslariff i sådant hänseende upprättad; 4:o att extra judiciela bestraffningar skulle utgöras af dessa gradalioner: a) arrest från och med 24 timmar till och med 8 dagar i eget qvarter; b) arrest från och med 8 till och med 15 dagar i eget qvarter, utan sällskap; c) arrest från i5 till och med 3o dagar på högvakt; och d) arrest från 3o till och med 4$ dagar på högvakt i ensligt rum, med vissa ser-skildt bestämda inskränkningar; samt 5:o att mal rörande förbiytelser, som icke innefatta egentligt militär-brott, och hvilkas bestraffning allmänna Lagen utsätter, borde af ordinarie Domstolar afgöras.

Justitire-Ombndsmannen redogör härefter för de hufvudsakliga skiljaktigheter, som , vid jemförelse af berörde Författningar samt ^79$ års Krigs-artiklar, förefinnas, i afseende på bestraffningssätt och rättegångsordning för beväringskarl från Gottland samt beväringsskyldig från Rikets öfrige Landskap; varande desse skiljaktigheter följande:

1:0 Beväringskarl i allmänhet skall för brott, derå Krigs-artiklarne utsätta spöstraff, undergå denna bestraffning, så vida ärans förlust, uppenbar kyrkoplikt eller fängelse på Fästning jemväl följa bör; hvaremot beväringskarl på Gottland, om ban begått militär-förbiytelse, dömes till fängelse ^i mörkt ensligt rum, och om han föröfvat annat brott, belägges med det i allmänna Lagen utsatta straff;

2:0 för militär-brott, derå Krigs-artiklarne utsätta gatulopp eller spöslitning, skall den förre dömas, enligt serskild förvandlings-tariff, till pry-„el. Den senare deremot får ej underkastas denna skymfliga behandling, utan skall i stället hållas i ensligt fängelse uti mörkt rum;

3:o för olofligt undanhållande från tjenstgöring, första resan rymning, dubbel legotagniug, munderingspersedlars förskingring och dryckenskap eller sofvande på post, skall den brottslige, så vidt han tillhör beväringsmanskapet, på fasta landet , straffas, 1 fredlig tid, med 40 prygel, och i krig, när mildrande omständigheter sig förete och någon synnerlig skada deraf icke händt, med 5o prygel. Men är han inskrifveia vid Gottlands National-

Vidare yttrar Juslitiae-Ombudsmannen: alt den olikhet inför Lagen, som genom dessa Författningar vore fastställd för invånare uti serskilde delar af Riket svårligen kunde med giltiga skäl försvaras, helst det besynnerliga förhållande, alt t, ex. skildtvakt, som funnes sofvande eller drucken på post, skall, om han tillhör Gottlands beväring, i falt arkebuseras, då annan krigsman för samma brott straffas med femtio prygel, vore lika mycket stridande mot allmän rättvisa, som det syntes oformligt, att den förre för öfrige i 8 § af 1812 års Circulär omförmälde förbrytelser skall ställas inför Krigs-Ralt och lagligen dömas, under det att den senare kan extra judicialiter straffas. Den serskilda Krigs-lagen för Gottlands beväring vore likväl, med undantag af nyss anmärkte fall, i , öfrigt mildare och menskligare än Straff-lagarne för den öfriga Arméen, och då någre olägenheter häraf icke försports, eller klagomål öfver för-slappning i krigstukten på Goltland låtit höra sig, kunde erfarenhetens tillförlitliga vitsord åberopas för Special-lagens lämplighet, äfvensom rättvisan fordrade, alt icke hårdare straffarter antagas, än som uppfylla det åsyftade ändamålet, samt alt alla äro lika inför Lagen. Folkets tänkesätt, angående kroppsstraff, hade äfven i senare tider märkbart förändrat sig.

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, df:o 48.   13

Spöstraffen betragtades med afsky, och prygelslraffet bure jemväl en förnedrande prägel. Del syntes icke eller billigt, alt landets ungdom, kallad all fullgöra sin vapenöfningsskyldighet, eller för det allvarsammare och högtidligare ändamålet alt försvara fäderneslandet, blottställdes för möjligheten att för förseelser, hvilka ofta icke inneburo någon moralisk skuld, offentligen få slita spö, eller mindre offentligt pryglas; och om extra ju-diciel bestraffning vore nödvändig inom krigsmaglen, der ovilkorlig lydnad samt ögonblicklig rättelse af begångna fel erfordrades; så vore det likväl hvarken nödvändigt eller ändamålsenligt, att bestraffningssätt användas, hvilka förnedra den straffade i hans eget och andras omdöme. Stadgandet i Kongl. Brefvet af år 181 i , att förbrytelser som ej innefatta egentligt militäre brott, skola af ordinarie Domstolarne afgöras, ansåg Justitias-Ombudsmannen likaledes ega företräde framför Krigs-artiklarnes föreskrift i samma ämne. Den ölvertygelse hade nemligen lemligen en-hälligt hunnit stadga sig, att de serskilda Domstolarne, med ganska få undantag, äro öfverflödige. Till undantagen hörde dock Krigs-Domstolarne, emedan krigaren, som förbryter sig i tjensten, icke lämpligen kunde ställas till rätta inför allmän Domstol. Deremot kunde och borde alla brott utom, tjensten, då de inom Riket begås, åtalas vid allmän Domstol, helst, hvad den beväringsskyldige anginge, denne, genom sitt fem-åriga inträdande i krigstjenst, ingalunda borde finna sig afsöndrad från den allmänna medborgerlighet, som i ett conslilulionelt samhälle vore af så stor vigt.

På dessa grunder och enär det syntes vara af behofvet påkallade, dels att föreskriflerne uti ifrågavarande Författningar med hvarandra brag-tes i närmare öfverensstämmelse, och dels att de mildare bestraffningssätt, som egde rum för förbrytelser, begångna af beväringsmanskapet på Gott-land, jemväl måtte antagas, i afseende på beväringsmanskapet i alla öfrige delar af Riket, har Juslitim-Ombudsraannen föreslagit, att, i grundlagsen-lig ordning, en allmän Författning måtte beslutas och utfärdas af innehåll:

2:0 att den ändring i 1798 års Krigs-artiklar , som genom 8 i Kongl. Circulären den 26 November 1812, blifvit gjord så väl i straffet för vissa uti sistberörde lagrum uppräknade brott, som i fråga om rättigheten att bestraffningen ålägga, jemväl må ega tillämpning, då någon af manskapet vid Gottlands beväring begått sådant brott; dock att samma bestraffning skulle utsättas, i öfverensstämmelse med de uti Kongl. B ref vet den 21 Mars 1811 stadgade grunder.

Herr Cederschiöld åter har åt omförmälde förslag gifvit en ännu större utsträckning, och hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj.t anhålla om prygel-straffets af skaffande inom hela Svenska Arméen, samt utbytas emot en lämpligare bestraffning.

Till stöd för behofvet af en sådan förändring, yttrar Herr Cederschiöld: att i de för åren 1836 och 183y, angående långvården i Riket, till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga Berättelser, vore utredt: att af alla de å Rikets samtlige fästningar och arbets-inrättningar förvarade fångar af mankön, hvilka för hvartdera af dessa år uppgått till ett antal af 3ooo och några hundrade personer, nära eller omkring 1,100 förut tillhört militär-ståndet; att om man från totalsumman af Rikets manliga befolkning afräknade de individer, hvilka till ett antal af omkring 533,000, enligt Tabell-Commissionens berättelse år 1835, ej uppnått i5 års ålder, och således ej borde antagas vara förfallne alt i fängelse hållas, så kom-me man till det resultat, att militär-ståndet, hvars medlemmar, inberäk-nadt de afskedade, ej utgjorde T'?:del af hela Rikets manliga befolkning ©fver i5 års ålder, ensamt försåge fängelserne med hälften så många invånare, som alla de öfrige ypdelarne af mankön öfver nämnde ålder; samt att egentliga orsaken dertill igenfunnes uti användandet af det ända-målsvidriga prygelslraffet, såsom näpst för fel emot ordning och disciplin. Då fel voro oskiljaktiga från menskliga naturen, kunde man ej vänta, att soldaten skulle kunna helt och hållet frigöra sig derifrån; men om det således äfven för soldaten vore menskligt att fela, blefve det • menskligt att härföre tilldela honom en nästan djurisk bestraffning. Motionären ansåg det vara ovedersägligt, att den soldat, som, utan att hafva begått någon omoralisk eller verkligt brottslig handling, samt endast derför, att han på ett eller annat sätt felat emot stadgad ordning, af-straffas med prygel, måste, så vida han ej förut förlorat all heders-

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N-.o 48. i 5 känsla, anse sitt menniskovärde våldfördt, på samma gång, som han funne sig nedsatt i förmäns och kamraters omdöme. Närmaste följden häraf blefve håglöshet och liknöjdhet, hvarigenom åter alstrades nya fel och förseelser, som gjorde honom förfallen till enahanda bestraffning, hvaref-ter han, utstruken från Regementet, Öfverlemnades till Pionnier-corpsen, derifrån han, ytterligare pryglad, efter ett och annat års förlopp, åter-lemnades till det fria samhället, ännu måhända obrottslig, men så invand vid kroppsliga bestraffningar, att äfven de svåraste af denna art, som uti allmänna Lagen bestämmas lör lagöfverträdelser, icke syntes honom af-skräckande. Under sådane forhållanden förmenade Herr Cederschiöld, alt det icke vore underligt, om en redlig och laglydig krigsman, sålunda be-röfvad all hederskänsla, beträdde brottets bana och slutade sin lefnad i ett fängelse.

För den händelse åter, att prygelstraffet måste bibehållas för den ordinarie soldaten, har Herr Cederschiöld hemställt, att åtminstone i la-ordning måtte förklaras, det prygel- och dagg-straff aldrig må anländas emot beväringsmanskapet, samt att i Lag uttryckligen måtte stadgas J hvilka straff böra mot nämnde manskap tillämpas; och ansåg motionären denna hemställan desto mindre böra röna motstånd, som Rikets Ständer, då de vid 1812 års Riksdag medgåfvo, alt deras söner och efterkommande, under 5 års tid, skulle såsom krigsmän stå till Kongl. Maj:ts och Kronans tjenst, dervid gjorde det förbehåll, alt desse krigsmän icke skulle underkastas andra militäriska bestraffningar, än arrest, cassalion och dödsstraff.

Härförutan har bemälde motionär uti ett senare anförande dels föreslagit, att prygelstraffet måtte utbytas emot arrest uti mörkt rum med nedsatt kost och dels tdl motionen gjort det tillägg, att, 1 händelse prygel-straffet skulle anses ej kunna helt och hållet afskaffas lör den ordinarie soldaten, likväl stadgas mätte, att prygelstraffet uti intet fall må användas förr, än flera gånger förnyade bestraffningar med mörk arrest visat sig ej verka till den felaktiges förbättring.

I hufvudsaklig öfverensslämmelse med sistnämnde alternativt framställde föi slag, har, under den öfverläggning, som hos Höglofl. Ridder-skapet och Adeln föregått motionens remitterande, Herr Lefren, Johan Pehr, hemställt, att stadgas målte, det soldat ej må få afstraffas med prygel förr, än han, efter genomgåendet af vissa varningsgrader, blifvit

16 Lag- samt Allm. Beso.- och Ekon.- Utskottens Betänkande, N-.o 48. nedflyttad uti en bestämd class, der prygel finge användas, och från hvil-ken han, etter ett, under någon fastställd tid, ådagalagdt förbättradt uppförande, kunde åter uppflyttas till den class, der han från detta straff vore fri.

Af de Ledamöter inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln, som i öf-rigt öfver ämnet sig yttrat, har en del instämt med Herr Cederschiöld , och yikat prygelstraffets afskaffande inom hela Armeen; samt en del, lika med Justitias-Ombudsmannen, föreslagit dess upphörande för beväringsmanskapet; hvaremot andra, som ansett delta straff nödigt för den ständiga Armeen, yrkat dess bibehållande äfven för beväringsmanskapet, för alt ej störa den enhet, som, för disciplinens vidmaglhållande inom Armeen borde finnas.

Lag-Utskottet, till hvars handläggning detta ärende blifvit öfverlem-nadt, har ansett det tillika böra af Allmänna Besvärs- ocb Ekonomi-Utskottet behandlas, hvarefter Utskotten gemensamt förehaft detsamma till pröfning. Uti ett förut afgifvet Betänkande, har Lag-Utskottet för-klaiat sig ogilla användandet af sadane kroppsstraff, som förnedra menni-skan samt verka icke till den brottsliges förbättring, utan till hans för-härdelse, hvadan inskränkning i begagnandet af de så beskaffade spö- och ris-straffen äfven blifvit af Utskottet tillstyrkt, samt af Rikets Ständer bi-allen. Ehuru prygelstraffet icke är i lika grad grymt och kränkande, som spö- och ris-straffen, hörer det likväl onekligen till ofvannämnde art af straff; hvarföre Utskottet ej skulle tveka att föreslå dess afskaffande helt och hållet, om ej Utskottet funne åtskilliga betänkligheter deremot möta, hvilka till en stor del äro af samma beskaffenhet, som de, hvilka hindrat Utskottet att tillstyrka spö- och ris-straffens försvinnande ur allmänna Straff-lagen. Sedan nemligen, genom ofvanberörde Nådiga Cir-culäi , de i Krigs-artiklarne utsatte straff af gatulopp och spö blifvit, det senare dock med vissa undantag, utbytte emot prygel, och detta straff alltså numera utgör en hufvudsaklig beståndsdel af straffen för brott emot Kngs-lagarne, synes detsamma ej kunna alldeles borttagas, utan en sådan omskapning af dessa Lagar i deras helhet, hvarigenom stadgas andra straff, som afpassas efter hvarje brotts olika art, och alltid kunna vara verkställbara, hydket senare icke är fallet med de af Herr Cederschiöld föreslag-ne fängelse-straffen, då de icke under alla förhållanden, såsom då indelda

Arméen

Las- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut shot tens Betänkande, N:o 48.  17

ö                                                                                   •

Armeen vistas hemma på roten, eller under marcher, lämpligen kunna användas. En omarbetning af Krigs-lagarne är jemväl af Kongl. Maj:t i Nåder anbefalld, och det bör ej betviflas, att ju frågan om prygel-straffets afskaffande och införandet af andra, mera ändamålsenliga, straff dervid ta-ges i noggrannt öfvervägande; varande för öfrigt minskning i prygelstraffets begagnande redan beredd genom de i nämnde Ctrculär meddelade bestämda föreskrifter, att fängelsestraff bör ådömas för mindre förseelser af manskapet, derest icke tillfälle saknas att sådant straff verkställa.

Utskotten, som således icke kunna tillstyrka, att prygelstraff för närvarande helt och hållet afskaffas, anse dock, att denna svåra och kränkande straffart icke bör annorlunda än efter Domstols Utslag få tillämpas, och följaktligen icke må kunna af Förman eller Befälhafvare åläggas.

Beträffande åter den af Justitiae-Ombudsmannen väckta fråga, dels att de mildare bestraffningssält, som ega rum för förbrytelser, begångna af beväringsmanskapet på Gottland, jemväl må antagas, i afseende på samma manskap i alla öfriga delar af Riket, hvarigenom Herr Cederschiölds alternativa förslag om prygelslraffels upphörande för beväringsmanskapet äfven skulle vinna framgång, dels ock om tillämpning af 8 §. i oftanämnde Cir-culär jemväl på Gotliands beväringsmanskap; så instämma Utskotten desto heldre i hvad Justitife-Ombudsmannen yttrat om rättvisan och behofvet af förändrade stadganden i dessa afseenden, som Rikets Ständer, uti den underdåniga skrifvelse af den 3 Juli 1812, hvarigenom Beväringens inrättande bifölls, uttryckligen anhållit, att Kongl. Maj:t läcktes genom bestämd Lag föreskrifva, att Beväringsmanskapet ej, i och för fel i tjensten, eller utan föregången laglig dom, må kunna bestraffas med nesliga eller kropps-straff, af hvad beskaffenhet som helst, och ej underkastas andre militä-riska bestraffningar, än arrest, cassation och dödsstraff; dock som de för Gottlands bevärings-manskap stiftade serskilde Lagar, hvilka tillkommit, med afseende på det förhållande, alt samma manskap ej får till tjenst-göring utom Gottland användas, äro för beväringsmanskapet i Rikets öfriga delar tillämpliga och verkställbare, endast då detta manskap är under vapenöfning hemma i landet; samt rättvisan dessutom fordrar, att, under det beväringsmanskapet i krig tjenslgör, jemte den ständiga krigsmag-ten, Lagarne för dem äro lika; lärer den i 1 mom. af Justitise-Ombuds-mannens förslag omförmälde förändring endast böra gälla i fredstid.

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 12 Häftet.               3

18 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslotlens Betänkande, N:o 48, Utskotten hemställa i anledning af hvad sålunda är anfördt:

att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom allmän Författning, f ör ordna:

3:o att den ändring i 1798 års Krigs-artiklar, som, genom o f. i Kongl. Circuläret den 26 November 1812 , blifvit g]ord så väl i straffet för vissa uti sistberörde lagrum uppräknade brott, som i fråga om rättigheten att bestraffningen ålägga, jernväl må ega tillämpning , då någon af manskapet vid Gottlands beväring begått sådant brott; dock att samma bestraffning skall utsättas i öfverenssämmelse med de uti Kongl. Brefvet den 21 Mars 1811 stadgade grunder.                                            a

Stockholm den 20 Februari i84u

Reservationer.

«tar.r nkr «rf'e CN "JX^kiljaWg i besUut omp,7. f ’ j .. i- d* ej &°3tycklig.l af någon tillämpas, men måste ännu såra no vändigt for bibehållande af krigslydnad och ordning, och intill-

Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 4g. i g dess Krigs-lagarne hinna omarbetas, qvarblifva, efter den i Krigs-artiklarne antagne grund ; dock med den inskränkn ng, att prygelstraff ej må såsom extra-judiciel bestraffning på soldat i allmänhet användas, utan att soldaten skall först för någon begången förseelse hafva vid Majors-förhör blifvit förklarad förfallen till den påföljd att tillhöra den class soldater, på hvilka prygelstraff får användas.”

Häruti instämde Herr Friherre Leyonhufvud, Abr.

Af Herr Friherre von Krcemer: ”Emot Utskottets beslut, att bestraffning med prygel icke må ega rum, annorlunda än eltei Domstols Utslag, får jag mig reservera. Tillfällen gifvas, såsom t. ex. under mar-cher, då bestraffning med arrest icke kan verkställas. Att uppskjuta straff för begången förbrytelse, inlilldess Domstol (hvarmed troligen måtte menas Krigsrätt) afgjort målet, tror jag skulle menligt komma att inverka på disciplinens bibehållande inom Armeen. — Inseende olägenheterne ai undantag i Krigs-lagarne, är jag dock af den öfverygtelse, att prygelstraff för den del af beväringen, som icke är lejd, alldeles borde upphöra.’’

Med Herr Friherre von Krcemer förenade sig Herrar von Rosen, Räfeldt, Amino^'och Tornerhjelm.

N:o 49.

Ank. till Exp-Utsk. den 2 Mars i84r, kl. n f. m. ‘

Betänkande, i anledning af väckt motion om Ståndrätt för af dömande af vissa förseelser, som af krigsman i fredstid blifvit begångna.

Från Höglofl. Ridderskapet och Adeln har blifvit remitterad en af Hans Excellence, m. m.. Herr Grefve G, Löwenhielm väckt motion, deiuti motionären, med afseende på den långsamhet, som, enligt hans förmenande, egt rum vid behandlingen inför domstol af vissa förseelser i tjensten, derföre ålal blifvit emot militäre personer anstäldt, föreslagit, att, på det skyndsammare måtte tillgå, och straffet, der sådant befanns böra tillämpas, skulle medföra åsyftad verkan, Stånd-rätt jemväl i fredstid måtte få upp-

20 Lag- samt Allm. Bese- och Elon.-Utslottens Betänkande, N:o 5o. taga och afdöma förbrytelser, begångna af militär under gevär eller då trupp är samlad.

Utskotten hafva tagit denna motion i öfvervägande, och få i anledning deraf vördsamt erinra, att, enligt 9 §. i ,4 Capitlet af Krigs-arlik-larne den 3. Mars 1798, Stånd-rätt icke i krigstid må användas vid andra tillfällen, än då myteri eller uppror, eller annan grof missgerning sker 1 fält, eller till sjöss och fienden är nära, eller sådant händer under flygande fana i march emot fienden och missgerningsrnannen blifver å bar gerning gripen , samt enär , vid dessa fall, hastig' bestraffning är nödU och målet ej tål uppskof. Vid betraktande af anledningen till detta La«-bud, och då det nödtvång, hvilket föranlåtit Lagstiftaren att för nyssupp-räknade händelser undanrödja det uppskof, som iagltagandet af den eljest föreskrifna Rättegångs-ordningen skulle medföra, icke kan antagas i fredstid inträffa, men ett sådant stadgande, som det, motionären föreslagit der-emot möjligen skulle kunna sälta den underlydande krigsmannens välfärd 1 alltför stort äfventyr, helst Stånds-rälts dom skall, enligt ofvanåberopade lagrum, genast verkställas, så framt högsta Befälhafvaren på stället icke annorlunda befaller eller finner skäl alt straffet lindra, hemställa Utskotten, att Herr Grefve Löwenhielms ifrågavarande motion må förfalla.

Stockholm den a3 Februari 1841.

N:o 50.

Ank. till Exp. Utsk. den 2 Mars 1841, kl. n f. m.

Betänkande* i anledning af väckt motion om upphäf-vande af all verkan ut af Kongl. B ref vet den 12 Juni 1839, angående iagttaganden vid skatteköp.

Fiån det Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och .Ekonomi-Utskotlets behandling blifvit öfverlemnad en af Lars Bengtsson från Malmöhus Län ingifven motion, af innehåll: att, i anledning aTupp-stådd tvist och efter tillstyrkande af Kammar-Collegium, Kongl. Maj:t uti

Ba^- samt jlllm» Be sm- och Ekon>-Utskottens Betänkande > N:o do» 2 1 o

Nådigt Bref den 12 Juni i83g skulle hafva förordnat, serskildt hvad angår Malmöhus Län, alt, då skatteköp å krono- eller krono-rusthålls-hemman der sökes, skalteköps-sökanden skulle åligga att, ehuru försedd med behörig stadfästelse å dess åbo-antagning, icke deslomindre förete bevis, om och hvad lid Konungens Befallningshafvandes kungörelse angående åbo-förän-dringen blifvil uti Häradets kyrkor kungjord; alt delta lika obehöfliga som olämpliga förordnande lagt ett betänkligt hinder för den rättighet, som blifvil innehafvare af sådane hemman förunnad att dera vinna skatteköp, enär, i de fall, alt skatteköp-sökanden i 20 år och derulöfver besulil egendomen, fullgörandet af en sådan föreskrift medförde en lätt insedd svårighet, då snart sagdt intet pastorat funnes, hvarest Landshöfdinge-Embe-tets kungörelser för så lång tid tillbaka vore tagne 1 förvar, och ännu mindre några anteckningar om dessa kungörelsers uppläsande alt tillgå; b varigenom ock flere personer, som sökt skatteköp och egt behöriga åtkomst-handlingar på sin besittningsrätt, måst företaga ny lagfart deraf och dymedelst tillskyndats en dryg och ganska obillig kostnad. Motionären funne all anledning till ifrågavarande stadgande saknas, helst någon faslstäl-lelse-resolution å åbo-antagningen icke skulle kunnat meddelas forr, än kungörandet i behörg ordning föregått, hvarföre motionären yrkade, att om-förmälde Nådiga Bref måtte till all verkan upphäfvas.

Denna motion har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ansett erfordra behandling i sammansättning med Lag-Utskottet, och Utskotten, som vid ärendets pröfning förskaffat sig närmare kännedom om det åberopade Kongl. Brefvet, få öfver förhållandet dermed afgifva följande upplysning.

Kammar-Collegium anmodade, i anledning af sökt skatteköp å ser-skilde Krono-rusthålls-hemman i Malmöhus Län, uti bref den 3o Januari 1838, Kongl. Maj:ls Befallningshafvande att till Collegium insända bevis, alt kungörelsen om sökandernes åtkomst till hemmansdelarne blifvil i Häradets kyrkor uppläst och oklandrad lemnad, innan Kongl. Maj:ts Befall-ningshafvandes fastställelse-resolulioner af den 3i Juli 1824 och den 6 Juni 1828 meddelades, och, då Kongl. Maj:ls Befallningshafvande i stället öfverlemnade Presterskapels i Häradet förklarande, all, ehuru det icke vore tvifvel underkastadt, alt kungörelser, enär de kommit Presterskapet tillhanda, blifvil vederbörligen uppläste, del likväl då mera vore omöjligt att det infordrade beviset afgifva, utlät sig Collegium uti skrifvelse till

Kongl. Maj.ts Befallningshafvande den 18 Deceniber nämnde år: alt som, enligt Föiklat ingen den 2<j Juni iSi/f öfver Förordningen angående krono-rusthåll den 22 Februari ty49> huru förfaras bör, då krono-ruslhål I af in-nehafvaren å annor man transporteras, falalier för klander af åtkomsten böra räknas från den dag, kungörelsen om rusthållets åtkomst blifvit uppläst, hvarefter Kongl. Maj:ls Befallningshafvande, först sedan ett år och tre månader från uppläsandet tilländagålt, ega att å transporten meddela ordentlig inskrifning, samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus Län följaktligen, innan ovilkorlig fastställelse å sökandernes åtkomst till de ifrågavarande hemmansdelaine utfärdades, bordt inhemta tillförlitlig visshet, att och när kungörelsen om åboförändringen blifvit i Häradets kyrkor uppläst, hvilket icke finge antagas hafva skett blott på den grund, att kungörelsen blifvit til! krono-hetjeningen expedierad; alltså, och då i detta mal icke blifvit lagttaget, hvad Författningarna före-skrifva , kunde det sökta skatteköpet al Collegium icke bifallas, utan egde Kongl. Maj.ts Befallningshafvande alt , sedan kungörelse om åboförändringen blifvit i Häradets kyrkor bevisligen uppläst, och laga tid derefter för-Uutit, sökanderne, så vida klander mot deras åtkomst sig ej yppade el ler vid pröfning ogillades, till skaltebrefs erhållande å nyo anmäla, med bifogande al så väl kungörelserne som vederbörande Presterskaps bevis om deras uppläsande i Häradets samtliga kyrkor, hvilket Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alage att iagltaga älven i alla dädanefter hos Collegium anmälande skatteköpsmåI. Häröfver anförde sökanderne i underdånighet besvär, med ogillande af hvilka Kongl. Maj:t pröfvade skäligt ålägga Dess ofvan-nämnde Befallningshafvande, att i förevarande hänseende icke allenast ställa sig Författningarnes föreskrift till noggrann efterrättelse, utan ock i dädanefter uppkommande frågor om skatteköp å krono-ruslhåll iagttaga de förordnanden, af Kammar-Collegium då blifvit vidtagne, och anbefalldes Collegium, uti ofvanomförmälde Nådiga Bref den 12 Juni 183p, att af detta Kongl. Maj:ts Nådiga beslut gifva Dess Befallningshafvande behörig del.

Hal af synes, att ifraga varande Kongl. Bref icke, såsom motionären uppgifvit, innefattar ett för Malmöhus Län serskildt meddeladt förordnande, utan allenast en Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i detta Län, med anledning af ett serskildt mål, gifven befallning alt, på sätt Kammar-Collegium föreskrifvit, ställa sig gällande allmänna Författningar i ämnet till noggrann efterrättelse; vid hvilket förhållande, och då dessa Författningars undaniödjande icke blifvit ifragastäldt, det innebure en orimli°het. u                                                  b 5

Lag- samt jlllm, Besv- och Ekon.- Utskottens Betänkandey J\ .o 51.   23

att samma Kongl. Bref skulle, efter hvad motionären yrkat, till all verkan upphäfvas. " Utskotten tillstyrka, med anledning häraf

alt Lars Bengtssons härom väckta motion matte lemnas ulan afseende.

Stockholm den a3 Februari 1841.

N:o 51.

Ank. till Exp. Utsk. den 2 Mars 1841, kl. 11 f. tn.

Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmande af den tid, hvarifrån Författningar, som uppläsas ifrån Predikstolarna, skola anses gällande.

Utskotten hafva ifrån del Högloflige Ridderskapel och Adeln fått emoltaga en af Herr von Hartmansdoiff, August, väckt motion , alt, som FöUallningarne ingenting skulle stadga derom huruvida en kungörelse skall anses allmänt gällande från den dag, uppläsandet deraf börjades eller slutades- men det gåfves exempel, alt Slats-verket, 1 fiaga om sadane kun-Eörelsers giltighet från den förra eller senare Söndagen, gjort betydliga förluster såsom vid förtullning af socker, vore nödvändigt alt bestämma från hvilkendera dagen Författningens gällande kraft skall raknas; 1 Lvil-ket hänseende motionären föreslog den dag, da uppläsningen dera! boijats.

T anledning af den härå erhållna remissen, få Utskotten lillkannagdva, alt genom Kongh Ciiculäret den 2 April 1 833 redan finnes sladgadt, del kun-Xdser skola , der ej annorlunda serskildl föreskrifves, anses gällande ifrån den dag, deras uppläsande från Predikstolarne börjas; till foljd hvaraf nå-gon åtgärd, i anledning af Herr von Hartmansdorf/s ifragavarande motion, icke erfordras.

Stockholm den 23 Februari 184r.

Reservation

af P Sahlström från Stockholms Län: ”1 det af förenade Lag- och Ekonomi-Utskotten fattade beslut, att vid Lagars och Författningars kungörande bör foiblifva vid hvad Kongl. Ciiculäret af den 2 April 1833

härom stadgar, bar jag icke kunnat deltaga. Det är ingalunda för mycket begärdt, att, lör utarbetandet af Författningarne, en Regering så tidigt och omtänksamt dervid tillvägagår, att en viss tid må kunna utsättas, då de till efterlefnad böra anses gällande. Presterskapets skyldighet att med möjligaste skyndsamhet befordra desammas uppläsande är visserligen ofelbar; men dels locala hinder, dels underlåtenhet, kunna någon gång härvid utgöra undantag, och på den ståndpunkt, hvarpå allmogens förmåga att sjelf läsa och rätt uppfatta en Förordning sig befinner, torde det ännu vara för tidigt att af denna utväg vänta den nytta, som erfordrades.

Då nu likväl Utskottens beslut, alt, enligt ofvannämnde Kongl. Cir-culär, Lagar och Författningar anses ega gällande kraft från den dag, deras uppläsande i hvarje kyrka börjar, blifver deraf en följd, att menUhe-terne fortfarande tillförbindas att ållyda Författningar, som till deras innehåll icke äro fullkomligt kända; och det är emot ett så rättsvidrigt förhållande, jag mig härmed reserverar.”

N:o 52.

Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Mars 1841, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäf-vande af Kongl. Placatet den 12 Januari 1726 samt Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751, angående oloflige sammankomster i enskilte hus till gudstjensts förrättande , m. m.

Till det Högvördige Preste-Ståndet har Herr Contracts-Prosten Sandberg mgifvit ett Memorial, som blifvit till Lag-Utskottet remitteradt, af innehåll, all, ehuru tolerance och samvetsfrihet länge varit lösen för ett lidehvarf, som kallar sig den stigande upplysningens, och med tillhjelp af dessa lösenycklar man också blifvit lösgjord från mycket, som forntiden ansag bindande, samt i vissa rigtningar vunnit allt, hvad man önskat, kan-ske ändå något mer, hade frihetssinnet i religionssaker likväl ännu icke mäglat medgifva ostörd frihet åt den gudsfrugtan, som det kallar öfver-drifven

Bag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UtskottenS Betänkande, N:o 52. 23 drifven. ”Alt uti enskilta hus man- och qvinnokön, gamla och unga, få ”eller flere komma tillsammans på sabbatsdagen” till gästabud, spel-sällskap eller dansnöje — till lekstuga eller sup-gillen — dervid göres ingen anmärkning, så vida icke förbrytelser föröfvas och angifvas; ty med litet oskick och oordning är man vid dylika tillfällen icke så nogräknad. Men om samma personer äro intagne af en sådan gudsfruktan, att de för samvetets skuld icke kunna på dylikt sätt använda sabbaten, utan tillbringa den tiden de äro tillsamman med att sjunga och läsa Guds ord eller tala om sådant, som <dermed eger sammanhang, så hotas de af mer än hundraåriga Författningar, med höga böter, fängelse och landsförvisning; och dessa straff åläggas icke för begångna brott, utan för det sammankomsten blifvit bållen till gudaktighetsöfningar. Väl kunde det synas, som den ifrågavarande Författningen endast hade afseende på sådane sammankomster, då de hållas af åhörare, utan att någon Prestman deruti deltager, men den lemnade rum för en vidsträcktare tolkning, och hade äfven blifvit så till-lämpad. Alt låta en sådan stadga qvarstå i våra dagar, vore icke välbetänkt: en klagan hördes från alla håll öfver ett tilltagande sedeförderf, för afhjelpande hvaraf man arbetade på införande af fullkomligare folkundervisning: denna kunde visserligen blifva mycket nyttig, men skall dock svika de stora förhoppningarne, om icke Preslerskapet förmår nöjaktigt lösa sin uppgift att så umgå med Guds ord och med sine åhörare, att Christendo-mens lefvande ande innerligare och djupare genomtränger alla menskliga förhållanden, samt blir, mera än den nu är, den lifvande och ledande principen för tanke och handlingssält. Detta vore en svårlöst uppgift, och de egenskaper, som dertill erfordrades, kunde icke genom lagstiftning framkallas; men det rastlösa och brinnande nitet, som, ehuru sälispordt och icke alltid visligt, likväl kunnat verka något i denna syftning, borde icke vara bloltstäldt för en straff-lag, som i sin tillämpning ingalunda kanqvar-hålla värman, om den ock förmår alt släcka elden. Motionären föreslog derföre, alt Kongl. Maj:ls förbud med sina svåra straffbestämmelser emot dylika sammankomster af den 12 Januari 1726, jemle Kongl. Brefvet i samma ämne af den 2 Maj 1751, må varda upphäfne, anseende motionären Kongl. åtvarningen den 1 December 1713 och öfrige Religionsstadgar tillräcklige, till dess ny Kyrko-lag med lämpligare föreskrifter i detta ämne blifver anlagen.

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 12 Häftet.               4

P TTi L          ?ä dena n3°li°,nS°m Utskotten gemensamt behandlat,

capitlet. Kan Dom-capitlet sådan oordning ej afstyra, anmäle saken hos Konungen. Derjemle hafva Committerade till Kongl. Maj:t redan år 18Ö9 1 underdånighet ingifvit serskilda delar af det utarbetade Kyrkolags-forslaget, deribland jemväl ofvan anförde stadgande, med hemställan, att desamma matte såsom serskilde Författningar genast, och utan afbidan af den nya Kyrko-lagens antagande, påbjudas. Vid detta förhållande synes det af mot.onären åsy tade ändamål till en del redan uppnått, och då Utskotten hafva sig bekant, att Kyrkolags-Comitéens omförmälde hemställan, derofver Högste Domstolen redan afgifvit yttrande, endast beror på föredragning inför Kongl. Maj:l, för alt erhålla slutlig handläggning, anse Utskotten sig kunna tillstyrka,                                  && ö> “

att den af Prosten Sandberg väckte motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 Februari 1841.

N:o 53.

Ank. till Exp. Utsk. den 2 Mars 1841 > k). 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om öfverseen-de af Instruction och Taxa för justering af mätt

och vigter.

Hos det Vällofl. Borgare-Ståndet har, uti ingifvet memorial, som blif-vit till Allmänna Ekonomi- och Besvärs-Utskottet remitterad t, Herr Borgmästaren Bagge anfört, att, då nu gällande Instruction och Taxa for justering af mått och vigter vore utfärdade den 3o November 1706, deiat vitsordades, hvilket äfven vore händelsen, att desamma behofde oiverses och förbättras, motionären funne sig föranlåten hemställa, att Rikets Ständer måtte om en sådan åtgärd hos Kongl. Maj:t 1 underdånighet anhalla.

Detta ärende hafva de förenade Utskotten till gemensam pröfnmg förehaft: och ehuru Utskotten icke kunna underlåta alt vitsorda, det nu fällande Taxa för justerare af mått, mål och vigt är for narvarande lid olämplig, till bestyrkande hvaraf den härjemte bifogas, med ulford lo -vandlin- af deri bestämda arfvoden till nuvarande myntberakning, måste likväl Ulskollen derjemte erkänna, alt den med skäl ofverk agade bristen icke fullkomligen afhjelpes endast genom en förändring af berörde faxa, utan till en betydlig del härleder sig ifrån saknaden af en fullständig Instruction eller Författning om hvad så väl justerare och kronare af må , mål och vigter, som de, hvilka desse bruka, åligger alt lagtlaga. I detta ?mne liena för det närvarande till efterrättelse en sådan mangd af 1 a dre och sednare lider utkomna, mer och mindre speciella och generella påbud och föreskrifter, hvilka dels motsäga och dels upphafva hvarandia, al något sammanhang af det hela är svårt, om icke omöjligt att igenfinna. AfSsådan anledning, och för alt på en gång undanrodja alla c.e olagenheter och det missförstånd, som häraf onekligen for allmanna rörelsen 1 landet måste uppkomma, oberäknadt svårigheten för domare och executoiei att, när tvister och ålal uppslå, kunna Förfaltnmgarne tillampa, anse Utskotten sig böra tillstyrka Rikets btänder

alt, med underdånig anmälan härom till Kongl. Maj:t, anhålla, det målte de i della ämne ulkomne serskilda stadgar öfverses, och med deras upphäfvande genom en allmän Författning förordnas, om hvad så väl justerare och krönare som innehafvare af mått, mål och vigter samt varukäril, dé der böra viss rymd innehålla, hafva att sig rätla, och att i sammanhang dermed lämpliga arfvoden för justering och kröning uti utfärdande Faxa måtte bestämmas.

Stockholm den 23 Februari i84i.

TAXA

TAXA

för justeringen af Mått och Vigt.

i:o Om Rymdemål.

Kopparmynt.

Banco.

Dal.

öre.

sk.

r.

i Fyrkantig Mätaretunna...........

i     d:o    Spann.............

i     d:o    Halfspann............

i     d:o    Fjerding............

i    d:o    Kappa.............

i     d:o    Halfkappa............

i Rund Mätare-tunna tillika med afskärnings-omkostnaden i

i d:o Spann...............

i d-.o Halfspann..............

i d:o Fjerding..............

i Kanna af tenn, bleck, koppar eller träd.....

i Stop, Halfstop, Qvarter, halft Qvarter och Ort af h vad ämne det vara må.............

i Tranfat, Åm och Fat å 6o Kannors rymd . . .

i Tunna å 48 Kannor............

t Half-åm eller Half-fat å 3o Kannor......

i Ankare a i5 Kannor............

i Half-ankare å 7- Kanna..........

i Kalkså ä 28 Kannor............

2:0 Längde-Mått.

  • 1    Aln af jern, mässing eller trä med mässings-naglar .

  • 1    Aln af trä utan mässings-naglar ........

  • 1    Stång af trä, å 3 Alnar........  .  .

3:o Vigt er.

  • 1    Bessman, då egaren ej tillägger bly......

  • 1    Bessman med tillagd t bly af egaten......

  • 1    Insats Vigt åt, &c. 1 Skålp........

1 d:o å 2 eller 4 Skålp...........

  • 1    Metall-klumpvigt å 1 Skålp. ...».....

  • 1    Dito å £, i eller | Skålp...........

  • 1    Dito å l,^,    1 och 2 lod.........

1 Lödja af Tackjern å 1 Skålp. till och meden 19 Skål-punds Lödja...............

1 Dito dito å 1 Lisp. till och med 4 Lisp:s Lödja . .

1 Dito dito å 5 till 10, eller X2 Lisp:s Löd ja ....

2

1 1

1

3

2

1

1

I_

1

3

2

3

2

4

16

8

16

1 2

8

2 4

8

12

3 18 i5

12

.9

6

24

12

2 4

24

12

6

24

5

4

3

2

1

1

8

6

4

3

1

1

1

1

2

2

1

2

8 5

5 8

2

1

2

5

10

| 'eao | | j co । mom । crto co       III       1       1 1 | ^    1

Rik. till R. St. Pret. 1810 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 12 Häftet.

STOCKHOLM, Kongl. Ordens - Boktryckeriet, 1841-

N:o 54.

Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Mars 184i, kl. 12 m.

Betänkande, i anledning af väckte motioner rörande Judereglementet.

Uti delta ämne hafva motioner blifvit väckte

hos det Höglofl. Ridderskapet och Adeln:

Af Herr Rosenqvist; Fredrik Leonard; och

Herr Ribb in g , Arvid;

hos det Fällofl. Borgare-Ståndet:

Af Herr Lidbom;

hos det Hedervärda B onde-Ståndet:

Af Anders Jonsson frän Östergölhland

och de respektive Riks-Stånden hafva öfverlemnat dessa motioner med deraf föranledda anföranden till dels Lag- dels Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling.

Utskotten, som ansett de gjorda framställningarne böra, säsom omfattande samma ämne, i oskiljaktigt sammanhang behandlas, hafva till följe deraf tagit dem under gemensam pröfning och få här till en början redogöra för deras innehåll.

Herr Rosenqvist; hvilken med afseende på Judarnes näringsfång ansett det vara en olycka för landet, att de fält hit inflytta, har, till förekommande af den menliga inverkan på landets välstånd, som förmentes kunna blifva en följd af den Judar medgifua rättighet att, med Kongl. Majris tillstånd, köpa fast egendom å landet, föreslagit, alt Rikets Ständer måtte besluta, det icke någon Jude hädanefter må tillåtas i Sverige inkomma eller här äga fast egendom efter en tid af 10 år, räk-nadt från i84o års början, hvilket rådrum vore för de nu bosatte Judar tillräckligt alt afyltra deras fastigheter.

Herr Ribbing, Arvid; har uti sin motion anfört, hurusom under de sednare åren, serdeles år 1838, föreskrifter angående Judarnes rättigheter och skyldigheter blifvit utfärdade dels utan Rikets Ständers hörande, dels i strid med deras vid föregående Riksdagar uttalade åsigter. En allmän obelåtenhet hade i anledning deraf försports, och det vore nödigt atl det felaktiga blefve rättadt. Jemle en kort redogörelse för det hufvudsakliga innehållet af 1782 års Judereglemente och de deruli lid efter annan skedda ändringar, har denne motionär dels framställt den allmänna anmärkning, alt Judarnes rälligheler, som uli nyssnämnde

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841- q Sami. 2 Afd. 18 Höft,            i

Enligt nyssnämnde Förordningar skulle Mosaiske trosbekännare,. som äro födde i Sverige, eller, komne utrikes ifrån och i Riket bosatte, blifvit eller blifva af Kongl. Maj:t till Svenske undersåter upptagne, hädanefter i alla afseenden vara ställde i lika rättsförhållanden med öfrige Svenske undersåter, enligt Svensk Lag, samt åtnjuta enahanda rättigheter och förmoner, som tillkommer Svenska undersåter i allmänhet, utan andra inskränkningar än dels de, som i grundlagarne för utrikes födde män eller främmande trosbekännare bestämmas, dels att ingen Mosaisk trosbekännare får köpa fast egendom på landet eller bosätta sig i andra städer än Stockholm, Norrköping, Göteborg och Carlskrona, utan Konungens serskilta tillstånd, dels ej heller välja eller kalla Prest eller Kyrko-betjening inom Svensk församling.

Efter motionärens tanka vore dessa stadganden i flere afseenden både otjenliga och ofullständiga. Det kunde neml. inträffa, att en Jude, efter erhållet Nådigt tillstånd, köpt en egendom på landet, hvarmed följde rättighet för ägaren alt ensam välja Prest och Kyrkobetjening i församlingen; men det vore ej bestämdt, hvilken som skulle utöfva denna, Juden serskildt fråntagne rättighet. Af den som ej bekände sig till kristna läran, kunde man ej vänta sig något nit för folkundervisningens befrämjande; hvarföre ock, om en Jude vore ensam eller till större delen ägare af fastigheterne i en församling, den kristliga undervisningen der komme alt åsidosättas.

Vidare lade dessa författningar ej hinder i vägen för Judar alt öfveralll i Riket förvärfva sig äganderätt till fast egendom å landet genom de, jemle köp, i 1 Kap. Jorda-Balken uppräknade öfrige laga fång,, neml. förpantningarf och gåfva.

Ej heller vore det bestämdt, huru arfs- och lösningsfrågor skulle bedömmas,, samt den domaren åliggande förmyndarevård ulöfvas, då t. ex..

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande s N:o 54' $ en Mosaisk trosbekännare, som med Nådigt tillstånd köpt fast egendom på landet, aflider samt del inträffar, alt han eflerlemnar arfvingar af samma lära, —- att nämnda Nådiga tillstånd ej ai till arfvingaine utsträckt; — eller alt någon af dem är omyndig eller Kristen m. m.

Slutligen hade ock de i allmänhet stadgade eds-formulären blifvit, i fråga om Judar, ändrade samt stället, hvarest ed bör af Jude afläggas, förvandlats från Synagoga till allmän domstol eller embetsverk. Emot den förra åtgärden anmärkte motionären, alt allmän lag derigenom blifvit i administrativ väg ändrad och emot den sednare, alt den kunde leda derhän, alt en Jude ansåge eden ej vara för sig bindande.

Motionären hemställde derföre, alt Rikets Sländer måtte i underdånighet anhålla, att de i sednare lider utfärdade lagar, angående Ju-darnes utvidgade rättigheter, måtte upphäfvas, samt de Judar, hvilka i lands- eller sladsförsamlingarne, enligt dessa författningar, blifvit upptagne till Svenske undersåler och der tillvunnit sig fast egendom, i godo förmås att derifrån afstå; — så alt lagarne om Judarne och deras rättigheter Lill en början och till dess ett bättre ordnande kunde ske, må blifva återförde lill hvad 1782 års Judereglemente innehåller, samt de sjelfve, om de vilja i Riket qvarblifva, således inflytta lill de släder, som för dem vore, enligt Rikets Ständers beslut år 1779 och derefter Utfärdade författningar, upplåtne.

Samma yrkande af upphäfvande ulaf 1838 års författningar, rörande Mosaiske trosbekännare samt ålerupplifvande af 1782 års Reglemente för Judarne bar äfven blifvit framställdt af Herr Lidbom undet fö i menande att de genom förstnämnde författningar Judarne förunnade förmo-ner sakna, på Judiska nationens sida, allt slöd af rättsanspråk, då den förutsättning alt Judarne skulle införa kapitaler ocli en högre slöjd- och handelsskicklighet i Riket samt kraftigt upparbeta Sveriges industri, lika litet blifvit verkliggjord som en större del af de bestämmelser efterlefde, hvilka uti 1782 års Reglemente hade blifvit fästade som vilkor för den tillåtna inflyttningen i Riket. Deras näringsgrenar hade erfarenheten ådagalagt, med få undantag, vara importhandeln och procenleriet; sällan nämndes någon af Judiska nationen såsom exportör, hvaremot importen och serdeles införseln och spridandet i landet af utländskt kram samt fåfängliga lyx och öfverflödsvaror utgjorde den hufvudsakligaste rörelse, medlemmarne af denna nation idkade. Finge de tillåtelse att bosätta sig i provinsstäderne och på landet, samt alt besöka alla marknader, skulle de, genom den ökade lällheten att debitera sitt utländska fåfänglighels-

kram och den allmänna benägenheten för lyx, flärd och ett öfver till-gångarne sträckt lefnadssätt, kunna i mångfaldigt större skala uppdrifva importen och förbrukningen af utlandets öfverflöd och modevaror; äfven-som de, hvilka äro initierade i ockerrörelsen, skulle bland provinsstädernas innevånare och en oerfaren menighet på landet få ett experimen-talfält för deras industri, som kunde bringa dem de mest rika skördar. Judarnes colonisation i provinssläderne, antingen den skedde i massa, såsom Förordningen den 3o Juni 1838 medgaf, eller genom en möjlig utminutering af serskilte lillslånds-resolulioner, hvartill den allmänna coloniserings-tillåtelsen inskränktes uti Förklaringen af den 21 September samma år, skulle äfven innebära en bestämd orättvisa mot dessa städers borgerskap; och då de förmoner, som blifvit genom nyssnämnde förordningar Judarne förunnade, långt ifrån att lända Svenska nationen till nytta, vore för det Allmänna skadlige och för talrika med borgareklasser orättvisa, ansåg sig motionären hafva tillräckligen rättfärdigat sin framställning om upphäfvande af oftanämnde författningar samt 1782 års reglementes återställande till full kraft och verkan.

Anders Jonsson från Östergöthland har framställt samma yrkande, dertill förnämligast föranledd utaf afseendet på den National-Ekonomiska inflytelsen af Judarnes utvidgade rättigheter, hvilka, i hvad angår tillåtelsen att besitta fast egendom å landet, motionären ansett leda derhän, att Judarne, med bibehållande af gamla åsigter och vinnande af utvidgade, slutligen af dem sjelfve bestämde rättigheter, skola i en framtid blifva de Kristnes herrar, hvilket hvar och en Kristen, som vill lefva och dö för sin tro, borde söka alt förekomma.

Vid pröfningen af de sålunda gjorde framställningarne hafva Utskotten ansett nödigt att taga en närmare kännedom om så väl alla de efter Jude-reglementets utfärdande i afseende på Judarne gjorde förordnanden, som ock de före utfärdandet af i838 års författningar i afseende derpå af enskilte personer, serskilte samhällsklasser och offentlige Embetsmyndigheter afgifne utlåtanden.

De till ändring och förklaring af 1782 års Reglemente lid efter annan meddelade stadganden äro:

1:0 Commerce-Collegii på Nådig Befallning utfärdade kungörelse af den 6 Maji 1790; att Judar icke må utaf guld och silfver något af hvad namn och beskaffenhet som helst tillverka eller försälja, vid confiscalion

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande „ N:o 54- 5 af varan och det i j6 $. 1782 års Reglemente för Judiska Nationen utsatte vite;

2:0 Kongl. Brefvet till nämnde Collegium den 2 Maji 1792, derige-110m Kongl. Maj:t i Nåder förklarat, alt Kongl. Maj:t funnit godt i Nåder tillåta de här i Riket varande Judar alt i deras tjenst få antaga så-dane personer af Svenska nationen, som derlill kunna finna sig hugade och för dem till Handels-Bokhållare, ammor och tjenstepigor nödvändigt erfordras; dock att Judiska husbönder, vid förlust af denna dem således Nådigst beviljade förmon, ej måge lägga något hinder i vägen för en sådan deras Svenska beljening alt å de Christna Sön- och Högtidsdagar ordentligen förrätta och ulöfva sin gudstjenst.

3:o Commerce-Collegii enligt Nådig befallning den 22 April 1811 utfärdade Kungörelse, som ibland annat innehåller, att Judar af god frejd, som antingen förut erhållit skyddsbref i de för deras etablerande utsedde släder eller visa sig äga ett redbart kapital af 2000 R:dr Specie, må, efter vunnet tillstånd af Kongl. Maj:ls Befallningshafvande i Carlstad, bosätta sig i Arvika Köping, för att anlägga och drifva fabriker, och under delta vilkor äfven få idka sådan handel och de mindre handte-ringar, som efler det för Judiska Nationen utfärdade Reglemente af den 27 Maji 1782 äro Judarne i Stockholm, Göteborg och Norrköping tillålne.

4:o Commerce-Collegii på Nådig befallning utfärdade Kungörelse af den 17 Juni 1811 angående tillåtelse för Judar alt bosätta sig uli Töksmarks Köping i Wermland, under enahanda vilkor som för deras bosättning i Arvika blifvit föreskrifne.

5:o Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse af den 3i Augusti i8i5, hvarigenom det förbjudes Judar att, ulan Kongl. Maj:ts serskilta Nådiga tillstånd, till Riket inflytta och sig derstädes bosätta.

6:0 Commerce-Collegii i enlighet med Kongl. Maj:ts Nådiga förordnande utfärdade Kungörelse af den 6 December 1819, som stadgar, att hädanefter ej någon af Judiska Nationen må komma i ulöfning af Gross-eller Minuthandel annorlunda än efter uthållen läro- och tjenstelid i den ordning som uti förfaltningarne är fastställd för hvarje annan sökande, och alt i följd häraf, då någon ingår i handelslära hos Handlande af nämnde Nation, inskrifning bör ske hos Magistraten, om lärotiden skall räknas lärlingen till godo.

7:0 Kongl. Brefvet af den 25 October 1821, hvarigenom Kongl. Maj:t förklarat, att Kongl. Maj:t funnit stadgandet uli 1782 års Reglemente om skyddsbrefs anskaffande, såsom vilkor för medlemmar af Ju-

6 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Betänkande^ N;o 54. diska Nationen att för egen räkning idka fabriksrörelse, ej böra tillämpas på sådane Judar, bvilkas fäder blifvit till Svenska undersåtare i Nåder antagne, och med enahanda fri- och rättigheter som andre Svenske medborgare hugnade.

8:0 Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse af den 10 September 1828, hvarigenom det blifvit förklaradt, att Judar utan Kongl. Maj:ts serskilla Nådiga tillstånd ej äga att afsluta köp om jord, bergsbruk, manufaetur-inrätlningar och andra lägenheter å landet, samt alt i följd deraf domare ej äga att å dylik till Jude försåld egendom meddela uppbud och fasta, med mindre tillstånd dertill blifvit af Kongl. Maj:l beviljadt.

Härjemte hafva genom serskilla Resolutioner Judar erhållit tillåtelse att nedsätta sig i Carlskrona med, såsom det synes, fulla medborgerliga rättigheter.

Utskotten anse sig äfven böra lillkännagifva, alt vid sistföi flulne Riksdag väcktes hos Rikels Ständer motion om vissa väsendtliga förändringar i Reglementet af år 1782, afseende 1:0 att Judar, som lofligen i Riket inkommit, må lemnas tillstånd att ingå i hvad slags handlverk som helst, med rättighet, då de fullgjort föreskrifne vilkor, att vinna burskap och detsamma i ordentlig verkstad utöfva; 2:0 alt dem icke måtte förnekas att söka förkofran och befordran i alla slags litterära och vetenskapliga förelag; och 3:o att det måtte lemnas dessa Judar öppet att bosätta sig hvar helst i landet de önska, med rättighet att bruka jorden och för-värfva den. Rikets Ständer funno likväl icke skäl alt i vidsträcktare måtto bifalla denna motion, än alt Judar lemnades frihet alt besöka och njuta undervisning vid alla publika Skolor samt Gymnasierne och Akade-mierne i Riket, med vilkor, att de underkasta sig gällande Skol-ordning och lagar, så att i afseende å undervisningens meddelande något undantag för Judar icke äger rum. Den anmälan härom, som af Rikels Sländer hos Kongl. Maj:t i underdånighet gjordes, föranledde emedlerlid den Kongl. Majds INådiga Befallning till Commerce-Collegium, alt inkomma med förslag till förändrade föreskrifter i afseende på Judarnes förhållande till samhället, hvaraf slutliga följden blef Kongl. Förordningen den 3o Juni i838, deruli Judarne ställdes i samma förhållande som öfrige Svenske undersåler, utan andra inskränkningar än Grundlagarne för utrikes fpdde män eller främmande trosbekännare bestämma, samt nämnde Kongl. Förordning innehölle i fråga om tillstånd alt köpa fast egendom å landet och rättigheten alt kalla och välja Prest och Kyrkobeljening i Svenska församlingarne, samt deltaga i öfverläggningar och beslut rörande Kyrko-

La^- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o5A 7 ärender och Undervisningsverket. De förändringar, Kongl. Kungörelsen den 21 September samma år häruti gjorde, innefatta den inskränkning i rättigheten alt fritt bosätta sig annorstädes än i Stockholm, Gölheborg, Norrköping och Carlskrona, alt sådan bosättning beror på Kongl. Maj:ts, efter vederbörandes hörande, meddelande Nådiga beslut för hvarje ser-skilt fall, samt föreskrift om vederbörande Handels-, Handtverks- eller Fabriks-Societeters hörande, innan öfver Judes ansökning alt få utöfva handel, handtverk eller annan borgerlig rörelse utslag meddelas.

Sedan Utskotten sålunda redogjort för så väl de af Motionärerne gjorda framställningar, som innehållet af de alltifrån utfärdandet af Jude-Reglemenlet den 27 Maj 1782 meddelade föreskrifter och författningar rörande Judarnes borgerliga rättigheter bär i Riket, gå Utskotten nu alt yttra sig öfver samma framställningar; Och då deruli innefattas tvänne serskilta förslag — det ena — Herr Rosenqvists •— afseende förbud för Judar alt vidare i riket inkomma, samt att besitta fast egendom; det andra __ de öfrige Molionärernes — alt, med upphäfvande af sednare författningar rörande Judarne, till full kraft och verkan återställa ofvan-nämnde reglemente af den 27 Maj 1782, finna sig Utskotten jemväl böra öfver hvardera serskildt utlåtande meddela.

Vid frågan om förbud för Judar att hädanefter i Riket inkomma, äro flera serskilda omständigheter alt taga i betraktande.

Statens rättighet öfver hufvud alt, med afseende å sin egen be-slämmelse, ifrån sitt område afhålla vissa främmande slammar eller individer, är i serskilda lagstiftningar erkänd och finnes i det Judiska folkets egna lagar ingalunda förnekad. Den inskränkning, hvilken kan sålunda uppkomma i den enskildes rätt alt begifva sig och vistas hvar han behagar, rättfärdigas af hvarjehanda anledningar, såsom afseendet på stats-borgarnes sedlighet, sundhetsförhållanden, fattigförsörjning och dylikt. Dessa anledningar kunna vara af en mera öfvergående eller en mera fortfarande egenskap. Ju mera de äro af sistnämnda beskaffenhet, desto större vigt måste man tillerkänna dem. Vigtigast äro de ulantvifvel, då de gälla statens enhet. En stat kan vara med hvarjehanda olägenheter inom sina gränsor behäftad och likväl vara stat, men med upphörandet af statens enhet är staten förlorad. I allmänhet måste staterna vara angelägna att få emoltaga främlingar i sitt sköte, dels för kortare lid, dels för beständigt, ty staternas inbördes gemenskap är ett bland vilkoren för vinnandet

af deras bestämmelse. Äro främlingarne, som söka inträde, af mera no-madisk sinnesart, så upphör väl till en del denna angelägenhet att emot-taga personer, b vilkas lillgifvenhet för ett hem och ett fädernesland kan antagas genom ett kringflyttande lefnadssätls vanor betydligen försvagad. Men dels kan äfven den kringvandrande idogbeten bidraga till statsändamåls uppfyllande, dels kan staten emot detta slags rörelser förhålla sig likgiltig, i medvetande af de gemensamma öfvertygelsernas och sedernas förmåga att småningom sammansmälta de inflyttande med nationen. Först i det fall, då en folkstam, hvars öfvertygelser och seder angifva sig vara väsendtligen skiljda ifrån den Christna verldens, i århundraden bevisat, alt hvarken den omenskligaste eller den menskligaste behandling, hvarken utskjutandet ifrån samhället eller beviljandet af fullkomlig medborgerlig jemlikhet förmått införlifva dess medlemmar med de öfriga folkslagen, blir förhållandet hufvudsakligen förändradt. En sådan folkstam ingifver visserligen de fördelaktigaste föreställningar om sin sammanhål-lighet och själsstyrka, men icke om det nära annalkandet af den tidpunkt, då den i de länder, hvarest den i ymnigare mängd nedsätter sig, skall upphöra alt vara hvad den är, en stat i staten.

Oansedt alla dessa betänkligheter, kunde likväl de fördelar, hvilka den Svenska Staten komme alt skörda af en vidsträcktare inflyltnings-rätts beviljande åt utländske Judar, länkas i den mon betydande, alt både de nyssnämnde och flerfaldiga andra olägenheter derigenom uppvägdes. Utskotten anse fäderneslandet icke hafva tillräckliga erfarenheter att i detta hänseende åberopa; och de exempel, som kunde ifrän andra länder hemtas, kunde möjligen synas innefatta en mindre tillfyllestgörande bevisning: det säkra är, alt de icke innebära någon uppmuntran. Någon betydligare olägenhet, som Brödrariket Norrige skulle hafva lidit genom beslutet om Judarnes uteslutande, har icke ens blifvit föreburen. Andra länder hafva vidtagit samma åtgärd, och Utskotten anse sig sakna allt skäl till det antagande, alt någon allmännare öfverlygelse om gagne-ligheten af en vidsträcktare Judarnes inflyttning, eller någon större benägenhet för deras emollagande, verkligen är i della land för handen. Fast heldre vill del synas Utskotten ganska sannolikt, alt vederviljan mot denna urgamla nation är inom landet vida större, än man borde kunna sluta till af vederbörande embetsmyndighelers i allmänhet mycket fördelaktiga vitsord om de här bosatte Judars förhållande och vandel. Vid sådant förevetande, och då hvarken någon klagan öfver Judarnes behandling

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande j N:o 54. 9 ling i andra länder, ej heller någon deras allmännare åslundan att få hit i Riket inflytta blifvit förspord, hvadan rätts- och mennisko-känslan icke af sådan anledning i detta ärende serskildt kan lagas i anspråk, finna Utskotten i serskilda tidsomsländigheler någon anledning till de af andra Slaler vidtagna försiglighetsmåltens åsidosättande. Anlager man, att de individer vore få, hvilka skulle sig af den beviljade rättigheten till inflyttning begagna; så blir skälet så mycket mindre för Staten att utströ en välgerning, den få akta mödan värdt att upptaga, äfvensom tvifvels-utan mera välbetänkt och billigt, att dessa få individer, till hvilka den Svenska Staten liar endast de mest aflägsna förbindelser, lemna en måhända icke alltid så brinnande böjelse obesvarad, än alt Staten något väsentligt äfvertyrar på dess t i 11 fr idsstä 11 ande. Antager man åter, att in-flyttningarne blefve ganska talrika, så blir det så mycket betänkligare att i alldeles oträngdt mål dertill öppna tillfällen, af hvilkas följder man icke kan förutse en enda synnerligen riksgagnelig, men väl flera äfven-tyrliga.                                              .

Vid uppgörandet af detaljer för en lagbestämning rörande Judars inflyttning skulle ytterligare tvifvelsutan yppa sig svårigheter, hvilka visserligen kunna anses såsom underordnade de förut anförda, men likväl icke torde vara oförtjenta af all uppmärksamhet. Att bevilja rättigheter ulan alla vilkor och inskränkningar, skulle svårligen låta sig förena äf. ven med mycket måttliga anspråk på statsklokheten af en lagstiftningsåtgärd. Med all den hugnad man erfar af de goda vittnesbörd här i landet bosatta Judar sig förvärfvat, kan man dock icke för sig dölja orimligheten af det antagande, alt icke äfven ibland denna nation skulle befinna sig en mängd af djupt förderfvade varelser. Det gifves länder, hvilkas erfarenhet och historia i delta hänseende föranleder till ganska sorgliga misstankar, och man är fullkomligen oberättigad att af Judarne fordra en frihet ifrån brott, hvilken den öfriga verlden icke företer. Men vore äfven i detta afseende förhållandet ovanligen lyckligt, så qvarslår dock den sanningen, alt det gifves stora hopar af i yttersta fattigdom och elände nedsjunkna Judar, sammanförda inom trånga områden, och dessa Judproletärer kunde icke bär inlåtas utan alt begå en orättvisa mot de här bosatte Judar, som det ålåge att föda dem, och mot landets öfrige invånare, som, då nöd vore å färde, säkerligen måste i denna omvårdnad deltaga. Alltså aterstode endast möjligheten att under vissa vilkor bevilja hvarje individ det sökta inträdet. Men äfven genom denna Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. Sami. 2 Afd. -13 Haft.            2

io Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande j N:o 54.

inskränkning upphör icke saken att vara invecklad. Såsom ett sådant vilkor var i Jude-Reglementet af år 1782 bestämdt ett visst kapitals e-gande. Härvid förekommer först svårigheten alt kontrollera, huruvida en främling verkligen eger ett uppgifvet kapital eller icke. Dernäst, om detta kapital bestämmes lågt, vinnes ganska ofullständigt det dermed å-syftade ändamålet, att det skall garantera emot behofvet af understöd; bestämmes åter kapitalet till ett högt belopp, eller föreskrifves en mängd omständigheter för att förvissa sig om dess tillvaro, så erhålla dylika åtgärder alltför lätt utseendet af ett köpslagande med borgerliga rättigheter, hvilket näppeligen lärer under alla omständigheter kunna med begreppet om Statens värdighet förenas. Ett annat i sednare tider påtänkt vilkor vore den Corporations eller Communs hörande, inom hvars krets sökanden vill inträda. I synnerhet om antalet af inflyttningsfall blefve stort, kan delta vilkor icke utan stor obillighet förbises. Men så vidt man kan sluta af de omständigheter, som redan visat sig, skulle de fall icke blifva sällsynta, då utlåtandet utföll nekande och förlägenhet uppstode för den afgörande myndigheten.

Med afseende å dessa anförda skäl, och då Judiska samhället här i Riket uti dess inlaga till Commerce-Collegium den 6 Mars i835 sjelft endast begärt utvidgade rättigheter för de här boende Judar och deras efterkommande, hemställa Utskotten:

att Rikets Ständer, med bifall till motionen, hos Kongl. Maj:t i underdånighet tillkännagifva sin önskan, att Judar icke må tilllåtas hädanefter i Riket sig nedsätta.

Hvad derefter beträffar frågan om upphäfvande i öfrigt af i838 års Författningar och återupplifvande af det för Judarne år 1782 utfärdade Reglemente, så, ehuruväl Utskotten anse de uti samma reglemente gifna föreskrifter i vissa delar alltför mycket inskränkande, och Utskotten hysa den åsigt, alt, med detsamma Judarnes vidare insläppande i landet afböjes, man äfven bör åt de Judar, som redan finnas i Riket bosatte, lemna all den frihet, som kan med vårt lands samhällsförhållanden förenas, samt följaktligen tilldela dera alla de rättigheter, som af andra främmande trosförvandter åtnjutas, kunna Utskotten likväl icke undgå att finna, det Kongl. Förordningen den 3o Juni 1838 jemväl är mindre lämplig, såsom, på sätt Herr Ribbing i sin motion närmare utvecklat, genom sin ofullständighet och i vissa delar stridighet med allmänna lagen ledande till flerehanda olägenheter vid efterlefnaden. —

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 54. n Utskotten anse dessa olägenheter vida öfvervägande dem, som kunna här-flyta af någon lids ytterligare tillämpande af de mera inskränkande stad-ganden, som före år i838 för Judarne voro gällande, och Utskotten finna sig således höra tillstyrka:

att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det tillämpningen af de under år <838 i afseende på Mo-saiske trosbekännare utfärdade Författningar måtte inställas, samt Reglementet af d. 27 Maj 1782, med deruti före år 1832 gjorde ändringar och tillägg, åter för de redan i Riket med behörigt tillstånd varande Judar i kraft och verkan inträda, intilldess en ny, fullständig och ändamålsenlig Författning i afseende på Ju-darnes så väl borgerliga som religiösa förhållanden kan varda utarbetad och af Rikets Ständer, så vidt på dem ankommer, godkänd.

Stockholm den 5 Mars i84<-

Reservationer.

Af Friherre von Krcemer: Jag tror att farhågan för olägenheterna af Judars inflyttning i Riket är mindre väl grundad, då, enligt nu gällande författningar, i bvarje fall på Kongl. Mapts pröfning beror, att efter sig företeende omständigheter bifall eller afslag dertill lemna. Medlemmar af denna Nation böra väl ej hårdare behandlas än andra ullän-nin“ar. Det är allmänt känt, alt så väl Vettenskaperna som de Sköna Konsterna räkna utmärkta personer af Judiska Nation, hvilka illustrera de samma. Om någon af dessa skulle bysa en önskan att i Sverige sig bosätta, men mötas med det inkast: Ni är Jude, er begäran kan icke bifallas; tror jag detta icke skulle iända till heder för Sveriges Lagstiftning. — Då jag således anser Utskottets förslag vara högst illiberalt, får iag mig deremot reservera.

Häruli instämde Herr Grefve Mörner, Herrar von Rosen, vonRöök och von Stahl, Biskop Butsch, Professor Retzius samt Prostarne Gumae-lius och Sy Ivan.

Herr Friherre Leyonhufvud, Abraham, åberopade sina yttranden i Utskotten och tillkännagaf med föranledande deraf sin skiljaktighet och sitt afstyrkande å de motioner, detta Betänkande upptager i två beslutande momenter.

Af Herr Professoren, Doctor Thomander: Emot det sednare momentet i de förenade Utskottens betänkande får jag mig vördsamt reservera. Ju mindre del missnöje, hvarmed de sednaste Judförfattningarne bär i landet emottogos, kan anses vara en hemlighet och ju brydsamma-re det i sakens närvarande skick lärer vara för Kronans Ministrar att i detta mål taga initiativet; desto lämpligare måste jag anse det vara, alt Rikets Ständer här icke inskränka sig till den lättare utvägen alt klandra hvad som skett, utan fastheldre underkasta sig äfventyret af den svårare, som är att föreslå i detalj de stadganden, hvilka förmenas böra inträda i de klandrades ställe. Ju bestämdare den form är, i hvilken dessa förslag framträda, desto mindre sätter man landets styrelse i förlägenhet, och desto större och ädelmodigare andel åtager man sig sjelf i de missnöjen, dem hvilka åtgärder som helst kunna framkalla i en angelägenhet, der så mäktiga enskilda intressen äro i verksamhet. Rikets Ständer hafva makten: de hafva råd och lägenhet att något vedervåga: Kronans anseende tål icke alt ytterligare blottställas. Det var i öfver-ensstämmelse med dessa tänkesätt jag vågade föreslå de förenade Utskotten att återremittera betänkandet till vederbörlig Afdelning för att få ett detaljeradt förslag utarbetadt. Jag föreställde mig, att efter allt hvad som var förut redan tillgjofdt och med fullständig tillgång till handlin-garne i målet, skulle omarbetningen af i838 års författningar vålla en jemförelsevis ganska ringa tidsutdrägt. Denna hemställan har icke vunnit de Höglofl. Utskottens bifall. Jag utbeder mig alltså alt få här bifoga ett förslag till dylik omarbetning, sådant det kunnat hinna att uppgöras under tiden mellan Utskottens alslag och beslutets justering.

Det vill synas, som om de missnöjesanledningar, hvilka äro af en sådan moralisk halt, att de kunna förtjena något afseende, hufvudsakli-gen vore tvenne: dels den efter milt förmenande icke så ogrundade farhågan, att omständigheterna skulle någon gång knnna medföra en för landet skadlig öfversvämning af inflyttande Israeliter; dels den på åtskilliga ställen i landsorten nog rådande motviljan emot Judars emotta-tagande. Det är klart, att under sådana förhållanden kunde för redan inflyttade Judar den närvarande ställningen i det närmaste bibehållas, endast man vore förvissad derom, alt inga flere finge i landet sig bosätta. Bibehålies åter för framtiden utländske Judars rätt att förskaffa sig tillåtelse lill inflyttning, så torde Svenska folket visa sig benäget för en återgång till redan afkomna inskränkningar, i afsigt att på denna väg paralysera den förment, vådliga inflyltningsrätten.

På grund häraf skulle jag velat tillstyrka Utskotten till det förslag Det mätte Rikets Ständer för sin del i underdånighet förklara, att, i händelse Kongl. Maj:l icke skulle finna för godt att lemna Nådigt bifall till hvad i första momentet blifvit hemstäldt rörande förbud för Judar att sig i Riket hädanefter bosätta, det lagliga förhållandet i afseende på Judars rättigheter och skyldigheter här i Riket bör för framtiden återgå till hvad derom före den 3o Juni i838 stadgadt varit; men att i motsatt fall Rikets Ständer för sin del i underdånighet föreslå de förändringar i hittills gällande författningar, hvilka innefattas i följande

FÖRSLAG

till Förordning j angående Judars skyldigheter och rättigheter här i Riket.

§• I-

Inom Riket född eller bosatt Jude skall hädanefter vara ställd i lika rättsförhållande med öfrige Svenske undersåter, enligt Svensk lag, samt åtnjuta enahanda rättigheter och förmoner som Svensk undersåte i allmänhet tillkomma, utan andra inskränkningar än dem Rikets grnnd-lagar för utrikes födde män eller främmande trosbekännare bestämma, eller ock denna förordning serskildt stadgar: hvaremot sådan Jude så väl för sin person som för sin egendom och näring eller rörelse är underkastad Svensk undersåtes skyldigheter och åligganden.

§. 2.

Åslundar Jude sig annorstädes bosätta än i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Carlskrona, bör underdånig ansökan hos Kongl. Maj:t derom göras, med uppgift om ändamålet för den sökta bosättningen; hvarefler Kongl. Maj:t, sedan vederbörande Embetsmyndigheter, så ock Borgerskap eller Magistrat blifvit hörde, vill serskildt i Nåder besluta, huruvida den ifrågaställde bosättningen må ega rum eller icke.

§. 3.

Vill Jude idka handel, handtverk eller annan borgerlig rörelse, ställe sig till efterrättelse hvad förfaltningarne för vinnande af sådan rättighet i h varje fall föreskrifva om frejd, läro- eller tjensteår, gesälltid, mästareprofs afläggande m. m. skolandes vederbörlig embelsmyndighet

i4 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkandej N:o ^5. öfver derom gjord ansökan höra vederbörande Handels-, Handtverks-eller Fabriks-Societet, hvarefter och sedan utslag i målet hlifvit medde-ladt, besvär deröfver må kunna anföras och fullföljas inom den tid och i den ordning, som för hvarje fall finnes i allmänhet föreskrifvet.

§• 4.

Jude må ej kunna välja eller kalla Prest inom Christelig församling, ej heller i annan öfverläggning eller beslut om Christelig kyrko-eller undervisnings-angelägenhet deltaga. Finnes sådan egendom, hvarmed patronrätt är förenad, i Judisk mans ägo, varde gället för all framtid Consistorielt gäll.

§. 5.

För Judisk myndling, men ej för Christen, må Jude kunna förmyndareansvar sig åtaga. Är Judisk myndling minderårig, gälle för dess uppfostran ej hvad i 2    22 Kap. Ärfda-Balken om evangeliska läran sägs.

§• 6

Judisk man eller qvinna må ej ingå äktenskap med annan trosför-vandt, utan Konungen gifver der lof till. Med lysning och vigsel till sådant blandadt äktenskap skall så tillgå, som är med afseende å Christna fästehjonet i lag föreskrifvet. Barn af detta äktenskap skall i den Christna makans trosbekännelse uppfostras.

§. 7.

Skall Jude vittnes- eller annan ed afiägga, gånge den efter vanligt edsformulär, dock att orden: Heliga Lag sägas i stället för Heliga Evangelium.

§. 8.

I alla de fall, då Prestbevis för annan Svensk undersåte erfordras, skall Jude förete behörigt bevis af Religionsläraren vid en synagoga.

§• 9.

Rättighet till anläggande af Judisk synagoga eller begrafningsplats skall hos Kongl. Maj:t i underdånighet sökas.

§■ 10.

Judarne åligger att ensamme underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse, utan att de derföre kunna undandraga sig andel, enligt gäl-

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande j N:o54- »5 lande grunder, i afgifter till allmänna fattigvården i den församling, inom hvars område de äro boende eller äga fastighet.

U pply sningar :

Till S- 1. Skillnaden emellan Jude, som blott är bosatt, och Jude, som är Svensk undersåte, finnes här upphäfven, ehuru i 1838 års författningar bibehållen. Således en ulvidgninng af Judarnes rättigheter! Men denna synes ej betänklig, om Judarne inalles icke utgjorde år i835 flere än Judiska Församlingens i Stockholm Föreståndare officiell uppgifvit, nemligen omkring 1000, hvaraf 700 qvinnor och barn. Blir man blott befriad från framlida inflyttningar, så är det mesta vunnet.

Namnet Mosaiske Trosbekännare är väl utrikes ifrån inkommet, men icke derföre att anse såsom det lyckligaste. Enligt hvad i vår Christ-na församling antages, är Moses tro ingalunda att skilja ifrån de Christ-nas tro, och således vi samllige att i en viss mening anse såsom Mosaiske Trosbekännare. Det skulle synas vida mera förödmjukande, om namnet Jude icke skulle gå an att begagna i det offentliga lifvet. (Jfr §. 1 Kgl. Förordn. den 3o Juni i838.)

Till <$*. 2. Se 1 mom. Kongl. Kungörelsen den 21 Sept. i838. — I sistnämnda författnings-moment har man antingen icke tänkt sig, att en Jude kunde vilja flytta på landet, eller också icke velat tillerkänna menigheten rätt att i sådant fall höras. Det torde dock synas mången fullt ut så betänkligt både för en Jude och för en Christen församling, att han bosätter sig inom en landtmenighet. Lätleligen kunna fördomarne der och störandet genom hans olika religionsmeningar vara större och betänkligare än i någon af de folkrikare städerne.

Till 3. Se 3 mom. K. Kung. d. 21 Sept. i838. — Denna §. borde väl kunna anses underförstådd under stadganderne i §. 1. Den tillkom väl i838 för blödiga samvetens skull och må tills vidare för deras räkning qvarstå.

Till 4. Utgör med någon förkortning 2:dra punkten af $. 2 Kongl. Förordningen d. 3o Juni 1838. Märkligt nog lär det någon gång händt Judar här i landet alt få kalla Luthersk Prest.

Svårt är att inse, hvilket gagn vårt kära fädernesland skall, stämplade pappers-afgiften oberäknad, draga deraf, att Kongl. tillstånd skall för Judes inköp af jord. 'Hvilka juridiska orimligheter deraf kunna upp-

i6 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande,, N:o 54. komma, liar Herr Ribbing i sin motion tillräckligen ådagalagt. 1 mom. af 2 $. i nyssbemälde Förordning är alltså här förbigånget. °

Stadgande huru förhållas skulle med Prestval i gäll, hvars iord vore i Judars händer, hörer till Kyrkolagen. Denna fråga, om den skall förekomma, måste företagas mycket vidsträcktare. Huru skall t. ex. förhållas, om en församlings egendom i stad eller på landet innehades af idel cessionanter, vanfrejdade, lifstidsfångar, Catholiker, Methodister eller annars diskvalificerade personer? Man har hittills saknat och kunnat sakna författning härom. Frågan om Patronsrätt i dylika personers händer är visserligen äfven allmännare; men här intages endast det som innefattar förminskning i Judes äganderätt; och hvad denna förminskning vidkommer, lärer väl ingen neka olämpligheten deraf, att Jude skulle kunna köpa eller sälja rättigheten att tillsätta Christen Prest.

Till 5. Det synes icke fullt lämpligt att Jude skulle kunna åläggas sörja för någons uppfostran i den rena Evangeliska läran.

Till 6. Skall 1 §. Kongl. Förordningen d. 3o Juni i838 strängt bokstafligen loikas, sa kunde man föreställa sig, att Judes giftermål med Christen vore i den lagen utan all inskränkning medgifven. Omständigheterna kunna tänkas sådana, att delta slags i Jude-Reglementet förbudna äktenskap för serskildt fall undantagsvis bör beviljas. Då bör om de icke-Judiska formaliteterna äfvensom om barna-uppfostran något stadgas.

Till y. Se Commerce-Collegii Circulär d. i3 Aug. 1838, $. 6.

Till 8. Se §. 3 Kongl. Förordningen d. 3o Juni i838.

Till g. Jir 1 mom. 2 och 5 $. ofvanåberopade Commerce-Collegii Circulär. Den enskilde Lutheran, som önskar serskild begrafnings-plats, får derom söka Konungen. Aulhorisalion kan behöfvas för ställets fridlysning.

Af den i 20 affattade så kallade ordningen för Mosaiske Tros-bekännare i afseende på ulöfningen af deras religion m. m. synes icke mera än det obetydliga, som finnes i 6 och 8 $. af detta förslag, tillhöra detta lands allmänna författningar. I fall det verkligen skulle finnas goda och grundade anledningar, hvarföre en Judisk församlings-ordhing, som annars tyckes vara Judarnes communala ensak, skulle i större mon vara ett föremål för Handels-Ministers och Commerce-Collegii handläggning, således i större mon en handels-affär än den Catholska, den Hern-hutiska

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande j N:o54- >7 hutiska eller den Methodistiska gudstjenst-ordningen, hvarmed samme vederbörande sig icke besvärat; så är den Svenska allmänheten om dessa anledningar åtminstone icke upplyst.

Till 10. Se sista punkten af $. 2 merbemälde Kongl. Förordning den 3o Juni i838.

Dessa få stadgandeil anser jag tillräckliga för att, med upphäfvande af både Jude-Reglementet och alla i anledning deraf serskildt meddelade föreskrifter, kunna antagas.

Med Professor Thomander förenade sig Herr Räfeldts Herr Com-minister Dahlgren^ Prosten Gumoelius och Herr Pousette; hvarjemte emot Utskottens tillstyrkande i senare delen sig reserverade Herrar von Rosen och von Stahlj Biskop Butschj Domprosten Elmgren och Prosten Sylvan.

Af Herr Elegardt: ”Med Friherrarne Leijonhufvud och v. Krcemer instämmer jag bufvudsakligen i de åsigler, som föranledt dem alt yrka afslag på Herr Rosenkvists af Åker shul t motion; hvarjemte jag anser mig böra tillägga: dels att Utskottens anförda reflexion derom, alt Norrige icke skall ha tillskyndats någon betydligare olägenhet genom beslutet om Ju-darnes uteslutande, synes mig vara litet eller intet bevisande, och dessutom här mindre väl applicerad i en tidpunkt, då, såsom Jaekant är, motion vid Storthinget år 183g blifvit väckt och upptagen, till afgörande vid nästa Storthing, om upphäfvande af sista mom. af Norrska Grundlagens 2:dra som innefattar nyssberörde beslut; dels att, om vi nu i vårt land ändtligen skola, i motsats till exemplet från Norrige, gå ettsteg tillbaka i humanitet och rättvisa, det undantags-stadgande, som, i likhet ined Utskottens förslag, skulle handla om Judars uteslutande från inflyttning i Riket hädanefter, borde förflyttas till vår Grundlag; dels att det ej bordt undfalla Utskotten, att orsaken till den vedervilja mot denna urgamla nation, som, af Utskotten åberopad, måhända ännu här och der i vårt land näres, måste sökas äfven i den allmänna fördomen, som uppstått genom den stjufmoderliga behandling, Judarne rönt å Statens sida, om ock medgifvas må, att bland dem, likasom bland Christna, ogräs trifves bland hvetetj dels ock alt meningen å deras sida, som anse Judars inflyttning i landet böra medgifvas, icke lärer kunna vara den, att sådan inflyttning skall tillåtas utan urskiljning, eller för hela flockar af Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841- 7 Sami. 2 Afd. i3 Haft.             3

i8 Lag- samt Bllm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande., N:o 54-fattiga eller moraliskt förderfvade medlemmar af Judiska trosbekännelsen; nog af, att rättvisan synes påkalla, det man för dem ej gör större eller vidsträcktare undantag, än för utländningar i allmänhet, äfven af andra trosläror än vår. Må det tillåtas mig att härvid citera och åberopa åtskilliga, i den af mig här ofvan omnämnde, till i83g års Storthing in-gifna motion, förekommande framställningar, dem jag anser i förevarande fall högst träffande och saken åskådliggörande.

Motionens Författare 1) yttrar, efter en förutgången generel framställning af ämnet och Norriges förhållande mot Judarne hittills, bland annat, följande: ”Skådom strids-skrifterne i denna sak! Vi skola då finna, att, oaktadt all den fanatiska passion, som framlyser genom argumentationen för Judarnes fortfarande helotisering , hafva de likväl synbart svårt att neka det i sig sjelf rättvisa af emancipationen. ”Om de blott ville vara eller blifva bättre”, heter det; — men när förbättrade förtrycket? slafvar förbättras endast genom befrielse, — detta är de Christnas, det är alla nationers erfarenhet. — ”De äro icke nog mogna för en borgerlig emancipation”, säger man; men så vida det är gifvet, att de borde vara det, huru skulle de då blifva det? I de fleste länder äro Judarne endast tålda, och de bestämda lagarne, efter hvilka de likväl njuta deras tillvarelse, syfta att fÖrderfva dem och hämma all vidare utveckling. —-— — — Men äfven om motståndarne med ännu större dristighet hade vågat bestrida Judarnes anspråk att blifva försatte i likhet med andra menniskor, måste likväl allt stranda mot det historiska factum, att de nationer, hvilka icke längre hafva betänkt sig i denna sak, icke hafva några anledningar att ångra deras liberalitet, utan skördat gagn af deras rättsinne. På delta ser politiken; men ett oförderfvadt folk bör äfven omfatta tron, att det skulle vara förbi med den moraliska verldsordnin-gen, om rättvisa skulle kunna föda ånger. Att Judarnes emancipation är en rättvisa, har emedlertid hlifvit, till och med häftigt, motsagdt. Men liksom denna häftighet bör väcka misstanka hos den opartiske, äro de, icke från Judarne, utan från skötet af de Christna samfunden, ofta förnyade fordringarne på emancipation af dessa fremmande trosbekännare, egnade att väcka den förmodan, att sådant likväl måtte vara rättvist, för

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande,, N:o54- 19 b vilket så ofta^ från decennium till decennium, ointresserade menniskor böjt deras röster. Yrkandet bar aldrig helt och hållet förstummats, påståendet är aldrig förfallet, passionernas orättvisa har aldrig lemnat men-niskokärleken i ro. Detta oaktadt hafva motskrifterne verkat vida mera, emedan de utgått från folkfördomarne och talat till dessa.--— I Polen, såsom man alltid framställer såsom det mest afskräckande exempel på skadligheten af Judarnes insteg, har en öfverdådig Adel, liksom, från tid till tid, medelålderns Tyska Furstar, öfverantvardat folket i Judarnes bänder,___—. Att Statsförfattningen var orsaken till att Judarne,

sjelfve lidande under en dålig borgerlig organisation, icke gagnade Staten, detta upplyses bäst deraf, att exemplen pa motsatta följder gifvas j der Författningen har varit god och lika för alla trosbekännelser. Frankrike emanciperade Judarne, ulan alla preliminaira steg, i den första revolutionen, och ingen af alla de förskräckliga följder uppstod, som Jud-hatet från alla håll förespådde. Tvärtom betedde Judarne sig så väl, 1 deras nya ställning, att det nu är svårt skilja en Jude i Frankrike fiån en Christen, till anda, caracter och seder.----Folkfördomen har

äfven bemtat näring af deras obenägenhet att öfvergå till Christendomen. Men äfven denna (obenägenhet) aftager i samma mon, som de lära känna dess (Christendomens) sanna väsende, icke genom Predikstols-polemik, utan genom Folkförsamlingarnes och Regeringarnes beslut om förbättring i deras vilkor. — —” I afseende på den rådande fruktan för, att Judarne, om de erböllo lika frihet med andra fremlingar, skulle tillströmma i sådan mängd, att de bemägtiga sig alla näringsgrenar och i detta afseende öfverväldiga den infödda befolkningen, hemtar Författaren mot-hevis mot denna fruktan och stöd för den framställning, att bot för samma fruktan kan sökas i de med all deras mängd af Judar blomstrande länderj som hafva vågat emancipationenfrån ett genom Professor Krug utgifvet arbete: ”De Chrislnas och Judarnes politik under en mera än 1000-årig strid”, utur hvilket arbete han citerar följande, som deri säges, nemligen, ”att, innan Calholikerne blefvo emanciperade i Saxen, hette det äfven der, att man icke borde emancipera dem, emedan alltför många skulle invandra och taga bort näringarne för Proteslanterne. Men då INa-poleon utsade sitt mägtiga varde! så gick saken genast, och jag har aldrig hört, att Saxen derigenom förlorat i sitt välstånd. Så hette det äfven innan Kopfskatten upphäfdes för Judarne i Saxen — — Men — jag har äfven derefter ej hört, alt Saxen förlorat något i välstånd.” — Hvad angår rädslan för Judarnes inre förderl och följderna deraf, så

\Jörfaltaren> llJ1 stöd för den sals, alt detta (förderf) aflager i forhållande till utsträckningen af den frihet, de erhålla, utur berörde arbete jemväl följande facta:--”1 Holland äro Judarne eman-

ciperade, och det så fullständigt, att de till och med kunna väljas till Deputerade och kunna hafva säte och stämma i den Christne Regen-tens Siats-Råd. Hvilka följder har väl detta haft? Staden Amsterdam, der det gifves serdeles många Judar, och ibland dem rika och ansedda, kan gifva oss någon upplysning derom. I denna stad förhålla Judarne sig till öfriga befolkningen som i till io. Ända till 1806 voro de uteslutne från alla borgerliga rättigheter. Då förhöll sig de Judiska förbrv-tarnes anlal till de Chrislnas, som i till i j. Men ifrån i8ix fingo Judarne lika rättigheter med de Christne, och se då! efter den tiden förminskade sig Judiska förbry tames antal på en gång till ett förhållande mot de Christnas, som i till 20.---”, Vidare anför Författaren,

£ ter en intressant framställning om Judarnes upptagande i flere andra lander, äfven i de Slaviska, — om de Orientaliske och Afrikanske Jfdarnej att de utmärka sig från de Ost-Europeiske så väl till deras sjalsformåga, som i fysiskt afseende, emedan de på det hela behandlas menskhgare af MohamedanerneJ som kunna dela sitt tros-hat emellan flere lika otrogne bekännelser, än af de Christna, hos hvilka de äro de enda förskjutne. Som sådane behandlas de af den oupplysta massan ofverallt, der en fullständig emancipation icke redan har utplånat de frånstötande brännmärkena---”, Och slutligen, med afseende på

de i vai t land kända förhållanden år 1838, yttrar sig Författaren sålunda: ”Fördomar växa och frodas, om man låter dem gå i frö, eller respekteras. I samma mon detta under lång tid varit tillfället, är det likasa naturligt, alt de yttra sig, då man en gång vidrör dem, som att skälhundens oformliga massa vältrar sig på skäret, då solen sticker på den. Det var derföre ej så oväntadt, att, då den Svenska Regeringen utvidgade Judarnes rättigheter i Grannriket, denna åtgärd icke blef synner-ligt populär i landets smärre städer, der Philisteriet trifves så godt, som i något annat land. Men i upplysta medborgares ögon frånskref säkerligen hvaije person och commun, som undertecknade dessa näringsnitets mot-adresser, hvilka strömmade in på Regeringen, sig fordringarne på den större reform, som så ihärdigt yrkas af denna. Utvidgningen är likväl icke större, än att Judarne ej längre skulle vara inskränkte till Stockholm, Norrköping och Götheborg, och att speciel tillåtelse kunde erhållas att inkomma i Riket; men i Södertelje och Askersund, om dessa

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande j N:o 55. 21 besjungna släder äfven deltogo i skriket, fann man ingen tröst för Judeskräcken deri, att de nämnde 3 städer äro de mest blomstrande i Sverige oaktadt Judarne der hafva i långa tider uppehållit sig.”

I sammanhang med framställningen af de åsigter, som ligga till grund för mitt yrkande, att det må äfven hädanefter vara Judar tillåtet, alt i vårt land inkomma, efter Nådig pröfning af Kongl. Maj:t i vanlig ordning, får jag förklara, det jag anser all den åtgärd, som bör ega rum å Rikets Ständers sida, i anledning af Hr Ribbings med de fleres likartade motioner, böra inskränkas derhän, att, såsom Hr Doctor Thomander föreslagit, i underdånighet begära utfärdandet, så snart möjligen ske kan, af ny Författning, med sådana förtydliganden och tillägg, i afseende på Judarnes emancipation inom vårt land, dem man med skäl anser vara af nöden, för att på samma gång förlika Judarne med landet och Svenska nationen med dem. Om en sådan underdånig begäran också icke åtföljes af så specifika förslag till lagbestämmelser, som dem Hr Doctor Thomander meddelat, så må det ske åtminstone med antydan, i mera bestämda ordalag, än nu i Utskottens förslag, på de hufvudgrunder, hvarå Rikets Ständer önska, att Judarnes emancipation måtte stödjas, och alltså ny fullständig Författning derom utfärdas, hvaremedlertid jag anser det vara olämpligt, att Rikets Ständer påyrka återgång till 1782 års Jude-Reglemente.

N:o 55.

Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Mars i84i> kl. i» midd.

Betänkande, i anledning af väckt motion, rörande tdlämpnin-gen å de utskiftade Kronoparkerne pä Öland af Kongl. Förordningen om jor dafsöndring.

Uti ett till det Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet Memorial, har Sven Isaksson från Öland anfört: att, sedan Kongl. Maj:t och Kronan emellan åren 1820 och i83o under Skattemannarält i vissa parker å auclion för* sålt Krono-Skogen Räila-Tall, belägen inom Högserums socken på Öland, hade flere inropare, hvilka icke tillhörde Högserums församling, efter skogens afverkande, för intet och endast i afsigt att slippa den till 2 R:dr B:co för tunnlandet uppgående skatten, under benämning af köp, 1

tottei af fyra, högst åtta, tunnland afstatt den snart sagdt alldeles ofruktbara jorden till obemedlade och jemväl vanfrejdade personer, hvilka, sedan de å dessa till hemmantal beräknade lägenheter erhållit lagfart och fasta, blifvit, ehuru mot församlingens vilja, inom Högserums socken skattskrifne. Dessa ytterst utfattige personer hade vid deras frånfälle sedermera ej sällan efterlemnat tre till fem småbarn, till hvilkas försörjande församlingen vanligen blifvit ålagd att årligen betala två till tre tunnor spanmål för hvarje, hvilket haft till följd, att inom denna till areal inskränkta och af allenast 22^ mantal bestående socken bönderne ej sällan måste gå ifrån hemmanen och blifva backstuguhjon, enär ej mindre än femton barn vanligtvis måste på sådant sätt årligen underhållas. Dessa barn hade kommit Högserums församling till last, derigenom att Krono-parken var inom denna socken belägen och att de utom socknen boende inroparne, på sätt nämndt vore, sönderstyckat och afytlrat sine lotter; och finge detta på samma sätt ohejdadt fortgå, skulle den lilla bofasta allmogen genom andra sockneboar orätlmätigt tillskyndas en snar och bedröflig undergång, till förekommande hvaraf motionären föreslog, ^att Kongl. Förordningen om afsöndring af jord af dessa Kronoparker, neml. Hälla, Sörby och Lindby Tallar måtte uppbäfvas, och att desamma icke måtte få sönderstyckas i mindre lotter, än Kongl. Maj:t och Kronan dem försålt. Mycken fattigdom skulle derigenom blifva alböjd, om icke alldeles afhulpen, och Kongl. Maj:t och Kronan utfå sin årliga ränta, hvil-ben de, till följd af sönderstyckningen, fattige åboerne nu saknade förmåga att betala, så att de till och med hembjudit jorden till Kronan åter.

Utskotten få i afseende härpå upplysa, att Kronoparkerne på Öland Hälla fall. Köpings Tall, Sörby, Lindby och Ramsältra Tallar samt Strandskogen blifvit under loppet af åren 1821, 1822 och i8a3, efter förutgången af Landtmätare verkställd samt af Kongl. Maj:t fastställd uppmätning och indelning i lotter, efter local och andra förhållanden, under skattemannarält å auction försålde, i öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer, i afseende på Kronoskogarnes försäljande i allmänhet, uti deras underdåniga skrifvelse derom den i3 Juni 1818, föreskrifne grunder. Det förhållande, motionären i afseende på RälJa Tall anfört, att skogen, i stället att, sasom med försäljningen afsågs, vinna bättre vård under enskild besittning, blifvit helt och hållet utrotad, är nogsamt kändt och gäller äfven i det mesta de öfrige på samma sätt afyttrade Kronoskogar-ne, ej allenast på Öland utan äfven i andra delar af Riket. I hvad mon deremot de serskilde lotterne af Rälla Tall sedermera blifvit af deras in-

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkandej N:o 55. 23 ropare ytterligare styckade och afyttrade, äro Utskotten icke i tillfälle alt närmare upplysa, men få likväl tillkännagifva, det Kronans Jordebok icke gifver någon bekräftelse åt det af motionären uppgifna förhållande, att de små lägenheterne skulle blifvit såsom hemmantal beräknade och under sådan titel af köparne lagföljde.

IIvad beträffar motionärens hemställan, att Kongl. Förordningen om afsöndring af jord måtte upphäfvas för Kronoparkerne å Öland; så, i händelse motionären åsyftar Kongl. Förordningen den 19 December 1827, finna Utskotten något upphäfvande deraf så mycket mindre kunna komma i fråga, med hänseende till nämnde Parker, som denna Förordning, jemväl med de förändringar, som deruli blifvit af Rikets Ständer vid innevarande Riksdag antagne, icke eger tillämpning å annan afsöndring af jord än ifrån hemman, och Kronoskogar vid deras afyttrande icke mantal åsättas, utan skattläggas, enligt de af Rikets Ständer vid 1818 års Riksdag serskildt bestämde grunder. Utskotten tillstyrka således, alt motionen i denna del må lemnas utan afseende.

Vidkommande åter frågan, huruvida de af motionären uppräknade Kronoparkerne må få styckas i mindre lotter, än de blifvit af Kongl. Maj:t och Kronan försålde; så, enär säkerheten för Kronan att utbekomma den vid försäljningen fastställda årliga räntan hufvudsakligen derpä beror, att lotterne icke hafva den inskränkta vidd, att, sedan skogen blifvit förstörd, den mindre fruktbara marken omöjligen kan gifva en afkastning, motsvarande egarnes eget underhåll samt den fastställda årliga räntan, finna Utskotten det af motionären gjorda förslag icke sakna skälig grund; och Utskotten skulle icke hafva tvekat alt dertill tillstyrka bifall, så framt motionären yrkat en allmän föreskrift af denna syftning för alla de af Kongl. Maj:t och Kronan på samma sätt afyttrade Kronoskogar och Parker. Vid den inskränkning, fragan deremot nu af motionären erhållit, måste Utskotten anse saken vara helt och hållet en local-angelägenhet, om hvars ordnande vederbörande ega att hos den administrativa myndigheten anmälan göra, men som icke lämpligen kan blifva föremål för en allmän Författnings åtgärd; hvadan Utskotten ock hemställa, att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 Mars 1841-

STOCKHOLM, Nordströmska Boktryckeriet, 1841.

N:o 56.

Ank. till Exp. Utsk. den 19 Mars, kl. 10 f. m.

Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändringar af För-fattningarne, rörande laga försvar och lösdrifvei iet, samt om inrättande af frivill ga arbetshus och tvangs-arbets-hus, m. m.

Uti desse ämnen hafva till Utskottens gemensamma handläggning blif-vit öfverlemnade nedanstående motioner, nemiigen;

från Hcglofl. Ridderskapet och ddeln".

af Herr Ribbing, Bengt: som anfört, att, då erfarenheten nogsamt vitsordade att Sverige ej genom fabriks-i örelses bedrifvande kunde alstra några stcrre Capital, borde landets Författningar hafva till syftemål att, jemte föiståndets och hjertats förädling, bereda utvägar till en jemn och saker her"ning för massan af nationen, hvarigenom fattigdom och brott bast skulle förekommas; men emedan motionären ansåg delta ändamål icke genom, stående arbets-inrättningar eller de nuvarande Corrections-inrättningarne kunna vinnas, utan att allmänna uppmärksamheten i stallet borde fastas på andra lättare medel att åt de fattige bereda arbets-förtjenst, dertill landets vidsträckta odlingsbara mossar och kärr, samt ma mdigra .berg; em-mde vnperliga tillfällen, funne motionären sig hora till Rikets Ständers pröfning aflemna följande förslag:    att Bergsbruks-idkare i allmänhet och

de i norra orterna i synnerhet borde erbjudas och uppmanas att, utan eller med militairisk bevakning på Statens bekostnad, från Corrections-husen, fängelserne och Communema emottaga så stort antal arbetsföre fatt^bjon, lösdrifvare och mindre förbrytare, de möjligen kunde sysselsatta; att till-underhållande och befordrande häraf borde ett anslag af Stats-med en lem-ras, hvaraf lån utdelades emot låg ränta eller ock alldeles rantefria till

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841, 7 Sami. 2 Jfd. 14 Häft^ 1 de Bruks-idkare, som af etL sådant erbjudande ville sig begagna, och borde lånesummans. belopp lämpas, efter antalet och qualificalion afemoltagne arbetare, nemligen sålunda, att den, som ernoltoge förbrytare, borde erhålla förmånligare lånevilkor, än den, som ernoltoge fattighjon och lö drifvare, som intet brott begått; c) att härvid måtte älven fästas det vilkor, att blif-vande hemvist skulle beredas, och lemnas emot viss årlig afgift åt någreaf den ai betande personalen, som visade det mest sediga och ordentliga up-förande; dock med förbehåll, att. om en sådan inhyst person skulle begå något brott,, hvilket icke kunde för allmänna säkerheten eller af hans husbonde förlåtas rättighet till bostaden förlorades och denna lemnades till någon mera förtjent; d) att, om utrymmet eller andra omständigheter hindrade anläggandet al enskilda bostäder, hvartill alltid något understöd af Siats-medlen borde kunna påräknas, m ste andra boningsplatser på någon af Kronans allmänningar utses; e) att dags- eller faslhelldre belings-pen-ning, lämpad efter gångbart pris, skulle bestämmas efter öfverenskommel-se emellan Bruks idkaren och närmaste Fattig-direction eller annan möjligen varande eller blifvande mera passande Auclorilet; y) alt inom hvarje faltig-district borde Fattig-Directionen ega rättighet alt, med så väl Bergs-bruks-idkare som andre personer inom och utom dislrictet, accordera om arbetsförljenst för sådane arbetsföre personer, hvilka njöto fattigunderstöd eller vore utan laga försvar, hvarefler dessa personer blefve skyldige att för den accorderade betalningen emoltaga och förrätta del arbete, som dem af Direclionen anvisades, så vidt de förre fortfarande ville åtnjuta det understöd, dem blifvit beviljadt och de senare, om de ej inom fjorton dagar efter tillsägelse sjeltve förskaffat sig stadigvarande arbetsförljenst; g) att af arbetspenningen skulle, om så ske kunde, ersättning först utgå till betalning af det meddelade understödet för fattighjon, men det öfriga lemnas till arbetarens fria disposition, om han ansåges detsamma kunna förvalta, men alt i annat fall skulle det insättas i närmaste Sparbank, alt användas af Faltig-direclionen till egarens behof; äfvenså borde af fångarnes arbetspenning användas föi st hvad, som åtginge till deras uppehälle och beklädnad, och af hvad, som derefter blef öfrigt, kunde en ringa del lemnas åt dem, som visade ett ordentligt och nyktert uppförande, samt det öfriga insättas i Sparbanken till fri disposition först då, när fången blefve ur fångenskapen lösgifven; hy att, på det socknarne eller Communerne, inom hvilka boningar för ofvannämnde personer skulle uppsättas, icke måtte betungas med dessa hushålls försörjande, i fall de icke redan förut tillhörde socknen, borde det åligga Staten att, i händelse af behof härtill, lemna vederbörande Fallig-directiomr behöfligt understöd af dertill anslagne medel, alt användas efter föreskr ft; 7) alt såväl närngs-idkare som jordbrukare måtte åtnjuta samma rättigheter mot enahanda förbindelser, som ofvanför blifvit Bergsbruks-idkare föreslagne; Ä) att Konungens BefalIningshafvan-de inom hvarje Län borde uppdragas att, genom visse medlemmar af Hus-hålls-Sällskapen eller blifvande Communal-styrelser med biträde, på Statens bekostnad, af en skicklig Landlmälare, låla undersöka beskaffenheten af alla inom Länet befintliga större mossar och kärr till jordmon, areal och affall; 7) att egarne af sådane lägenheter derefter skulle uppmanas att genast gå i författning med uppdikning och odling af desamme, samt der-vid under enahanda förmoner och skyldigheter, som för Bergsbruks-idkare föreskrifne äro, använda så stort antal af ofvannämnde personer, som möjligt vore; att en Författning, som fullkomligt undanröjde de hinder, hvilka, genom samfällig egande-rätt, ligga i vägen för aftappning och uppodling af mossar och kärr, der icke ulrifning af vallen-verk kunde komma ifråga, tm-de behölva utfärdas, i likhet med hvad som föreskrifves i Kon°l. Maj:t Nådiga Förordning af den so Juni 1824, je införd med Kongl. Kungörelsen af den 1 { Juli i835, rörande ändring eller ulrifning af vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling; n') att Befälhafvaren för den bevakning, som tjenstgjorde vid arbetet utom cor-rectionshusen och fängelserna, äfvensom de Bergsbruks- och Närings-idka-re, samt jordbrukare, hvilka utan bevakning emoltagit arbetare af ofvannämnde personal, måtte få rättighet alt, i händelse någon af desse arbetare visade sig så ostyrig, att han icke kunde med eller utan lindiigt fång— sel i ordninghållas, en sådan genast till närmaste Länshäkte återsända, för att i enskildt rum sättas på förminskad kost, intilldess han sig förbättrat; o) att så länge fångarne stode under militairisk bevakning borde de, i af-seende på ordning och bestraffning, sortera under Krigs-Articlarne eller serskild Fång-lag;’ p) att förbrytare alldrig måtte stationeras vid samm 1 arbsetställe med lösdrifvare och fattighjon — och då, enligt Fång-styrelsens berättelse, ett ojemförligt mindre antal förbrytare i proportion till folkmängden utginge från den jordbrukande klassen än från den bergsbruksidkande, borde äfven de minst straffbara vid joidbiu-ket användas; c/) att vid correclions-inrältningarne fångens underhåll må lämpas efter hvad en af de fattigaste bland allmogen åtnjuta;

från L^allojl. Borgare-Ståndet’.

i:o af Herr yl. M. Brinck, hvilken, efter framställning af den mer och mer tilltagande osäkerheten för person och egendom, den motionären ansett vara en följd af de correclionella Förfaltningarnes, fångvårdens och Correclions-inrättningarnes af senare årens erfarenhet ådagalagde ofullkomlighet, samt under anförande deraf, att missbelåtenhet och osäkerhet uti handel och näringar och den fruktan att ingå i nya företag, som härutaf uppkommit, skulle hafva förlamat arbetskraften och arbetshågen, samt kännbart inverkat på hela samhället,, men dock mest på den för dagspenning arbetande massan, som, genom en aftagande arbetsföi tjenst, hvilken éj sällan gått ända till arbetsbrist, mången gång, utan eget förvållande varit nedtryckt af nöd och elände, och slutligen kunde afen förlviflande liknöjdhet bringas att slita de heligaste band, och således, beträdande brottens bana, uppträda såsom förklarad fiende emot det samhälle, som icke, genom en sundare lagstiftning, och mera med tidens kraf ordnade samhällsformer, förstått att draga nytta af dess arbetskraft, —• för afbjelpande af. dessa olägenheter och missförhållanden ansett af behofvet påkalladt, att mindre stränga medel än de, hvilka, enligt nu gällande Författningar, äro pabjudna, borde användas emot den, som endast vore försvarslös och till— äfvenlyrs blott genom en tillfällighet kommit i denna ställning- och att sådane personer, som icke kunde anses moraliskt förlorade, ej på obe-stämd tid borde uti correctionshus eller på fästning insättas; och har motionären vidare föreslagit:

las bland gröfre brottslingar uti de så kallade Corrections-husen, ulan å-ter kunna upplagas såsom nyllige och laglydige medlemmar i samhället och sjelfve till Staten återgälda genom arbete den vård, de njuta;

Dessa framställningar, tillika med hvad som, vid remitterandet af Herrar Brincks och Öhrslröms motioner, är vordet inom Vällofl. Borgare-Standet af ålskillige ledamöter andraget och påmindt, hafva Utskotten öf-vervägat; äfvensom Utskotten tagit kännedom af de förslag, som uti det af serskilde Commil terade för Fattigvårdens reglerande afgifne Betänkande i-geufinnas, rörande laga försvar (ch dermed sammanhang egande ämnen, samt frivilliga Arbets-inrältningar, Tvångs-arb' tshus och Coneclions-fänielser; och få Utskotten serskildl till pröfning och besvarande upptaga de uti m.~ tionerne framställde olika ämnen.

Att, vidkommande först frågan om lösdrifveriet och försvarslösheten, de för närvarande deremot gällande Författningar, såsom utgående från en grundsalt«, hvilken blottställer den, ulan eget förvållande, tjenst eller nä ringslöse för nära nog enahanda behandling, som den kringstrykande lättin g< n, till följd bäraf understundom sjelfva motverkat det med dem afsed-da änd.nnål och icke sällan bidragit att öka bi ollslingarnes antal, tio Utskotten icke skida kunna nekas. 1 afsieude på nödvändigheten af en förändring i denna del af Lagstiftningen., kunna Utskotten således äf-ven ej annat, än med motionärerne instämma. Men <;å i belrag1 ande tages, å den ena sidan, hvarje medbmgares yältiräl;ga anspråk på ett fiittanvändande af sina moraliska ell r fysiska krafter under vilkor alt ej kränka andras rätt eller lUgg det allmänna till last, och, å den andra sid;.n, Statens förbindel-se att, såsom sjelf varande en rättsanstalt, vidtaga eiforderliga säkerhets-målt, på del ej mndre den inre ordningen, lugnet och egande-rälten ej må kränkas af personer utan kända utvägar att på lofligt sätt finna sin bergning, utan bostäder eller utan förhållanden, som eljest utgöra en borgen för personens ordentliga uppförande, än ock alt samhället, sem åtagit s’g faltigvåid>-, nsvarel för dem, hvilka pröfvas rällligen vaia af allmänt understöd i behof, ej måtte betungas med arbetsföra personers försöijning, så lärer äfxen böra medgilvas, alt få ämnen för lagstiftning äro afen mera gramdaga och ömtålig beskaffenhet. Utskotten hafva ej kunnat förbise dessa svårigheter, och då Utskotten jemväl fästat behörigt afseende deruppå, att öfvergången från närvarande stränga lagstiftning i delta hänseende till en alltför eftergifvande, skulle kunna framkalla starka brytningar och deimed förknippade äfventyr, hafva Utskotten funnit de grunder, hvaruppå en förbittrad lagstiftning, sådan den under närvarande förhållanden här-städes kan til! vägabringas, vara i de väsendlligasle delar uttryckt uti de af serskilde Commillerade afgifne ofvanomnämnde förslag. Med liufvud-saklig ledning af dessa förslag och under vördsamt hänvisande till de af Commillerade derföre anförde motiv, få Utskotten, som ej kunna instämma i Herrar Ribbings och Öhrstrcms framställningar, så vidt desamma skola föranleda till Statens inblandande uti enskildta näringsföietag„ i ändamål att derigenom bereda arbelsförtjenst åt brottslingar och sysslolösa, hemställa, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:l i underdånighet anhålla, att de nu gällande Författningarne emot lösdrifveri och försvarslöshet måtte varda öf-versedde och, i enlighet med här nedaö omfö mälde grunder, omarbetade; samt deöfi ige Föroi dningar, såsom Tjenstehjons-Stadgan, m. fl., hvilka med dem ega gemenskap, sedermera rättade till öfverensstämmelse med de sålunda omarbetade förslagen; alt uti den nya Stadga, som, i afseende på lös-drifveriet och försvarslösheten, kan varda utfärdad, hufvudsaklig skillnad måste göras emellan det slag af försvarslöshet, som uppkomnier emot personens uppsåt ocli ulan hans eget föryållande ; det, som uppkommer ulan personens uppsåt, men genom hans eget förvållande, och det, som är en följd af personens både uppsåt och förvållande, och att härvid äfven fästes uppmärksamhet å, huruvida den försvarslöse, genom en föregående brottslig vandel, sjelf gifvit Staten anledning att af honom för framliden fordra större garantier eller icke; alt, i fråga om de nu omnämnde slag af försvarslöse, hvilka torde kunna betecknas: det förstnämnde med namnet ijenstlöse, det andra slaget försvarslöse, det tredje lösdrifvare och det fjerde Jörbrytare och lösgifna fangav, följande närmare bestämmelser måtte iagt-tagas;

af) Angående tjenstlösa personer.

Med tjenstlös förstås sådan person, som icke ingått uti Kongl. Maj:ls och Kronans eller annan allmän tjenst eller idkar, med behörigt tillstånd, fria konster eller studier eller handel, fabriksrörelse, handtverk, jöfart eller annat lagligt näringsfång, jord- eller bergsbruk, antingen såsom egare, arrendalor ellör brukare eller bevisligen af föräldrar, anhörige eller andre personer underhållas eller, enligt församlingens i sockenstämma yttrade omdöme, är känd såsom den der ärligen sig försörjer antingen genom egna medel eller genom arbete eller annan loflig sysselsättning, eller ej är med laga tjenst försedd, eller af allmän barmhertighets-anstallt njuter vård och understöd, eller icke ställt borgen af én eller flere vederhältige personer ej mindre för egna, och,, om det är gift man, hans hustrus och hemmavarande barns krono-ulskylder för påföljande året, communal-afgifter, underhåll och sjukvård, än ock för utgifvande af böter och den ersättning, till sammanräknadt belopp af 5o R:dr Banco, som bör utgå, i fall samma personer under ett år derefter eller tilldess han eller hon dessförinnan kommer i något af ofvansagde förhållanden, begår olofligt tillgrepp eller annan förbrytelse, hvaraf allmän säkerhet siöres.

Tjenstlös, som styrker, att han eller hon, i den ordning, Författnin-garne föreskrifva, sökt erhålla årsljenst, men att sådant icke låtit sig verkställa, utan alt han eller hon derlill sjelf vållande varit, eger rättighet alt qvarblifva inom den församling, dit personen hörer. Sådane personer böra då i mantal skrifvas, såsom församlingen tillhörande, och njuta, intill nästa legostämma, rådrum till anskaffande af laga tjenst eller annat lofligt näringsfång.

Uli hvarje stad skall, genom Magistratens föranstaltande, ett eller flere flere confoir inrättas, bvarest de, soti söka årstjenst eller annat ständigt arbete, hafva att sig anmäla, för att i en serskild bok antecknas, pådetalt de, som tjenstehjon behöfva, mäga der et hälla anvisning.

På landet åter bör en dylik längd föras af klockaren eller den person, Fattigvårds-Styrelsen derlill utsett inom församlingen, och från predikstolen tillkännagifväs, alt församlingens ledamöter ega tillfälle att af denna längd hos klockaren eller förenämnde person taga kännedom.

Före madalsskrifningen bör nyssnämnde längd granskas al Fattigvårds-Styrelsen och den tjensllöse tillslädeskomma, för att höras öfver orsakerna till hans tjenstlöshet. Gitter han då styrka: att denna tillkommit utan hans eget förvållande; alt han sökt bereda sig laga tjenst eller näringsfång; alt icke något serdeles besvärande varit emot hans uppförande att anmärka; och att han under den förflutna tiden ärligen försörjt sig genom sitlarbele, utan alt falla någon till tunga; vare då berättigad att i mantal skrifvas, såsom redan nämndt är. Efter mantalsskrifningens slut bör Häradsskrifvaren, inom viss lid, insända till Konungens Befallningshafvan-de förteckning på alla tjenstlösa personer inom häradet, äfvensom hvarje dylik person bör undfå ett tryckt bevis derom, alt han blifvit skaltskiif-ven, hvilket bevis han eger att, till sin säkerhet, förvara. Öfver sålunda skattskrifven person skall Fattigvårds-Styrelsen ega alt befalla med enahanda myndighet, som, enligt Lag, tillkommer husbonde emot tjenste-hjon, och vare den tjensllöse ovilkorligen pligtig att, derest han ej redan innehafver arbete och derom hos Fattigvårds-Styrelsen anmälan gjort, på denna Styrelses tillsägelse, inställa sig till arbete hos den af församlingens ledamöter eller stadens invånare, som honom först pakallar, emot ilen arbetslön, som Fattigvårds-Styrelsen kan at honom eller henne betinga; eller i brist deraf förrätta arbete för allmän räkning, derest sådant inom släden eller församlingen finnes att tillgå. Af arbetslönen innehalies så mycket, som motsvarar årets Kronoutskyhler och afgifter till fattigvården', hvaröfver arbetaren erhåller bevis, som vid uppbördsstämman hör företes; blifvande sedermera den, som innehållit medlen, för desam-mas behöriga erläggande ansvarig.

Visar den tjensllöse sig hafva annat arbete och derom anmälan gjor hos Fattigvårds-Styrelsen; qvarblifve då vid det arbete, han sig först åtagit. inom eller utom communen.

Bih. till B. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. i4 Häft. 2

Nu finner Fattig vårds-styrelsen, att personen brustit uti något af hvad ofvan sladgadt är, då må han ej såsom tjenstlös anses, ulan lorkla-ras för försvarslös, med rättighet att deröfver anföra klagan hos Ko» nungens Belallningshal vande; och gånge beslutet emedlerlid i verkställighet.

På Fattig vårds-Styrelsens ompröfning skall bero, om ogift qvinna med spadt barn må förbindas att genom årstienst soka laga forsvar eller icke.

Angående försvarslösa personer.

Till försvarslösa personer räknas:

Dessa försvarslöse personer skola, på Fattigvårds-slyrelsens anmälan, af Konungens Befallningshafvande ställas under Krono-betjeningen» eller Magistratens serskildta tillsyn, och böra för öfrigt:

Uo anvisas af Konungens Befallningdiafvande ett visst district. socken eller härad, utom hvilket de icke få aflägsna sig utan vederbö-

randes tillstånd;

Skickar s'g person, ställd under serskild tillsyn, oförvitligt en viss tid, bestämd i forhållande tdl anledningen för denna åtgärd, och styrker han sådant med bevis från Fattig vårds-styrelsen, ege då, på landet Konungens Befallningshafvande, samt i stad Magistrat eller Polismästare, alt förordna, det den serskilda tillsynen må upphöra.

, I afseende på försvarslöse personers införande i mantals-längderne, Faltigvårds-slyrelsens myndighet öfver dem, deras arbets-skyIdighet och deras utskylder, gäller hvad här ofvan, angående tje.nstlöse personer, stadgad t är.

Beltädes försvarslös person med brott, vanart eller fortsatt fylleri, lättja eller liderlighet; eller öfvertygas han om försök emot personliga säkerheten eller egande-iätten; eller vägrar han att anlaga erbjuden laga ijenst eller arbete; eller befinnes han utan lof utom det anvista dislric-tet, eller kringstryker derinom; eller öfvertygas han om tiggeri; eller slö->er han på annat sätt den allmänna ordningen; dömes han, efter alt förut hafva varit hörd och fått tillgodonjuta rättigheten att sig förklara, samt sedan församlingen, till b vilken han hörer, lemnals tillfälle å sockenstämma yttrande afgifva, till arbete å tvångsarbetshus, första gången på tre, andra gången på sex månader och tredje gången på ett år. Kommer han oftare åler, behandlas han såsom lösdi ifvare.

Då försvarslös person angifyes för brott, må han genast i häkte inmanas.

Efter tvångsarbets-tidens slut vare försvarslös berättigad återvända till den församling, han förut tillhört,

Under benämningen af Lösdrifvare böra alla de hänföras, hvilka, såsom försvarslöse, blifvit, på sätt ofvan sagdt är, tredje gången straffade med tvångsarbete, utan att de låtit sig deraf rätta; eller som kringstryka i landet, ulan att ega säker bostad, laga näringsfång, försvar eller tjenst, och utan att vara för löpande året skattskrifne eller medhafva gillige pass, ehvad de förebära sig ulöfva något yrke, hvaraf de hemta förtjenst och bergning eller icke, eller ock som, då de, lörsedde med behöriga pass, stryka omkring i landet i sådan belägenhet i öfrigt, som nyss är nämndt, kunna öfverbevisas om bedrägeri eller hot och undsägelser, för alt deri-genom förmå andra alt lemna dem understöd, vare sig i penningar eller varor, eller ändtligen som idka tiggeri såsom ett yrke. Från den i allmänhet stadgade skyldigheten alt med behörigt pass sig förse må dock, arbetsföre personer af allmogen befrias, då de, i ändamål att söka arbete på kortare tid, vandra ut ifrån sin hemort, utan bör det för dessa anses tillfyllestgörande, alt de äro försedde med vederbörande presterskaps af kronobeljeningen påtecknade bevis om frejd, bostad och skattskritning.

Då lösdrifvare anträffas, bör han genast häktas och till Läns-häktet jnförpassas. Detsamma gäller om qvinnor, som' dem medfölja ehvad de uppgifvas vara deras hustrur eller icke. Medhafvande barn, under femton år, skiljas genast från föräldrarne och njuta, genom vederbörandes försorg, vård och uppfostran.

Befinnes lösdrifvare vara utlänning, förrymd soldat, fånge eller missgerningsman, förfares med honom, enligt de, i alseende på dylike personer, serskildt utkomne Författningar. Hvarje annan lösdrifvare, som är arbetsför, varde, der ej tillfälle till laga försvar, eller till erhållande af loflig sysselsättning kan lör honom eller henne beredas, dömd; man till ett års arbete vid arbets-fängelse eller arbets-compagnie, qvinna till corrections-in-rättning. Föiebär personen, att han är på annat ställe mantalsskrifven och att han förlorat innehafvande pass eller andra betyg, bör upplysning der-förinnan inhemtas från Konungens Befallningshal vande i det Län, som af personen uppgifves. Vägra lösdrifvare att lemna nödiga upplysningar om sin person, eller beträdes han med falska uppgifter, dö mes han i alla fall till tvångsarbete, och må han ej, efter utståuden strafftid, denfrån lösgif-vas, innan han lemnat fullständiga uppgifter om sin person. Utrones det, att han blifvit i yngre åren öfvergifven af föräldrar eller annmledes satt ur tillfälle att göra reda för sig, må han tillgodonjuta sin oskuld harut-innan.         emedler(id icpe är senom straff allena, som det förderfliga

samt allt mer och mer öfverhandtagande lösdrifveriet kan hindras och utrotas, ulan andra medel ock måste dertill samverka, fordras vidare:

i:o att bestämda föreskrifter meddelas, rörande förpassning föi sådane personer, hvilkas yrken påkalla kringresande i landet; att dessa forpass-nin^ar alltid ställas på kortare tider och alt föreskrifterne strängt hand-hafvas; börande rättigheten för nyssnämnde personer alt medföra minderårige barn i möjligaste måtto inskränkas;

Desse synas lämpligen kunna fördelas i 2tne classer. Till den första skulle räknas sådane, som undergått straff för mindre förseelser eller icke vanfrejdande brott och sådane, som endast varit misstänkte och tilltalade för förbrytelser, men blifvit frikände, och till den andi a classen åler de, som förölvat brott, medförande vanfrejd, och derföre utstått straff eller ock för dylikt brott blifvit under framtiden stälde.

De utaf andra classen skola jemväl, då de pröfvas berättigade att fi dieten åtei la, och ej sjelfva kunna bereda sig utväg till lagligt näringsfång eller laga forsvar, vara berättigade återvända till de församlingar, hvilka de förut tillhört, men skola derstädes ställas under Kronob-d jenin-gens eller Magistratens serskilda tillsyn, på sätt om lösdrifvare förut är stadgadt.

Vdl någon medlem af annan församling, än den, till hvilken fången förut höi t, densamma fran häktet ernot taga, varde förstnämnde församling <i sockenstämma hörd, huruvida den till inflyttningen lemnar samtycke.

^ekar nyssberörde församling härtill, men den, som vill fången uttaga, förhinder sig alt bonom minst ett år i sin tjenst behålla och tillika fpr fången ställer sådan borgen, som här ofvan, vid frågan om tjensllöse omnämnes, vaie fångens ullemnande ändock tillåtet.

Då fånge, som från fängelse förpassas till hemorten, icke eger nödiga kläder eller medel att sig under vägen försörja, bör sådant, på Statens bekostnad, under iagltagande af största möjliga hushållning, honom bestås.

Enär likväl mycken svårighet äfven hädanefter otvifvelagtigt kommer alt möta den från fängelset utträdande att kunna erhålla utvägar till ärlig försörjning, derest icke enskild mennisko-kärlek och välgörenhet mellankomma, skulle det säkerligen vara i högsta måtto önskligt, att Konungens Befallningshafvande, hvar och en inom det honom anförtrodda Län, sokte till vägabringa föreningar af personer, hvilka, vid fångens utgång från fängelset, loge vård om honom och sokte alt göra honom skicklig lör frihetens åtnjutande. Utskotten får derföre hemställa,

att Rikets Slän ler hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förståndiga Dess beiaiiningshafvande alt soka lilivägabringa dylika föreningar.

Beträffande Herrar Brincks och Öhrströms förslag om inrättande af frivilliga arbets-inrätlningar uti Länen eller församlingame; så halva Utskotten funnit, att behöllighelen af dylika inrättningar måste bero på ser-skilda förhållanden och omständigheter. För en stor del af landsbygden och synnerligast i de orter, der större tillgång på binäringar finnes kommer, under vanliga år, sällan begagnandet af sådane arbets-inrätlningar i fråga. Vid sådant förhållande och då vid arbets-inrältningars organiserande och förvaltning all möjlig uppmärksamhet och den noggrannaste försigtighet måste iagttagas, om de icke — på sätt erfarenheten i andra länder visat hafva inträffat — skola, genom alt vänja den arbelande dassen att anse dem för en säker tillflykt vid påkommande behof och sålunda, genom qväfvande af den nödiga omtankan för framlida bergning, åstadkomma ett ondt af vida menligare art, än sjelfva tiggeriet, hvilket de äro ämnade att utrota, hafva Utskotten ansett, alt införandet af frivilliga arbets-inrätlningar bör få bero af menighelernes fria beslut och öfvertygel-se. Utskotten hemställa derföre vördsamt,

att Herrar Brincks och Öhrströms ifrågavarande förslag ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Vidkommande sedermera frågan om anläggning af förbrytare-colo-nier, så enär dylika inrättningar ej kunna åstadkommas utan högst ansenliga kostnader och jemväl sedermera för underhållet så väl af sjelfva inrältningarnej som den derstädes erforderliga bevakning medföra ej på förhand beräkneliga utgifter, hafva Utskotten icke för närvarande ansett sig böra till det härom framställde förslag tillstyrka bifall, helst med skäl kan betviflas, om icke i Sverige mången skulle kunna föredraga att blifva sänd till förbrytare-colonien och derstädes erhålla egen bostad, än söka sig tjenst hos andra. På dessa skäl och då tillfällen till nybyggens an-läggande hittills med begärlighet omfattats, utan att Staten för deras befrämjande behöft göra synnéiliga uppoffringar, tillstyrka Utskotten, att olvanberörde framställning må lemnas utan afseende.

I fråga åter om Tvångsarbelshus, eller de så kallade Corrections-mrättningarne, så lärer erfarenheten af det menliga inflytande., dessa in-lättningar utöfvat på säkerheten till person och egendom uti de trakter, som närmast omgifva dem, i förening med det bekymmer, som alstrats utaf den hastiga tillvexten uti antalet af de uti inrältningarne förvarade biottslingar, vara tillräckligt talande skäl för att önska en förändring i deras nu varande organisation. Utom det att fårigarnes transporterande till Corrections-Inrältningarne ofta från långt aflägsna orter förorsakar be-t^dlig kostnad och betungar de skjutsande, så medför detta aflägsnande från hemorten flerfaldiga olägenheter, så väl derigenom, att svårigheten för fången att skaffa sig tillfälle till erhållande af försvar förökas, och att till följd derutaf hågen till förbättring tilläfventyrs hos honom minskas, som ock derigenom, att den, som möjligen å den fremmande orten låter förmå sig till fangens uttagande icke sällan, i okunnighet om fångens föregående lefnad, blifver på denna bedragen. Utskotten hylla derföre den åsigt, att försvarslöse och lösdrifvare helst böra, då de till tvångsarbete dömas, detsamma i hemorten eller Länet undergå. Men då härvid i betraktande tages, att redan genom Kongl. Brefven den 10 November 1807] och den 28 Maj i8i3 inrättandet af tvångsarbets-hus inom hvarje Län blifvit anbefaldt och att de försök, som i denna rigtning blifvit gjorde,- icke, så vidt Utskotten hafva sig bekant, medfört några tillfredsställande resultat, så anse Utskotten icke lämpligt alt med bestämdt förslag i denna syftning fiamkomma. Innan något i denna fråga afgöres, torde vederbörlig undersökning sökning böra föregå, huruvida tvångsarbete-hus i serskilda Län erfordras, eller om dylika inrälIningar kunna göras gemensamma lör flere Län. Utskotten fm eslå derlöre,

att Rikets Hög!ofl. Ständer bos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Majrt täcktes låta anställa en undersökning, till utrönande af huruvida genom en förändrad organisation af Länshäktenas utrymme kan beredas att inom. Länen förvara de tiil tvångsarbete dömde personer ellei, i annat fall, huru många tvångsal hels-hus, som kunna erlor-drås, hva rest de lämpligast böra anläggas samt huru de böra vara inrättade, och för Rikets Ständer vid nästkommande Riksdag framlägga fullständigt forslag till dylika inrättningar.

Men i afseende på de mål t ocb steg, som under tiden kunna erfordras, torde för närvarande Rikets Ständers åtgärd icke böra sträckas längre, än att Rikets Ständer tdl

Kongl. Maj:t frambära den underdåniga önskan, att anstalter måtte vidtagas att, så vidt möjligt är, förskaffa de till tvångsarbete dömde personer sysselsättning med allmänt arbete inom orten på sådant sätt, att deras försändande till cör-rectionsbus må kunna undvikas och att åt Kongl. Maj:t öf-verlemnas alt pröfva, huruvida någon utsträckning må gif-vas åt de nuvarande Arbets-Compagnier, på det de måtte kunna emollaga alla till arbete derstädes dömde personer.

I anledning af Herr Ribbiags förslag om utfärdande af en Författning, som fullkomligt undanröjde de hinder, hvilka genom samfällig egan-derätt kunde ligga i vägen för aftappning och uppodling af mossar och kärr vid sådane tillfällen, då icke ulrifning af vattenverk kom i fråga, få Utskotten endast hänvisa till deras, på grund af Herr Ribbings m. fl. serskildt i detta ämne väckte motioher, afgifne och af samtlige Riks-Stånden bifallne Betänkande N:o i3.

Bih. till R. & Prot. 1840 och 184 f. 7 Sami. 2      14 Haft, 3

Herr Öhrströms framställning om inköp af Gotiska sandön för anläggning derstädes af en Corrections-inrältning, anse Utskotten redan vara besvarad genom det yttrande, Slats- Lag- samt Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-Utskotten uti Betänkandet N:o 8g afgifvit, i anledning af Herr af Grubbens uti enahanda syftning väckte motion.

Öfver den af Herrar Brinck och Öhrström väckte fråga om fångars deportation, halva Utskotten, som till pröfning förehaft jemväl andre i detta ämne väckte motioner, meddelat serskildt Utlåtande.

Genom hvad här ofvan blifvit anfördt, anse Utskotten de uti detta Betänkande upptagne motioner vara besvarade, och utvisar sjelfva Betänkandet, hvad alseende Utskotten funnit de framsällde förslagen förtjena; hemställande Utskotten, «lt motionerne, så vidt de icke genom de nu afgifne förslag och tillstyrkanden blifvit bifallne, måtte till allt afseende förfalla.

Stockholm den 12 Mars i84i«

Reservation

af Herr von Rosen: ”1 följande delar reserverar jag mig emot detta Förslag.1

Ehuru Utskotten sökt i många hänseenden mildra obilligheten i hittills gällande stadgar rörande försvarslöshet, synes dock i detta Förslag en ännu fortfarande vackling emellan en hittills rådande obillighet och den mildare syftningen, så snart tillämpningen af de uttalade grundsatserna ifrågaställes.

Så t. ex. uttrycka Utskotten sig på ett ställe ”sjelfförvållad, uppsåtlig (jensllöshet,” liksom det låg något ondt i sjelfva tjensllösheten. På ett annat ställe i förslaget finner man, att afseende bör fästas derpa, ’hn-ruvida den försvarslöse, genom en föregående brottslig vaudel, sjelf gifvr anledning alt af honom för framtiden fordra större garantier eller icke.’ Emot delta senare yttrande vore visserligen ingenting att anmärka, om man ej derjemte fann, alt Utskotten sträckt en dylik garanti, äfven till de tienstlösa, som ej äro till brott eller varnart förvunne, sålunda att äfven desse åläggas att anskaffa vederhäflige mäns borgen för böter (ill ett belopp af 5o R:dr, som dem framdeles kan affordias etc. etc. Häraf finner man, alt Utskotten i tillämpningen vidblifvit, att individen, utan afseende på dess vandel och moraliska ståndpunkt, kan förverka rättigheten alt medelst egen försvarssätt vara fri och bero af sin egen arbetskraft och förmågan att sig sjelf försörja. Utskotten föreskrifva tjenstlösheten, såsom förslå °sladien till försvarslöshel, vilkor, hvilka, efter milt förmenande, äro obilliga emot den välfrejdade. Det medgifves visserligen, att individer kunna vara i förhållanden, som berättiga det allmänna af dem fordra ga-lanlier att de ej störa den allmänna ordningen; men den enda rättvisa och den säkraste garantien för den välfrejdade — är dess fi ejd ; hvarföre den ock bör vara en tillräcklig borgen för framtiden. Jag kan således ej fatta den rättsgrund, från hvilken Utskotten utgå, då de dels omtala ”uppsåtlig t jenstlöshet” eller påyrka borgen för framdeles affordiade böter af dem, som ännu ej brutit emot Lagen. Delta senare åliggandet innefattar en på förhand gifven misstanke, som förnedrar och är orättvis, så framt ej en förut begången brottslig handling dertill berättigar. Utskotten haf-va härigenom uppdragit en orättvis skilnad emellan dem, som gifvct och arbetslön; hvarigenom det så kallade laga försvar får en origlig betydelse som förlamar så väl moral-lillstånde's, som arbets-krafiernas fria ut-vecklin-. Hvarföre Utskotten gifvit Fatti^årds-stjrelsen uppsigt öfver de tjenstlöse, innan fråga uppstår om fatlighjelp, kan jag ej förslå, såvida Utskotten på förhand ej antaga, alt ingen annan Communal-inrättnmg in-nom socknarne kommer alt ega rum. Jag hade likväl önskat, alt Utskotten begagnat ordet Socken-styrelse, såsom lämpligare och mera motsvarande den syftning, jag önskar rådande i ett Förslag, som i ingen mon bör f rut-sätla hvarken fattigdom eller brottslighet hos den tjenstlösa, förr än lian dertill gör sig saker.

Da jag ä ena sidan gillar det förslag, att den tjenstlöse, som söker aibele och saknar tillfälle deltill, understödes genom Socken-st yreisens försorg med arbetsfört jenst, måste doek ett sådant förfarande med varsamhet verkställas; ty eljest kan det missbruk lättligen inträffa, att sjelfegande och husbönder, med beräkning af en sådan arbelstillgång, ej vidare antaga lagstadda i jenstehjoi , utan heldre anlita de tj<nstlösas arbetskrafter för ett nedtryckt arbetspris, och derigenom öka de tjenstlösas antal. I våra tider, der industrien tagit en sä egoistisk riktning, har man skäl befara ett sådant förhållande. Derföre anser jag Utskotten oiigtigt förfatil, då de berättiga den af församlingens ledamöter, som först påkallar ett sådant arbetsbiträde, alt få det och först derefier eller, i brist af dylikt påkallande, föresiå ai bete för allmännare räkning. .Jagtior deremol, att, så snart frivilliga arbetsaftal sakna®, bör arbete för allmän räkning, som nödfall, der det kan ske, först begagnas, och sedan eller i andra rummet dylikt arbete hos enskilde.

I bestämmelserna rörande försra-s-iösa personer, som äro upptagna under Litt. B, anser jag itsla momentet böra utgå, såsom oegentligt och i strid med den i ältighet, som förut i viss mon är lemnad åt de så kallade Ijenstlösä; hvaremot a:dra momentet är en tillräcklig definition på fö<sva>s-lösa och lemnar en tillfyllestgörande garanti för allt, som med foisiaget bör åsyftas.

Under Litt. D. hafva Utskotten föreslagit, till vinnande af tillfälle för lösgifven fånge alt få arbetsförtjenst: att Rikets Ständer hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förståndiga Dess Befall-ningshafvande söka till vägabringa föreningar, som åtaga sig vården om dessa frigilne fångar. Utskotten hafva visserligen här uttryckt en vacker tanke, som är stödd på den christliga försonligheten och barmherthheten , men efter min åsigl uttryckt den på olämpligt ställe, då den fåll rum i ett förslag, som bör innehålla positiva föreskrifter, men ej fromma önskningar, och tror för ölrigt, att hvad Utskotten i denna del föreslagit, ej är tillfyllestgörande, helst forslaget i viss mon häruti saknar det allvar, som borde finnas, då denna önskan slår i strid mot det moment, som stadgar, att socknar ega neka enskildta, välfréjdade personer ovilkorlig rätt alt erbjuda de här ifrågavarande olycklige frihet, försvar och bröd."

N:o 57.

Ank, till Exp. Utsk. den 14 Mars, kl. 12 m.

Betänkande, i anledning af väckte motioner, rörande ändringar i nu gällande Le^o-Stadg. af den ^3 November 1833, samt begagnande af så kallade Uppehålls-kort, m. m.

I detta ämne hafva de sammansatta Utskotten fått emottaga följande motioner 7

från Höglofl. Ridderskapet och Adeln'.

ro af Herr Friherre Cederström, Anders, h vilken, i afseende på Konnl. Makts förnyade Legosladga af den s3 November 1833, i;sta och 2:dra art., anmärkt, att desse artiklar, sådane de nu lyda, lemnade utrymme för osäkerhet och obestämdhet, som helt och hållet motverkade deras ändamål, hvilket vore att förekomma försvarslöshet och brott. För att rätta detta missförhållande, hvilket motionären ansåg kunna leda der-bän att, enligt nämnde artiklars nu varande ordalydelse, hvilken som helst antingen vore blottställd att anses såsom försvarslös, eller ock obegränsadt berättigad alt lemna försvar åt andre — en anomali, som ingalunda stode att förena med den tydlighet och bestämdhet, hvilka framlör allt borde finnas uti Lag-stadganden, — har Herr Fnherren, på grund häraf, jem-te flere andra i sammanhang dermed utvecklade skäl, föreslagit; alt i:a Artikeln t §, 2:a Artikeln 3 och 4 §§, uti förrberörde Nådiga Legostadga målle erhålla följande lydelse:

i Artikeln r §.

’’Hvar och en, som icke har laga försvar, skall, för att ej ligga ”samhället till last, sådant sig förskaffa. Den har laga försvar, som ingått i KoneL Majrts och Kronans eller allmän tjenst, eller, 1 enlighet ”med landets lagar eller serskilde privilegier,, idkar fria konster, studier ”handel, fabriks-rörelse, handtverk, sjöfart eller annat lagligt näringsfång, ”eller jord- eller bergs-bruk, antingen såsom egare, arrendator eller bru-kaie, ellei bevisligen af föräldrar, anhörige eller andre personer under— ”hålles^ eller, enligt församlingens i sockne-stämma yttrade omdöme, är ”känd, såsom den der antingen genom egna medel eller genom arbete el-”ler annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer, eller af allmän barm-ber tigliets-ansta 11 våid och understöd njuter. Hvar och en annan skall ”för att ega laga försvar, förskaffa sig årsljenst hos husbonde på landet eller i städei ne, eller i Stockholms stad halfårs-tjenst, och i den husbon— ”des tjenst användas, som honom mantalsskrifva låtit; eljest vare han underkastad den skyldighet och den påföljd, som i Kongl. Maj:ts Nådiga “Förordning af den eg Juni i833, huru med försvarslöse personer förhållas ’bör, stadgadt finnes. Den, som af en eller annan orsak blifvit från tjenst ”ledig, må dock kunna på kortäre tid, än nu sagdt är, tjenst antaga, med ”förbindelse att till näst påföljande flyttningstid deri förbiifva.”

Under Kongl. Maj:ts och Kronans tjenst inbegripes icke inskrif-”ning i allmänna Bevärings-manskapet; och thy skall den, som i samma manskap är inskrifven åligga, att under fredstid vara med lasta försvar “försedd.”                                                          0

Med Friherre Cederström bar Herr Knorring, Carl Henric, sig förenat; hvarjemte han erinrat, att Tjenstehjons-stadgan jemväl tarfvade en förändring, i afseende på stadgandet för orlofssedlars utfärdande och det ansvar, som för origlig orlofssedels utgifvande finnes föreskrifvet, emedan det nu varande stadgandet skulle vanligen leda till den följd, att en husbonde endast utfärdade ^vackra Orlofssedlarf i hopp att dymedelst säkrast undgå åtal.

Deremot har Herr Friherre Raabf Mdam Christian, utgående från den synpunkt, att möjligheten alferhålla laga försvar snarare borde göras mera lätt än försvåras, ansett Friherre Cederströms förslag motverka detta ändamål derigenom, alt det skulle blifva öfverlemnadt åt godtycket att bestämma, huruvida tillgångar fnnnos hos de personer, hvilka anmälde sig till tjenstehjons erhållande samt derigenom, alten correctionist hädanefter svårligen skulle komma på fri fot, om det i Friherre Cederströms förslag antagna påbud skulle blifva stadgsdt; på hvilka grunder Herr Friherren funnit någon nödvändighet icke förhanden till förändring i den nu gällande Tjenstehjons-stadgan*

Från Hedervärda B onde-Ståndet:

af Riksdagsfullmägtigen Petter Gabrielsson från Kronobergs Län, som yrkat, att det i atdra Artikeln 4 §• af Tjenstehjons-Stadgan stadgade ansvar af 3 R:dr 16 sk. Banco för den, som hos sig låter mantals- och skaltskrifva någon person, hvilken icke tillika vore i husbondens kost, måtte förhöjas till i3 R:dr 16 sk. vite, icke allenast för de husbönder, som icke i sitt eget arbete använda hos dem skattskrifne tjenstehjon, ulan ock för de på sådant sätt skattskrifne; och hvilken förhöjning motionären ansett böra blifva verksam alt utrota de förut varande missbruken, som, serdeles i senare lider, då befolkningens tilltagande icke alltid stått i jemnt förhållande till möjligheten alt erhålla a i betsfört jensl, åstadkommit för allmänna ordningen ganska betänkliga följder.

Häremot har Riksdagsfullmägtigen från Skaraborgs Län, Fre-dric von Zweigbergk anfört, alt han ej instämde i motionen, allden-stund genom en serskild Författning vore föreskrifvet, alt man finge taga i sitt försvar huru många personer som helst, endast man ställde borgen för deras krono-utskylder.

Desse framställningar hafva Utskotten i öfvervägande tagit; och få, i anledning af de emot Kongl. Maj:ls Nådiga Lego-sladea den a3 November i833 gjorde anmärkningar, till vinnande af redighet och lätthet vid pröfningen deraf, serskildt for hvarje Jk upptaga desamma, beledsagade omedelbart derefter med Utskottens deröfver afgifne yttranden; varande anmärkt emot:

af Herr Friherre Cederström: att denna §. måtte sålunda förändras, att deri förekommande föreskriften, ”att behöiigt tillstånd nödvändigt erfordras för den, som vill idka fiia konster m. m., för alt derigenom ega laga försvar,’"’ såsom otydlig borde utgå, samt i dess ställe föreskrifvas, •”att den eger laga försvar, som, i enlighet med landets Lagar eller serskil-de privilegier, idkar fria konster” etc.

Utskotten, som ej kunnat inse, hvaruti den öfverklagade otydligheten i det nuvarande stadgandet egentligen består, eller fördelen af det föreslagna nya, utan deremot tro, att delta sistnämnda skulle snarare kunna föranleda till missförstånd, få af sådan anledning tillstyrka, att det framställde förslaget 'må förfalla.

2 Art.

af samme motionär: att livar och en, som vill taga tjenstehjon i försvar, skall vid mantalsskrifningen styrka, i:o att lian sjelf icke tarfvar försvar; samt 2:0 alt han behöfver tjenslehjonets biträde och kan detsamma löna samt underhälla.                                               .

Den bevisningssky Idighet, som genom denna paragrafs förändring blifvit ifrågasatt, bör, enligt Utskottens tanka, icke åläggas den, som hos siCT låter skatlskrifva andre personer, ulan tillhör rätlligen det samhälle, hvarinom han är boende. För den enskilde skall äfven, synnerligast på landet mycken svårighet möta alt åstadkomma en sådan bevisning om, huru vidsträckt hans behof af tjenstehjons biträde verkligen är; och denna svårighet, i förening med det äfvenlyrliga deruli, att åt andras godlnnnande skulle, vid brist af den fordrade bevisningen, öfverlemnas alt bestämma, huruvida en samhälls-medlem borde anses hafva tillgångar alt försörja sine tjenstehjon eller icke, utgöra hos Utskotten öfvervägande skäl alt icke biträda motionärens i denna del gjorde framställning. Då härtill kommer, alt genom så väl öfverklagade, som den nästderpåföljde 4’de §.n 1 Leeo-Stadgan, ansvarspåföljd redan finnes utstakad för hvar och en, som oberättigad anlager eller berättigad låter hos sig skattskrifva tjenstehjon, hvilket icke i hans tjenst begagnas och underhåll och lön af honom njuter, synes något vidare stadgande härutinnan icke behöfligt, hvadan Utskotten tillstyrka,

all äfven i denna del Herr Friherre Cedorstrums motion må lemnas utan afseende.

Och få Utskotten jemväl förklara, det Utskotten, i afseende på Hei r ron Knornngs framställning om förändring af stadgandet om orlofs-sed-lars utfärdande,                                                     . n c

icke ansett densamma böra till nagon Rikets Hogloil. ötan-ders åtgärd föranleda.

äfvenledes af Baron Cederström: alt vid denna paragraf följande tillag» måtte införas: ”alt ingen vare berälligad all i tjenst taga och for-Bih. till B. St. Prot. 1840 och 1841, 7 Sami. 2 Afd. 14 Höft. 4 svara dömde förbrytare, lösdrifvare eller correctionister, innan församlingens Kyrkoherde i allmän sockenstämma deröfver hört församlingen, samt Konungens Befallningshafvande i Länet eller Öfver-Slålhåliaren i Stock-nolm, efter inhemtad kännedom deraf, dertill lemriat behörigt tillstånd. Den, som häremot bryter, pliktar 16 R:dr 32 sk. Banco, åklagarens ensak,' och vare dessutom skyldig att ansvara för all den skada, som samhället af den sålunda obehörigt hyste under tiden får vidkännas; samt af Peter Gabrietsson från Kronobergs Län: att det i denna paragraf stadgade vite af 3 R:dr 16 sk. för den husbonde, som hos sig låter skaltskrifva någon person, hvilken icke är i dennes kost, måtte förhöjas till 16 R;dr 3a sk. Banco.

Utskotten hafva ej förbisett, att emot antagandet häraf betänkligheter förekomma, då de föreslagne stadgandena kunna anses utgöra ett yttei ligare hinder för brottslingen att, sedan han genom straffets undergående försonat sig med samhället, finna utväg till ärlig bergning och alltför mycket för honom försvåra möjligheten att skaffa sig laga försvar; åfxensom den föreslagna förhöjningen af bötesbeloppet för den, som låter hos sig skaltskrifva flere tjenstehjon, än han i tjenst begagnar och lönar, skulle, utom nämnde följd, inskränka utvägarne för den arbetande classen att kunna sig ärligen försörja, de der snarare böra underlättas än försvåras. Men å andra sidan kunna Utskotten icke undgå alt finna den nu varande friheten att utan församlingens vetskap i tjenst taga dömde förbrytare, lösdrifvare och correctionister samt sålunda påföra församlingen medlemmar, af hvilka densamma ej sällan tillskyndas skada och olägen-vara allt för vidsträckt och böra inskränkas. I sådant afseende och till förekommande af det nu ofta öfverklagade missbruket, alt correctio-™sler          m°. heta,nil’Éb af personer, som, sjelfve stundom mindre

Väl kände, deras tjenst hvarken behöfva eller begagna, hvarigenom cor-rectionislen efter vunnen frihet oftast befinner sig i den belägenhet, att lian nödgas för sitt uppehälle stjäla och begå brott, anse Utskotten af nytta, alt, då någon sig anmäler alt i Ijenst utlaga dömd förbrytare, lösdrifvare eller correclionist, den församling, som husbonden tillhör, må höras, innan correcliomst lösgifves, på det församlingen må blifya i tillfälle att meddela upplysningar om så väl husbonden, som den, han vill i tjenst antaga; dock ulan att församlingen må anses berättigad förvägra den sistnämnde intrade i forsamlingen, i händelse Konungens Befallningshafvande ej finna skäl alt å församlingens framställning göra afseende. Utskotten tillstyrka fördenskull,                                                                      , .

att den af Herr Friherre Cederström föreslagne förändring af ifrågavarande 4 §■ nialte på det sätt- bifallas, att ett tillägg dertill måtte af Rikets Ständer för deras del beslutas, så lydande:

Ingen vare berättigad från häkte eller correclions-in-rättning i tjenst taga och försvara dömde förbrytare eller correclionisler, innan församlingen fåll tillfälle å allmän sockenstämma bäröfver sig yttra, samt Konungens Befall-nin^shafvande i Länet eller Öfver-Stålhållaren i Stockholm sedermera, efter inhemtad kännedom af församlingens yttrande, tillstånd dertill lemnat;

bvaremot Utskotten hemställa,

alt bemälde Friherre Cederströms samt Petter Gabrielssons förslag om förhöjning af bötesbeloppet för den, som hos sig skallski ifver flere tjenstehjon, än han i sin tjenst begagnar och lönar, måtte förfalla.

I afseende slutligen på Herr Munck af Rosenschölds framställning, dels att Författningarne i allmänhet om laga försvar måtte upphäfvas, och dels alt, i stället för dylikt försvar, de personer, hvilka äro skyldige der-med vara försedde, kunde, emot erläggande af den personella skallen undfå ett så kalladt Uppehålls-koit, som lemnade dem fullkomligt skydd och frihet; så få Utskotten, jemle tillkännagifvande, att till Utskotten blifvit icmitlerade åtskilliga motioner om ändring uti hittills gällande Stadgar om lösdrifvares och försvarslöses behandling, hvaröfver serskildt Betänkande kommer all meddelas, vördsamt anföra, alt, då det, med afseende på de för närvarande bestående förhållanden, kan vara högst äfventyrligt och nära nog till verkliga vådor för det allmänna ledande, att helt och hållet unpbäfva sladgandena om laga försvar, och det correctiv, motionären häremot föreslagit, synes vara allt för litet tillfyllestgörande, Utskol-ten icke kunna annat än tillstyrka,                                 .

alt Herr Munck af Rosenschölds gjorda framställning må varda a Islägen.

Stockholm den 12 Mars i84i-

Reservati on

af Herr Grefve Mörner, C. G.: ”1 afseend, pä det nya stadgande, Utskotten i delta Betänkande föreslagit, får jag mig reservera. De betänkligheter emot förslaget, som Betänkandet upptager, synas mig hafva bordt vara tillräckliga att föranleda till delsammas förkastande, men då nu härtill kommer, dels att det föreslagna stadgandet ej står väl tillsammans med hvad Utskotten uti deras Betänkande om förändringar i Förfalt-ningarne emot lösdrifveriet och försvarslösheten tillstyrkt, i fråga om lösgifne fangars och förbrytares behandling, dels ock att den ifrågasatta nya föreskriften ej rältligen tillhör Tjenstehjons-Stadgan, utan lämpligast bordt uti Lösdrifveri-Förordningen inrymmas, får jag för min del hemställa, att motionärens framställning, jemväl i den del, den blifvit af Utskotten godkänd, måtte förklaras böra förfalla/’

Emot den vid 2 Art. 4 §. af Tjenstehjons-Stadgan föieslagne förändring reserverade sig jemväl Herrar Gripensvärd, Råjeldt och von Rosen.

N:o 58.

Ank, till Exp. Utsk. den 14 Mars, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckte motioner om Jörändring i Författningarne, angående mått, mål och vigt.

Hos det Höglofliga Ridderskapet och Adeln har Herr Hjerta, Lars, uti ingifvet memorial anfört, att den beslutade förändringen af nu gällande mått, mål och vigter till andra, grundade på decimal-systemet och till en del med nya benämningar, ännu icke på lång tid skulle kunna till allmänt bruk införas och påbjudas. Efter motionärens tanka, komme detta icke alt ske i närvarande generations lifslid af del skäl, alt, huru vig och ändamålsenlig decimal-räkningen än befunnes för all bokföring öch alla kalkyler på papperet, den, enligt bestyrkt erfarenhet från de ställen, der den blifvit försökt, alltid komme att visa sig mindre lämplig för den räkning i hufvudet och de delningar, som förekomma i den dagliga detalj-handeln och den mindre trafiken, hvarlill orsaken vore, alt der ständigt förekomme behofvet af varu-quanliteternas och de motsvarande prisens delning i hälfter, tredjedelar och fjerdedelar, hvilka båda senare ej gå jemnt upp i tiotalen, men deremot hafva ganska viga ocli tjenliga hnl vndmätare i talen 12, 24 och 48, som utgöra grunden för de flesta varn,- mynt- och mål l-indelningar. Genom bemödandet för de-cimal-systemet och under väntan på dess införande, hade man emedier-lid kommit att helt och hållet förbise en lättare verkställd, men derföre ej mindre vigtig, reform, nemligen att, ulan total rubbning i sjelfva buf-vudgrunden, bringa de nu varande mångfaldiga olika beräkningarne af mål och vigter till någon enhet. De anomalier och svårigheter, som för närvarande härulinnan egde rum, vore i sjelfva vei ket så många, att man utan tilllijelp af serskild minnesbok icke kunde ständigt hafva i minnet förhållandet emellan vielualie-vigt, slapelstads-vigt, metall- och gårkoppar-vigt, uppstads-vigt, bergs-vigt, tackjerns-vigt, råkoppar-vigt, medicinal-vigt samt silfver- och guld-vigterne, eller hafva reda på olikheterna i målet af en fast och en lös spanmåls-lunna, en tunna malt, en tunna salt, en tunna strömming och så vidare, samt dessutom känna, efter hvilka af dessa serskilda mått öfriga varor köra mätas, hvarom likväl kunskapen vore för alla, som köpa och sälja mät- och vägbara varor, väsendtlig till undvikande af förvillelse för sig sjelf och bedrägeri från andra. Molio-* nären föreslog således: 1:0) alt, med bibehållandet endast af de nu varande olika vigt-systemen för medicinalier samt ädla metaller, alla öfriga varor må vägas efter den allmänt kända victualie-viglen; och 2:0^) att, med bibehållande af det för strömming, sill och andra sallvaror brukliga målet af 24 kappar på tunnan, all mätning af torra varor må hädanefter beräknas till 32 kappar på tunnan och det rågade målet, såsom ledande till osäkerhet, godtycklighet och tvister, försvinna. — Om delta af Rikets Ständer bifölles, ansåg motionären året 1842 vara den lämpligaste liden, ifrån hvilken dess bruk kunde laga sin början.

Häremot liar Herr Lefrén, Johan Pehr,som\}l\ afgifvet anförande ansett förrberörde motion hafva den bestämdaste syftning all lägga hinder i vägen för de kloka åtgärder i denna vigliga nalional-angelägenhel, som genom Regerings och Ständers samverkan under 1823 och 1828 årens Riksdagar samt sedermera blifvit vidtagna, och genom h vilkrwärendet Idif-vit så fullständigt ulredt, alt intet annat återstode alt i delta mål önska, än alt den redan färdiga nya Författningen, rörande Rikels mått, mål och vigt, måtte blifva till allmän eflerlefnad ulfärdad, bestrid t allt afseende å motionen, dels i anseende till dess syftning alt hämma en redan nära genomförd, förståndig och derigenom önskvärd reform, dels i anseende till dess bristande omfattning, såsom blott vidrörande vissa delar af ämnet, och dels äfven i anseende till oriktiga zifferuppgifter; hvarjemle Herr Lefrén, under förmenande, att tiodelningens införande i mått, mål, vigt och mynt vore en åtgärd, som icke allenast skulle ådagalägga Representationens Förmåga och vilja alt göra den upplysning pracliskt gällande, som i landet funnes, ulan äfven medföra en betydande, ehuru ihyvärr af många förbisedd allmän nytta genom den enkelhet, räknekonsten vunne derigenom, att de besvärlige och svårfattlige reduclionerne vid den så kallade Sort-räk-ningen gjordes alldeles öfverflödige föreslagit: 1:0 alt Rikels Ständers måtte underdånigst begära, det nya Författningen om Rikets mått, mål och vigt må blifva under årets lopp utfärdad och anbefalld till allmän eflerlefnad ifrån och med år 1842; och 2:0 alt den ifrån och med 1841 må i Skolor-ne föredragas och inöfvas.

Vidare har inom det Hedervärda Bonde-Ståndet Petter Mårtenson från Jönköpings Län uti ingifyet Memorial, uppå hufvunsakligen enahanda grunder, som Herr Hjerta, yrkal samma förändring af nu gällande vigter, som af nämnde motionär blifvit föreslagen.

Dessa Memorial och deraf föranledde anföranden äro vordne till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remillerade, men som detta TTtskolt ansett ärendet erfordra behandling jemväl af Lag-Ulskoltet, haf-va de förenade Utskotten detsamma under gemensamt öfvervägande tagit; och då Utskotten nu gå alt utlåtande deröfver afgifva, anse Utskotten sig böra i främsta rummet meddela yttrande öfver Herr Lefre'ns förslag, alt det nya systemet för mått, mål och vigt målle införas och påbjudas till eflerlefnad från och med nästkommande år.

Då Kongl. Majtt, uti Nådig Proposition den ro December 1828, till Rikets Ständers förnyade granskning öfverlemnade det af Rikets Ständer vid 1828 års Riksdag redan antagna, på decimal-systemel grundade, förslaget till förnyad Författning, rörande Rikels mått, mål och vigt, yttrade Kongl. Maj:t, det Han uppskjutit Författningens utfärdande, lilldess en allmän kännedom blifvit spridd om det uppgjorda systemet, som, sedan det blifvit slutligen faststäldl, i alla fall borde, innan tillämpningen deraf loge sin början, under föregående tid af minst 10 år harva utgjort föremål för folkundervisningen. Instämmande häruli, anlogo Rikets Ständer den i Kongl. Maj:ls Nådiga Proposition omnämnde tid af 10 år, såsom den bestämda gräns, inom hvilken nödige förberedelser kunde vara fullbordade och tillräcklig kännedom om systemets inrättning bibringad den uppväxande generationen, samt tillstyrkte den nya Stadgans utfärdande till efter-lefnad år i83g. Denna tidpunkt är emedlerlid redan förfluten., ulan att den förutsättning, hvarifrån Rikets Ständer utgingo, kan anses i någon mon förverkligad. Efter Utskottens tanka måste, ehuru underrättelse om det nya systemet lör rnatt, mål och vigt blifvit till allmänhetens kännedom införd i de sma Almanachorna, denna allmänhet likväl antagas i närvarande ögonblick derom helt och hållet okunnig. Systemet har icke eller kunnat hittills utgöra föremål för en allmännare folk-undervisning, då först vid innevarande Riksdag frågan om Folk-skolor kommit till någon allvarsam handläggning. Vid detta förhållande måste Utskotten, som dela den af Kongl. Maj:t yttrade mening, att, innan tillämpningen af det nya systemet tager sin början, en allmän kännedom derom bör vara spridd, anse tiden för dess påbjudande till eflerlefuad ännu icke vara inne. Derfö-ie, ehuru Utskotten visserligen icke underkänna den sanningen, alt ämnen af praclisk natur bade fortast och säkrast läras under handläggning i dagliga lifvet — den stora folk-skolan, hvars vexelundervisnings-method är mägtigalt bibringa kunskap äfven åt den trögaste fallningsgåfva — och Utskotten medge, alt, utan tvånget, och bebofvet af en sådan kunskap, densamma icke allmännare förvärfvas, finna Utskotten sig icke kunna tillstyrka förslaget att nu genast påbjuda det nya systemet för mått, mål och vigt till allmän eflerlefnad. Då Utskotten dessutom hålla före, att delta syslems införande borde åtföljas af decimai-räkningens antagande i myntet, men Rikets Ständer vid innevarande Riksdag afslagit framställningen derom, anse sig Utskotten af alla dessa skäl böra hemställa,

alt Herr Lefrens ifrågavarande motion måtte förfalla.

Men anse sig Utskotten deremot, för alt i möjligaste måtto påskynda ett snart införande af detla system, böra tillstyrka Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,

alt Kongl. Maj:t läcktes låla genom Dess Velenskaps-Acade-mi utarbeta en kort handledning i ämnet med comparaliva tabeller och anbefalla vederbörande, alt undervisning skall i Folk-skolorne ifrån år 1842 meddelas om det nya, på de-cimal-räkning fotade, systemet för mått, mål ocli vigt; samt att, så snart någon allmännare kännedom derom kan anses vara spridd, Kongl. Maj:t täcktes, dock senast inom 10 år, låta utlärda Nådig Författning om det nya systemets antagande till eflerlefnad.

Hvad beträffar de af Herr Hjerta och Petter Mårtensson gjorda framställningar, så, enär desamma utgått från den förutsättning, att det nya systemet för mått, mål och vigt icke skulle komma att införas i närvarande generations lifstid, lärer det af hvad Utskotten här ofvan tillstyrkt finnas vara en följd, att Utskotten icke kunna dessa framställningar understödja. Med antagande nemligen af ett snart införande utaf det nya systemet i sin helhet, måste en partiel förändring af det gamla, äf-ven om densamma innebure en förbättring, anses af mindre vigt och nytta, samt ingalunda af så angelägen beskaffenhet, att den kan såsom en af behofvet påkallad ålgärd betraktas. Olägenheterna af det närvarande förhållandet anse Utskotten sålunda böra kunna fördragas den korta tid, som, efter hvad Utskotten hoppas, nu mera återstår, innan fäderneslandet kommer i åtnjutande af de fördelar, hvilka det nya systemet medför. Men utom detta skäl, som gäller i allmänhet om de af motionärerne föreslagne förändringarne, måste Utskotten anse den af Herr Hjerta ibågaställde förändringen af tunn-målet för torra varor aldeles oljenlig,, enär den fasta spanmålstunnan är så allmänt nyttjad och känd, alt, på sätt Rikets Ständer uttryckte sig i deras underdåniga skrifvelse vid 182g års Riksdag, rörande det nya systemet för måltj mål och vigt, ”åtankan på lös tunna redan försvunnit ur bokföringen, Förordningarne och språket ochi ålankan af ’struken kappe eller A af en fast tunna intagit dess slälle,’’ samt den föreslagna förändringen snarare aflägsnade ifrån än närmade till det nya systemet, Utskotten tillstyrka således,

att de af Herr Hjerta, Lars samt Petter Mårtensson väckte motioner må lemnas ulan afseeade.

Stockholm den a3 Mars i84i.

Reser-


Reservationer:

Af Herr Aminoff, Fredrik ' Emot de sammansatta Utskottens beslut om afstyrkande af Herr General Lefrdns motion, får jag mig reservera, hufvudsakligen på den grund, att Rikets Ständer redan vid i823 års Riks-da,r antagit den föreslagne förändringen af Rikets mått, mål och vigt, och att densamma, vid utarbetande af det ar 1826 på Kongl. Majtts IXådiga befallning till trycket befordrade förslaget till ny Stadga och Författning i ämnet, ansågs kunna under vissa bestämda vilkoi liån och med ar 1827 införas samt blifva fullständigt från och med 1832 till elterlelnad gällande. Då härtill kommer, att Rikets Ständer vid 1829 års Riksdag för deras del bestämde år i83g såsom den, senaste tidpunkt inom hvil-ken alla förberedande åtgärder borde vara fullbordade och Författningen utfärdad, men sådant icke skett, eger jag så mycket mera skäl till instämmande i Herr Lefréns yrkan, alt Författningen måtte skyndsamt utkomma; och anser jag de sammansatte Utskotten hafva handlat tvärt emot Rikets Ständers förut fattade beslut, då Utskotten afstyrkt nämnde motion, i hvil-ken jag vill medgifva allenast den modification: att Författningen om Rikets mått, mål och vigt måtte under loppet al innevarande år utkomma, för att blifva till allmän och ovilkorlig efterrättelse ländande senast från och med dr 1845 ; i och hvarmed jag tror mig hafva tillräckligen gif-vit efter för ropet om beredelsetid, helst detta rop dessutom tyckes böra vara tillfredsstäldt af det redan 18-åriga uppskofvet med verksiällan-det af en beslutad och af alla för nyttig erkänd reform, livad beträffar den föreburna svårigheten vid införandet och behofvet af en längre lids undervisning i Folk-skolorne om det nya systemet, så anser jag införandet af delta system vara, genom bibehållande af nuvarande lol, kanna och mark victualie-vigt såsom enheter för längde- och rymde-mått samt vigt så lätt, att efter min öfverlygelse allmänheten, älven utan alla förberedelser, är’ inom en månad efter detsammas påbjudande dermed fullkomligen bekant, och att derlill lika litet erfordras någon föregående undervisning i Folk-skolan, som, vid realisationens verkställande, en sådan undervisning var och ansågs vara behöflig för allmänhetens upplysning om förhållandet emellan sedel- och silfvermyntet".

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami, s A/d. 14 liäft. J

Nyttan af ett förbättradt räknesätt med i o-tal i må tt, mål och vigt åtnjutes i verkligheten af andra folk, men synes hos oss fly undan såsom en skuggbild, när man sig den vill tillegna. Hvad ligger till orsak? Jag fi uktar egennyttan. Det är bekant, att om tackjerns-vigten gemenligen yttras, att den betalar frakten, hvarmed menas, att som tackjerns Skepp, är 26 Lisp. v. v., men ändock, vid frakt, ej betalas mer än för 1 Skepp., eller 20 Lisp. v. så skulle slikt medföra en frakten motsvarande vinst för hruksegaren; hvaremot om alla Skepp, blefve like tunga, så att ett tack-jerns-skeppund ej vägde mer än ett victualie-sképpund med 20 Lisp., hvil-ket naturligen skulle ske vid 1 o-tals-räkningens införande, så ginge denna vinst för hruksegaren förlorad, då det förmodas att, vid frakt, formannen skulle yrka lika hög betalning för forslingen af det mindre som af det mera vigtiga skeppundet. Denna tro eller vantro är nu ålskillige bruksegares, men deras partiela fördel, synnerligen om den är inbillad, bör icke hindra det allmänt nyttiga.

I stället för Utskottens vanskliga och obestämda tillstyrkande hade Afdelningen åtminstone föreslagit den bestämda förändring, att all slags gröf-re vigt borde blifva enahanda eller reduceras till victualie-vigt. Öfvergån-gen till totals-räkningen framdeles blefve härigenom underlättad, serdeles som victualie-vigten innehåller jemna 1 o-tal, men hufvudsakligast dymedelst att det hinder egennyttan, på nyligen beskrifna sätt, orsakar på förhand vore undanröjdt. Jag releverar derföre Afdelningens förslag såsom mitt, ehuru jag icke liar förtjensten af att hafva deltagit i dess utarbetande. Det lyder som följer:

Hvad den af Herr H^erta samt Petter Mårtensson föreslagna förän-dimg af hittills gällande vigter vidkommer, så, ehuru väldet vore en möjlighet, alt det nya vigt-systemets införande derigenom kunde fördröjas, finna Utskotten det likväl ingalunda vara någon nödvändighet att så skall mträffa. Fastheldre synes det Utskotten, som denna förändring skulle lätta införandet af decimal-räkningen i yigten, då just victualie-marken är den i nya vigt-systemet antagna enheten, och det otvifvelagligt måste medföra mindre svårighet att, vid detta systems påbjudande till efterlefnad, verkställa den nödiga reduclionen på en enda än på många vigter. Förändringen har dessutom en ekonomisk nytta med sig, som Utskotten anse jemväl förtjena uppmärksamhet, nemligen den besparing, som uppkommer derigenom, att allenast ett slag af vigter behöfves; och ehuruväl det kan tyckas, att denna besparing icke är i sig sjelf serdeles stor, blir den likväl betydande genom förhållandet till den allmänna förmagan att bekosta anskaffandet och underhållandet af flere slags vigter, och talrikheten af dem, som hafva behofvet deraf. Utskotten finna sig alltså ega anledning, att till de af Herr Hjerta och Petter Mårtensson i afseen-de härå gjorde motioner tillstyrka bifall, hemställande, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj;t täcktes, med afskaffande af öfrige vigter, i Nåder påbjuda, att, utom medicinali- samt silfver och guld-vigterne,, ingen annan slags vigt, än victualie-vigten, må för framtiden och intill dess det nya systemet för mått, mål ocli vigt kan varda iniördt, i handel och varors vägning» användas.

Den mening, som innefattas i ofvanslående, med uttryckt förbehåll alt få jemka redactionen, föll inom Utskotten vid votering, dock var öf-vervigten dervid ringare än på tackjerns-lispundet’’.

Herr Friherre Leijonhufvud, A., lillkännagaf sig icke hafva deltagit i Utskottens beslut och förklarade tillika, det han icke kunnat i förra delen deraf sig förena, i händelse han vid dess fattande varit tillstädes.

Herr ajon Piosen, G., ehuru icke närvarande, då beslutet fattades, reserverade sig deremot vid justeringen och ansåg tiden nu vara inne att sätta den längesedan beslutade reformen i verket.

Emot Utskottens beslut reserverade sig äfven Prostarne Gumadius och Säire.                  ---—-—•

Rättelse.

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon^-Utsk. Betänkande, N:o 54»

Sid. 15, r. i nedifr. st. för Judes inköp af jord

STOCKHOLM, Elméns och Granbergs Tryckeri, i 84 i -

Sid. g, rad, 4> står: finna Utskotten i serskilda tids-omständiglieter någon anledning

läs: finna Utskotten i serskilda tids-omständigheter icke nägon anledning

sid. i3 uti förslaget, § 2, rad. 5, står: så ock Borgerskap eller Magistrat blifvit hörde,

läs: så ock Borgerskap eller Menighet blifvit hörde,

TRYCKT nos J. A. WALLD1M,

1841.

N:o 59.

Ank. till Exp. Utsk. d. 3 April i84r, kl. u f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om eftergift i vissa fall af Kronans rätt till skatt å Socken-allmänningar.

Utskotten hafva från det Höglofl. Ridderskapet och Adeln fått emottaga följande af Herr Pahncrantz, Mauritz, väckta motion:

”Då de skogstrakter, som under namn afSocken-allmänningar egas och disponeras af de socknar, inom hvilkas områden de äro belägne, enligt hittills gällande Författningar, i allmänhet icke äro med någon serskild skatt eller ränta till Staten belastade, tvifvelsutan af det skäl, att desse skogar, afsedde till nödig lättnad och understöd i skoglösa eller eljest svaga hemmans skattebördor, blifvit vid sjelfva hemmanens primitiva skattläggning i dessas egen skatt inberäknade; men det likväl i senare tider inträffat, att några få dylika allmänningar inom Riket af misstag kommit att från den för socken-allmänningar i öfrigt behörigen iagttagna skattefriheten utgöra högst obilliga undantag, härledde deraf, att verkliga jordegarnes rätt till nämnde allmänningar råkat i förgätenhet, och Kongl. Maj:t och Kronan, som vid sådant förhållande förmenat sig vara egare, på grund af detta o-rigtiga förmenande, till åtskillige nybyggare upplåtit deraf större eller mindre delar emot derföre åsatt skatt och ränta, utan att rätte jordegarne, sedan de, efter anställde rättegångar, från Kronan återvunnit omförmälde allmänningar och dem sig emellan skiftat, ändock lyckats vinna befrielse från den sålunda origtigt och utan deras hörande åsatte skatt, finge, till undaurödjande af denna orättvisa olikhet, i afseende på socken-allmännin-garne inom Riket, och då alla slika allmänningar rättvisligen borde få åtnjuta enahanda skattefrihet, motionären yrkar, att, enär den serskilda skattläggning af vissa, under namn af odlings-lägenheter eller intägter, upplåtne delar af ifrågavarande allmänningar, till förfång för vederbörande allmän-nings intressenter, obestridligen utgör en ny, högst obillig tillökning i hemmanens ordinarie skattläggning, dervid naturligtvis beräknats hemmanens alla tillhörigheter och följagtligen jemväl sockenmarker, det måtte således

i alla de fall, der ofvanom förmälde förhållanden äro för handen , Kronans anspråk på den i senare tider, utan Rikets Ständers hörande , sålunda tillkomne skatt å socken-allmänningar , utaf Rikets Höglofl. Ständer för deras del rättvisligen eftergifvas, så att alla dylika alimänningar hädanefter måtte få åtnjuta samma rätt till skattefrihet.”

"Kongl. Förordningen om skogarne i Riket den i Augusti i8o5, hvilken, enligt tydliga ordalydelsen i dess i §, upphäfver alla dittills om skogarne utkomne allmänna Författningar, stadgar, bland annat hit tillämpligt, 9    ”a^ den lott, som vid delning af socken-allmänning tillfaller h varje

hemman, kommer att ikläda sig samma hemmans och bolstads natur, vare sig frälse, skatte eller krono”. Således vore klart, alt hvarje lott af en slik allmänning är ansedd efter delningen utgöra en integrerande del af det hemman, den tillfallit, och att någon serskild skatt derå följagtligen icke hör ega rum, enär sjelfva hemmanet förut drager denna. Det torde väl dessutom icke kunna af någon bestridas, att, om vederbörande socken-menigheters eller hemmans-innehafvares eganderätt till ifrågavarande all-männingar icke fallit i glömska, utan alltid varit känd, Kronan icke eller utan öppet våld kunnat, på sätt nu skett, åt nybyggare egenmägtigt upplåta och skattlägga den ringaste del af samma alimänningar. Hade således Kronan icke förmenat sig vara egare, så vore ifrågavarande alimänningar i detta ögonblick icke betungade med de skatter, som nu finnas dem åsatte, utan ännu fullkomligt skattfrie.”

Det vore jemväl klart, och torde icke lika litet af någon skäligen kunna motsägas, att skattläggningen af omförmälde alimänningar, som skett i förutsättning af Kronans eganderätt, hade bordt upphöra att gälla, i samma moment, denna förmenta rätt blifvit underkänd. Sedan misstaget om eganderätten blifvit utredt, måste ock i följd deraf skattläggnings-ålgärden ovedersägligt blifva en nullitet. Den omständigheten, att sjelfva förrättningen skett i behörig ordning och med iagttagande af de i lag föreskrifne former, kan väl icke lända densamma till något stöd , da den erforderliga grunden, nemligen eganderätten, saknats.”

Motionären betviflade visserligen icke, att den yrkade skattebefrielsen för ofvanberörde socken-allmänningar skulle af Utskotten tillstyrkas; men om det mot förmodan skulle finnas betänkligheter vid att bifalla motionen i sin helhet, lärer ingen om förhållandet upplyst anse vådligt att åtminstone föreslå Rikets Ständer ”att de få socken-allmänningar, som till större eller mindre del nu finnas skattskyldige till Staten, mätte, der vederbörande jordegare sådant äska, på Statens bekostnad underkastas förnyad besigtning och skattläggning”, så att jordegarne, i fall de ej lyckas erhålla fullkomlig frihet från skatt, likväl kunna, der så skäligt pröfvas, åtminstone kostnadsfritt vinna nödig nedsättning deri och sålunda icke vidare betungas med samma skatter för ifrågavarande allmänningar, som blifvit ålagde nybyggar-ne, de der endast haft besittnings- eller åbo-rätt, eller, med andra ord, hvilka icke varit att anse annat än som Kronans arrendatorer.

Denna motion hafva Utskotten tagit under öfvervägande; och då socken-allmänningarne ända till utfärdandet af Skogs-Ordningen den i Augusti j8o5 stodo i fullkomligen lika förhållande med Lands- och Härads-allmän-ningar, å hvilka nybyggen fingo under bestämda vilkor anläggas och försvaras, på sätt 6 §. af nämnde Skogs-Ordning innehåller, är det klart, att skattläggning af sådane nybyggen eller intägter å socken-alimänningarne „ h vilken tillkommit före i8o5 års Skogs-Ordning, hvarigenom dessa allmänningar till socknarnes fria disposition upplätos, är fullkomligen rättsenlig. Men, om sådan skattläggning skett efter nämnde tid å lägenhet, som blifvit upptagen å allmänning, hvilken icke var såsom socken-allmänning ansedd och erkänd, ehuru det sedermera lyckats menigheterne att tillvinna sig densamma, måste förhållandet vara enahanda, och den derföre tillkomne skattläggningen vara lika giltig och beståndande, som i händelse den skett före utfärdandet af i8o5 års Skogs-Ordning. En lägenhets skattläggande har dessutom icke sin grund i en Kronans jordegande-rätt, ty i sådant fall skulle afgärda by icke kunnat serskildt i mantal sättas, utan på hvarje sjelfständig jordegendoms skyldighet att, i förhållande till dess storlek och godhet, genom erläggande skatt, bidraga till fyllande af Statens be-hof. Att dessa grundskatter kunde försvinna , må anses önskligt; men så länge detta icke kan ske, lärer en eller flere i behörig ordning skatllagde hemman och lägenheter, de må vara å socken-allmänning upptagne eller icke, svårligen kunna från en sådan tunga befrias; och Utskotten tillstyrka af dessa skäl,

alt motionen må lemnas utan afseende,

Stockholm den 2 April i84r«

N:o 60.

Ank. till Exp. Utsk. d. 3 April i84i, kl. n f. m.

Betänkande., i anledning af väckt motion om rättighet att under vissa vilkor hos andre än målsmän insätta barn till uppfostran.

Hos det Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Herr von Hartmansdorff, 'August, väckt motion derom, att barn, som beträdes med betllande eller sysslolöst kringstrykande och för hvilket erforderlig sedlig omvårdnad ej kan hos dess målsman påräknas, må, antingen det blifvil för vanart straffMt eller icke, kunna, uppå Kyrko-Rådets anmälan, af Fattigvården skiljas från sin målsman och till upfostran insättas hos andra eller i dertill tjenlig anstalt, och gåhge Fattigvårdens beslut i sådane mål i verkställighet, utan hinder af besvär, med hvilka förhålles, såsom i fråga om Fattigvård i städerne.

I afseende härpå lå Utskotten tillkännagifva, det Utskotten, i dess af-gifna Betänkanden N:is 5 och 3i, rörande Fattigvården i Riket, redan framställt förslag om stadganden af den syftning, Herr von Hartmansdorffs förevarande motion innebär, hvarjemte Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, i deras Utlåtanden N:is 5 och 128, beträffande folk-undervisningen, föreskrifter i denna del likaledes föreslagit; och finna Utskotten, med hänvisande till dessa Betänkanden, något serskildt yttrande, i anledning af förevarande motion, således icke erfordras.

Stockholm den 2 April i84r.

N:o 61.

Ank. till Exp. Utsk. den 3 April r84r, kl. n f. m.

Betänkandes i anledning af väckte motioners rörande förändringar i Expeditions-taxan.

Till Vällofl. Borgare-Ståndet har Herr Brincks A. M., ingifvit ett Memorial, deruti han, under anmärkande, att Expedilions-tasan för närvarande icke innehåller någon annan bestämmelse, i afseende på lösen och arfvode

besvärliga skyldigheter ; sök veikslälla förrättning


för Notarii Publici förrättningar och expeditioner, än alt för en vidimation skall erla^as En Riksdaler Baned, yrkat, att med afseende å Notarii Publici ..... alt genom stundom ganska långväga personliga be-gar, så väl som å hans ansvarsfulla befattning, en for de förrältnings-arfvoden samt den

bestämd norm må i laxan införas . .                y                  .   ..

expeditions-lösen, Nolarius Publicus bör åtnjuta vid de af honom veikslall-


de förrättningar.                                                       .

Hos det Hedervärda Bonde-Ståndet hafva derjemle Hindric Hansson fi ån Elfsborgs Län och David Andersson från Halland, uti serskilda Memorial yrkat den förre: att, i stället för de nu vid enskilde förrättningar efter omständigheterna utgående skjuts- och tractamenls-ersältningar till domare, ett visst arfvode för hvarje förrättning till Domare och Nämnd e ler Ego-delnings-ledamot må bestämmas, grundadt på afslåndet hån Haradets eller Domsagans medelpunkt, till punkter på dess omkrets; och den senare: att lindring i Charta Sigillala och lösen i mon af summans storlek , vare sig vid lagfart, boupptekningar och arfskiften eller lagsökningar, ej må ega rum, utan charta och expeditions-lösen, då den elter summa utgår, bestämmas, lika eller efter procent, ehvad summan är större eller mindre.

Dessa motioner hafva Utskotten tagit under gemensamt ö vervägande , och få med anledning deraf tillkännagifva, alt, da Kongl. Mapt låtit i Nåder utarbeta förslag till förnyad Expedilions-taxa i enskilda mal, Utskotten, som ansett sig böra taga kännedom om nämnde förslag, for att erfar», huruvida något deri funnes stadgadt i det afseende hvarom Hy         hamsla l-

ning handlar, eller rörande arfvode och losen lor Notarn 1 ublici embets-förrättningar och expeditioner, funnit berörde forslag ty förnyad Expedit tions-taxa innehålla ett stadgande, af följande lydelse: For Notarii Public» protester och bevis betalas till Notarien och det vittne, han med sig haf-ver då åtgärden sker på hans embetsrum, i R:dr B:co; utom embetsrum-met i R:dr 24 sk. Innehåller Notariens expedition flere ark, erlägges losen för andra och hvartdera af de följande arken 18 sk.”; och som Utskotten anse nämnde stadganden, i afseende på Notarii Publici ratt till arfvode och expeditions-lösen, lämplige, finna Utskotten sig hafva anledning hemstalla,

P det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Mapt i underdånighet anhålla, alt hvad det utarbetade förslaget till förnyad ExpediUons-taxa sålunda, i afseende på lösen för Notarii Publici expeditioner, innehåller, måtte varda till iakttagande påbudet.

Hvad åter de af Hindric Hansson och David Andersson väckte motioner beträffar, så, enär Utskotten anse den grund, Hindric Hanss^& föreslagit för bestämmandet af arfvode till Domare och Nämnd eller Egodelnings-rätts ledamot, sakna all lämplighet, och David Andersson icke satt i fråga nå^on nedsättning, utan en förhöjning i expeditions-lösen, den der skulle obilligt och ofver höfvan betunga och försvåra alla betydligare afhandlingar, samt Rikets Ständer Författningen om Charta Sigillata redan uppgjort och beslutat, finna sig Utskotten ega anledning tillstyrka,

att ifrågavarande tvänne motioner måtte lemnas utan afseende»

Stockholm den 2 April 184r.

N:o 62.

Ank. till Exp. Utsk. den 3 April kl. n f. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående conventio-ner om Presterskapets lone-inkomster, m. m.

Från det Hederv. Bonde-Ståndet hafva Utskotten fått emottaga : 1:0 Ett af Anders Olsson från Stora Kopparbergs Län ingifvet Memorial, hvaruti, under anförande, att såväl allmänna Lagens bestämmelse, i af-seende på de laga hus, hvilka å prestegård böra finnas, ej öfverensstämde med nu-tidens fordringar, som ock att Presterskapets aflöningssätt i öfrigt vore lika förhatligt för presterskapet som för åhörame, blifvit, till vinnande af en snar och af behofvet i dessa fall påkallad rättelse, föreslaget:

j:o att vid inträffande ledighet af Kyrkoherde- och Uapellans-sysslor i en församling, Contracts-Prosten skall i sockenstämma sammankalla socken-boerne, som då utse fyra eller högst åtta ombud från åtskilliga delar af forsamlingen, hvilka jemte behörigen förordnade Krono- och Consistorii-Ombud skyndsamt sammanträda och uppgöra förslag till convention , upptagande så väl de hus å bostället, hvilka af församlingen böra underhållas, som sjelfva aflöningssättet och uppbörden; hvarvid afses, i anseende till byggnaden, ortens sed, boställs-innehafvarens beqvämlighet och embetets värdighet, samt, i anseende till aflöningen, det belopp, hvartill förra lönen utgått och att uppbörden ställes, så vidt möjligt är, att ske på rote, genom rotebondens försorg och ansvar för lefvereringen på dertill bestämda tider;

■2:0 att om, då detta förslag sedermera i sockenstämma underställes församlingens antagande,skiljagtighet emellan allmänna ombuden och församlings-boerne uppstår, desse välja bland sig från socknens serskilda delar 20 deputerade, hvilka derefter, med fullmyndig rätt att å församlingens vägnar besluta och med rösträttighet sig emellan per capita , sammanträda med Krono- och Consislorii-ombuden och de olika förslagen sammanjemka. Convention, som då af pluraliteten bland sockne-deputerade antages och af allmänna ombuden godkännes, blifve för framtiden, eller om den blott på försök antages, i minst 5o år gällande; skolande, sedan Konungens Befallningshafvande och vederbörande Consistorium deröfver hörde blifvit och icke haft något att der vid anmärka, densamma till Kongl. Maj:ts Nådiga fastställelse anmälas.

Kunna allmänna ombuden och socken-deputerade ej om convention sig förena, eller göres anmärkning dervid af Konungens Befallningshafvande eller vederbörande Consistorium, öfverlemnas saken till Compromiss-rätt, hvartill Krono- och Consistorii-ombuden utse hvar sin och församlingens deputerade tvänne ledamöter, hvilka fyra åler gemensamt välja den femte. Co-mpromiss-rätten, sålunda sammansatt, sammanträde och afgöre skyndsamt det tvistiga samt upprätte ofvannämnde convention, hvilken, efter det Konungens Befallningshafvande och Consistorium deraf erhållit del, samt om liden för dess gällande sig utlåtit, till Kongl. Maj:t af Consistorium öfverlemnas till fastställande;

3:o att de publika ombuden, äfvensom Compromissarierne erhålla af församlingen skjuts och dagtractamente efter det för deras stånd och em-bete gällande Bese-reglemente, samt Compromiss-rätten derjemle lösen för Protocoll och Utslag , efter för Härads-Rätt fastställd taxa. Compromiss-rälten må äfven sig till biträde kalla en skicklig protocollsförande, som då uppbär den här bestämda expeditions-lösen och njuter för Häradshöfding fäststäldt skjuts- och dagtractamente, hvilket allt af socknemännen betalas;

4:0 att den laga byggnadsskyldighet, som för boställets innehafvare bestämmes, icke må in natura utgå, utan fastställas till en viss årlig procent af lönen att årligen erläggas till socknens byggnads-cassa, hvars Direction dersmot ansvarar för boställsbyggnadernas underhållande;

5:o att dessa stadganden äfven måtte omfatta de Skolmästare-tjenster, som äro med presterlig befattning förenade; och

6:0 att ledigblifven Kyrkoherde-, Capellans- och Skolmästare-befattning, der ej convention redan är uppgjord, icke må till återbesättande kungöras förr, än den nu föreslagna regleringen af aflöning och byggnadsskyldighet försiggått och blifvit af Kongl. Maj:t i Nåder fastställd.

Häruli hafva Didric Weström > Johan Ericsson Eric Andersson och Lars BoethiuSj alla från Stora Kopparbergs Län, instämt.

2:0 Ett af Jons Ersson fiån Wermlands Län till det Hedervärda Bonde-Ståndet jemväl ingifvet och till Utskotten remilteradt Memorial, der-nti, jemte anmärkningar emot Presterskapets aflöningssält, blifvit, angående prestegårdshusens byggande och vidmagthållande, yrkadt, att detta måtte blifva Pastors ensak, på samma sätt, som de mindre lönte Comministrarne vore till en sådan skyldighet förbundne.

I anledning af dessa Memorial få Utskotten trllkännagifva, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i dess afgifna Betänkande N:o i38 redan, till följd af remiss å motioner i samma ämne, meddelat yttrande, rörande conventioner om Presterskapets rättigheter; hvadan Utskotten, med hänvisande till nämnde Betänkande, anse ytterligare utlåtande i ämnet öfver-flödigt; viljande Utskotten allenast tillägga, att det af Anders Olsson föreslagna sätt att upprätta conventioner föranleder omgång och kostnader, hvilka icke äro förenade med det i gällande Författningar redan föreskrifna och, efter hvad erfarenheten visat, ändamålsenliga sätt för dylika conven-tioners upprättande; till följd hvaraf Utskotten, under åberopande i öfrigt af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets ofvan anförde Betänkande hemställa,

att ifrågavarande motioner, i hvad de röra conventioner om Pre-slerskapets löne-inkomster, icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Beträffande vidare förslaget om tillämpande af föreskrifter ne om conventioner jemväl å de Skolmästare-tjenster, som äro med presterlig befattning förenade, så finna Utskotten förhållandet med Skolmästares aflöning så olika de egentlige forsamlings-lärai nes, alt convenlion derom icke gerna kan komma i fråga.; och få Utskotten, i afseende på framställningar ne, dels att Kyrkoherde måtte tillförbindas samma byggnadsskyldighet, som Capel-lanerne åligger, dels att byggnadsskyldigheten måtte fullgöras medelst er-läggande af en viss årlig procent af lönen till församlingens bygguads-cassa, erinra, att det förra förslaget strider emot Preste-Ståndets Privilegier; och förekommer emot det senare , att på många ställen någon byggnads-cassa eller Byggnads-Direclion icke finnes bildad , som kan prestegårdshusens byggande och underhållande öfvertaga; hvadan Utskotten, som i öfrigt icke finna gällande Författningar lägga något hinder i vägen för upprättande af öfverenskommelser emellan församling och Kyrkoherde jemväl rörande byggnads-byggnadsskyldigheten å prestgård, anse alla åtgärder i dessa hänseenden från Rikets Ständers sida öfverflödige eller olämplige, och hemställa,

att motionerne måtte äfven i förevarande omständigheter lemnas utan afseende.

Stockholm den 2 April 1841.

N:o 63.

Ank. till Exp. Utsk. don 3 April 1841, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion, angående Prestegårds-byggnaderna å Gottland.

Riksdagsfullmägtige Christen Persson och Per Båtelsson Burge från Gottland hafva uti ett till det Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och till Utskotten remilleradt memorial anfört: alt prestegårdsbyggnaderne på Gott-land vore icke allenast ganska kostsamma, emedan de äro byggde af sten och boningshusen täckta med tegel, som, emedan inga tegelbruk finnas å ön, måste ifrån andra orter inlörskrifvas, utan äfven till antal och storlek vida flere och större, än Lag och Författningar bjuda. Väl bestämdes i den så kallade Conventions-stadgan, alt ”en syn skulle hållas Öfver alla preste-gårdshus och hvad deraf ölverflödigt vore, skulle ödeläggas”; men någon sådan syn hade hvarken blifvit påbjuden eller hållen, fastän allmogen redan vid 1^52 års Riksdag derom gjorde påminnelse och änskönt äfven en Skrif-velse hån Kongl. Maj:t då afgick till Dess Befallningshafvande, alt den genast skulle företagas, i enlighet med hvad lagen om prestbyggnader i allmänhet foreskref och stadgade. Ilem mansegarne hade således under hela tiden varit betungade med detta stora och kostsamma onus , utan att Pre-sterskapel till den aldraminsta del byggt de bus, som äro dem ålagde alt bygga, hvartill än vidare komme, att Kyrkoherdarne icke ens underhålla eller reparera de af allmogen iståndsatta husen, som dock af alla andra boslälls-innehafvare måste fullgöras. På grund häraf yrkade molionäreme,

Bih. till R. St. Prot. 18^0 och i8p. 7 Sami, 2 Ajd. 16.de Haft.           2 att hos Kongl. Majrt ytterligare anhållan måtte göras, såväl derom, atl Kongl. Mai:t täcktes i Nåder anbefalla Dess Befallningshafvande eller vederbörande auctoritet att låta genom behörige domare genast företaga omförmälde syn, så alt de öfverflödige husen måtte ödeläggas, som ock alt Pastorerne måtte åläggas bygga de hus, Lagen bestämmer, samt de af församlingen byggda för framtiden underhålla och reparera.

I afseende härpå få Utskotten upplysa, alt för ön Gotlland gäller, i fråga om prestegårdsbyggnaderne, den serskilda stadga om Presterskapets rättigheter derstädes, hvilken blifvit genom af Regeringen förordnade Com-missarier med öns invånare aftald och uppgjord den 20 September 1648, samt senast stadfäslad den 3o October         Enligt 3 §. i denna Stadga,

åligger det socknemännen att bygga och underhålla de hus , som å preste-gård nödige äro; och enär Pastorerne på Gottland sålunda varit af ålder befriade från den byggnads- och underhålls-skyldighet, som Kyrkoherde i allmänhet, iemlikt 26 Cip. 2 §. Bygguinga-Balken, åligger, samt en rubbning häri ej kan ske, utan att tillika röra Presterskapets privilegier, finna Utskotten motionärernes gjorda framställning om lika byggnadsskyldighet för Pastorerne på Gotlland, som Lagen, i anförde rum , för Kyrkoherdar i allmänhet bestämmer, icke kunna af Utskotten understödjas, utan hemställa Utskotten, på grund af nu uppgifne förhållande,

att motionen måtte i denna del lemnas utan afseende.

Hvad beträffar frågan om underdånig anhållan hos Kongl. M»j:t , att de i 3 §. af oftanämnde 1648 års Stadga omförmälde syner, till bestämmande af de hus, som nödige äro, och h vil ka socknemännen skola å preste-gården bygga och underhålla, måtte i Nåder anbefallas, få Utskotten lill-kännagifva, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till följ I af er-hållen serskild remiss å motionärernes första framställning i ämnet, uti detta Utskotts Betänkande N:o 128, sig deröfver utlåtit; hvårföre och då nämnde Betänkande blifvit af samtlige Riks-Stånden bifallet och frågan således redan är af Rikets Ständer afgjord , Utskotten anse detta ämne icke vidare kunna komma under pröfning och frågan således böra förfalla.

Stockholm den 2 April 1841.

TRYCKT IIOS J. A. WALIDÉN,

1841.

N:o 64.

til! Exp. Ulsl. den 6 Aprii, LL 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af erhållen återretnisS å Utskottens Betänkande, N:o 6, angående väckte frågor om disposition af H ärads-allmänningarne, deras förvaltning, samt Jägeri-Sta-tens upphörande.

På grund af gjorde anmärkningar

hos Högloflige Ridderskapet och Adeln".

af Herr af Ström samt

Herr Friherre Cederström, Jacob",

hos det Högvördiga PresteStåndet"

af Herr Prosten Åstrand, „ Prosten Östberg, „ Doctor Björkman, „ Professor Geijer, „ Prosten Ahlquist och „ Domprosten Elmgren-,

hos det Hedervärda Bonde-Ståndet:

af Lars Petersson från Blekinge Län,

Anders Trysén från Östergöthlands Län;

Fredrik von Zweigbergk, Anders Brissman, och Anders Andersson från Skaraborgs Län, Henrik Hansson och

Nils Persson från Örebro Län, med hvilka flere af Ståndet instämt,

hafva bemälde Riks-Slånd till Utskotten återförvisat förenämnde Betänkande Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 77 Häft. 1 N:o6, hvilket deremot bbfvitaf det Vällofl. Borgare-Ståndet bifallet. Utskotten hafva således tagit de ämnen, hvilka utgöra föremål för nämnde Betänkande, under förnyad pröfning i sammanhang med de anmärkningar, som blifvit emot Utskottens förut afgifne tillstyrkanden inom de respective Riks-Stån-den framställde; och få Utskotten här först redogöra för dessa anmärkningars bufvudsakliga innehåll, hvarefter Utskotten skola sig yttra öfver de serskilta punkter, hvarunder desamma kunna hänföras.

Herr af Ström har först i allmänhet, rörande allmänningarnes ställande under inseende af en Municipal-styrelse, anfört, alt skogar, som fordrade så lång tid, för att nå sin mognad, att, under deras uppväxande, flere generationer försvinna, måste hafva en permanent öfverstyrelse, som aldrig dör, det är Regeringens. De måste skötas efter en klokt uppgjord plan, som ej finge rubbas. Ett vacklande i principer vore högst menligt. Icke heller ginge det väl, om de, som skola begagna skogarne, finge ordna om huggningen och återsådden, ty gemenligen ville de taga ifrån skogen mera, än den med framtida bestånd kan gifva, och ville vara obesvärade af den möda och kostnad, som ålerplanleringen medförer. Man hade här så talande exempel på, huru det gått med skogar, förvaltade efter det ena eller andra administralions-sättet, alt det blott behöfdes upprepa kända facta för att öfvertyga om, hvilkeldera hade företrädet. Socken-allmän» ningarne lemnades på försök till socken-boernes egen disposition och följden blef, alt nu funnes ingen socken-allmänning mera. De Krono-parker, som på Öland upplätos lill invånarnes skötsel, försvunno, så att man ej såge tecken till, hvarest de varit belägne, under det att Böda skog, som bibehölls under skogs-betjeningens tillsyn, slode qvar och nu, efter trakt-huggnings-sättets införande, gåfve betydlig afkastning. Af den på Wisingsö varande Krono-park af 122J tunnland utbrölos 1000 tunnland, som lemnades till öboerne att sjellve dermed hushålla, och nu syntes icke, hvar denna skog stått, då deremot de under skogs-betjeningens vård ställde 221 tunnlanden utgjorde den vackraste skog, man kunde få se i landet. Krono-parker och härads-allmänningar hade i alla tider stått under Regeringens disposition, och detta vore skälet, hvarföre sådane skogar ännu funnes qvar, men, om man släppte dem under municipal-styrelser och borltoge skogs-staten, skulle de undergå samma öde, som socken-allmänningarne och de ofvannämnde Krono-parkerne. Inseende delta, hade Rikets Ständer vid 1828 års Riksdag åt Kongl. Maj:t öfverlemnat ordnandet af en bättre skogshushållning, och resultaten af det sedan den tiden följda nya skogsbys-hållnings-systemet vore^ att, utan något af Rikets Ständer lemnadt anslag och med en i början tom cassa, Regeringen åstadkommit inrättandet af ett Skogs-inslitut, derifrån 5o skicklige elever utgått; Skogs-staten erhållit förhöjda löner; de brända fälten blifvit besådde och nu buro en ung giÖnskande skog; de för skogsvården menlige hemmanen inne i skogarne blifvit inköpte; bevakare-boslällena flyttade nära intill eller pa skogarne; de fleste parker inhägnade; och, oagtadt alla dessa gjorda omkostuingar, en behållning af 88,000 R:dr funnes i den genom Regeringens anordningar bildade Skogs-cassan. Vid sådana resultat af de olika förvaltniugs-sätten vore det hvarken klokt eller nyttigt att göra parliela förändiingar i Regeringens fastställda hushållsplan och lemna skogs-förvaltningen, rörande allmänningarne, i händer på dem, som dels äro intresserade altsköida mera, än skogens tillväxt medgifver, och icke hafva några band pa sig, att de vidtaga åtgärder för en sådan tillväxt, dels icke kunna ega de för ändamålet erforderliga insigler.

Efter dessa allmänna anmärkningar har Herr af Ström, i alseende jå de af Utskotten tillstyrkte förändringar uti Instructionen för Skogs-och Jägeri-Stalen, anfört;

‘Fid 3 Att densamma vore tydlig derutinnan, att skogs-staten ålåge uppmäta skogarne, samt upprätta chartor öfver dem. Vid Krono-parkernes uppmätning bekostades handtlangare-dagsverken af skogs-cassan, och till allmänningarne hade de bestridts af härads-boerne, som fatt ut-syningar, hvilket äfven syntes följa af sig sjelft, ulan att någon Författning i afseende derpå erfordrades.                          .... . i •

Vid 5 Att, då Utskotten tillstyrkt den förändring, alt af hvar-ie bärads-allmänning, i mon af dess storlek och i förhållande till ortens behof af timmerskog, skall afsältas en lämplig andel af den för skogsväx-ten mest Ijenliga marken, som indelas till ärliga hyggen, i förhållande till den för skogens växt och mognad till timmer erforderliga tiden, men för den öfriga marken iagllagas en indelning, lämpad efter den kortare tid för ålerväxten som för skogens användande till ved och gärdsle erfordras, att med beräkning af den, till följd af olika jordmon och chmat, olika växt-Ji<dieten, lå<r häruti en motsägelse mot hvad blifvit tillstyrkt vid 7 I°ena fallet0 förutsattes, att del vore brist på skog, i det andra åter, att öfverflödet vore så stort, all vindfällen och torr skog kunde ratas. Sådana parliela förändringar i en generel Författning vore högst skadliga; den sladgade höga louinurs-tiden deremot så vida nyttig, alt den påskyndar uppmätning och en ordentlig trakt-huggnings införande, i och h varmed §. af sig sjelf försvinner.

Vid 7^. Attdenborde förblifva oförändrad, emedan i:o)det vore angeläget, att skog, som är angripen af mask, skyndsamt bortfördes, på det ej den friska skogen måtte smittas; 2:0) vindfällen hindrade ny skog att uppväxa; och 3:o) torra trän, såsom lättast antändlige, vore de, som började skogseldarne, hvarförutan det ej öfverensstämde med god hushållning att låta sådane träd ligga obegagnade.

Vid 10 Att man knappast kunde tänka sig en mera förvänd och skadlig skogshushållning, än om, såsom Utskotten tillstyrkt, ved- och gärdselhuggningen skulle ske under sommaren. Det vore en känd sak, att all skog, som hugges, medan råa saften finnes i träden, d. v. s. om sommaren, icke får, äfven sedanden torkat, hälften af den värmekraft, som den skog, hvilken hugges om vintern, samt att den sommarhuggna ej motstår röta hälften så länge som den vinterhuggna, hvilket vore skäl nog att ej hugga sommartiden; men det funnes ännu en vigtigare anledning. I träd, som fällas om sommaren, sloge sig nemligen merändels en insect, Bostricus octodentatus, hvilken vore den farligaste fiende för Svenska barrskogarne och i sådan skog ofta’ förökade sig till den mängd, att hela sträckor deraf uttorkade.

Vid 37 Att Utskotten ej skulle vilja tillåta, det någon viss trakt fridlystes för betning, hvilket likväl vore enda medlet att uppdraga täta och bättre skogar än hittills.

Vid 47 & Att Jagtens utarrenderande på allmänningarne, utom det att derigenom icke skulle inbringas stor inkomst, skulle förstöra det ville-hrå I, som der finnes, hvilket snarare borde der hafva en fristad, då det förföljes på alla andra ställen. Dessutom disponerade häradsboerne icke jiglen på allmänningaine, de der voro Statens^ ej häradets tillhörighet.

Herr Friherre Cederström, Jacob, har insämt med Herr 0/ 5 röm de; uti, att en Communal-förvaltning icke kunde annat än menligt inverka på skogshushållningen, men ansett, att vilkoren, såväl i afseende på liden som sättet att erhålla ulsyning och betesrättighel, borde närmare bestämmas i den under uta betande varande nya Skogs-Ordnineen.'

Al Herr Prosten A drand hafva emot Utskottens tillstyrkanden vid 7 och 10 §§. af Instructionen för Skogs- och Jägeri-Staten blifvit anförde samma skäl, som Herr af Ström utvecklat och här ofvan finnas upptagne, hvarjemte Herr Prosten äfvenledes uppfattat Utskottens hemställan, i alseende på tillägg till 27 af nämnde L s’ruclion, så som shulle Utskotten icke velat tillstädja fridlysning för bele å någon t»akt af allmänning, der-emot Herr Prosten anfört enahanda anmärkning om omöjligheten att der-förutan erhålla en duglig och slulen skog.

Herr Prosten Östberg har emot Utskottens afstyrkande af bifall till de inom Bonde-Ståndet väckte motioner om fri disposition af Härads-all-männingarne anmärkt, alt, då det vore en på erfarenheten grundad san-ning, att hvad, som är under enskild vård, skötes bättre än det, som är u -deZallmän, det ej gåfves något skäl, hvarföre icke egarne skulle få, ]å sätt dem bäst syntes, om deras egendom besluta.

Herr Doctor Björkman har, instämmande med Herr Prosten Östberg, d rj ’mle mot det af Utskotten föreslagna vite af 3 R.di 16 sk. B.co för betande å allmänning före den 1 Juni, hemställt, huruvida det vore n öjligt eller skäligt alt så långe hindra dem, som hafva rättighet till md-bet1 , och om icke i sådant fall bokstafligen kunde intiälla, hvad oidsi la-lel innehölle: ”att medan gräset gror, dör kon.”

Herr Professor Geijer har hufvudsakligen instämt i den af Herr Piiherre von Kvcemer emot förra Betänkandet afgifua reservation.

Herr Prosten Ahlqvist åberopade, i afseende på alhnännings-skogar-nes upplåtande åt men gheterna, det bedröfliga exempel, som Öland i förevarande fall framställde. Det vore bekant, att dervarande allmänningar blifvit åt enskilde upplåtne och det torde ej heller vara okändt, all, till följd deraf, Öl md blifvit nära nog alldeles skoglöst, emedan allmogen mindre toge i’betraktande framtida behof, än ögonblickets tillfälliga vinst. Att skogarne stundom vårdades bättre af enskilde, medgåfves, men från flere håll än Öland anfördes exempel derå, huruledes allmänningarne blifvit 1 hast tillintetgjorda, då de fallil i enskilde personers bänder.

Herr Domprosten Elmgren har, under åberopande af Friherre von Kramers reservation, deri Herr Domprosten instämt, i afseende på menig-helernas deltagande i vården och förvaltningen af Härads-allmänningarne, ansett, att derigenom skulle uppkomma en splittring i förvallnings-åtgäi-derne och stridiga intressen sannolikt göra sig gällande, hvarvid skogs-vår-den troligen ej vunne.                                     .                   „

Af Lars Pettersson från Blekinge Län har blifvit yttradt, att de af Utskotten anförda moliv för afstyrkande af motionerne om Jägeri-Sla-tens upphörande icke gälde, i fråga om indragning af Jägeri-Staten 1 Blekinge. I delta Län funnes icke någon allmänning, inga undantags-skogar af skatle-natur, således icke heller någon verksamhet för skogs-betjenin-gen annorlunda, än genom kitsliga åtal. Kongl. Maj:t hade visserligen, i Dess Nådiga Bref af den 17 November 1887, stadgat, att, så snart nuvarande Öfver-Jägmästaren LFickenberg, hvilken å sin tjensl innehafver full-magt, afginge, hela den öfriga skogs-hetjeningens tjenstgöring upphör och deras löner ovilkorligen till skogsplanterings-cassan ingå, men då genom detta stadgande hela Jägeri-Stalens inom Blekinge Län obehöflighet vore ådagalagd, gåfves ingen anledning, hvarföre icke nu genast Öfver-Jägmä-staren TFickenbergs lön kunde förflyttas på Indragnings-Staten och öfrige skogsbeljeningen genast afskedas; och borde Utskotten tillstyrka Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära hela Jägeri-Stalens i Blekinge Län indragning eller ock en sådan öfverföring på Allmänna Indragnings-Staten af Öfver-Jägmästaren JFickenbergs lön besluta.

Anders Trysen från Östergötland har, på grund deraf, att allmän-ningarne vore Häradernes tillhörighet, yrkat, på sätt hans motion innehåller, för Häradsboerne fri disposition öfver allmänningarne, under förklarande. all han dermed icke åsyftade annat än, alt, då flesle delegarne i en allmänning uppgjort en hushållsplan om fördelning, försäljning eller förvaltning, den samma må, ulan inlrång af någon embetsmyndighet, kunna veik-slällas.

Ft edrik von Zweigbergk har genom anförande af åtskilliga äldre Författningar och Skogs-Ordningar velat visa, alt Häraderne Lade egande-rätlen lill Härads-allmänningarne, i följd hvaraf han ansåg senare tiders Författningar, rörande dessa skogar, onaturliga och cganderällen kränkande, samt den serskilda beskattning, som blifvit i Kongl. Brefvct den 16 Mars 1824 föreskrifven såsom vilkor för Ilärads-allmäimingarnes upplåtande till intressenterne, jpmväl vara ett intrång i egandeiätten, hvilki t borde rättas; oeh kunde han icke inse, hvarföre en delning af Härads-allmänningarne nu icke borde ske, så väl som den skett af Soeken-allmänningarne, ulan serskild ansökning hos Kongl. Maj:t och framför allt ulan ny skaltlä.gning såsom vilkor för en dylik delning, i och hvarmed så väl Konungens Be-fallningshaf vandes som Jägeri-betjemngens befattning med dylika skogar komme att upphöra.

Aiders Andersson från Skaraborgs Län har anselt, att, då Häradsboerne, enligt Utskottens föi slag, kommo i besittning af deras lagliga rätt, iafse-ende på dispositionen och vården af allmänningarne, någon öfveruppsigt å Statens sida icke erfordrades och att detta förmynderskap således borde upphöra.

Anders Brissman från samma Län, Hinric Andersson och Nils Persson från Örebro Län halva på enahanda skäl yrkat Skogs- och Jäge-ri-Statens upphörande, och de båda sistnämnde derjemle, i alseende på 27 i Instruclionen för nämnde stat, ansett den af Utskotten tillstyrkta förändring snarare befoidia egennylla än medföra någon fördel lör samhället, hvarföre de önskat, att denna måtte blifva oförändrad.

Utskotten hafva vid besvarandet af dessa anmärkningar ansett lämpligt att iagltaga samma ordning, hvari ämnena uti förra Betänkandet fö-1 ekom ma.

Hvad således först beträffar frågan om allmänningarnes upplåtande till intressenternes fria disposition, som yrkats, dels på grund af en förment Häradernes egande-rält till allmänningarne, dels till följd af den åsigt, att skogen skulle derigenom bättre vårdas, enär enskild hushållning alltid skulle bedrifvas med mera fördel än allmän; så anse Utskotten sig icke böra ingå i någon pröfning deraf, huruvida, såsom ålskillige talare yttrat, häraderne må anses ega grundade anspråk på eganderält till de så kallade Härads-allmänningarne, enär delta ännu icke utredda ämne otvifvel-aktigt innefattar en Domstolarne tillhörig rättsfråga, utan få Utskotten inskränka sig till ämnets betragtande endast ur national-ekonomisk synpunkt. Och då Utskotten i sådant hänseende, långt ifrån alt af de framställde anmärkningarne rubbas i sin åsigt om skadligheten af den påyrkade åtgärden alt till intressenternes fria disposition upplåta allmännin-garne, tvertom uti denna åsigt stadfästats, sakna Utskotten all anledning att frånträda, hvad de förut i delta ämne yttrat, ulan vidblifva det förut afgifne Utlåtandet,

Vidkommande sedermera de anmärkningar, som blifvil framställde emot Utskottens tillstyrkande, i afseende på rättighet för delegare i Hä-rads-allmänning alt genom utsedde deputerade vaka öfver skogshushållningen å allmänningen; så synas desamma egentligen hafva härledt sig från den förutsättning, alt, till följd af det framställde förslaget, någon skogs-betjening icke vidare skulle komma alt tillsättas, för att bandbafva den dagliga tillsynen öfver skogen samt vaka deröfver, all olofliga tillgrepp ej derifrån må tunna ske; men då Utskotten icke med det framställde förslaget åsyftat en sådan påföljd, och Utskotten ej kunna frångå den öfvertygelse, att skogshushållningen skall icke allenast med mera nit be-drifvas, utan äfven med mera värme omfattas, derest delegarne i allmän-ningarne få sjelfva uti denna angelägenhet deltaga, få Ulskotten, för närmare bestämmande af det förslag, som förra Betänkandet innehåller, hemställa, att åt Utskottens tillstyrkande i denna del må gifyas följande förändrade lydelse:

alt delegare i Härads-allmänning måga, der de det önska och sädanl hos Konungens Befallningshafvande" anmäla, ega alt genom utsedde deputerade deltaga uti uppsigten och vården af allmänningen och att för bemälde deputerade utfärda Instruction, som af Konungens Befallningshafvande granskas och godkännes; börande delta likväl icke leda till upphörande eller inskränkning af den öfveruppsigt, Staten, genom Konungens Befallningshafvande samt Skogs- och Jä-geri-Embetsmännen, hittills utöfvat.

I afseende på frågan i allmänhet om hela Jägeri-Statens indragning, åberopa Utskotten deras yttrande i förra Betänkandet, och få beträffande samma Stats indragning i Blekinge Län, hvarom serskild anmärkning blifvit inom Bonde-Ståndet gjord, meddela den upplysning, alt en sådan indragning blifvit genom Kongl. Brefvet den 17 November 1887 redan beslutad, hvarjemte Utskotten, i fråga om Öfver-Jägmästaren Wickenbergs öfverflyltande på Allmänna Indragnings-Staten, och den lägre Jägeri-be-tjeningens i Blekinge förafskedande, anse sig böra erinra, alt den förstnämnde frågan, såsom hörande till ordinarie Stats-regleringen, innefattar ett ämne, hvilket icke tillkommer Utskottens handläggning, och att icke utredt är, huruvida, hvad i det senare hänseendet blifvit yrkadt, lagligen kan låta sig verkställa. Utskotten hafva alltså i de gjorde anmärknin-garne icke funnit anledning att sitt förra Utlåtande i denna del från-träda.

Hvad härefter angår de af Utskotten i förra Betänkandet tillstyrkta förändringar i vissa af Inslructionen för Skogs- och Jägeri-Slaten, h varemot anmärkningar blifvit framställde., få Utskotten anföra:

I af-

i afseende pä 3 att, ehuru väl, då ingenting finnes sladgadt om arfvode till Districl-förvaitare för behörige Skogs-chartors författande, det visserligen kunde antagas, att han icke egde något arfvode derföre åtnjuta, och således §. i denna del må anses tydlig, likväl och då i alla (all icke är genom någon allmän Författning bestämdt, hvilken skall bekosta de vid uppmätningen af skogarne erforderlige handtlangare-dags-verken, förmoda Utskotten, att deras afgifna tillstyrkande vid denna §. icke skall anses öfverflödigt, och vidhålla Utskotten fördenskull sin förutgjorda hemställan i ämnet.

De skäl, Utskotten i förra Betänkandet anfört till stöd för Utskottens tillstyrkande, att uti den provisionella hushållpingsplanen en serskild indelning af marken må göras för årliga hyggen af timmer, och en serskild för huggningen af ved och gärdsel, lämpad efter en kortare tid för återvext, bafva Utskotten icke funnit försvagade af de deremot gjorda anmärkningar; och hvad beträffar den af Herr af Ström uppgifne verkan af den höga omloppstiden, att nemligen påskynda skogarnes uppmätning och traklbuggningens införande, skulle Utskotten föreställa sig, att delta snarare skulle följa af den anstalt, Utskotten föreslagit, enär en nitisk och driftig skogs-stat skulle deruti ffnna en anledning att än mera påskynda traklbuggningens införande, till undvikande af de olägenneter, som da än. uppenbarare visade sig förenade med den provisionella hushålls-planen. Utskotten vidblifva således silt tillstyrkande, i afseende på denna §.

Deremot bafva Utskotten funnit de anmärkningar, som blifvit af Herr af Ström samt Prosten fstrand anförde mot Utskottens tillstyrkande vid 7och io §§., i afseende på dels användandet i främsta rummet af vindfällen och öfverskärmande träd m. m., dels liden för utsyning och huggning af vedbrand, vara af den vigt, att Utskotten finna sig föranlåt-ne att i dessa omständigheter frånträda den mening, Utskotten förut yttrat, samt hemställa, att de ifrågavarande §§. uti Inslructionen måtte blifva oförändrade, och

något afseende således icke fästas å de om förändring der-utinnan gjorde framställningar.

Emot hvad Utskotten tillstyrkt vid 27 har den anmärkning blifvit gjord, att den föreslagna förändringen snarare befordrade egennytta, än medförde någon fördel för samhället, samt att allmogen icke skulle

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841, 7 Sami. 2 Afd. 17 lläft. 2 kunna framföda sina kreatur, om den så länge som till den i Juni stängdes ifrån betesrätt å allmänningen. I hvad mon det kan befordra egen-nytta, att betande förbjndes före den i Juni, kunna Utskotten ej inse; och en i sig sjelf fullkomligen rigtig grundsatts, som den måste anses vara, att under viss tid fridlysa betandet å allmänning, finna Utskotten icke böra uppoffras för afseendet å den svårighet, en och annan kan hafva att framföda sina kreatur, intilldess betandet kan varda å allmänningen upplåtet. Måhända kunde ett sådant inskränkande af betestiden å all-inänningarne äfven hafva den belsosamma följd, att allmogen med mera omtanka hushållade med de foder-tillgångar, den eger, och då vore ett dubbelt gagn åsladkommet.

Afven hafva flere anmärkningar blifvit framställda, utgående från den uppfattning af Utskottens tillstyrkande vid denna som skulle Utskotten icke vilja tillåta någon viss trakts af allmänningen fridlysande. Utskotten hänvisa, i afseende härpå, till sitt yttrande i Betänkandet, deraf det klarligen skönjes, att Utskotten med sitt tillstyrkande icke haft för afsigt att inskränka, utan tvärtom att utvidga och skärpa de redan varande föreskrifterne, rörande fridlysning af allmänningarne. Utskotten tro sig således icke hafva gifvit anledning till de gjorde anmärkningarne och hafva icke funnit skäl att frånträda sitt förra yttrande, hvarföre Utskotten hemställa,

att anmärkningarne vid denna §. måtte förfalla.

Slutligen hafva Utskotten icke kunnat bestrida rigtigheten af den anmärkning, Herr af Ström framställt vid 4y §•» att nemligen häradsboer-ne icke ega rätt till jaglen å Härads-allmänningarne, hvadan de icke heller kunna vara berättigade att om utarrenderandet deraf förfoga. Utskotten måste således, med frångående af sitt tillstyrkande i denna del, hemställa,

att den, i afseende å förändrande af 47 §• uti Instructio-nen för Skogs- och Jägeri-Staten, gjorde framställning måtte förfalla,

Stockholm den 3 April 1841»

Re sef va ti on

af Fredrik mon Zweigbergk , som åberopande hvad han, i afseende på Häradernes rättighet till fri disposition öfver Härads-allmänningarne så väl inom Bonde-Ståndet som i Utskotten förut anfört, ansåg-, att det ålåge Kronan visa grunden till sin eganderält till dessa allmänningar elle”- det förordnande, som berättigar henne att öfva förmynderskap öfver Häradernes enskilda egendom.

N:o 65.

Ank. till Exp.-Utsk. den 6 April kl. 9 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om Härads-Allmän-ningarnet Jörvaltande, enligt samma, grunder, som Krono-Parkerne, samt om utsyningen derä.

Med anledning af Utskottens Betänkande N:o 6, har Ilerr af Ström, Israel Adolf, i sammanhang med ålerremissen af samma Betänkande, hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt en ny motion, deruli han föreslagit, att till undvikande af alla de många omvägar och besvärligheter, som äro förenade med de nu brukliga former för utsyning af skogs-förnödenheter, samma grunder kunde följas vid allmännings—skogarne, som i flere år med stor förmon begagnats vid Krono-parkerne, nemligen att den skog, som efter skedd uppskattning för året borde huggas, sorterades i sågstoc-kar, timmer, gärdsel, ved och stör, samt på öppen auction såldes till den mestbjudande inom Häradet, hvarefter det inflytande beloppet utdelades på de till utsyning inom häradet berättigade. Derigenom skulle alla oredor och tvister försvinna, myckel besvär undanrödjas och mången, som haft behof, af t. ex. joo stockar till husbyggnad, men vid den vanliga reparlitionen skulle fått nöja sig med io stockar orn året, kunna pa en gång fylla sitt behof, utom det att derigenom en mängd dagsverken skulle besparas för den från allmänningen aflägse boende, hvilken kunde för sin anpart i utdelningen af penningarne köpa på närmare håll sina skogs-förnödenheter, kanske bättre passande för behofven, än dem, han kunde få från allmänningen. Uppstode stridighet om fördelningen af penningarne, så vore den mycket lättare sliten, än den om ulsyningen, och en mu-nicipal-styrelse öfver den genom sådan försäljning uppstående cassan mera passande, än en municipal-styrelse öfver skogen. Af den inflytande summan borde skogvaktarnes löner först utgå och äfven något afsättas till frösådder, då sådant behöfdes, jemte huggnings-kostnadens förskjutande, hvar-efter det öfriga skulle hlifva Häradets tillhörighet. Att Kongh Maj:ts bifall till en sådan förändring erhölles, vore ej tvifvelagligt, då Kongl. Maj:t eger kännedom, att resultaten af en lika behandling vid Kronoparkerne visat sig ganska förmonliga, och fördelen af Härads-allmänningarnes förvaltning af instruerade, ansvarige och driftige personer skulle med tiden hlifva, att skogarne gåfve minst dubbel afkastning emot förr och genom sitt utseende en nyttig prydnad för landet, hvilket redan visat sig på de Kro-noparker, allmänningar och enskildes skogar, som kommit under skicklige förvaltares händer, hvilka obehindradt fått verka efter antagna rationela grunder.

livad sålunda blifvit anfördt och föreslaget, hafva Utskotten öfver-vägat, och ehuru Utskotten icke kunna förneka, att en sådan behandling af alimänningarne skulle hafva de af motionären uppräknade fördelagtiga följder för sjelfva skogarne, tro Utskotten likväl, att förhållandet icke skulle hlifva lika fördelaktigt för de till utsyning berättigade, hvilka nu erhålla en visserligen ofla otillräcklig utdelning af skogsförnödenheter, men likväl äro försäkrade att bekomma den, hvaremot det å skoglösa orter ieke vore utan anledning alt befara, det vid försäljning å auction af skogs-effecterne en förmögen person kunde göra det till en speculation alt till högt pris inropa alltsammans, för att sedermera efter behag kunna taxera de öfrige intressenterne, hvilka icke hade tillfälle att hos någon annan förse sig med sine behof, och således uti den högre utdelningen i penningar torde få en högst otillräcklig ersättning för sin vanliga utsyning, möjligen också den fattigare icke blifva als i stånd att anskaffa sig sin nödiga vedbrand. I betraktande häraf och då i öfrigt uti gällande Författningar intet hinder synes var att, vid uppgörande af hushålls-planer för all-männingarne, der intressenterne sådant önska, det här ifrågaställde för-valltningssättet antaga och införa, hemställa Utskotten,

att Herr af Ströms motion icke för närvarande måtte till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 April 1841.

STOCKHOLM, Elméns och Granbergs Tryckeri, 7841.

Ank. till Exp.-Utsk. den 7 April 1841, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af åtskillige inom de respec-tive Riks-Stånden väckta motioner, rörande en förbättrad Fångvård samt disciplinen inom Fängelser och Correclions-inrättningar, m. m.

Till de sammansatta Utskotten hafva uti dessa ämnen blifyit remitterade följande motioner, nemligen:

Från IFöglofl. Ridderskapet och Adeln :

1:0 af Herr Friherre Cederström , Anders, hvilken, under öfverkla-gande af de allt mer och mer tilltagande, samt, efter motionärens förmenande, nu till en oerhörd höjd, i synnerhet i och omkring hufvudstaden, drifne, djerfva stölderna i förening med de gröfsta och oblygaste bedrägerier, h vartill orsakerne, enligt motionärens tanka, igenfunnos ej allenast i Brottmåls-lagarnes ofullkomlighet och Säkerhets-polisens otillräcklighet samt organisation, utan till en stor del i corrections-anstalternes bristfällighet, och hufvudsakligast i corrections-inrättningens å Långholmen tillvaro inom hufvudstaden, emot sistnämnde inrättning serskildt anmärkt hufvudsakli-gen-, att fångarne dersädes äro boende tillsammans om nälterne i större salar, samt om dagarne hafva gemensamt arbete i dertill inrättade fabriker och arbetsrum; att de obehindradt kunna sins emellan vidtalas, formera bekantskap samt den mindre förhärdade blifva undervisad af den i brott mera förfarne; att bevakningen derstädes vore otillräcklig att hindra rymningar och myterier; samt slutligen, altingen af dervarande befäl vore någonsin säker till lif eller lem; och har motionären, med anledningaf det sålunda anförda , föreslagit: uo att Lag-Utskottet måtte uppdragas att, i sammanhang med Utlåtande ölver det nya Criminal-Lagförslaget, till Rikets Ständer inkomma med Utlåtande, rörande förbättrade Fängelse-och Correclions-anslalter, i enlighet med blifvande Criminal-lag och tidens kraf; och 2:0 att under liden , samt intilldess en ny ordning i detta hänseende kunde komma att antagas, strängare Lagar, än som hitintills varit fallet, måtte stiftas för

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 dfd. 18 Häftet.                1 de inom Riket varande serskildle corrections-anstalter; i hvilket afseende motionären jemväl hemställt:

3:o af Herr Grefve Taube, Gustaf Johan, att, oansedl hvilket system, som för brottslingars behandling än måtte komma alt bestämmas, berodde likväl dess verksamhet otvifvelaktigt deraf, att intet experimenterande, genom hvarannan korssande Reglementen, må ega rum, hvadan högst nödigt vore, att en serskild Lag stadgades: för qvalificalioner af nödige embels- och tjenstemän, deras skyldigheter och rättigheter; för den ordning och tuckl, som bör iagttagas inom fängelserne, samt i synnerhet för correctionisters och mindre brottslingars, utan känd förmögenhet, behandling efter frigifvandet ur fängelset; och har motionären derföre yrkat, dels alt förslag till en dylik Lag, i öfverensslämmelse med det system, som blifver antaget, måtte för Rikets Ständer framläggas, dels att Pre-sler måtte företrädesvis antagas till uppsyningsmän vid corrections-inrätt-ningarne, med rättighet att, efter en viss tids oklanderlig tjenstgöring vid Inrättningen, blifva berättigade att söka Presterlig befordran öfver allt i Riket; och dels, alt det måtte öfvervägas, huruvida Belgiske Förordningen den 4 December 1835, rörande frigifne fångar, må kunna, i mer eller mindre mon, tjena till ledning för stadgande i delta hänseende inom fäderneslandet.

Från Hedervärda Bonde-Ståndet:

af Riksdags-fullmägligen från Wesler-Norrlands Län, Nils Strindlund, hvilken, efter förmenande, att vid valet af straff i synnerhet borde afses förbättringen af sådane brottslingar, som, genom straffets verkställighet å någon lid skiljde från samhället, efter straffets undergående, åter deri ni-

4 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottens Utlåtande, IVto 66. träda; att brottslingars förbättring vore alltså ett vigtigt ändamål, som genom straffet borde befordras, men alt corrections-inrältningarne, i stället att utgöra förbättrings-anstalter, deremot blifvit plantskolor för allehanda brott och förderf, ansett nödvändigheten påkalla några mått och steg för betryggande af samhälls-inrätlningens bestånd, säkerhet och ändamål, och i följd deraf föreslagit: att correctionisler genast och intilldess något lämpligare och säkrare medel mot dem kan beredas, måtte ställas under Krigs-Lagarne, äfvensom att entrepreneurerne för renhållningen inom hufvudstaden ej vidare måtte tillåtas att emot laga försvar och otillräcklig bergning uttaga och, för dylike göromål, begagna correctionshjon.

De utaf motionärerne sålunda gjorde framställningar, äfvensom hvad vid motionernes remitterande blifvit inom de serskildte Riks-Stånden yttradt, hafva Utskotten tagit i noggiannt öfvervägande, och få serskildt yttra sig öfver de olika förslagen.

Beträffande först Friherre Cederströms yrkande, att Utlåtande måtte afgifvas, rörande förbättrade fängelser och corrections-anstalter, i enlighet med blifvande Criminal-Lag och tidens kraf, så anse Utskotten motionärens framställning redan vara besvarad genom det yttrande, sammansatta Stats-, Lag- och Ekonomi-Utskotten afgifvit uti Betänkandet N:o 8cp angående anstalter för en förbättrad fångvård genom ombyggnad eller förändrad inredning af fängeiserne; och hemställa Utskotten derföre,

att motionärens framställning i denna del må förfalla.

I fråga vidare om samme motionärs förslag, att hvarje fånge, insatt eller fängslad för bevisadt eller erkändt och afdömdt brott, skulle vid minsta försök att ur fängelset eller dess område rymma, saklöst få skjutas eller nedhuggas, om han ej genast på tillrop af vaktkarl eller den, som med hans bevakning hade befattning, återvände eller stadnade, samt att han, då han, blifvit gripen, skulle icke allenast med svårare fängsel beläggas, utan ock undergå extra judiciel bestraffning, få Utskotten, för besvarande af första delen utaf förslaget, endast hänvisa till hvad Rikets Ständer, vid 1828 års Riksdag, yttrade, då Kongl. Maj:t till Ständerne aflät Nådig Proposition om ett Lagstadgande i enahanda syftning, som det motionären föreslagit, men innefattande vida mera betryggande bestämmelser till förekommande af möjliga missbruk vid tillämpningen derutaf. Rikets Ständer yttrade nemligen då: ”Att Rikets Ständer funnit åtskilliga betänkligheter möta vid antagandet af det framställda förslaget. Om det, å ena ”sidan, syntes svårt att förekomma fångars flykt, utan användande af våld-’’sainma medel, och den, som genom Lagbrott förverkat personlig frihet, ”kunde anses böra skylla sig sjelf för följderne, om han, genom försök till ”flykt, gjorde sådana medels begagnande nödvändigt, kunde likväl, å den ”andra sidan, endast behofvet af sjelf-försvar berättiga den, som hade sig ”fångars vård uppdragen, att uppoffra fångens lif och ett sådant behof in-”träffade ej, då en fånge utan våld sökte att undkomma. Dessutom skulle, ”enligt Rikets Ständers tanka, den ifrågasatte rättigheten för fångvaktare ”och fångförare alt skjuta på fånge, som sökte rymma, blifva ganska våd-”lig i tillämpningen, då ibland dem, som hållas fångne, funnos icke blott ”sådane, som voro för gröfre förbrytelser dömde, utan äfven sådane, som ”blott voro misstänkte eller såsom lösdrifvare häktade, och det icke kunde ”anses tillkomma fångvårdaren att urskilja, om Lagen emot den ene eller ”andre borde tillämpas, äfvensom det kunde befaras, att fangvårdarne, i ”förlitande på ett sådant medel att hindra fånges flykt, kunde uragtlåta ”den vaksamhet, hvarigenom flykten i annat fall kunnat förekommas.” Och hafva Rikets Ständer, på grund af dessa omständigheter, och enär Rikets Ständer förmodat, atl , om fångvården handhafves, i öfverenssläm-melse med de gällande allmänna föreskrifterne och bevakningen lämpades efter behofvet, samt fångvaktare och fångförare sattes i tillfälle att, i fall af våld eller motvärn å fånges sida, möta våld med våld, någre andre utomordentlige anstalter till förekommande af fångars rymning icke skulle erfordras, ansett sig icke böra bifalla, hvad Kongl. Maj:t i delta afseende föreslagit. Utskotten, som instämma uti de af Rikets Ständer vid i8a3 års Riksdag uttalade betänkligheter emot förslaget alt tillerkänna fångvaktare och fångförare rättigheten att skjuta eller nedhugga rymmande fånge, samt, i afseende på motionärens framställning om erlappade rymmares beläggande med extra judiciel bestraffning, anse sig vördsamt böra erinra derom, att ett dylikt förfarande, dertill någon rättsgrund svårligen lärer kunna uppgifvas, säkerligen icke skulle vara tillräckligt att afskräcka den fångne från att söka återvinna friheten, om tillfälle dertill för honom yppades, men deremot sannolikt skulle föranleda dertill, atl förrymde fångar, oftare än nu sker, skulle våldsamt motsätta sig dem, som kommo för att gripa dem, tillstyrka af nu anförde skäl,

att motionärens förrberörde förslag måtte ogillas.

Äfvensom Utskotten anse, att Herr Härds aj Segerstad framställ-

icke förtjenar afseende.

För besvarande härefter af Friherre Cederströms anhållan, det stadgas måtte, att förrymd långe eller förbrytare, som sätter sig till motvärn, då han ertappas och skall häktas, kan ansvarslöst nedhuggas eller skjutas, torde del vara tillräckligt att åberopa de uti 25 Cap. i § Missgernings-Balken redan gifne föreskrifter, hvilka synas i detta afseende fullt tillfyl-lestgörande. Utskotten anse derföre,

alt motionen i denna del icke må till någon Rikets Sländers åtgärd föranleda.

Vidkommande åter de serskilde af Friherre Cederström, Herr Hård och Riksdagsmannen Strindlund väckte förslag om Krigs-Lagarnes tillämpning på fästningsfångar och de så kallade correctionislerne , anse Utskotten sig böra upplysa: alt 5 i det af Öfver-Ståthåilare-Embetet i Stockholm den i Oclober i8o3 utfärdade Reglemente och Förordnande till efterrättelse för fångarne å Smedjegården samt 5 Artikeln 4 §• «li den af be-mäldte Embete under samma dato ntgifne Instruclion för Vaktmästaren och Vaktkarlarne vid Smedjegårds-häktet innehålla, det fånge, som fördristar sig alt, vid utöfningen af Vaklbetjeningens tjenster, antingen tillfoga dem sidovördnad eller emot dem fälla oqvädinsord samt med ifver och våld dem sig emolsätta, skall dömas och straffas, efter hvad Kongl. Maj:ts Krigs-Arliklar i thy fall om Vakters förolämpande i allmänhet stadga; att Kongl Maj:t, uti Nådigt Bref den 12 Februari 1808, förklarat, det berörde Reglemente och Instruclion borde lända till efterrättelse vid alla Krono-fän-gelser i Riket, dock med tillägg af sådane stadganden, som vederbörande Landshöfdingar och Commendanter kunna finna nödige och nyttige vid de under deras inseende varande fängelser, samt ej stridande emot de förordnanden, berörde Instructioner och Reglementen innehöllo; att genom Kongl. Reglementet för arbets-inrättningen i Carlskrona den 27 Febr. 1804 är vordet stadgadi, icke allenast, alt Commendanten har att, efter sig företeende omständigheter, förordna, angående uppsiglen och vården öfver det till Inrättningen hörande arbets-manskap samt meddela i delta hänseende nödiga Iiistrnclioner, hvilka böra noga efterlefvas vid det i Krigs-Artiklarne utstakade ansvar, utan ock att för alla mindre förseelser, som af allmän arbetskarl kunna begås, Commendanten, Compagnie-Chefen eller den, som öfver arbetet har tillsyn, eger utölva den i Krigs-Artiklarne och serskildta Reglementen vederbörande Befäl tillagda rättighet all sådane fel exlrajudicialiter afstraffa , deremot gröfre brott skola ankomma på Krigs-Domslols pröfning och afgörande; och att uti Krigs-Arliklarne bestämmes, uti 12 §. af 6 Gap., att, om någon med våldsam hand eller gerning öfver-faller Post-vakt eller Patrull, skall han, derest brottet skett i fredstid, straffas med högsta kropps-plikt, men, om det inträffat i fält, mista lifvet och att hot och smädeord emot dem ligga i tveböte, emot hvad Allmän Lag i dylika mål eljest stadgar, och, uti i/{ §. samma Capitel, alt, om fängslad person förgår sig medelst förolämpande eller bugg och slag emot den, som vakt och vård om honom hafver, skall arrestanlen straffas med tjugo par spö eller fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd, allt som personen är till, och att delta straff bör, sedan Utslaget derom vunnit laga kraft, genast i verkställighet gå, utan afseende å beskaffenheten af det brott, hvarföre han blifvil häktad, eller att samma brott då ännu icke kan vara pröfvadt och afdömdt»

Enahanda åsigter, som de, hvilka motionärerne i nu ifrågavarande hänseende framställ, hafva således redan gjort sig gällande och till en del afven vunnit tillämpning. Men då, till följd af föreskriften uti Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 derom, att alla de serskildte sladganden, hvilka, under åberopande af äldre protectoi ialer, blifvil lid efter annan, till skydd för Konungens embetsmän och publike betjente i gemen meddelade, samt utsätta svårare straff, än som med Lagens allmänna grunder i 8 och 9 af 18 Capitlel Missgernings-Balken instämde, skulle till all kraft och verkan förfalla, såvida de ej voro serskildt undantagne, ofvan åberopade ansvars-beslämmelser uti Fångvårds-Reglementet och Inslruc-tionen för Smedjegården måste anses upphäfne, samt desse ansvars-besläm-melser, tillika med de i öfrigt anförda, endast angå och tjena till skydd för en del utaf den personal inom Riket, som med fångars vård och bevakning har befattning, och hvars alla medlemmar synas ega grundade anspråk att vid ulöfningen af deras ansvarsfulla och svåra tjenste-åliggan-den omfattas med samma hägn, hemställa Utskotten,

det Rikets Ständer måtte för deras del besluta antagande af ett stadgande af denna lydelse:

Öfverfaller fånge eller häktad person i allmänt fängelse eller Arbets-inrällning eller under forsling Vaktmästare, Vakt-

karl, Fång-Gevaldiger eller annan person, som öfver fången tillsatt är, och dräper honom eller tillfogar honom blånad eller blodvite, miste lifvct; drager fången i vredesmode knif eller annat vapen emot bevakningen, straffes, ändock ej skada sker, med tjngu par spö eller fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd, och varde i senare fallet straffet, sedan Utslaget derom vunnit laga kraft, genast satt i verkställighet, ulan alseende derå, alt det brott, hvarföre fången kan vara käktad, lilläfventyrs icke ännu blifvit pröfvadt eller afgjordt. Hvarförutan Utskotten föreslå, att det måtte förklaras, alt

den i u §. af 17 Capillet Rättegångs-Balken Vakter och dem, som Rättens eller Konungens Befallningshafvandes bud och ärende gå, tillagde rättighet alt sjelfve edeligen vittna om det, som dem i thy fall händer, må utsträckas äfven till dem, hvilka äro till Fångvaklare eller Fångförare or-denlligen antagne.

Angående sedermera Friherre Cederströms framställning, att för ringare oordningar, begångne inom fästningar eller correclions-inrätlningar, Commendant må ega alt, i samråd med visse utsedde personer, döma till extrajudiciel bestraffning af prygel, få Ulskotten tillkännagifva: att, sedan Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 Dec. 17-4 7 ’ jemte hemställan, att alle fångar, hvilka merendels voro friske och före, borde tillhållas alt, i den mon hvars och ens kön, stånd, ålder, krafter och kunskap medgåfve, förrätla något visst arbete för betalning, som dem till deras föda borde tillställas, dock så, alt de deraf ej finge mera om händer, än hvad till nödtorftig spisning tarfvades, på del öfverskoltel skulle sedan, då de sluppo utur fängelset, komma dem tillgodo, tillika föreslagit, att vid alla de tillfällen, då fångarne skulle vara med arbete sysselsatte, det kunde, såsom orden lyda, ”lemnas den vaklhafvande frihet alt hålla ”fångarne i en skälig aga, och med hvarjehanda luktan förmå dem till arbete, dock att de ej tillfoga dem lamhet eller lyte,’’ så har Kongl. Maj:t, uti Nådigt Bref till Öfver-Slålhållaren och samllige Landshöfdingarne den 18 Mars 1748, anbefallt iagtlagande och verkställighet af hvad Rikets Ständer uti den underdåniga Skrifvelsen hemställt och föreslagit; alt förut åberopade Reglemente för fångarne å Smedjegården innehåller uti 3   , att

om någon belrädes utfara i eder eller svordom uti fängelse-rummet, bör

en

Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, Nro^. g en sådan första gången af Vaktmästaren alfvarligen åtvarnas all derföré taga sig till vara; men alt, om han ej låter sig deraf rätta, skall han plrk^ ta efter allmän Lag, eller, i brist af böter, näpsas med tjenlig husaga, efter Öfver-Slåthållarens eller Landshöfdingens bepröfvande; uti 6 alt det på det allvarligaste förbjudes fångarne att sins emellan lefva i kif och osämja, någon skada hvarannan tillfoga, med oqvädinsord bemöta eller fö-revita begångna missgerningar, såsom ock att öfva hvarjehanda dobbel och spel, eller med starka drycker sig öfverlasta; äfvensom alt fångarne förmanas att afstå med allt ohöfviskt och otukligt tal, samt alla andra oanständiga, otuktiga later och ålhäfvor, och att den fånge, som bryter häremot, eller djerfves med hugg och slag annan fånge öfverfalla, eller på något sätt råda och hjelpa till slikt slagsmål, skali straffas efter allmän Lag; men all deremot, om fånge skulle vara ostyrig emot de andra fångarne och söka alt dem öfverfalla, utan att dock någon verklig våldsarn-hel 'blifvit af honom utöfvad , han skall genom något tjenl gt fängsel der-ifrån afhållas; och uti g § , att på det en skyndsam verkställighet ej må saknas å hvad i förenämnde måtto är förordnadt, samt den brottslige på färsk gerning anses med det straff, han föitjent, Öfver-Slåthållaren och Öfver-Stålhållare-Embelels Canzli samt Landshöfdingén eg er all mindre brott, som med böter, högst till Femtio ! »aler Silfvermynt, kunna försonas, upptaga och afgöra; men att då gröfre brott, stöld eller vakters öfverfal-lande skett, målet skall förvisas till vederbörlig Domstol; att genom Kongl; Brefvetden ig Aug. 1824 blifvit förordnadt, att de förbrytelser af fånge, hvil-ka finnas omnämnde i Reglementet för Smedjegårdshäktet, skola, då fånge af varning icke låtit sig rätta, i stället för ansvar efter L»g, beläggas med extrajudiciel bestraffning, som dock alltid bör, i närvaro af två ojäfvige vittnen, å den felaklige verkställas, och icke får i stränghet öfverskrida, hvad Lagen såsom husaga medgifver; alt rättigheten att bestämma påföljden för förbrytelse af mindre svår beskaffenhet, begångna af fångar, blifvit genom nyssåberopade Kongl. Bref samt Kongl. Brefvet den 8 Juli 1761 åt Commendanter å Fästningar samt Konungens Befallningshafvande uppdragen; och alt i §. uti 2 Artikeln af den för Styrelsen öfver Fängelser och Arbets-inrättningar i Riket den 7 Mars i835 stadgar, i fråga om bestraff-ningssättel vid correclions-inrättningarne och Malmö correclionella arbets-fängelse, alt ordningsmål i allmänhet och sådane af correclionist eller fånge begångne förbrytelser, som äro föremål för Polis-myndigheters be-

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 18 Häftet.                2

handling, eger Styrelsen upptaga och algöra, samt correctionella bestraffningar, hvarunder, i svårare prygel för manspersoner.

dervid låta använda fall, jemväl begripes


Genom desse nyss anförde stadganden är en bestraffnings-rätt öfver fångar och correctionister redan åt Commendanter och dem, som halva uppsigt öfver fängelser och arbets-inrättningar, medgifven, hvilken, enligt

Utskottens tanka, väl kunde tarfva att på sätt motionären synes åsyfta, än ka der före,

något närmare bestämmas, men ej att, vidare utsträckas. Utskotten tillstyr


alt motionärens ifrågavarande förslag ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

I afseende härefter å den af samma motionär väckte fråga, att ingen correctionist eller fästningsfånge må för inom fängelse-området begånget brott af hvad beskaffenhet som helst dragas för annan Domstol , utan att nämnde brott inom fästningen eller corrections-inrättningen afdömas af behörigen dertill förordnade personer, få Utskotten, jemte hänvisande dertill, att, enligt de här ofvan åberopade Reglementen och föreskrifter, rättigheten alt undersöka, angående oordningar och mindre förseelser, begångna inom fästningar, för närvarande tillkommer det å stället varande befäl, serskildt tillägga, att 10 §. i Reglementet för Smedjegården bestämmer uti i:sta momentet, att de efter samma Reglemente ådömde kropps-straff alltid böra verkställas inom Smedjegården till skräck och varning för de andra fångarne. Hvad utaf motionärens förslag, som lämpligen är verkställbart, utan att möjligen utsätta fångarne för en alltför godtycklig och hård behandling, är således redan till efterrättelse påbjudet; och Utskotten hemställa, på sådan grund,

alt motionen äfven i denna del må förfalla.

Ytterligare har merbemälde motionär påyrkat, alt allt samspråkande emellan fångarne borde vid äfventyr af prygel strängeligen förbjudas och att verkliga brottslingar, så vidt sig göra lät, skiljdes från blotta lösdrif-vare och försvarslöse; men då de af Kongl. Maj:t den 7 Mars 1835 för embets- och tjenstemanna-personalen vid allmänna arbets- och corrections-inrättningen å Långholmen samt vid allmänna arbets- och corrections-inrättningen för qvinnor i Norrköping utfärdade Reglementen innefatta uttrycklig föreskrift derom, att fångarne skola tillhållas fullgöra, hvad dem

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon -Utskottens Utlåtande, N:o 66. n blifvit anbefaldt, under iagltagande af stillhet och tystnad, och alt inga andra samtal må emellan dem ega rum, än sådane, som äro nödige för arbetenas gång, samt j momentet uti Kongl. Brefvet den 27 JNov. 1798, kungjordt genom Krigs- och Kammar-Collegiernes samt Slals-Conloirels Circulaire den 18 Jan. 1799, redan förmår, att de, som äro fängslade för mindre brott, icke böra insättas i samma fängelserum med gröfre missdå-dare, och de, hvilka endast för iösdrifvande blifva häktade, följaktligen i serskilda arrestrum bevakas, synes någon Rikets

Ständers åtgärd icke i anledning af motionen erfordras.

Af en annan motionär, Herr Hård af Segerstad , är föreslaget, att för handhafvande af disciplinen inom corrections-inrältningarne lägre befäl borde tagas bland correctionisterne sjelfve, samt Öfver- och Underbefäl från Armeen. Den förstnämnde åtgärden har, ehuru visserligen icke i och för sig sjelf den bästa eller mest ändamålsenliga, i anseende till det samband, fångarne sig emellan ega, redan måst användas och för det manskap, som till bevakning vid correclions-inrättningarne hittills varit com-menderadt, bar denna tjenslgöring ej sällan visat sig föga gagnande. Något vidsträcktare användande af desse medel anse Utskotten sig derföre ej kunna tillstyrka,

utan hemställa, att motionen i denna del må lemnas ulan afseende.

Vidare liar ej mindre Herr Hård af Segerstad., än Herr Grefve Taube väckt förslag om stiftande af serskilde Lagar för handhafvande af ordning och tukt inom fängelserne, samt den sistnämnde serskildt framställt behofvet af en Lag, som bestämde de nödige egenskaperne hos em-bets- oeh tjenstemän vid fängelserne, och ansett, att till desse befallningar Prester företrädesvis borde begagnas.

Genom de af Utskotten förut i detta Betänkande åberopade Reglementen och serskilda stadgar tro Utskotten sig väl hafva ådagalagt, alten sådan brist på föreskrifter, som motionärerne synas hafva föreställt sig, icke förefinnas, men då desse äro spridde i en mängd Författningar och en del af de stadganden, som röra fångvården, måste igensökas uti Kongl. Bref och Förordningar, som ej en gång äro genom trycket allmängjorde; då delta oundvikligen måste hos dem, som hafva fångvården sig anförtrodd, verka osäkerhet och villrådighet om hvad, som må vara verkligt gällande Lag; då jemväl flera af de . qvarslående Lagbestäm melserne äro för närvarande tid olämplige, och då äudlligen en genomgripande förändring i delta hänseende måste blifva af nöden, derest de förslag, som de sammansatta Stals-, Lag- och Ekonomi-Utskotten framställt uti Belänkan-dena N:ris 8g och 162, varda golkände, få Utskotten, som halt tillfälle taga kännedom om ett af Styrelsen öfver Fängelserne och Arbets-in-rältningarne i Riket ularbetadt, och den 20 Juli sistlidet år till Kongl. Maj:t ingifvet underdånigt förslag till Förordning, angående fångars bevakning, ordnings upprätthållande inom fängelserne och fångforslingen, hvil-ket visserligen i många hänseenden synes innehålla ändamålsensliga stad-ganden, men dock torde erfordra att i ålskillrge delar förändras, ser-deles om ett förändradt fängelse-system härstädes varder antaget, till Rikets Ständer vördsamt hemställa,

att Rikets Ständer hos Kongl Maj.-t i underdånighet anhålla, ett en allmän Författning måtte varda utarbetad, hvangenom alla serskildte förhållanden med fångars förvarande, forslande och öfriga vård noga bestämmas, äfvensom disciplinens handhafvande inom allmänna fängelserne; och att derest, till följ l härutaf, några förändringar i en eller annan del af nu gällande Civil-Lag erfordras, eller tillägg dertill blifva af nöden, Kongl Maj:t då täcktes låta för nästkommande Ständer derom framlägga förslag; men att de föreskrifter i öfrigt, som Kongl. Maj:t, till följd af Rikets Ständers underdåniga anhållan, kan finna för godl att, i afseende på fångvården, besluta, må, ju förr desto heldre, varda till efterrättelse kungjorde.

Beträffande dernäst frågan om prestmäns antagande till uppsynings-män vid corrections-inrättningarne, så förmena Utskotten, att den pre-sterliga befattningen icke serdeles egnar sig till en så beskaffad sysslas bestridande, emedan, om det än måste medgifvas, alt utan nitisk medverkan af religiös undervisning, någon moralisk förbättring icke hos de häktade kan förväntas, del preslerliga kallet likväl redan innebär alltför vigliga pligter, att de kunna underordnas eller åsidosättas för sådane bestyr, som äro från den ifrågavarande befallningen oskiljaklige; hvarföre Utskotten hemställa r att motionen i denna del måtte ogillas.

Vid-

Larr- samt Allm. Bew- och Ekon.-UIskottens Utlåtande, N:o 66.   13

O

Vidkommande härefter det i Herr Hårds af Segerstad motion väckte förslag, att correetionister borde användas till Kronans nödige arbeten, samt få behålla hela sin dagspenning; så föreställa sig Utskotten, att dea Författning, hvilken, på sätt i det föregående blifvit omnämndt och tillstyrkt,. af Kongl. Mai:.t torde komma att i Nåder utfärdas, äfven kommer att innefatta bestämmelser i dessa hänseenden. Utskotten anse sig likväl böra erinra, att i de penilentiaire-fängelser, hvilka uti de Nord-Amerikanske förenade Slaterne blifvit på senare tider anlagde, och hvilka för deras ändamålsenliga organisation och förvaltning så högt lofördas, man, r motsats med hvad vanligtvis i andra länder egt rum, vidtagit den grundsats, att hela fångens arbetsförtjenst, utan afseende på storre eller mindre trägenhet, tillfaller inrättningen, hvaremot fången vid losgifvandet blott erhåller så stort understöd, att han kan, utan alt vara blottställd for nod, begifva sig till det dislrict, som blifvit anvisadt till hans blifvande vistelseort. Afsigten med ett sådant stadgande är förmodligen den, att Staten på det sättet hålles skadeslös för de uppoffringar, som till samhällets betryggande måste göras och hvartill sålunda brottet sjelft nödgas att bidraga. Men om det än kan synas hårdt att alldeles beröfva fången ett medel till ärlig utkomst, då han omsider ställes på fri fot, bvarigenom äfven en mägtig äggelse uppslår till läflan i flit och arbelsamhet under strafftiden, äro Utskotten likväl öfvertygade derom, att all fraga bor förfalla om användandet af sådane öfverskott i arbelsförljensler eller belöningar for visad flit, medan den häktade ännu sitter innesluten i straff-inrättningen. Detta öfverensstämmer äfven med hvad Kongl. Mants olvan åberopade Nådiga Bref af den 18 Mars r748 innehåller, och då nämnde Kongl. Bref tillika stadgar, att öfverskoltet af fånges arbetsförtjenst bör honom tillgodokomma, när han slipper ur fängelset, anse Utskotten

motionen i denna del ej förljena afseende.

Slutligen få Utskotten, i anledning af Herr Grefve Taubes framställning om lösgifne fångars behandling, hänvisa till hvad Utskotten i denna fråga yttrat uti Betänkandet N:o 56, angående ändring a Forfattmngarne emot lösdrifveriet, m. m. Hvarjemte Utskotten anse sig böra upplysa, att för närvarande är sladgadt, genom Kongl. Circulairet den i5 Mais 1821, alt från fästning lösgifne personer skola, under vägen till hemvisten, ei-håila 8 sk. Banco om dagen till sitt underhåll, hvilka beraknas derefter, Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 18 Häftet.                &

att. personen skall fortsätta vägen till fots två mil dagligen, och alt, till fo jd af Kongl. Maj.ts Nådiga befallning till Fång-Styrelsen den 28 Mai a83o, enahanda underhåll bestås correctionister, då de, med anledning af föreskriften 1 17 §. uti Kongl. Förordningen den 29 Juni j833, förpassas till hemorten eller annan ort, för alt, inom viss förelagd tid tienst sig betinga eller annat lagligt näringsfång sig bereda.                         5

Stockholm den 2 April 1841.

STOCKHOLM, Kongl, Ordens - Boktryckeriet, 1841.

.NiÖ 67.

Ank. till Exp.-Utsk. den a3 April 1841, kl- 9 f. m.

Betänkande, i anledning af väckte motioner om åtgärder till Strömmings-fiskets i Bottniska viken upphjel-pande samt, i sammanhang dermed, om ändring och x         förklaring af Fisker i-stadgan den 14 November 1766.

I detta ämne hafva motioner blifvit väckta

hos JFällofl. Borgare-Ståndet:

af Herrar Westman och Norin; samt

hos det Hedervärda Bonde-Ståndet:

af Anders Jansson från Westerås Län.

Herr IFestman har, efter framställning af den stora vigt, strömmingsfisket eger , icke allenast för Rikets norra städer, hvilkas Borgerskap till en fjer-dedel bestå af fiskare, utan äfven för hela fäderneslandet, sedan det vigtiga och lönande sillfisket upphörde, uppgifvit, att denna näring skulle befinna sig i ett tynande läge, bvartdl orsaken förmentes hufvudsakligen vara, att 1760 års Fi-skeri-stadga , hvilken vore för strömmingsfisket gynnande, kommit i strid med andra mägtigare intressen, och blifvit af dem i sin verksamhet utträngd. Bland de vigtigaste och menligast inverkande orsakerne till denna näiings aftagande och slutliga uphörande, ansåg motionären i öfrigt vara: a~) för högt uppdrifna arrenden å så kallade Kronofisken; såsom bevis hvarpå motionären anfört ett norr om Hernösand beläget, som, då det åt Staten för omkring 40 år sedan gaf 3o R:dr B:co årligt arrende, nu lemnada 54^ tunnor saltad strömming att betalas efter markegång; F) att jora-egar-ne på de flesta ställen utefter kusten sökt och erhållit Härads-Rattens vites* förbud emot all slags fiskedrägt vid deras stränder; och c) att ångfartygen genom det buller, de i vattnet förorsaka, bortskrämma strömmingen, som vore den för buller och oro i vattnet mest ömtåliga fisksort Till återuphielpande af strömmings-fisket och denna närings uppmuntrande, föreslog motionären således: i.-o att Staten nu, som förr, måtte afstå åt städernes fiskerskap på a5 å 5o år, och emot en efter tidens kraf lämpad

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 4fd- 19 Häftet. ,        1

2 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o 67. grundränta sina så kallade Kronofisken, hvilka, efter derom anställande undersökningar, lämpligast och rättvisast kunde delas de närmast intill belägne städerne emellan, i förhållande till deras fiskerskap och i synnerhet emellan dem, som för sin donerade jord icke ega några thy åtföljande fiskelägenheter; 2:0 att en förbättrad Fiskeri-stadga måtte utfärdas och noggrann undersökning ske om de missbruk, som emot denna näring sig inrotat, och så menligt inverka på dess bedrifvande; samt 3:o att, då seglande fartyg, hvilka ej förorsaka så mycket buller och oro i vattnet, som ångfartyg, icke finge närmare än på visst afstånd nalkas de stränder, der strömmingsfiske idkas och redskap finnes utlagd, enahanda förbud måtte för ångfartygen utfärdas, äfvensom desamma icke tillåtas passera de intill städerne belägna skärgårdar, der strömmingsfiske idkas, utan efter träffande öfverenskommelse andra lossnings- och lastningsstälIen för dem utses.

Af Herr Norin , som hufvudsakligen förenat sig i den af föregående motionär gjorda framställning, har egentliga hindret för strömmingsfiskets tillväxt i de norra Länen ansetts ligga mindre i sjelfva den nu gällande Lagstiftningen, än i Lagskipningens uppfattning deraf, hvarigenom jordegande-rätten kunnat tillskansa sig ett större inflytande på fiskrättigheten, än Lagens mening vore. De stadganden, som förekomma i 6;te och 8:de af 2 Capitlet uti Fiskeri-stadgan den 14 November 1766, hade nemligen, vid tillämpningen, i senare tider uppfattats utan behörigt iagttagande af det sammanhang, de sins emellan ega; och obestämdheten i forra §. af landgrunds-rättens vidd samt af hvad med hafs-stränder inom- och utomskärs rätteligen bör förstås, hade äfven lemnat rum för en tolkning, hvarigenom den för näringen skyddande verkan af senare § blifvit tillintetgjord. Sålunda vore, medelst tid efter annan tillkomne vitesförbud, snart sagdt hela kusten, åtminstone af norra delen utaf Gefleborgs Län, uteslutande fridlyst åt strand-egaren, och den egentliga fiskaren antingen från fisket alldeles uetstängd eller ock underkastad strand-egarens prejeri, hvilket, andra exempel att förtiga, drifvits derhän, att Hudiksvalls stads fiskerskap för rättigheten att idka strömmingsfiske vid en hafsstrand, kallad Hornslandet, hvars begagnande dertill, enligt ofvannämnde 8 §., ovedersägligen borde vara fritt, och för hvilket jord-egaren skattar till Kronan 2* Rrdr, nödgas betala ett årligt arrende af 60 tunnor saltad och packad strömming, utgörande i penningevärde sällan under, men gemenligen öfver 800 R:dr B:co. Till afhjelpande af sådana lagstridiga intrång i fisknäringen, hemställde motionären, att en undersökning på Statens bekostnad i de norra Länen måtte förordnas och skyndsamt verkställas, till bestämmande efter olika localförhållanden, dels bvad som egentligen utgör öppna hafs-, skogs-, bergs- och sten-stränder, dels hvärest och huru långt strand-egares land-grundsrätt eger rum och sig sträcker, samt att derefter Norrbottniska stä-dernes fiskeri-idkande Borgerskap måtte, utan hinder af några, öfver de på sådant sätt klart och tydligt utstakade gränsorna emellan jordegande-rätlen och fiskerättigheten, sig sträckande förbud, få fritt och ostörd t tillgodonjuta Lagens bud i 2 Capitlet 7, 8, 9 och 10 §§. af 1766 års Fiskeri-stadga.

Anders Jansson har uti föreskriften i Kongl. Förklaringen den 24 Januari 1771, att vid fiskerien i allmänhet icke må begagnas pulls- och stöt-notar, hvilka i senare tiden kallats skottnät, föreslagit den förändring, att sådan fisk-redskap må i egna fiskvalten hädanefter allmänt blifva tillåten.                                                                        <

Vid pröfning af dessa framställningar, som blifvit dels till Utskotten gemensamt, dels till Lag-Utskottet serskildt remitterade, hafva Utskotten, med kännedom, att frågan om strömmings-fisket i Bottniska viken utgjort föremål för Rikets Ständers behandling vid flere föregående Riksmöten, samt att förslag till en ny Fiskeri-stadga blifvit på Kongl. Majcts Nådiga befallning af Commerce-Collegium utarbetadt, ansett sig böra taga närmare del af hvad så i ena som andra hänseendet vore tillgjordt; till hvilken ända Utskotten ock i vederbörlig ordning begärt samt fått sig tillstäldt ofvannämnde, för närvarande till Kammar-Collegii Utlåtande öf-verlemnade, förslag till ny Fiskeri-stadga, med i ämnet af vederbörande afgifne yttranden; och få Utskotten till en början här meddela de upplysningar i ämnet, Utskotten sålunda inhemtat.

Klagomålen öfver intrång i fiskrätten började redan vid 1789 års Riksdag, ehuru de icke synas hafva ledt till någon påföljd. År 1809 förenade sig Riksdags-fulimägtige från alla de Norrländska städerne, jemte Öregrund och Östhammar, i den framställning, att, då de flesta strandega-re omkring Bottniska viken, genom utfärdade vites-förbud af vederbörande Domare, hindrat verkställigheten af Fiskeri-stadgan i så måtto, att städer-nes fiskerskap antingen aldeles icke eller mot en dryg, oftast öfver all höfva betingad, betungandelands-lega, tillåtits att vid Skattemanne-strand idka strömmings-fiske, alla de Författningar och åtgärder, hvarigenom strömmingsfisket, mot ordalydelsen i 1766 års Kongl. Förordning blifvit i senare tider vid Bottniska viken inskränkt, måtte upphäfvas, samt utöfningen af detta angelägna näringsfång åter försättas i den frihet, som dess naturliga beskaffenhet och samhällets gagn ovilkorligen fordrade. Häröfver yttrade Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i dess afgifne Betänkande i ämnet den g September 180g: ”Att Utskottet, som tagit under öfvervägande, hvad 6 och 8 §§• i 2 Capitlet af 1766 års Kongl. Fiskeri-Ordning derom föreskrifva, jemfördt med Kongl. Stadgan och Reglementet för Nordsjö-fiskerien samt salterien i Götheborgs och Bohus Län under den 21 Juli 1774» funnit innehållet af berörde §§., hvar å sin sida, halva till afsigt att utstaka en medelväg emellan strand-egaren och de personer, som, jemle honom, kunde idka strömtnings-Gske, hvilket syftemål Utskottet äfven ansåg böra iagttagas så noga, som enskildes egentliga rätt och det allmännas nytta fordra; men att. samma §§. i sina förordnanden från hvarandra afveko i så måtto, att 6 §. i allmänhet tillägger jordegaren enskild fiskerättighet, så långt dess landgrund räcker^ jemväl vid öppna hafsstranden eller der ingen skärgård är, samt utom skären, hvaremot 8 §. endast medgifver landega-ren i der upräknade orter efter vanligheten det företräde att vid öppna hafs-j skogs-j bergs- och sten-stränder tvänne dagar i veckan draga törsta uotvarpet; äfvensom att, genom den i 6 §. upptagne benämning af land-grundj hvars sträckning borde utgöra gränsen för jordegarens enskilda fiskrättighet, icke nog tydligt syntes vara bestämdt, huru långt det en-skildta området skulle från stranden utgå. Och som sådane föreskrifter, hvilka i lika ämnen fastän för serskildte crler blifvit utgifne, borde efter Utskottets tanka, så vid- görligt Sr, bringas till enhet och likstämmig-het, hvarigenom jordagande-rätten på alla håll med enahanda helgd omfattades, samt friheten i ett allmänt gagneligt yrke kom me alla dermed sysselsatte lika til! godo; så och då strömmings-fisket, hvartill rika tillfällen gåfves å Rikets vidsträckt?, sjckuster, otvifyelagtigt borde, i anseende till sin allmänna nytta, i synnerhet sedan fångsten af cill, denna i alla hushållsgrenar hö^st oumbärliga artikel, i märklig mon aftagit, lemnas så mycken frihet, som, utan .att förnärma enskild, antingen till skatt beräknad eller på hvarjehanda sätt, offentligen befästad egande-rätt, allmänhetens fördel påkallar, funne Utskottet sig, i anledning af det remitterade Memorialet, böra vördsamligen hemställa, om icke, med bibehållande af hvad 1766 års Fiskeri-Ordning för öfrigt stadgar, den ändring i 6 och <8 deraf kunde göras, i afseende på strömmings-fisket utomskärs och vid öppna hafs-, skogs-j bergs- och sten-stränderj der någon så beskaffad uteslutande egande-rält, som nyss förut är nämnd, icke i vägen ligger, eller odalåker eller äng eller städerne donerad jord möter, obehmdradt jemte strand-egaren, idka strömmin gs-fiske; denne senare hkval (orbcaalle att, sedan han på stället sig infunnit, ibland de öfnge strommmgs-fiskandc m-X den ordning, han °sjelf åstundar; i följd hvaraf de nu olverk agade vites-förbud och sådane hinder, som deraf skola uppstått, komme alt till all kraft och verkan försvinna.”

Vid behandling af detta Betänkande inom Riks-Stånden, ansåg Rid-derskapet och Adeln tjenligast förbHfva vid hvad 1766 års Stadga fore-skrifver; Preste- och Borgare-Stånden biföilo Utskottets tillstyrkande och Bonde-Ståndet återremitterade Betänkandet. Ärendets slutliga utgång hal va Utskotten icke kunnat erfara, men förmoda, att detsamma kommit att förfalla, då del icke egt någon känd påföljd.

Vid sistförflutne Riksdag bragtes af en motionär frågan åter a bane, men under formen af en anhållan om uppllf vande 2 Capitlet ö 1 Fiskeri-stadgan den i4 November 1766, hvadan ock Lag- samt Allmanna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten icke kunde meddela annat yttiande, an att, då nämnde §. icke vore genom någon senare Författning upphatven , fisk-rarne kunde, om de så nödigt agtade, i öfverensslämmelse dermed, gora sin rätt gällande; och tillstyrkte Utskotten alltså, att, da hagan harom innefattade ett tvisteämne, hvars bedömande icke tillhörde Rikets Ständer, motionen måtte lemnas utan afseende, bvilket älven al Rikets Ständer bifol s.

med


ning

sjöar och rinnande vatten, s


mon nu gällande Fiskeri-reglemente af den

ber n66 tarfvade ändring och rättelse; och inhemtades at de 1111 uoue-dum sålunda inkomne yttranden: att i allmänhet slädernes fiskare ansage en utvidgad rättighet att afgiflsfritt fiska vid andras strander utgöra vil-koret för fiskets utvidgning och ändamålsenliga bednfvande; att sUand-egare deremot klaga öfver intrång af städernes fiskare, men de fleste ansett de i nu gällande Reglemente intagne föreskrifter lämplige med endast några få der vid gjorda anmärkningar, hufvudsakhgen emot stadgandet 1 2


ttelse; och inhemtades af de till Colie-Capillet 6 §. om strand-egares rättighet till enskildt begagnande af fiske och vatten ”vid öppna hafvet, der ingen skärgärd är, så långt dess land-grund räcker, som vid stranden ligger och denfrån utlöper;”' hvilket påkallade närmare bestämmande, till betryggande af fiskares rätt; i hänseende hvartill föreslagits, att jord- och strand-egares rätt till fiskvatten borde utsättas till 1,000 famnar rakt från land.

Collegium hade äfven, då flere af de föreskrifter, som nu gällande 1 iskeri-författningar innehålla, vore af den egenskap, att endast vetenskapsmannen kan afgöra, om och i hvad mon ändring och rättelse deri bör ega rum , ånhemtat utlåtanden af Professorerne Eries och Sundevall, samt Intendenten Magister Loven, och med anledning deraf i underdånighet tillstyrkt, att, eller Wetenskaps-Academiens hörande, någon sakkunnig person måtte al Kongl. Maj:t i Nåder förordnas, som finge sig ålagdt att, i sammanhang med undersökningen af lax-fisket, taga kännedom af strömmingsfisket i Bottniska halsviken, i Stockholms, Södermanlands och Östergöthlands skärgårdar, samt uppgifva de föreskrifter, som till detta fiskes förbättrande kunde vidtagas; hvilket uppdrag, Collegium veterligen, ej någon vetenskapsman haft sig tillförne auförtrodt.

I det underdåniga förslaget till förnyadl Reglemente för fisket, har Commerce-Collegium upptagit de fleste stadganden i nu gällande Författningar, med de förändringar i redactionen, hvilka kunnat vara af nöden eller ansetts lämplige; och innehåller 23 hvilken motsvarar 8 §. 2 Cap. af 1766 års Stadga, i t och 2 mom. följande stadganden: ”Strömmingsfiske i Norrbottens, Wesler-bottens, Wester-Norrlands och Gefleborgs Län ma af hvar och en oqvaldt vid alla skogs-, bergs- och sten-stränder, men ej vid stränder, der åker och äng möta, afgiftsfritt idkas gemensamt med strand-egaren, som dock är berättigad att, hvarje Måndag och Onsdag, så länge fisket pågår, draga första notvarpet.”

Sedan strand-egaren blifvit bevisligen underrättad om det vid hans strand tillämnade strömmings-fiske, må hans uteblifvande från fisket ej hindra fremmande fiskare att, utan strand-egarens deltagande i fisket, der-med för egen räkning börja och fortgå.”

Emot 6 §. 2 Cap. Fiskeri-stadgan svarar 3 mom. af 25 §. i samma förslag till förnyadt Reglemente, och eger följande lydelse: ”1 Östersjön ater är fisket inomskärs att anse för deras enskilda egendom, som strand och holmar deromkring ega, men vid öppna hafs-stranden, eller der ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och strand-egare ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare, än dess land-grund räcker, som vid stranden ligger och derifrån utlöper; dock der Kungs- eller Allmännings-fiske inomskärs af ålder varit, eller någon med urminnes häfd eller genom skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kan visa sin rätt till fiske omkring klippor, blindskär, eller å grund utomskärs i hafvet, bör det äfven hädanefter dervid förblifva; och gälle äfven delta om de fisken, som lyda under städernes donerade jord.”

Commerce-Collegium har sålunda ordagrannt bibehållit de i förrbe-rörde 6 §. 2 Cap. af 1766 års Fiskeri-stadga förefintliga bestämmelser, såsom motiv hvartill Collegium anfört: att det visserligen icke kunde bestridas, att ju, på sätt flere anmärkt, den i 6 §. 2 Cap. Fiskeri-stadgan intagne bestämmelse, huru långt fiske-rättigheten i Östersjön vid öppna halsstranden sträcker sig, är obestämd, och alt de tvister, som, i anledning häraf kunna uppstå, skulle hufvudsakligen undanrödjas, om föreskriften rörande fisket i Östersjön blefve lika med stadgandet om fisket i Nordsjön; men att från äldre tider tillbaka delta senare fiske varit mera fritt, troligen af den anledning, alt i Nordsjön tillgången på fisk är vida större, samt, i följd deraf, en större mängd menniskor finnas i skärgårdarne der-städes bosatte, utan annat näringsfång äu fiske; o<h att, enär detta ämne förut utgjort föremål för Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, Kongl. Maj:t, efter alt halva i Nåder inhemtat yttrande, ej allenast af Kammar-Collegium , utan ock af Högste Domstolen, som ansett ett närmare bestämmande af berörde rättighet genom utsättande af ett visst afslånd från stranden mindre lämpligt, i anseende till de skiljagtiga förhållanden, som kunna finnas, och den olika bevisning, som i serskilda fall kan åstadkommas, låtit, så vidt Collegium hade sig bekant, bero vid hittills gifven föreskrift, deruti icke eller, enligt Högsta Domstolens tanka, ändring kunde ske, utan i den ordning, 87 §. Regeringsformen stadgar. Elt slörre band vore väl härigenom lagdt på fisket i Östersjön; men, om tvist uppstår rörande begagnande derstädes af fiske vid öppna hafsstranden, lärer, det oagtadt, den fiskande ej kunna åläggas ansvar eller förbjudas att der fiska i annat fall, än om strand-egaren, eller annan person, eller Kronan, kan lagligen bevisa sin rättighet till det fiske, hvarom fråga är.

Delta är livad Utskotten inhemtat och ansett nödigt upplysa, rörande den behandling, frågan om strömmingsfiskets upphjelpande samt en ny Fiskeri-sladga' hitintills erfarit, och Utskotten öfvergå nu till meddelande af det Ullålande, hvarliil Utskotten finna sig föranledde af de nu i ämnet framställde motioner.

Hvad således först beträffar de af Herr Westman föreslagne åtgärder: att till städernas fiskerskap på 20 å 5o år emot en lindrig grundränta upplåta Kronofiskena; samt alt förbjuda ångfartygen att göra resor til! de Norrländska städerne och derunder nalkas de stränder, der strömmingsfiske idkas; så anse Utskotten olämplighelen deraf ligga för öppen dag, hvarlöre Utskotten endast vilja, i afseende på den förra af dessa föreslagna åtgärder, anmärka, att, om Kronan skulle uppoffra sin högre inkomst till förmon för strömmingsfisket, det icke synes egentligen vara mera skäl att afstå vinsten af Kronans fisken till städernas fiskerskap än till landets strömmingsfiske idkande invånare, hvilka äro ojemförligt talrikare till antal; samt i afseende på det yrkade förbudet emot ångfartygens resor utefter kusten, upplysa, alt det stöd, motionären velat för en sådan åtgärd hemta från 11 §. 1 Gap. Fiskeri-stadgan, beror på elt missförstånd af denna hvilken ingalunda, såsom motionären förmenar, innefattar förbud för seglande fartyg att nalkas stränder, der strömmingsfiske idkas, utan allenast bestämmer ansvar för den, som, utom segelled och vanlige ankarställen, företager sig att segla öfver not eller utlagdt nät, som med vanlige vettar och flytspån utmärkt är. Utskotten tillstyrka följagtligen, att dessa Herr Westmans framställningar må lemnas ulan afseende.

Och anse Utskotten, vid det förhållande, att förslag til! förnyad Fi-skeri-stadga redan finnes utarbetadt samt de nu gällande föreskrifter der-vid ansetts böra, såsom i allmänhet lämplige, bibehållas, något serskildt yttrande öfver samma motionärs yrkande om utfärdande af en förbättrad sådan Stadga icke erfordras.

Beträffande åter den af Herr Norin gjorda framställning, rörande orsakerna till strömmingsfiskets aftagande samt åtgärder till undanrödjande af de hinder för dess ulöfning, som skola förefinnas i Domstolarnes, mot innehållet af 8 §. 2 Capillet Fiskeri-stadgan, meddelade vilesförbud; så finna Utskotten häruti innefattas tvänne väsendtligen skilda frågor, hvilka måste

Bitiga samt Ållm. Best?.— och Ekon.-Utskottens Betänkande, lU 67, q måste betragtas, den ena ur ekonomisk, den aridra ur juridisk synpunkt Utskotten kunna ur den förra ingalunda anse de öfverklagade vitesförbuden och kustens fridlysande innefatta någon orsak till strömmingsfiskets afta-gande; fast heldre måste de lända till fiskets bibehållande och framtida utvidgande genom fiskens fredande, såvida de af motionärerne och städer-nes fiskerskap anförde uppgifter, att strandegarne sjelfve icke utöfva fisket i den vidd, hvartili tillfälle gifves, eger sin rigtighet. Emot förenämnde vitesförbud kan således ur ekonomisk synpunkt ingenting vara alt invända. Huruvida de åter kunna vara till hinder för utöfvande af den fiskrälti"het, som, enligt förrberörde 8 §. i Fiskeri-stadgan, tillkommer dem, som fiska efter strömming i Norrbottens, Westerbottens, Wesler-Norrlands och Gefle-borgs Län, beror på uppfattningen ej mindre af ifrågavarande §, änafbe-greppet om vites-förbuds egenskap, kraft och verkan. Hvad nämnde 8 §. beträffar, så synes det Utskotten klart, att densamma innefattar ett be-slämdt undantag från stadgandena i föregående G §., inskränkande strand-egarens landgrundsrätt eller enskilda fiskrätt vid öppna hafs-, skovs-, bergs- och sten-stränder i nämnde Lån, till blotta rättigheten alt tvänne dagar i veckan draga första notvarpet; och deraf följer, att, då Domstols vites-förbud, enligt sin natur, icke är annat än ett stadgande af förhöjdt ansvar, ulöfvei hvad Lagen för en viss rältskränkning redan bestämmer, men ingalunda kan medföra förminskning uti annans i Lag försäkrade rätt’ de af Domstolarne meddelade vites-förbud mot fiskande efter strömming vid nyss beskrifne kuster af Boltniska Viken icke, så vid t de äro stridande mot oftanämnde 8 §., kunna utgöra något lagligt hinder för strömmingsfiskets utöfvande, i öfverensstämmelse med samma hvadan ock fiskerskapen, i händelse de anse sig genom de utfärdade vites-förbuden lida intrång i deras lillständiga rätt, ega öppet att i laga väg göra densamma gällande. I delta hänseende anse Utskotten alltså någon åtgärd af Rikets Sländer icke lämpligen kunna komma i fråga.

Vidkommande deremot motionärens önskan, att den rätt till ström-mings-fiskes idkande vid Bottniska vikens vestra kust, som, enligt gällande Författningar, bör ega rum, målte närmare bestämmas; så finna Utskotten, att detta ändamål till en del skulle vinnas genom antagandet af en sådan redaction utaf 8 §. 2 Capillet i 1766 års Fiskeri-stadga, som förefinnes i det mera tydliga och lättfattliga, fastän, såsom Commerce-Colle-gium erinrat, hufvudsakligen lika beskaffade stadgandet i 1 momentet af Bik. till R. St. Prot. 1810 och 1811. 7 Sami. 2 Jfd. 19 Häftet*               2 a3 uti Collegii ofvan omförmälde förslag; dock anse Utskotten det tillika vara* af högsta vigt, att det på det nogaste varder bestämdt, dels hvad som egentligen utgör öppna hafs-, skogs-, bergs- och sten-stränder, dels ock hvarest och huru långt strand-egares landgrundsrätt eger rum och sig sträcker. Härvid finna Utskotten i främsta rummet vara af nöden alt fastställa hvad med uttrycken: inom- och utomskärs rätteligen bör förslås, emedan betydelsen af de förra begreppen derpå hufvudsakligen beror. Begreppet ”Skärgård” måste nemligen, efter Utskottens tanka, hafva olika betydelse och omfång, med afseende å Riket eller Landskapet och å den enskilde Strand-egaren. Således då inom skärgården, betragtad med hänseende till hela Riket eller ell visst Landskap, ligga fjärdar af stundom några mils längd och bredd, jemförliga i vidd med åtskilliga af de större insjöarne i landet, måste, enär stadgandet i 6 2 Capitlet Fiskeri-stad-gan , att ”salts jöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar deromkring ega” icke synes vara å sådana vatten tillämpligt, bestämmas, huru vidt den enskilda fiske-rätten derslädes sig sträcker, samt huruvida derintill liggande strand af fasta landet skall såsom öppen hafskust anses. Äfvehså angeläget finna Ulskotlen, att betydelsen af landgrund, som vid stranden ligger och derifrån utlöper samt den derpå hvilande enskilda fiske-rällen noggrant och efter en anlagen princip fastställes; i hvilkel hänseende Utskotten, afvikande från den af Högsta Domstolen yttrade mening, anse lämpligen kunna bestämmas ett visst af-stånd från stranden, inom hvilket strand-egarens enskilda rätt gäller, på det sätt, att, der vattnet invid stranden eger ett visst bestämdt djup, alståndet räknas ifrån sjelfva stranden och der landgrunden ifrån stranden utlöper, d. v. s. vattnet icke har invid stranden det bestämda djupet, gränsen för den enskilda fiskrättighelen räknas till samma afstand fiån den punkt, der detta djup vidtager. Elt sådant begränsande af området för den enskilda rätten är hvarken för våra sedvanor obekant, enär något dylikt redan finnes in praxi uti åtskillige vid hafskusten belägne orter, ej eiler är det för vår lagstiftning alldeles fremmande, då Östgötha-Lagen i 28 Capitlet 3 §. Bygda-Balken företer elt i sitt slag märkligt och för sin tid passande sätt att utstaka gränsen emellan den enskildes område i vattnet och det allmännas andel deri. Det antal alnar eller famnar ifrån stranden, som lämpligen må stadgas som gräns för strand-egarens enskilda fiske-rätt, äfvensom det djup, hvarifrån afståndet bör mätas, anse Uiskollen sig icke kunna föreslå, utan bör sådant efter sakkunnige personers hörande och sig företeende förhållanden, bestämmas; och då Commerce-Collegium, på sätt omförmäldt är, i underdånighet hemställt, alt någon sakkunnig naturforskare måtte, efter Wetenskaps-Academiens förslag, förordnas till undersökande af lax- och strömmingsfisket, samt alltså är att förmoda, det en sådan undersökning varder anbefalld och företagen, finna Utskotten sig af anförde skäl böra tillstyrka,

att Rikets Ständer på det sätt bifalla den af Herr Norin gjorda framställning, alt Rikets Ständer besluta den underdåniga anhållan hos Kongl. Maj:t, det Kongl. Maj:t täcktes icke allenast, så fort möjligen ske kan, utfärda en sådan förklaring öfver 8 §. i 2 Capitlet af 1766 års Fiskeri-stadga, som öfverensstämmer med den mera tydliga och lättfattliga, fastän till sitt hufvudsakliga innehåll lika beskafiade, redac-lionen af j momentet i 23 §. af Commerce-Collegii ofvan-omförmälde förslag till förnyad Fiskeri-stadga, utan ock i sammanhang med den af Commerce-Collegium tillstyrkta vetenskapliga undersökningen af lax- och strömmings-fisket, låta bestämma begreppen om skärgård, hafs-, skogs-, bergs-och sten-stränder samt landgrundsrätt, och, på sätt Utskotten antydt, i den förväntade, till sin angelägenhet erkände, förnyade Fiskeri-stadgan nödige förordnanden i öfverensstäm-melse dermed i Nåder meddela.

Hvad slutligen angår den af Anders Jansson gjorda framställning om frihet att i egna fisk-vatten nyttja så kallade pulls- och stöt-notar; så enär förbudet emot dylika fisk-redskaps nyttjande afser ynglets fredande och fiskens skydd mot utödelse, finna Utskotten sig icke kunna motionä-rens^förslag understödja, utan hemställa, att motionen må lemnas utan afseende.

Stockholm den 22 April 1841.

Reservation

af Herr Grefve Mörner, C. G.: ”Ifrån det resultat, hvaruti Utskotten indelta Betänkande stannat, är jag ej i vidsträcktare måtto skiljagtig, än att, då Utskotten, uti skälen för tillstyrkandet af den underdåniga skrif-velsen yttrat sig på ett sätt, som ej, enligt min tanke, innefattar något serdeles betryggande för bevarandet af strand-egares fiske-rättigheter och jag ej uti detta yttrande kan instämma, jag för min del anser, att uti den underdåniga skrifvelsen bör vid slutet tilläggas: ”dock utan att jord-egares ”lagliga eller häfdvunna rättigheter härvid förnärmas.”

N:o 68.

Ank. till Exp. Utsk. den a? April i84t, kl. g f. m.

Memorial till det Hedervärda Bonde-Ståndet, i anledning af erhållen återremiss å Utskottens Betänkande Nio 50, angående Kongl. Brefvet den 19 Juni 1839, rörande iagttagande vid Skatteköp.

I anledning af den ifrån Hedervärda Bonde-Ståndet erhållna återremiss å förenämde Betänkande, få Utskotten härigenom meddela den upplysning, att de öfrige Riks-Stånden samma Betänkande bifallit, i följd hvar-af Utskotten äro förhindrade att med detta ärende taga någon vidare befattning.

Stockholm den 22 April i84r.

N:o 69.

Ank. till Exp. Utsk. den a3 April f84*, kl. g f. nr.

Memorial till det Hedervärda Bonde-Ståndet, i anled

ning af erhållen återremiss ä Utskottens Betänkande Nio 51, angående tiden, hvarifrän Författningar, som uppläsas från Predikstolarne, skota anses gällande.

Detta Betänkande har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskotten återremitteradt, r följd af dervid gjorde anmärkningar; men som detsamma är vordet af de öfrige trenne Stånden bifallet, och 3 Stånds sammanstämmande mening i denna sak utgör Rikets Ständers beslut, fa Utskotten härigenom tillkännagifva, att Utskotten fonnit den erhållna åter-remissen icke kunna till någon Utskottens åtgärd i denna fråga vidare föranleda.

Stockholm den 22 April 184 f.

N:o 70.

Anlt. till Exp-Utsk. den 23 April 18$I, kl. 9 f. nr.

Memorial till Hedervärda Bonde-Ståndet, i anledning af erhållen återremiss å Utskottens Betänkande N:o 55, angående tillämpningen å de utskiftade Krono-parkerne å Öland, af Kongl, Förordningen om jordafsöndring.

Till följd af framställde anmärkningar emot Utskottens ofvan-nämnde Betänkande, har Hedervärda Bonde-Ståndet detsamma till Utskottens ytterligare behandling återförvisat, i anledning hvaraf Utskotten la härigenom anmäla,, att samma Betänkan le blifvit af de öfiiga Iiiks-Sl.m-den godkändt och att ärendet således icke kan a; Utskotten tagas undei någon ytterligare pröfning.

Stockholm den 22 April 184k

N:o 71.

Ank. till Exp.-Utsk.-dcn 24 April 1841,1F. 1 c. m.

Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss å Utskottens Betänkande N:o 34, angående väckte motioner om förändring af Landtmäteri-1 axan.

Hö°lofl. Ridderskapet och Adeln samt det Hedervärda Bonde-Siandet hafva° till Utskottens förnyade behandling återförvisat nämnde Betänkande, på grund af dervid gjorde anmärkningar af

Vid öfvervägande af dessa anmärkningar, hafva Utskotten funnit sig böra deröfver meddela det yttrande, att, likasom Utskotten icke kunna finna Likets Ständers värdighet på något sätt lida derigenom, alt Rikets Ständer, vid frambärande af deras underdåniga önskan om Landtmäteri-Taxans Öfverseende, uttrycka den allmänt kända obelåtenheten med samma Taxa, såsom tungt och ojemnt tryckande, Utskotten icke eller i öf-rigt ega anledning att frånträda det tillstyrkande, Utskotten i förra Betänkandet uti detta ämne afgifvit; hvårföre Utskotten ock detsamma yidblif-va och här jemväl åberopa.

Stockholm den 23 April i84f.

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Uiskallens Memorial, N:o 72. i5

Reservation:

af Freclric von Zweigbergk, som anmälde sig vara uti Utskottens beslut ski! jagtig, och åberopade sin vid Betänkandet N:o 34 fogade, till grund, för återremissen ifrån Hedervärda Bonde-Ståndet liggande, reservation.

N:o 72.

Ank. till Exp-Utsk. den 24 April 1841, kl. 1 e. m.

Memorial, i anledning af Riks-Ståndens beslut, i afse-ende på förslaget till förnyad Förordning, angående grunderne och vilkoren för hemmansklyfning samt af söndring af jord eller andra lägenheter från hemman.

Genom erhållne Protocolls-Utdrag, hafva Utskotten inhemtat, att, vid behandling af Utskottens Utlåtande N:o 28, i anledning af framställde anmärkningar mot Utskottens Betänkande N:o 3, i fråga om det af Kongl. Maj t till Rikets Ständers pröfning i Nåder öfverlemnade förslaget till förnyad Förordning, angående grunderne och vilkoren för hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller annan lägenhet fiån hemman, samma Utlåtande blifvit af Wällofl. Borgare-Ståndet samt Hedervärda Bonde-Ståndet bifallet, men att så väl Höglofl. Ridderskapet och Adeln, som det Högvördiga Preste-Slåndet beslutat åtskilliga förändringar och tillägg i det af Utskotten tillstyrkta Författnings-förslaget; hvilka besluts blifvit, uppå skedde inbjudningar till deltagande, af de öfrige Stånden i mer eller mindre mon biträdde. Till följd häraf, och då det är Utskottens åliggande att afgifva förslag till de skiljagtige meningarnes sammanjemkande, få Utskotten härigenom, efter ordningsföljd i det vid Ullatandet N:o 28, fogade Författnings-förslaget, de skil jagtiga besluten anföra, med förslag till deras sammanjemkande i de fall, då frågan anses icke kunna föifalla.

1 Capitlet. - §•

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har beslutat, att det här förekommande ordet; ”utskylder” bör utbytas mot orden: allmänna onera, och

i6 Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottens Memorial, N-.o 7 2.’ ordet: underhållas” mot uttrycket: hafva sin bergning; hvari, uppå skedd inbjudning, Wällofl, Borgare-Ståndet sig förenat, men de öfriga tvänne Stånden funnit sig icke kunna instämma.

Ehuru Utskotten finna det vara skäligen likgiltigt, hvilketdera af de hufvudsakligen liktydiga uttrycken på dessa ställen begagnas, men uttrycket : ”utskylder” tydligen blifvit valdt såsom varande ett Svenskt ord, och enligt den gällande föreskriften att i Författningar och allmänna handlingar undvika nyttjandet al ord och uttryck från fremmande språk, samt ordet: ”underhållas’' blifvit begagnadt till afvexling med det i begynnelsen af redan nyttjade uttrycket: ”haf va sin bergning” torde afseendet å språkets renhet och välljudet tillräckligen rättfärdiga bibehållandet af de afrågaslällda uttrycken, helst någon vinst för lagstadgandets tydlighet icke genom deras utbytande synes vara att ernå, enär, i händelse ordet ”ut-skjlder kunde sägas innefatta endast utlagor i penningar, men icke de hemman aliggande natura-praslalioner, uttrycket.' allmänna onera deremot utesluter de enskilda servituter och bördor, såsom frälseräntas utgörande, m. m., hvilka äro vid en del hemman fastade. Utskotten inbjuda alltså Iloglofl. Ridderskapet och Adeln samt Wällofl. Borgare-Ståndet att, med frångående af deras beslut, förena sig med de båda öfriga Stånden om den redaction, som Kongl. Majzts Nådiga förslag, enligt Utskottens tillstyrkande, i denna §. eger.

. v..Men skulIe denna inbjudning icke antagas, få Utskotten till votering uti Förstärkt Ekonomi-Utskott föreslå följande proposition:

Den, som utan förändring bifaller 2 §. 1 Capitlet af förslaget till förnyad Förordning, angående grunderne och vilkoren för hemmansklyfning, samt afsöndring af jord eller annan lägenhet från hemman , voterar

Ja;

den, det ej vill, voterar

Nej.

Q„ .1             ,l°mnler' '"'ig1 RUderskapels och Adelns samt Boreare-

Nj ,■            "utskray alt utbytas mot a!lmänm onera, ocb

01 det. underhallas mot uttrycket: hafva sin bergning.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har likaledes beslutat, det förevarande skulle erhålla följande lydelse:

Kan en åbo af andra orters allmänna näringar hafva säker och ständig f örtj enst, då bör sådant vid fråga om be-sutenhet i serskild beräkning ingå.

Och som Wälloll. Borgare-Ståndet samt det Hedervärda Bonde-Ståndet antagit inbjudningen att i detta Höglofl. Ridderskapels och Adelns beslut sig förena, hvarigenom detsamma vunnit tre Stånds bifall, kommer redactionen af denna §. alt erhålla en så beskaffad förändring.

Emellan orden: ”Pastorat” och ”utses” har Ridderskapet och Adeln beslutat införande af orden: för högst Jeni år, hvilket Hedervärda Bonde-Ståndet jemväl bifallit. Då emedlertid detta tillägg icke blifvit af de öf-rige tvänne Stånden godkändt, men §:n eljest är vorden af samtlige Riks-Slånden gillad, lärer frågan om nämnde tillägg komma alt förfalla.

Enligt Höglofl. Ridderskapets och Adelns beslut, dernti Wälloll. Borgare-Ståndet, uppå inbjudning, instämt, skulle orden: ”eller om så nödigt pröfvas” utgå, och i stället införas ordet: samt.

I afseende härpå förekommer, att, då noggrann och säker upplysning om de förhållanden, som vid undersökning om besutenhet böra komma i öfvervägande, stundom kan vinnas utan besigtning af egorna, det måste vara öfverflödigt och utan ändamål att en sådan besigtning föreskrifva vid andra tillfällen, än då den nödig pröfvas; hvarfpre Utskotten hemställa, att Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Wälloll. Borgare-Ståndet ville frångå deras, i afseende på en så beskaffad förändring, tagne beslut och förena sig med Högvördiga Preste-Ståndet samt Hedervärda Bonde-Ståndet i godkännande af momentet, sådant del lyder i det af Utskotten tillstyrkta förslaget.

För den händelse likväl, att förstnämnde tvänne Stånd vidhålla deras ofvannämnde beslut, lå Utskotten tillika föreslå votering öfver följande proposition:

Bih. till R. St. Prot. 1840 oeh 1841. 7 Sami. 2 Afd. 19 Häftet.                3

Ben, som godkänner de uti förevarande 8 §. 3 momentet nyttjade ordalagen: ”eller om så nödigt pröfvas”, voterar

Ja;

den, det ej vill, voterar

Nej.

Vinner Nej, skola, enligt Ridderskapets och Adelns samt Borgare-Ståndets beslut, dessa ord utgå, och i stället införas ordet: samt.

Vid detta moment har Höglofl. Ridderskapet och Adeln beslutat, att efter ordet ”innehåller” i midten af momentet skulle tilläggas: när hem-mansdelen går i annan mans ego, än rätter arjvinge; och Högvördiga Preste-Ståndet har fattat det beslut, att innehållet af den åberopade 6 af 1827 års Kongl. Förordning i detta ämne skulle ordagrant här intagas.

Af dessa beslut lärer det förra komma att såsom Rikets Ständers anses, sedan Välloflige Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet antagit inbjudningen att med Ridderskapet och Adeln sig deruti förena. Hvad åter det senare beträffar, hvari Välloflige Borgare-Ståndet jemväl instämt; så, enär samllige Riks-Slånden godkänt sjelfva stadgandet, och det i allmänhet antagits såsom grundsats att i Författningar undvika åberopandet af äldre lagbestämmelser, samt i stället, så vidt lämpligen ske kan, fullständigt intaga deras innehåll, på det att den nya Författningen må blifva ett slutet h It för sig, inbjuda Utskotten Högloflige Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet att i Högvördige Preste-Slån-dets ifrågavarande beslut sig förena, i hvilket hänseende Utskotten föreslå, att detta moment må erhålla följande lydelse:

andra del-egare i hemmans-numret vare jemväl, när obesn-ten hemmans lef, som, innan denna Vår .Nådiga Förordning utfärdades, utan vederbörande Embetsmyndighets tillåtelse b dvit ntklufven, går i annan mans ego än rätter arfvinge, berättigade att, den minsta del-egaren först och den störste sist, sådan hemmansdel till sig lösa; dock må ingen, hvars egor äro så belägne, att den obesutne lotten ej med dem kan sammanläggas, af donna lösningsrätt kunna sig begagna, och ej vare annan del-egare i hemman-, numret berättigad till lösen af hemniansdel, som hädanefter utklyfves, ej eller da föiut ulklufven del blifvil till en besatenhel förenad under sambruk med annat hemman eller annan hemmansdel, som inne-hafvaren tillika eger eller under stadgad åborätt besitter, på sätt 6 §. innehåller.

Högloflige Ridderskapet och Adeln har beslutat, det orden: "till och med” skulle utbytas mot ordet: högst; och som Välloflige Borgare-Ståndet samt Hedervärda Bonde-Ståndet antagit inbjudningen alt i beslutet sig förena , har denna förändring vunnit egenskapen af Rikets Ständers beslut.

Enligt Högloflige Ridderskapets och Adelns af Bonde-Ståndet antagna beslut, skulle delta mom erhålla följande lydelse:

lägenhet, som efter 1 §. upplåtes, må icke vara af minne område än (de för serskildta orter uppgjorde bestämmelser införas) på h varje afsöndrad del.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har således ansett ett minimum för af-söndring af lägenhet böra för hvarje ort serskildt bestämmas, på samma sätt, som, i afseende på klyfning af hemman, är föreslaget; och Ridderskapet och Adeln har dervid tvifvelsutan iagtlagit en v>ss consequens. Då likväl 1827 års Kongl. Förordning, hvilkm, sådan den lyder enligt Kongl. Kungörelsen den i4 November 1829, innefattar dylika bestämmelser, ehuru icke i den utförlighet, som Ridderskapet och Adeln synes åsylta, dei-ifrån måst göra serskildta undantag, och Committerade för utarbetande af förslag till förnyad Författning i ämnet fullständigt ådagalagt så väl desse b stämmelsers mindre lämplighet, som grunden för den föreskrift, ifrågavarande moment af nämnde förslag nu innehåller, samt det icke eller är för Utskotten klart, hvad ändamål och förde! skulle genom den af Ridderskapet och Adeln beslutade förändringen vinnas, tro sig Utskotten böra till Högloflige Ridderskapet och Adeln samt det Hedervärda Bonde-Siandet hemställa, om icke de ville frångå deras i denna omständighet fattade beslut, och i likhet med de tvänne öfrige Stånden godkänna lydelsen af detta moment, sådan den blifvit af Utskotten tillstyrkt. Kunna emed-lertid förstnämnde båda Stånd, eller ettdera af dem, icke sig härom förena, öseså Utskotten, att frågan måtte afgöras genom votering öfver en sa lydande proposition:

Den, som, i likhet med Preste- och Borgare-Stånden, bifaller 4 «. 1 momentet i 2 Capitiet af förslaget till förnyad Förordning om hemmans-klylnmg och jord-afsöndring, voterar,

Ja;

den, det ej vi 11, voterar

Nej.

Vinner Nej, kommer detta moment att erhålla den lydelse, som Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet beslutat.

Högvordiga Preste-Ståndet har beslutat, det orden: ^och må odal-åh.er eller äng icke dertill användas' borde utgå; men som de öfriga Stånden icke antagit inbjudningen att häruti instämma, lärer detta moment Komma att, såsom af 3:ne Stånd bifallet, förblifva oförändradt.

I afseende på det beslut, Högloflige Ridderskapet och Adeln fattat och Välloflige Borgare-Ståndet biträdt, alt ordet ”utskylder" skulle utbytas mot: onera, åbeiopa Utskotten den hemställan, Utskotten här fram-före vid 1 Capitlet 2 §. gjort.

Efter ordet: ”tillstånd” i detta moment, har Högloflige Ridderskapet och Adeln beslutat tilläggande af orden: utarrendera eller} och Hedervärda Bonde-Ståndet har deruti instämt. Då emedlertid Preste- och Borgare-Stånden icke antagit Ridderskapets och Adelns inbjudning att sig härutin-nan förena, och det endast är, i afseende på detta af Ridderskapet och Adeln beslutade tillägg, Riks-Stånden äro ski 1 jagtiga, lärer frågan derom komma att förfalla, så mycket heldre som, då i 5 §. 1 momentet af detta Capital är föreskrifvet, att årlig afgäld skall läggas å lägenhet, som till besittning på vissa år upplåtes, innehafvare af sådan lägenhet icke är att anse annorlunda än som arrendator, och följagtiigen lägenhetens upplåtande på annor person icke eller kan såsom annat än ett dess utarranderande betragtas.

Efter

Efter i3 §. har Höglofl. Ridderskapet och Adeln beslutat införande af ^”Hvad^"^      i3 rörande undersökning stadgadt är, må ej

tillämpas i frågor om på lifstid eller vissa år redan afsondrad lagenhe mindre oidrymd och beskaffenhet, än som i denna eller .8,7 års For-Mtnin? om afsöndring af jord från hemman tillåten ar, sa vida afhand-lin-en om öfvei låtelsen blifvit intagen i Härads-Rälts Protocoll; utan m egaren af lägenheten densamma behålla till besillmngs-lidens skit 1 denna Författning stridande afhandling om upplåtelse al jord må icke domaren till protocollet i domboken intagas eller betyg om dess uppvi-^^euXÄ        Borgare-Ståndet biträdt, hvad förra mo

mentet beträffar, och Hedervärda Bonde-Ståndet antagit 1 dess he het, hvaremot Högvördiga Preste-Ståndet icke funnit sig kunna deruti insam-ma Till följd häraf, och då trenne Stånd förenat sig om foista delen af nyss anförde stadgande, lärer delta moment komma att 1 Forfaltnings-",        , c ja dpi renare momentet deremot måste anses halva

Ä                              samt Välloflige Borgare-Slän-

dels afsli^ på Ridderskapets och Adelns inbjudning atl deiuti deltag .

Högvördige Preste-Ståndet har jemväl beslutat en ny §. af följande lydelSe:      'Hvad i denna Författning stadgas, må icke lägga hinder för

afsöndring, lagfart och besittning för everldelig tid af de mindre jordlotter, som kunna föräras eller inlösas ti 1 kyrkor, skolor och fromma stiftelser, likväl under förbehåll alt samma jordlotter, derå endast hus for berörde andamål och allmänna inrättningar skola kunna uppforas, icke 1 of-rigt må bebyggas eller åbos under andra, an har ofvan fo-reskrifne vilkor.”                                 .     ,         e xr..y

livad Högvördiga Presle-Sländel sålunda beslnta , har bhhlt a( Val-lafliee Borg.re-Slämlel bil-ädl; men dä Höglon.ge R.dderskape od, Adeln sunl’ Hedervärda Bonde-Sländel icke fonml sig bora deruli nislamma, oo , Hgan kr .1 samma nalur, som den nyss föregående, lärer densamma |em-väl komma alt förfalla.

Stockholm den a3 April 184».

till H. St.Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 19 Häftet.

STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet j 1841.

N:o 73.

Ank. till Exp. Utsk. den 26 April, kl. 1 c. m.

Förslag till sammanjemlcning af Fiks-Ståndens skiljag-tiga beslut, i anledning af Utskottens Betänkande Ntris 4 och 29.

Genom Protocolls-utdrag från Höglofl. Ridderskapet och Ädeln af den 11 nästlidne Mars och den 3 i denna månad, från Högvördiga Preste-Slåndet af den 8 och 10 nästlidne Mars, från Vällofl. Borgare-Ståndet af den 5 i denna månad samt från Hedervärda Bonde-Ståndet af den 6 och 22 nästlidne Mars, hafva till Utskotten blifvit meddelade de af respective Riks-Stånden fattade beslut, i anledning af Utskottens Betänkande» N:ris 4 och 29, angående ändring af Författningarne om Socknestämma samt om bildande af Communal-styrelser; hvilka beslut, på sätt bifogade jemförelse-tableau visar, äro i vissa delar så skil jagtiga, att Utskotten, enligt y3 Riksdags-Ordningen, tillhörer att afgifva förslag till sammanjemkning deraf.

Genom förändring af rubriken till den af Utskotten föreslagna Lagen om Socknestämmor i Riket, utom Stockholms stad, samt om Sockne-nämnder för landet, har väl Preste-Ståndet beslutat upphäfvande af den föreslagne inskränkningen, så att Lagen skulle, hvad Socknestämmor beträffar, gälla äfven för Stockholms stad, men som icke något annat Stånd häri instämt,

lärer detta beslut, till följd deraf, förfalla.

Genom en af Ridderskapet och Adeln antagen förändrad redaction af denna §., och genom Bonde-Ståndets bifall till Utskottens förslag N:o 4, hafva dessa begge Stånd beslutat, att Socknestämma ovilkorligen skall hållas atne gånger om året, ehuru med någon skiljagtighet, i afseende på tiden, då Ridderskapet och Adeln bestämdt Maj och November månader, men Bonde-Ståndet Maj eller Juni samt Oclober eller November månader, hvaremot Preste- och Borgare-Stånden, genom antagande af Utskottens senare förslag, N:o 29, beslutat, att Socknestämma skall hållas endast en

Bih, till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 ^fd. 20 Häftet.                1 gång om året i Maj eller Juni månader. I afseende på den hufvudsakliga bestämmelsen, hafva således två Stånd stannat emot två, och då Ridder-skapets och Adelns samt Bonde Ståndets^ beslut icke eller sins emellan äro fullkomligt enstämmiga, få Utskotten hemställa till dessa Stånd att förena sig med Preste- och Borgare-Stånden om antagande af Utskottens senare förslag; men i händelse Utskottens så beskaffade inbjudning icke antages, hemställa Utskotten, att åtminstone Ridderskapet och Adeln må instämma med Bonde-Ståndet samt att frågan derefter må algöras af Förstärkt Ekonomi-Utskott, genom votering om följande proposition:

Den, som antager, att Socknestämma skall hållas i hvarje Församling årligen i Maj eller Juni månader, och eljest när nödvändigheten det fordrar, voterar

Ja;

den, det ei vill, voterar

Nej.

Vinner Nej, är beslutadt, att Socknestämma skall hållas i hvarje Församling a:ne gånger om året, nemligen i Maj eller Juni samt October eller November månader, och eljest när nödvändigheten det fordrar.

$• 2.

Som den af Preste- och Bonde-Stånden antagna förändrade re-daclionen icke till innehållet afviker Irån Utskottens af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet antagne förslag, men kanske fullständigare än förslaget, uttrycker den dermed åsyftade föreskriften, hemställa Utskotten alt denna §. må lyda, på sätt Preste- och Bonde-Stånden beslutat, nemligen:

”Kungörelse om Socknestämma utfärdas af Kyrkoherden eller den, hans Embete förrättar, eller af den Prestman, som för serskildta mål eger rätt att i Socknestämma ordet föra.”

Ridderskapets och Adelns samt Preste-Ståndets beslut skilja sig fiån Utskottens af de öfriga Stånden bifallna för slag, först derigenom, alt Ridderskapet och Adeln ansett Conlracls-Prosten böra räknas till dem, på hvilkas anfordran Socknestämma icke må vägras, och Pieste-Ståtidel från dem, som samma rättighet tillkommer, uteslutit Sockne-nämnden; och begge dessa beslut

lära förfalla, då de icke af något annat Stånd äro biträdde.

Derjemte halva Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet samstämmigt antagit, dels att Biskop skulle ega påkalla Socknestämma, utan att den finge vägras, dels att denna rättighet icke skulle tillkomma Sockne-nämndens Ordförande, och begge dessa puncler strida emot Utskottens af Borgaie- och Bonde Stånden bifallne förslag. Såsom sammanjemkning af de sålunda skiljagtiga besluten, föreslå Utskotten, att, med bibehållande af Sockne-nämndens Ordförande vid den ifrågavarande rättighet, densamma tillika tdlerkännes Biskopen, hvartiil synes kunna bemtas en gemensam anledning deraf, alt desse, hvar för sig, äro Ordförande för myndigheter, på hvilkas anfordran Sockne-stämma, enligt redan fattadt gällande beslut, icke må vägras. För detta moment föreslås således följande lydelse:

När Socknestämma äskas af Konungens Befallningshafvande, Biskopen, Dom-Capillet, vederbörande Sockne-nämnd eller dess Ordförande, eller i stad af Magistraten, må Kungörelse derom icke vägras.

lärer förfalla.

Serskildta beslut äro fattade, af Ridderskapet och Adeln, att anmälan borde göras hos Konungens Befallningshafvande eller Dom-Capitel om gemensam Socknestämma för socknar af serskildta Pastorat, samt af Preste-Ståndet om uteslutande af all föreskrift om sådane socknars gemensamma hörande; men då dessa beslut lära förfalla, såsom icke biträdda af annat Stånd,

torde denna §. bibehållas oförändrad, såsom af 3:ne Stånd godkänd.

Dessa §§. måste betragtas gemensamt, i anseende till sammanhanget emellan de stadganden, de innehålla. 5 §., som handlar om grunden för bidrag till socknarnes gemensamma behof, är bifallen af Borgare- och Bonde-Stånden, men har blifvit afslagen af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, hvarföre också dessa Stånd antagit i 6 §. olika bestämmelser om beräkningen af rösträtten i Socknestämma, hvaremot Borgare- och Bonde-Stånden jemväl bifallit Utskottens förslag till denna innehållande, att rösträtten beräknas efter de i 5 §. föreslagne beskattnings-grunder. Ehuru, hvad 5 §. beträffar, två Stånd stannat emot två, kan Utskottens förslag 1 denna del icke förfalla, då Riks-Slåndens beslut, i anledning af 6 §. 1 moment, öfverensstämma deri, att röst-beräkningen skall bestämmas, samt Borgare och Bonde-Stånden, såsom grund derföre, antagit hvad Utskottet i 5 föreslagit om grunden för afgifters utgörande. Ridderskapets och Adelns samt Preste-Ståndets beslut äro sins emellan sammanstämmande, hvad beträffar den antagne lydelsen af 6 §. 1 moment, utom det alt Preste-Ståndet föreskrifvit, att egare af bortarrenderad fastighet skulle ega att sielf utÖfva rösträtten, då han bor inom socknen, hvarom ingenting är genom Ridderskapets och Adelns beslut förordnadt. Denna bestämmelse tan likväl icke anses strida emot hvad Ridderskapet och Adeln beslutat, utan svnes snarare höra till fullständigheten af stadgandet, derföre Utskotten förmoda, att Ridderskapet och Adeln deri instämmer; men da 2:ne Stånd antagit Utskottens förslag, anse sig Utskotten böra inbjuda R.idder-skapet och Adeln samt Preste-Ståndet att förena sig deri, hvad beträffar 5 C samt 6 § 1 moment, och om ingendera Ståndet antager denna inbjudning, hemställes till Borgare- och Bonde-Stånden att instämma 1 hvad Ridderskapet och Adeln och Preste-Ståndet i denna del beslutat. Skulle äfven denna inbjudning af både Borgare- och Bonde-Stånden afslas, fa Utskotten föreslå votering i Förstärkt Ekonomi-Utskott om följande proposition:

Den, som antager Utskottens förslag i Betänkandet N:o 29, till b och 6 §:s i moment, så lydande:

Afgifter för socknens eller församlings gemensamma behof skola, då annan grund för bidraget icke är serskildt stadgad, utgöras efter årlig taxering, hvartill Taxeringsmän väljas å Socknestämma i Mars månad; och i sådant val deltaga å landet alla fastighets-innehafvare, i mon af fastigheternas hemmantal, jemte andra socknens invånare, som i bevillning för lön och rörelse erlägga minst 10 R:dr; och beräknas rösträtt för hvarje fulla 10 R:dr sådan bevillning lika som för |:dels mantal. I stad deltaga i valet alla, som del-

taga i de vanliga stads-afgifterne och rösterne beräknas efter afgiftens belopp. För hvarje medlem af samhället, som icke står under annans husbondevälde och annars är i de vilkor, att han anses böra i de allmänna bidragen deltaga, bestämmas i mon af egendom, tjenst, rörelse och öfrige vilkor, vissa fyrk, hvarefter afgifterne för året komma att beräknas. Inom April månads slut skall i socknens eller församlingens kyrka kungöras, huru hvar och en blifvit taxerad. Om någon med taxeringen är missnöjd, skall han det, inom. 14 dagar efter berörde kungörande, tillkännagifva, a landet hos Sockne-nämndens Ordförande, och i stad, hos Borgmästaren, hvarefter taxeringen, i hvad den rörer den, som klagat’, underkastas pröfning af Gode Män, som utses, ame af den klagande, 2:ne af Taxeringsmännen och 1 af de sålunda kallade Gode Männen. Hvad desse Gode Män besluta, vare gällande, utan att ändring deri må sökas.

Rösträtt i Socknestämma ege i allmänheten hvar, som, på sätt 5 §. föreskrifver, är taxerad att bidraga till socknens gemensamma behof; och denna taxering utgöre tillika grund för röslberäkningen, så att en hvar eger röster, i förhållande till det större eller mindre deltagandet i det allmänna bidraget.

voterar

Ba y

den, det ej vill, voterar

Nej.

Vinner Nej, äro Utskottens förslag till 5 §. och 6 §:s 1 moment afslagne och i stället beslutadt:

Rösträltighet vid Socknestämma å landet ege 1 allmänhet en hvar egare eller innebafvare af fastighet, eller arrendator, så framt egaren icke bor inom församlingen, eller i annat fall sig denna rättighet icke förbehållit, jemte andra socknens invånare, som för lön, fabrik, verk eller inrättningar, handtverk och annan näring eller rörelse, erlägga bevillning efter 2 artikeln; de likväl undantagne, som stå under annans husbondevälde. Rösträttigheten räknas efter hemmantal, der sådant finnes åsatt. Annars medförer 10 R:drs bevillning lika rösträtt, som ':dels mantal, 5 R:dr,lika som i;dels mantal och 2 g R.dr lika med -j^dels mantal. För bevillning under 2 I R:dr eger ingen rösträtt rum. I stad röstas för fastighetsvärde af 2,000 R;dr, likasom för 10 R:drs bevillning efter 2 artikeln.

Rättighet att deltaga i Socknestämmas öfverläggningar och beslut, tillkommer hvar och en, som rösträtt eger.

Men det af Utskotten föreslagne tillägget om andre personers rätt att ofvervara Socknestämmas förhandlingar, och hvad i afseende derpå borde iagltagas, är icke bifallet af Ridderskapet och Adeln samt Preste-och Borgare-Stånden, derföre

detta tillägg lärer förfalla.

Ej må Ledamots frånvaro hindra Stämmas fortgång; kommer han tillstädes, sedan beslut taget är, må han icke derstädes något i samma ämne anföra.

. , , Är af 3:ne Stånd oförändrad antagen, derföre Ridderskapets och Adelns enskildta beslut otn en förändrad lydelse

lärer förfalla.

§• 9’

Serskildta beslut, i afseende å denna §., äro fattade af Ridderskapet och Adeln, att, dä antingen närvarande Ledamöter vägra att underskrifva Socknestäm rao-protocoll, eller då Ordförande finner ett fattadt beslut vara lagstridigt, saken bör öfverlemnas till vederbörande Embets-myndighet, såsom underställd dess pröfning och förordnande, samt af Preste-Ståndet, om uteslutande af föreskrifterne, dels att protocollet bör innehålla en sammandragen redogörelse för öfverläggningen, dels om skyldighet för Ordförande att lemna Sockne-nämnden del af Socknestämmo-beslut; men, som. icke något annat Stånd häri instämt,

lära dessa beslut förfalla.

Deremot hafva Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet sam-manstämmigt beslutat, att i 8:de raden efter ordet ”men", införes "skall”; och ehuru de öfrige Ståndens beslut härom ingenting innehålla, torde förändringen af dem sa mycket heldre gillas, som den utgör en uppenbart nödvändig rättelse af uttrycket, men med sådan rättelse är denna dels af samtlige Riks-Stånden, dels af 3:ne Stånd,

anlagen sådan den af Utskotten blifvit föreslagen.

§• 10.

För lydelsen af denna hafva Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, hvar för sig, antagit serskildta redactioner; och hafva Borgare-Ståndet med Ridderskapet och Adeln men Bonde-Ståndet med Preste-Ståndet sig förenat. De serskildta redactionerne öfverensstämma dock sins emellan uti enahanda bufvudsakliga innehåll, utom hvad beträffar det af Preste- och Bonde-Stånden antagne stadgandet, all alla utgifter, som i Sock-nestämma beslutas, utgå, så vidt icke serskildt derom blifvit stadgadt, eller frivillig öfverenskommelse träffad, på sätt som om rösträtt i 6.-te §. be-stämdt är; om hvilket stadgande de öfrige Stånden icke beslutat. Utskotten, som i denna del skola serskildt yttra sig, föreslå, att de olika redactionerne af denna §. i öfrigt sammanföras till följande lydelse:

Till Socknestämmas handläggning höra mål, som angå fullgörande af Församlingens gemensamma åligganden, vården om dess tillhörigheter, samt vidtagande af anstalter för dess gemensamma behof eller gagn. Härtill räknas fördenskull:

i:o öfverenskommelser till befordrande af Gudsfruktan och ordning vid allmänna Gudstjensten;

2:0 frågor rörande Folk-undervisningen;

3:o Kyrkovärdars, Skol-Directioners, Skol-lärares, Klockares, Orgelnists ocli annan Kyrko-betjenings tillsättande och afskedande, der ej annorlunda stadgadt eller öfligt är;

4:o granskning af Kyrko- och Skol-räkenskaper, samt frågor om Kyrkomedlens användande;

5:o öfverenskommelser om Graf-ställen;

6:0 Sockne-Nämnds, Fjerdingsmäns, Sexmäns och andra Ordningsmäns utväljande och endtledigande;

7:0 Nämndemäns utväljande;

8:0 hushållningen och vården af Kyrko-egendomar;

g:o byggnad och nnderhåll af Kyrkor med hvad dertill hörer, jemte alla församlingens hus och lägenheter, såsom prestgård, skolhus, skolmästare-boning, socknestuga, fattigstuga, tiondelada, m. fl.i

10:0 öfverenskommelser rörande Presterskapets, Skol-lä-rares samt Kyrkoe-betjenings rättigheter och inkomster;

11:0 afgifters bestämmande till Kyrka, Skola, Fattigvård och andra fromma ändamål;

12:0 bänk-fördelningen;

i3:o Fattigvård, och frågor om mindre arbetsföre personers inflyttning från andra socknar;

i4:o frågor om Sockne-magazins anläggande och vård;

i5:o allmänna helsovården, kopp-ympningens befrämjande och Barnmorskors antagande;

16:0 Brandstods-föreningar;

17:0 öfverenskommelser om väghållning, snöplogning, brobyggnad, m. m. d.

18:0 öfverenskommelse till sedlighets och allmän ordnings befrämjande;

19:0

19:0 verification af mantals-, rest- och afkorlnings-längder samt granskning af indelning till krono-skjutsnings utgörande, och längder öfver er-lagd betalning derföre;

20:0 utväljande af Sockne-fullmägtige i beskattningsmål och andra ärenden;

21:0 intyg om personers förhållande, hvilka anmälas till allmänna belöningars erhållande, äfvensom yttranden om gjorde uppodlingar, m. m.

I de här uppräknade ärenden, eger Socknestämma jemväl att meddela föreskrifter om de hvar en tillhörande göromål, med iagltagande af hvad för serskildta fall, genom denna Förordning eller annars gällande Lagbud, finnes stadgadt; äfvensom Sockneslämman, för noggrann efterlef-nad af dess beslut, der så nödigt finnes, eger att hos vederbörande Em-betsmyndighet begära föreläggande af viten efter dess bepröfvande. För ärenden, som, enligt serskildta Författningar, böra vid Socknestämma företagas, gälle hvad derom är föreskrifvet.

Med vård och förvaltning af Kyrkors medel och öfrige tillhörigheter, förhålles så, som serskildt är förordnadt.

Så vida 5:te och 6:1 e antagas, i enlighet med Utskottens förslag, i anledning af den dertill gjorde inbjudningen, eller genom den föreslagna voteringen i Förstärkt Utskott, innefattas redan deri bestämmelse om grunden för fördelningen af afgifter, som Socknestämma beslutar, och i sådant fall,

lärer Preste- och Bonde-Ståndens här fattade beslut i denna del förfalla.

Men för den händelse, att den vid 5:te och 6:te föreslagna contrapropositionen skulle vinna vid voteringen, få Utskotten fästa Ridderska-pets och Adelns samt Borgare-Ståndets uppmärksamhet derå, att all bestämmelse saknas om grunden för fördelningen af de ifrågavarande afgif-terne, då icke derom är genom serskildte Författningar stadgadt; och som en sådan bestämmelse synes vara högst nödvändig för fullständigheten af den för handen varande Lag-stiftningen, få Utskotten hemställa till Rid-derskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet att, i omförmälde fall, instämma i hvad de öfrige Stånden härom beslutat, och skulle denna hemställan

Bih, till R. St. Prot. 1810 och 1811, 7 Sami, 3 Afd. 20 Häftet.                3

io Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-Utskottens Forslag, N:o y5. icke af någotdera Ståndet bifallas, föreslås votering i Förstärkt Ekonomiutskott om följande proposition:

Den, som anser, att alla afgifter, hvarom Socknestämma beélutar, skola utgå efter den bestämda grunden lör rösträtt i Socknestämma, så vida ej serskildt derom blifvit stadgadt, eller serskild öfverenskommelse derom träffad, voterar

Ja;

Den, det icke vill, voterar

Nej,

Vinner Nej, kommer stadgandet härom alt förfalla.

§. ii.

Den af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet antagne förändrade redactionen af denna §. innehåller ingen annan förändring af Utskottens förslag, än den, som är en följd af den nästförestående §ms förändrade lydelse. Således, då jemväl Bonde-Siandet antagit förändringen af io:de lärer detta Stånds gillande af Utskottets förslag till ii §. vara att anse såsom ett instämmande i Ridderskapets och Adelns samt Bör-gare-Ståndets beslut, i enlighet hvarmed denna §. föreslås alt lyda sålunda:

Nu är Socknestämmo-protocoll och beslut justeradt ocli underskrifvet, då skall beslutet med besvärs-hänvisning, som alltid bör åtfölja nästpåföljande sön- eller helgedag, då Gudstjenst hålles, från predikstolen uppläsas. Angår det ensamt någon person af församlingen, då skall honom oför-dröjligen utdrag af Protocollet, innefattande beslutet, tillställas. Är någon med beslutet missnöjd, må han deruti söka ändring, genom besvär, son ingifvas till Dom-capillet i de mål, som upptages i i, 2, 3 och A momenten af 10 §:n och i f.lk öfriga hos Konungens Befallningshafvande i Länet, innan Idockan 12 å 3o:de dagen, eller om helgedag då infaller, da-gea derofter, räkn d antingen från beslutets kungörande eller ceraf bevisligen erhållen del, den dagen oräknad, då sådant skett, dit cfUr hvad här ofvanföre uti serskildta händelser stadgas; bifoge eck sina besvär ej allenast det öfvemlagade

La^- samt 'Allm. Besv.- och Elon.-UiAottens Forslag, N:o 7 3- n beslutet, utan äfven bevis, när detsamma kungjordes eller blef honom tillstäldt; åliggande jemväl den klagande att inom id dagar, efter det beslutet inlemnades, å ort, som vederbör, till Ordföranden aflemna diarii-utdrag öfver besvärens inlem-nande. För Hernösands Stift vare, för mål, som gå till Dom-capillet från Jemlland, Westerbotten, Norrbotten och Lappmarken, besvärstiden dubbelt längre än hvad härom i denna §. är sladgadt. Försummas hvad sålunda är föreskrif-vet, vinner beslutet laga kraft, så vida det icke angår ämne, hvarom Socknestämma icke eger beslutande-rätt.

äro af samllige Riks-Stånden, utan förändring, antagne.

i5 §:n

är bifallen af Borgare- och Bonde-Stånden, äfvensom af Ridderskapet och Adeln, med blott den förändring, att i i momentet orden: ”detta af seende” utbytas emot orden: ”dessa hänseenden”; och som denna, förändring endast utgör en nödig rättelse af uttrycket, kunna Utskotten icke tvifla, att ju den äfven af Borgare- och Bonde-Stånden bifalles, derfore ^:n, sålunda förändrad,

torde vara att anse såsom af 3me Stånd antagen.

§. 16.

Ridderskapets och Adelns beslut skiljer sig från Utskottens af Borgare- och Bonde-Stånden antagne förslag endast genom föreskriften, att åldermän skulle valjas af de röstegande inom hvarje rote; men som detta strider jemväl emot Preste-Ståndets beslut, alt Ledamöter i Nämnden skola å Socknestämma väljas, hvilket öfverensstämmer med Utskottens forslag, lärer Ridderskapets och Adelns berörde beslut förfalla, och denna §. komma att lyda, i enlighet med Utskottens förslag, såsom af ome Stånd godkänd.

17 $’

I afseende på valet af Ordförande och vice Ordförande, har val Ridderskapet och Adeln beslutat det tillägg, att hvarje valberättigad bor

För öfrigt sammanstämma Ridderskapels och Adelns samt Borgare-och Bonde-Ståndens beslut i antagande af Utskottens förslag, med blott den förändring, att i 4 momentet, i stället för orden: ”efter tvänne års tjenstgöring j införes: eller de tvänne sistförflutne årens tjenslgöring”.

18 och ig

äro^ den förre af alla Stånden och den senare af 3:ne Stånd, godkände.

20 §.

i momentet är likaledes af 3:ne Stånd antaget.

lärer detsamma förfalla.

I öfrigt är Utskottens förslag enstämmigt godkändt af Borgare- ocb Bonde-Stånden samt af Ridderskapel och Adeln, med ett tillagdt vilkor, alt restlängd å medel, för hvilkas uttagande Kronofogdes handräckning sö-kes, skall vara uppläst och godkändt å Sockneslämma. Utskotten få i anledning häraf inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att ti lika antaga delta vilkor, i hvilket fall §:n erhåller följande förändrade lydelse:

För uttagande af oguldet tillskott, bvarom i föreskrifven ordning är i Sockneslämma beslutadt, samt restlängd i Sockne-stämma uppläst och erkänd, skall genast, på Nämndens anmälan, lemnas handräckning af Kronofogden i orten samt städernes execulorer, såvida icke den skattskyldige kan visa qvilto å redan erlagd betalning. Forebäres annat jäf, må talan derom anställas, utan att medlens uttagande deraf uppehälles.”                         '

Skulle denna inbjudning icke antagas, hemställes till Ridderskapet ocli Adeln att afstå från det omförmäldte vilkoret, då stadgandet blifver sadant det i Utskottens förslag lyder; men om derlill icke eller lemnas bifall,

lärer stadgandet i 2 momentet, helt och hållet förfalla.

24 §-.n

är bifallen af Borgare- och Bonde-Stånden samt af Ridderskapet och Adeln med någon förändring af redactionen, utan att innehållet derigenom förändras, hvarfore denna föreslås att lyda:

För handhafvande af ordning och vården om sedlighet, skall Sockne-nämnd helst söka, genom förmaningar och föreställningar, förmå den felagtige till rättelse; men Nämnden eger dock att, för uppenbara förseelser, ådöma de böter och viten, som genom Författningar eller af vederbörande Em-betsmyndighet äro stadgade för öfverträdelse af sådane Ord-nings-stadgar, öfver hvilkas efterlefnad det tillhörer Nämnden att vaka. I dylika fall gälle om jäf emot Ordförande och Ledamöter hvad i3 Capillet Rältegångs-Balken, om jäf emot Domare stadgar.

2Ö §m är af 3:ne Stånd bifallen.

26 §.

Ett af Ridderskapet och Adeln beslutadt tillägg af orden: ”i laga ordning” efter ”berättigad att” är af intet annat Stånd biträdt och lärer således förfalla,

då denna §. för öfrigt är oförändrad antagen af 3:ne Stånd.

27 och 28 §§:ne oförändrade antagne af 3:ne Stånd.

§•

antagen af 3:ne Stånd till innehållet och blott med den af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet beslutade förändringen af lydelsen att ordet: ”Jaststäld” utbytes emot ordet.- ”utsatt” hvilken förändring

Bonde-Ståndet inbjudes att tillika antaga.

3o §.

En af Ridderskapet och Adeln beslutad föreskrift, alt, vid fattande af beslut inom Sockne-nämnd, omröstning skall ske till Prolocollet, är icke antagen af något annat Stånd och

lärer således förfalla.

För öfrigt är denna §. af 3:ne Stånd anlagen.

3i, 3a, 33 och 34 §§:ne bifallne af 3:ne Stånd.

135 §.

Denna , hvilken Presle-Ståndet ansett böra utgå, är bifallen af de öfriga Stånden, med endast den förändring, att den ål ålderman meddelde rättigheten att vid serskildte tillfällen, då behofvet det fordrar, påkalla biträde, är af Ridderskapet och Adeln utsträckt till alla inom Roten boende personer, då den deremot, genom Utskottens af Borgare- och Bonde-Stånden gillade förslag, är inskränkt till personer, som äro valbara till ålderman. Ehuru föreskriften i dess så beskaffade utsträckning, då den icke af annat Stånd är biträdd, lärer förfalla, synes likväl böra antagas, alt den inskränktare rättigheten för ålderman att påkalla biträde är äfven af Ridderskapet och Adeln, genom det fattade beslutet, godkänd; derföre Utskotten hemställa, att denna §. må anses gillad genom

trenne Stånds beslut.

Det serskildta tillägg, som Ridderskapet och Adeln beslutat, att till-syningsman eger lika rätt att afsäga sig sitt uppdrag, som i 17 §. är ålderman medgifven, har väl icke af något annat Stånd blifvit biträdt; men, då det onekligen hörer till Lagstiftningens fullständighet, tro sig Utskotten deraf hafva giltig anledning alt inbjuda de öfrige Stånden alt antaga detta tillägg. Skulle det likväl icke af ytterligare två Stånd antagas, lärer det komma att förfalla.

36 §.

är af trenne Stånd anlagen, med uteslutande af ordet ”dess”, då stadgandet kommer att lyda sålunda:

Om menighet vill, utöfver hvad nu är förordnadt, åt Sockne-nämnd uppdraga sådane gemensamma angelägenheter, som icke tillhöra embels- och tjenstemäns befattning,’ må derom å Socknestämma beslutas och då tillika förordnas, om hvad dervid skall iagltagas.

Utskottens hemställan, att Rikets Ständer, i den mon det framställda Förfaltnings-förslaget antages, mågä hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om fastställelse derå, är af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-och Bonde-Stånden bifallen; men så vidt de Utskotten tillhandakomna prolocolls-utdragen innehålla, har Preste-Ståndet icke fattat något beslut hvarken derom , eller om den derjemte föreslagne hemställan, rörande utarbetande af förslag till städernes administration. I sistnämnde fråga, skiljer sig Borgare-Ståndets beslut från Utskottens af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet bifallna förslag, derigenom att vilkoret om administralions-fö’p-slagels öfverensstämmelse med livad om Sockne-stämman kan blifva stad-gadt, är uteslutet.

Jemte det Utskotten få öfverlemna till Preste-Ståndet att afgöra de förslag, hvarom Ståndet sålunda ännu icke beslutat, få Utskotten hemställa till så väl bemälde Stånd som Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet, att beslutet om administrations-stadga för städerne må lämpas efter hvad Borgare-Ståndet antagit, då frågan är att anse såsom hufvudsakligast angående endast detta Stånd; och föreslå således Utskotten, i stället för hvad Betänkandet N:o 29 härom innehåller,

att fivarje stads samhälle må, genom utsedde Deputerade, utarbeta förslag till stadens administration, skiljd från dess Domare-magt, samt att sådant förslag underställes Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning.

Slutligen har väl Ridderskapet och Adeln beslutat ett tillägg till förslaget, innehållande, att hvad genom Författningen om Socknestämmor och Sockne-nämnder stadgas, icke skulle medföra någon ändring uti de för vissa församlingar eller delar deraf utfärdade privilegier eller ser-skildta Kongl. Bref och Resolutioner; men, som detta tillägg icke är af något annat Stånd biträdt,

lärer beslutet derom förfalla.

Stockholm den 2a April 1841.

Reservation

af Friherre von Krcemer: ”Ehuruväl jag gillar, i synnerhet för Stads-församlingen, den i 5 §. i förslag till Lag för Socknestämmor bestämda grund för Taxerings-sältet af afgifter för socknens eller församlingens gemensamma behof, hvari dock, efter min åsigt, bordt göras den förändring, att de i andra raden förekommande orden: utgöras efter årlig taxering, bordt utbytas mot orden: fördelas efter årlig taxering, sedan summans belopp i Socknestämma blifvit bestämd, måste jag dock reservera mig mot det samman jemknings-förslag och de voterings-propositioner, Utskotten i delta afseende afgifvit, på grund, alt a:ne Stånd, nemligen Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, afslagit 5   , hvarjemte Preste-Ståndet i

10 §. gjort det tillägg, att alla afgifter, som pä Socknestämma beslutas, utgå, såvida ej serskildt derom blifvit stadgadt, eller frivillig öfverens-kommelse derom träffad, på sätt, som om rösträtt i 6 bestämdt är, i hvilken nämnde Stånd äfven föreslagit förändrade grunder för rösträttigheten i Socknestämma. Bonde-Ståndet har antagit Preste-Ståndets beslut rörande 10   , och kan sålunda äfven detta Stånd anses hafva un

derkänt det i 5 stadgade taxerings-sätt. Således tror jag, att Utskotten icke saknat stöd i Grundlagen att förklara 5 böra förfalla, och att endast uppgöra sammanjemknings-förslag, i afseende på de olika åsig-terna, rörande 6 och 10

Med Herr Friherre von Krcemer instämde Herr Grefve Mörner , C. G., tillika med Prostarne Gumcelius och Sylvan.

(Härmed åtföljer en Tablå.)

Bil. till Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkandej N:o 7 3.                                                        I

O

Sammandrag af Riks-Ståndens beslut i anledning af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkanden N:ris 4 och 29, angaende förslag till Lag om Socknest ämmor och Sockne nämnder.

Utskottets förslag, enligt Betänkandet

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

N:o

20.

Rubriken.

bifallen.

orden ”utom Stockholms stad” böra utgå.

bifallen.

bifallen.

1

§•

förändrad lydelse: Socknestämma skali hållas årligen i Maj och November månader samt eljest, när det finnes nödigt.

bifallen.

bifallen.

bifallen, sådan den lyder i Betänkandet N:o 4-

2

§•

bifallen.

förändrad lydelse: Kungörelse om Socknestämma utfärdas af Kyrkoherden eller den, hans embete förrättar eller af den prestman, som för serskilta mål eger rätt att i Socknestämma ordet föra.

bifallen.

lika med Preste-Slåndet.

3 §• 1

mom.

förändrad lydelse: När Socknestämma förordnas af Konungens Befallningshafvande, Biskopen, Dom-capitlet eller Contracts-Pro-sten eller äskas af vederbörande Sockne-nämnd eller i stad af Magistraten, må kungörelse derom ej vägras.

förändrad lydelse: När Socknestämma anbe-falles af Konungens Befallningshafvande eller Biskopen eller Dom-capitlet eller i stad af Magistrat begäres, får kungörelse derom icke vägras.

bifallet.

bifallet.

3 §• 1

mom.

bifallet.

bifallet med iagttagande, att den i de 2:ne sista raderna förekommande meningen: "och ege sökanden att deröfver klaga, på sätt för besvär öfver Socknestämmo-beslut stadgas", utbytas emot denna: ”jemte besvärs-hän-visning , på sätt om Socknestämmo-beslut stadgas.”

bifallet.

bifallet.

4

§•

Sista meningen deraf bör sålunda förändras:

Påkallas öfverläggning i ämnen, som gemensamt röra flera socknar af olika pastorat, sker anmälan derom hos Konungens Befallningshafvande, eller Dom-capitlet, som förordnar om Ordförande samt till samman-

bifallen med den förändring, att §:n slutar med de å ia:te raden förekommande orden: ”som finnes lämpligt, sammankallas”, hvar-igenom de derpå följande 2:ne puncterne helt och hållet utgå.

bifallen.

bifallen.

A

II

Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 2g.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

.. ... .

Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

i

träde bestämmer tid och ställe, och eger livarje socken att utse Deputerade, som, för sådan öfverläggning, sammanträda med Deputerade från de öfrige socknarne.

-

5 §•

afslagen.

bör utgå.

bifallen.

bifallen.

6 §. i puncten.

6 §. 2 puncten.

(örändrad lydelse:

Rösträttighet i Socknestämma på landet ege i allmänhet en hvar egare, arrendalor eller innehafvare af fastighet, jemte andra socknens invånare, som för lön, fabrik, verk eller inrättningar, handtverk och annan näring eller rörelse, erlägga bevillning efter 2 Artikeln. Röst-rättigheten beräknas efter hemmantalet, der sådant finnes åsatt. För io R:dr bevillning efter 2 Artikeln vare lika rösträtt som för jldels mantal, for 5 lika med Kdel för aR lika med T'z:dels mantal. För bevillning under 25 R:dr, eger ingen rösträtt rum. I stad röstas för fastighetsvärde af 2000 R:dr, lika som för ro R:drs bevillning efter 2 Artikeln.

derutur bör följande mellanmening utgå; ”eller serskilte föreskrifter om röstberäkningen äro gifna.”

i:sta puncten af denna §. förändrad sålunda :

Rösträtt i Socknestämma på landet ege i allmänhet en hvar egare, arrendator, så framt egaren icke bor inom socknen eller i annat fall sig denna rättighet icke förbehållit, eller innehafvare af fastighet, jemte andra socknens invånare, som för lön, fabrik, verk eller inrättningar, handtverk och annan näring eller rörelse, erlägga bevillning efter a:dra Artikeln. De likväl undan-tagne, hvilka stå under andras husbondevälde. Rösträttigheten beräknas efter hemmantal, der sådant finnes åsatt. Annars medför 10 R:dr bevillning efter 2 Artikeln lika rösträtt, som J;dels mantal, 5 R:dr lika med |:dels mantal och 2 i R:dr lika med Txg:dels mantal, hvarunder, på grund af bevillning, ingen rösträtt eger rum. I stad röstas efter hittills antagna grunder; dock iagltages, att emot 2000 R:drs fastighetsvärde svarar 10 R:drs bevillning för lön eller rörelse samt alt rösträtt icke utöfvas för mindre bevillningsbelopp efter 2 Artikeln, än 2 - R:dr. Till rättelse för beräkningen af rösträttigheten skola Häradsskrifvare och Stads-casseur tillställa Kyrkoherde utdrag

hela §:n bifallen.

hela §:n bifallen.

III

Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 2g.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

Borgare-Ståndets

beslut.

Bande-Ståndets beslut.

af hvarje sockens och stads bevillnings-taxerings-längd, inom början af Mars månad året efter det, för bvilket taxeringen skett. Lösen för dessa längder, beräknad till 3a sk. arket, då hvarje sida bör upptaga minst 3o rader, erlägges af socknens medel.

Andra puncten bör erhålla följande lydelse: I de ärenden, som endast angå hemman eller andra fastigheter och utgifter eller besvär, som efter hemmantal eller fastighels-andel utgå, röste endast egarne till dessa fastigheter, samt, om fastigheterna tillhöra Kronan, innehafvarne deraf, med röstberäkning efter hvarderas fastighetsandel, hvilka dessa besvär åligga. I de fall, der, enligt serskildta Författningar, endast visse medborgare ega rätt alt rösta eller serskildta föreskrifter om röstberäkningen äro gifna, för-hålles, på sätt samma Författningar för hvarje fall stadga.

7 §. i mom.

derur bor utgå hela den senare meningen från och med: Socknestämma skall hållas offentligt s ända till momentets slut.

hela momentet bör utgå.

antogs af denna lydelse:

Rättighet att deltaga i Socknestämmas öf-verläggningar och beslut tillkommer hvar och en, som rösträtt eger.

bifallet.

2 mom.

i

följande lydelse :

Ej må ledamots frånvaro hindra stämmans fortgång; kommer han tillstädes sedan beslut taget är, må han icke derstädes, något i samma ämne anföra.

lika med Ridderskapet Och Adeln,

bifallet-

bifallet.

8

Sista meningen bör erhålla denna lydelse :|

bifallen.

bifallen.

bifallen.

IV


Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 29.


Ridderskapets och Adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.


1 mål, för hvilka annan Prestman år förordnad att Socknestämma hålla , vare han Ordförande. Hvarjemte efter denna mening bör tilläggas: Den, som eger rätt att om Socknestämma för ordna, eger ock att sjelf eller genom ombud när vara och i öfver läspningen, men ei i beslutet, deltaga.

början af 3:dje meningen i i mom. bör lyda:

Protocollet må, när så ske kan, genast, men skall, i annat fall, o. s. v.

och 4 meningen i samma mom, bör erhålla följande lydelse;

Protocollet undertecknas af Ordföranden, h vilken för dess rigtighet är ansvarig, och beslyrkes af minst 3:ne församlingens ledamöter, eller i händelse detta antal ej är närvarande, af en krono-eller kyrko-betjent, som beslutet öfvervarit. Vägra närvarande ledamöter att protocollet med sina underskrifter bestyrka, teckne derå skälet till denna sin vägran, hvarefter saken genast hänskjutes till Konungens Befallningshafvan-de alt vidare derom förordna.

Sista meningen i 2:dra mom. skall lyda:

Skulle så inträffa, att å Socknestämma fattas beslut, som Ordföranden anser lagstridiga, då bör han deremot göra föreställningar och sådant till protocollet anmärka; hvarefter och sedan justering föregått, det genast skall af Ordföranden till vederbörande embetsmyndighet insändas, såsom dess fasl-ställelse


Första momentet gillades med följande förändringar, alt orden å 6:te raden ”en sammandragen redogörelse för öfverläggnin gen” utgå, samt att, efter det i början af 8:de raden förekommande ordet men, insattes ordet skall.

Andra mom. följande förändrade redaction:

Ordföranden åligger alt protocollen, införda i en serskild bok, noggrannt förvara och vårda. Honom tillhör ock att åt en hvar, som det åslundar, hålla protocollet tillhanda, för att deraf taga afskrift, hvil-ken af Ordföranden till rigtigheten bestyrkes. Skulle så inträffa, att å Socknestämma fattas beslut, som Ordföranden anser lag stridiga, då bör han deremot göra föreställningar och sådant till protocollet anmärka; hvarefter, och sedan justering föregått, det genast skall af Ordföranden till vederbörande embetsmyndighet insändas, för vinnande af rättelse.


bifallen.


bifallen.


Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.


Utskottets förslag, enligt [Betänkandet N:o 29.


Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Slåndets beslut.

10

ställelse understäldt; Ordförande vare berättigad att för skrifmaterralier erhålla ersättning af kyrkans medel.

förändrad lydelse:

Till Socknestämmas handläggning böra mål, hvilka röra församlingens gemensamma angelägenheter, såsom:


förändrad lydelse:

Till Socknestämmas handläggning höra mål, som angå fullgörandet af församlingens gemensamma åligganden, vården om dess tillhörigheter, vidtagande af anstalter för gemensamt behof eller gagn, o. s. v. Härtill räknas fördenskull :

i:o öfverenskommelser till befordrande af gudsfrugtan, sedlighet och ordning, samt om tiden för allmänna gudsljensten;


lika med Ridderskapets och Adelns.



lika med Preste-Slåndets.


Utskottets färslag, enligt Betänkandet N:o 2g.


Ridderskapels och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut

10:0 öfverenskommelser, rörande prester-skapets, Skol-lärares samt Kyrko-betjenlers rättigheter och inkomster;

i 1:0 afgiflers bestämmande till kyrka, skola, fattigvård och andra fromma ändamål;

12:0 bänkfördelningar;

i3:o fattigvård och frågor om mindre arbetsföre personers inflyttning från andra socknar;

i4:o frågor om sockne-magaziners anläggning och vård ;

O                    '                                                  ,

i5:o allmänna hälsovården, koppympningens befremjande och Barnmorskors antagande;

16:0 Brandstods-föreningar;

17:0 öfverenskommelser om väghållning, snöplogning, brobyggnad, m. m. dylikt;

18:0 öfverenskommelser till sedlighets och allmän ordnings befremjande;

19:0 verification af mantals-, rest- och afkortnings-längder, samt granskning af indelning till kronoskjutsers utgörande och längder öfver erlagd betalning derför;

20:0 utväljande af Sockne-fullmägtige i beskattningsmål och andra ärenden;

21:0 intyg om personers förhållande, hvil-ka anmälas till allmänna belöningars erhållande, äfvensom yttranden om gjorda uppodlingar, m. m., i hvilka afseenden Socknestämma jemväl eger alt meddela föreskrifter om de hvar och en tillhörande göromål, med iagtlagande af hvad för serskildta fall


pets och kyrko-betjenters inkomster och rättigheter ;

g-o bestämmande af afgifter till kyrka, fattigvård och andra fromma ändamål;

10:0 bänkfördelningar;

11:0 öfverenskommelser om grafställen; äfvensom

12:0 alla sådane kyrkomål och ärenden, som, enligt serskilda Författningar, eller, efter vedei hörandes befallning, bero på Sockenstämmas utlåtande, afgörande eller verkställighet, såsom angående Brandstods-föreningar, sockne-magaziner, verification af rest- och afkorlningslängder, äfvensom af betalning för kronoskjutser, val afSockne-fullmägtige vid taxeringar och för andra ärenden, frejdbetyg, i fråga om allmänna belöningar, yttrande om odlingar och tillverkad salpeter, om vaccinationens fremjande, jordegummors antagande, om väghållning, snöplopning, brobyggnad, m. m. Med vård och förvaltning af domkyrkornas, så ock kyrkornas i Stockholms stad samt Lunds och Götheborgs Stifts fastigheter, medel och öfriga tillhörigheter förhålles så, som ser-skildt är förordnadt.

Alla afgifter, som Socknestämma beslutar, utgå, så vida ej serskildt derom blifvit stad-gadt, eller frivillig öfverenskommelse derom träffad, på sätt som om rösträtt i 6 §. be-slämdt är. Socknestämma eger ock, der så nödigt pröfvas, till noggran efterlefnad af

VII


Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:O 2g.


Ridderskapets och Adelns beslut.


Pi esle-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

genom denna Förordning eller annars gällande lagbud finnes stadgadt, samt till noggrann efterlelnad häraf, der så nödigt finnes, hos vederbörande embetsmy ndighet begära föreläggande af viten efter dess bepröf-vande. For ärenden, som, enligt serskilda .Författningar, böra vid Sockne-stämma företagas, gälle hvad derom är föreskri!vet.

Med vård och förvaltning af kyrkors me-•del och öfrige tdlhörigheter föi hålles, såsom serskildt är förordnadt.


livad genom denna Förordning eller annars gällande lagbud finnes stadgadt, föreskrifva och bestämma viten, hvilka likväl, om de flere gånger förnyas, icke må öfverstiga ett belopp af tillsammans 10 R:dr Banco; börande likväl Socknestämmas beslut om viten af Konungens Befallningshafvande pröfvas och fastställas, innan de äro gällande.


förändrad lydelse*.

Nu är Sockneslämmo-protocoll och beslut jusleradt och underskrifvet, då skall beslutet med besvärs-hänvisning, som alltid bör åtfölja, nästpåföljande sön- eller beigedag, då gudstjenst hålles, från predikstolen uppläsas. Angår det ensamt någon person af församlingen , då skall honom ofördröjligen utdrag af protocollet, innefattande beslutet, tillställas. Är någon med beslutet missnöjd , må han deruti söka ändring genom besvär, som ingifvas till Dom-capitlet i de mål, som upptagas i i , 2,3, och 4 mom. af ro §. och i alla öfriga hos Konungens Befallningshafvande i Länet inom kl. 12 på 3o:de dagen, eller, om helgedag då infaller, .dagen derefter, räknad antingen från beslutets kungörande, eller deraf bevisligen erhållen del, den dagen oräknad, då sådant skett, allt efter hvad här ofvanföre uti serskilda händelser stadgas; bifoge ock sina be-


Antogs med följande förändringar: De å andra raden förekommande orden: ”som all tid bör åtfölja” utgå; den å pag. 25 öfverst förekommande meningen: ”angår det någon — — honom tillställas ]' utbytes mot en så lydande: angår det ensamt någon person, då skall honom ofördröjligen utdrag af protocollet, innefattande beslutet, tillställas; å raden 5 insältes efter ”Dom-capitlet i de mål "som upptagas under i, 2, 3, 4 och 5 i 10 hvarigenom således hvad å 6 och q raderna förekommer från orden: ”röra kyrko-disciplin — — — afsättande”, utgår ; att å 8 raden efter ”Konungens Befallningshafvande i Länet’’, insältes: "der icke annorlunda finnes stadgadt”; Vidare, attå raden 1 3, ordet "och" utbytes mot "eller", samt å 16 raden ”14 dagar” mot "21 dagar"

Slutligen fann ock Ståndet för godt alt till denna §. lägga ett nytt moment, så lydande: ”Är Ordförande med Socknestämmo-

lika med Ridderskapet och Adeln.

bifallen.

vin


Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 2g.


Ridderskapets och Adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut,


Bonde-Ståndets beslut.


12

i3 §.
>4 §•

i5 §.

svär ej allenast det öfverklagade beslutet, utan älven bevis, när detsamma kungjordes eller blef honom tillstäldt; åliggande jemväl den missnöjde att inom i4 dagar, efter det besvären blifvit inlemnade, å ort, som vederbör, till Ordföranden aflemna diarii-ut-drag öfver besvärens inlemnande. För Her-nösands Stift vare för mål, som gå till Dom-capitlet från Jemtland, Westerbotten , Norrbotten och Lappmarken, besvärstiden dubbelt längre, än hvad härom i denna §. är stad-gadt. Försummas hvad sålunda föreskrifvel är, vinner beslutet laga kraft, så vida det icke angår ämne, hvarom Sockneslämma icke eger beslutande-rätt.


beslut missnöjd, kungöre det församlingen inom åtta dagar, efter justeringen, och fullfölje sine besvär i den lid och ordning, som här ofvan sägs; meddele ock inom 21 dagar, efter fatalielids utgång, Församlingen veder-börandes bevis, alt besvären äro fullföljde. Beslutar vederbörande, att Sockenstämman skall öfver besvären höras, förordne då Dom-capillet annan Ordförande.”


godkändes.


uti 1 mom. böra orden: ’’i delta afseende utbytas emot orden: i dessa hänseenden.


godkändes.

/ mom. följande lydelse: Socknenämnd för hvarje socken eller pastorat på landet, må kunna, på sätt här nedan stadgas, utses att hvar inom sitt samhälle besörja de förvaltnings- och verkställighets-åtgärder, rörande samhällets hushållning, Sundhets- och Ordnings polis , hvilka af Sockneslämma åt Nämnden uppdragas; dock ulan befattning tned de för Kyrko-Råd, Skol-styrelse och Faltigvårds-styrelse genom serskilde Författningar bestämde göromål.


godkändes bifallen.


godkändes.


bifallen.


IX

Utskottets enligt Bet N:o

förslag, änkandet

2Q.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

Borgare-Ståndets

beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

16

uti i mom. utbytas orden: ”från hvarje al dem’’ emot orden: af de röst-egande inom hvarje af dem.

förändrad lydelse:

Socknestämma väljer Ordförande och Ledamöter i Sockne-nämnden till antal, som nödigt profvas.

2 mom. bör utgå.

godkänd.

godkänd.

*7

1 mom. början deraf skall erhålla följande lydelse: Ordförande och vice Ordförande väljas för z:ne år å Socknestämma, der hvarje valberättigad bör vid upprop efter val listan mundtligen afgifva sin. röst På i 16 S- föreskrifne sätt väljas Ledamöter och Suppleanter, o. s. v., enligt Utskottens förslag.

uti 2 mom. böra orden: i Maj eller Juni månader utbytas emot orden i Maj månad. uti f mom. böra orden: ef ter 2:ne års tjenstgöring utbytas emot orden: efter z:ne sist-förflutne årens tjenstgöring.

i och 2 mom. böra utgå.

3 mom. förändras till denna lydelse: Valbar till Ordförande och Ledamot vare hvarje välfrej lad medlem af samhället, som i Socknestämma eger rösträtt.

f mom. förändrad lydelse: ”Rättighet all afsäga sig sålunda erhållen kallelse tillkommer den, som är 6o år gammal, den, som har svag helsa eller annat hinder, hvars giltighet Nämnden eger pröfva , den, som annan Communal befattning bestrider, samt embets- och tjensteman, som anmäler sig vara af sin befattning föi hindrad all Nämndens förtroende emottaga.’’

i mom. deri böra orden: ”ånyo deri inväljas,” förändras till dessa: ”ånyo kunna deri inväljas”

f mom. förändrades orden: ”efter s:ne års tjenstgöring” till dessa: ”efter s:ne sistförflutne årens tjenstgöring”.

1 mom. lika med Borgare-Ståndet, i öf-rigt godkändes §:n.

18

§•

godkänd.

godkänd.

godkänd.

godkänd.

»9

§•

godkänd.

utgår.

godkänd.

godkänd.

20

§•

början af 2 mom. förändrad lydelse:

För uttagande af oguldet tillskott, hvar-om i föreskrifven ordning är å Socknestäm-ma beslutadt, samt restlängd i Socknestämma uppläst och erkänd skall genast — — — —

/ mom. antogs med tillägg af orden: ”genom Socknestämm o-beslut,” h vil ka införas å förslå raden emellan orden: ”som” och ”äro.”

2 mom. bör utgå.

2 mom. ä Kronofogde, Kronofogde!.

rättas till: af

godkänd, sådan den lyder i Betänkandet N:o 4.

21

antagen.

anlagen.

antagen.

antagen.

C

Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 29.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

22

förändrad lydelse:

Socknestämman utser Revisorer, som granska redogörelsen och inom en månad om denna granskning’ afgifva berättelse; hvarefter det ankommer på Sockneslämma, som inom 14 dagar derefter hallas skall, att godkänna redogörelsen eller besluta om klander i laga ordning.

bifallen.

bifallen.


24 §.

förändrad lydelse:

För handhafvande af ordning och vården om sedlighet, skall Sockne-nämnd helst söka, genom förmaningar och föreställningar, förmå den felagtige till rättelse; men Nämnden eger dock att för uppenbara förseelser ådöma de böter och viten, som genom Författningar eller vederbörande Embets-myn-dighet äro ålagde för öfverträdclse af så-dane Ordnings-stadgar, öfver b vilkas efter-lefnad det tillhör Nämnden att vaka. I dylika fall gälle om jäf emot Ordförande och Ledamöter, hvad 13 Capitlet Rättegångs-Balken om jäf mot Domare stadear.

f                               o


bör utgå.

bör utgå.

Q


Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets

beslut.

antagen.

antagen.

bifallen.

bifallen.

ordet: efterlemnad, bör rättas till: ejter-lefnad.

lika med Borgare

-Ståndet.


25 §.

26 §.


bifallen.

efter orden ”berättigad att” bör tilläggas: 1 laga ordning.


bör utgå.

bör utgå.


bifallen.

bifallen.


bifallen.

bifallen.


Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 29.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

%

27 §•

28 §.

|                bifallne.

böra

utgå.

29

§•

ordet fastställd bör utbytas mot ordet: utsatt.

bör

utgå.

3o

efter ordet tillstädes, bör tilläggas: omröstning sker till Protocollet.

bör

utgå.

3t

32

33

34

§• §•

।                   bifallne.

X

böra

utgå.

35

meningen, som börjar med: till sitt biträde och slutar med ålderman: bör utgå, och i stället införas: då behofvet för serskildt tillfälle det fordrar, eger han från hvarje gård inom roten kalla nödigt biträde. Der-jemte bör vid slutet af §:n tilläggas följande mening: Tillsyningsman eger lika rätt att af säga sig sitt uppdrag, som i 17    är

ålderman medgifven.

bör

utgå.

bor utgå.

O


36          ordet ”dess” bör uteslutas.

Pag. 18. Hemställandet! :

i :o om Kongl. Maj:ts                     bifallen.

Nådiga fastslällelse

af Förslaget;


XI

Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

bifallne.

bifallne.

lika med Ridderskapet och Adeln.

bifallen.

bifallen.

bifallen.

bifallne.

bifallne.

bifallen.

bifallen.

lika med Ridderskapet och Adeln.

bifallen.

bifallen.

bifallen.


Utskottets förslag, enligt Betänkandet N:o 29.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

2:0 om Administra-tions-stadga förstä-derne.

bifallen.

Serskildt beslut om en ny §., som vid slutet införes, så lydande:

Hvad genom denna Författning således blifvit för Socknestämmor och Sockne-nämnd föreskrifvet, kommer dock icke att medföra någon förändring uti de för vissa församlingar eller delar deraf utfärdade Privilegier eller serskildta Kongl. Bref och Resolutioner.


Borgare-Ståndets beslut.


förändrad lydelse, sålunda:

Att hvarje stads-samhälle må, genom utsedde Deputerade, utarbeta förslag till stadens administration, skiljd från dess Do-maremagt samt att sådant förslag under-ställes Kongl. Maj Is Nådiga pröfning.


Bonde-Ståndets beslut.


bifallen.


N;o 74.

Ank. till Exp.-Utsk. den 26 April 1841, kl. 1 e, tn.

Utlåtande, i anledning af återremiss ut af Betänkandet N:o 30, angående gemensamma Nämnder f ör vården om Häradenas och Länens gemensamma angelägenheter.

Detta Betänkande, hvilket Preste- och Bonde-Stånden afslagit, har blifvit återremitteradt af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet, sedan deremot Blifvit anmärkt, dels i allmänhet, att man icke borde gif-va åt Communal-bestyren den här föreslagne utsträckningen, innan erfarenheten visat nyttan af hvad, som blifvit föreslaget om Sockne-nämnder, helst erfarenheten hittills om allmogens och äfven andra invånares böjelse att disponera sin tid till allmänna ärenden, skall gifva den största anledning att gå varsamt tillväga vid dess anlitande; dels serskildt emot de föreslagne stadgandena: att tdl Härads-förvaltnings-nämndens befattning icke borde höra skjutsnings-anstalter och fångvård, då det tillhörer Konungens Befallningshafvande alt hafva tillsyn å de förre, och fångvården icke skall kunna besörjas af Härads-nämnderne, som endast hafva tillfälliga sammankomster; att dessa sammankomster borde ovilkorligen hållas på första rätte-gångsdagen af hvarje Ting, och för öfrigt ankomma på bestämmelser af Nämnden sjelf och icke bero på Ordföranden, då denne, med rättighet att derom förordna, till äfventyrs skulle onödigtvis besvära ledamöterne med ofta förnyade sammanträden; att, om institutionen af Läns-nämnd skall kunna åstadkomma något communalt lif, måste Ordföranden i Nämnden innehafva en förtroendepost, och således genom val tillsättas, hvaremot Landshöfdingen borde så mycket mindre vara dertill sjelfskrifven, som han derigenom skulle blifva jäfvig för utöfningen af sitt embete i ärenden, som varit föremål för handläggning af Läns-nämnden; att Läns-nämn-den blifvit obehörigen underordnad Pröfnings-Comitéen genom föreskriften i 4^ §• af förslaget, att Nämndens räkenskaper för om händer hafde medel borde årligen öfverlemnas till Pröfnings-Comitéen för att granskas; att den genom 42 §• ät Läns-nämnden uppdragne tillsyn å folk-undervisningen, sundhets-tillståndet, sedligheten och fattigvården, vore ett ingrepp i vederbörande Embetsmyndigheters åtgärder, och innebär dessutom ett

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841, 7 Sami. 2 Afd. 20 Häftet. förmanskap öfver de serskilda locala myndigheterne, hvilket icke borde Nämnden tillerkännas; att, orn benägenheten för Läns-nämnd visade sig så ringa, att, vid beslut derom, rösterne på begge sidor blifva lika , borde helst ingen Nämnd stiftas, och allraminst den mening blifva gällande, som biträdes af Ordföranden, Lmdshöfdingen, emedan han derigenom skulle komma i ett förhållande till minoriteten, som lätteligen kunde nedsätta det förtroende till honom, som han så väl behöfver, för alt kunna verka till Länets bästa. Till och med enkel pluralitet vore icke tillräcklig att uttrycka den fria vilja, hvarpå institutionen borde grundas, hvarfore är föreslaget, att -hdelar eller åtminstone ?:delar af de närvarandes röster er-fordras för beslut osa bildande af Läns-nämnd; och sluteligep alt Läns-nämn-dens sammanträden, af samma skäl, som vid anmärkningen om Härads-nämnden äro anförde, icke borde ankomma på Ordföranden, utan inskränkas till en eller 2 gånger om året.

Genom hvad Utskotten i Betänkandet yttrat om angelägenheten, att inrättningen af Läns- och Härads-förvallnings-nämnder icke annorlunda än genom frivilliga öfverenskommelser åsladkommes, torde vis^ sig, att Utskotten ingalunda lemnat utan uppmärksamhet de menliga verkningarne af menigheternas obenägenhet för dessa inrättningar, hvarå också torde vara lemnadt behörigt afseende, då det är öfverlemnadt åt menigheterne sjelfve att om Nämndernes bildande besluta; men, der nyttan och behofvet deraf i den mon allmänt erkännas, alt inrättniogarne bifallas genom halfva röstetalet af dem, som vid öfverläggningen äro tillstädes, synes farhågan för obenägenhet skäligen böra vika, och åfgörandet utan äfventyr kunna åt Ordföranden öfver lem nas.

Redan af de i Betänkandet bestämdt antydda förutsättningar, att Nämndernes bestyr icke måga ingripa i embets-förvaltningen, lärer följa, att det åt Häradsförvaltnings-nämnderne uppdragne handhafvandet af skjuts-ningsanstalterne icke sträcker sig till hvad Konungens Befallningshafvande i detta ärende tillhörer, hvilket uttrycket icke eller lärer föranleda, då uppdraget endast har afseende på vårdandet af menigheternes rätt och fördel; och då tillsynen å fångvården inskränker sig till fångarnes underhåll, som af Häraderne bor bekostas, och fångarnes moraliska behandling, lärer den, om också Nämndens sammanträden skulle mera sällan inträffa, utan serdeles olägenhet kunna åstadkommas, då den

Lag- samt Allm. Besv. och Ehon.-Utshottens Utlåtande, JV:o iq för mellantiderne kan uppdragas ät någon nära Häradshäklet boende ledamot af Nämnden.

Den åt Ord föranderne sä väl i Härads- som Läns-nämnderne uppdragna rättigheten att sammankalla Nämnderne, torde vara en uppenbar nödvändighet till följd deraf, att behofvet af Nämndernes sammanträde icke alltid kan på förhand vara kändt, utan det måste finnas någon utväg att föranstalta sammanträde, när behof deraf yppar sig.

Såsom anledning till föreskriften, att Landshöfdingen må vara sjelf-skrifven Ordförande i Läns-nämnden, hafva Utskotten redan i Betänkandet uppgifvit det nära sambandet emellan Landshöfdingens embets-åligganden och de Nämnden tillhörande bestyr; och då Nämnden ieke eger någon afgörande rätt eller egentligen tillhörer någon förvaltning, föreställa sig Utskotten, att Landshöfdingens deltagande i dess förhandlingar, åtminstone högst sällan, kan föranleda till jäf för utöfningen af hans egentliga embets-förvaltning.

På det icke ökad kostnad och besvär må åstadkommas genom sammankallande af serskilde deputerade att granska Läns-nämndens redovisning för om händer hafde medel, hafva Utsko*tten föreslagit, att denna granskning må uppdragas åt Pröfnings-Comitéen, och Utskotten kunna icke inse, att Nämnden derigenom är underordnad denna myndighet, på ett sätt, som i någon mon kan verka menligt på dess verksamhet.

I afseende på anmärkningen emot /p §:n om den åt Läns-nämnden uppdragna tillsynen å folkundervisningen, sedligheten, sundhetstillståndet och fattigvården, få Utskotten ytterligare åberopa den antydda förutsättningen, att Nämnden icke må ingripa i embetsförvaltningen; och då Nämn--den icke eger att gifva några föreskrifter i dessa ämnen, utan endast tillkommer att göra föreställningar eller anmälanden om de rättelser, som kunna anses nödiga, torde icke derigenom vara åt Nämnden gifvet något förmanskap öfver de serskilde local-myndigheterna.

Till följd af detta allt, anse sig Utskotten böra vidblifva det förut afgifne Betänkandet och Förslaget.

Stockholm den 22 April i84(.

Reservationer:

Af Ilerr Grefve Morner, C. Q., som åberopade sin vid förra Betänkandet fogade reservation; och

af Herr Halling, som ti 11 kä n na ga f, del han, som varit på permission frånvarande, då Utskotten förra gången behandlade detta ämne, icke kunde instämma i det beslut. Utskotten då fattat och nu vidhöllo.

Emot beslutet reserverade sig jemvål Herr Prosten Källström.

N:o 75.

Ank. till Exp. Utsk. den 26 April iS/p, kl. 1 e. m.

Förslag till sammanjemk ande af Riks-Ståndens skiljag-tiga beslut, angående föreslagen Lagstiftning om Fattigvården i Riket.

I anseende till de skil jagtigheter, som , enligt Utskotten meddelade Protocolls-utdrag, i vissa delar förete sig emellan Riks-Ståndens serskilda beslut, i anledning af den, genom Utskottens Belänkanden N:ris 5 och 3i, föreslagne lagstiftningen om fattigvården i Riket, få Utskotten, enligt ^3 Riksdags-Ordningen, nu afgifva förslag till samman jem kmng at deskil|-agliga besluten, för hvilkas jemförande sins emellan, Utskotten låtit upprätta bifogade lableau, som för hvarje föreslaget stadgande upptager, hvad hvarje Stånd derom beslutat.

1

Sk i I jag t ighet en i afsecnde på denna §. består deri, att Ridderkapet och Adeln samt Pieste-Ståndet ansett hvarje stad böra utgöra ett odeladt fattigvårds-samhälle, då deremot Borgare- och Bonde-Stånden inskränkt fattigvården inom hvarje stads serskilda församlingar, så vida dessa icke öf-verenskomma att förena sig, samt att Ridderskapet och Adeln, jemte Borgare-Stånden, medgifvit, att socknar, af olika pastorat, måga förena’.sig om gemensam fattigvård, men Presle- och Bonde-Stånden ansett sådan förening endast kunna ega rum emellan socknar af samma pastorat. Dessa beslut tyckas öfverensstämma i syftningen alt lemna all möjlig frihet för frivilliga öfverenskommelser, och då man synes kunna föreställa sig, att en sådan frihet skall verksamt bidraga till befordrande af en ändamålsenlig, efter olika local-förhållanden lämpad, fattigvård, få Utskotten, till sam-manjemkande af de olika beslulen, föreslå följande stadgande:

Hvarje socken å landet och i stad, hvarje församling skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sådane dess medlemmar, som sakna förmåga och medel alt sjelfve sig dermed förse; dock måga fleie socknar eller församlingar förena sig om gemensam fattigvård.

I afseende på dessa begge §§., hvilka, med oskiljagtigt sammanhang sins emellan, bestämma grunderne för bidrag till fattigvården och för röst-beräkningen i Socknestämma vid frågan om fatfgvård, äro besluten skilj-agtige i så måtto, som Utskottens förslag äro oförändrade bifallne af Borgare- och Bonde-Stånden, men Ridderskapet och Adeln samt Preste-Stån-det beslutat helt och hållet förändrade sladganden i begge §§:ne. De tvänne sistnämnde Ståndens beslut öfverensstämma emedlerlid sinsemellan deri, att bidragen till fattigvården, utom hvad beträffar de serskildt föreskrif-ne personella afgifterne, böra af en hvar utgöras, i den mon han|eger rättighet att deltaga i beslut om fattigvården; och då Utskottens förslag, hvilka Borgare- och Bonde-Stånden godkänt, innehåller ati 4 att •'östrättighet vid Socknestämma i fattigvårds-ärenden, beräknas efter taxeringen till bidrag för fattigvården, äro alla Riks-Stånden ense derom, att samma grund skall gälla för faltigvårdsbidragen och för rösträtten i fattigvårds-ärenden. Skil jagligheten rörer deremol sjelfva stadgandena om denna grundj, och likasom Utskottens förslag till Fattigvårds-Lagen i denna del fullkomligt är Öfverensstämmande med hvad Förslaget och Betänkandet, N:o 2g, om Socknestämmor och Sockne-nämnder innehåller om bidrag för socknar-nes hehof och om rösträtt vid Socknestämma i allmänhet, hafva Riks-Slånden i begge dessa ärenden fattat helt och hållet enahanda beslut, för hvilkas sammanjemkande Utskotten, h vad beträffar Lagen om Socknestämma, afgifvit serskildt Förslag, N:o ^3. Det är också nödvändigt, att Stadgan om fattigvården måste i denna del öfverensstämma med Socknestämmo-författ-ningen, emedan, genom afgörande beslut, det redan är beslämdt, att fat-tigvårds-ärendena skola höra till Socknestämmas handläggning. I anledning häraf få Utskotten hemställa:

dels alt det må anses såsom redan af Riks-Slånden beslutadt, alt bidrag till fattigvård, som ulöfver de personella afgifterne erfordras, och rösträtten vid Socknestämma i fatligvårdsmål, skola efter samma grund beräknas, dels att stadgandet om denna grund i Fattigvårds-stadgan införes, i öfverensstämmelse med livad derom i fråga om Socknestämmor och Sockne-nämnder beslutas.

hvilka handla om Fatligvårds-styrelse och huru den skall utses, äro i Utskottens förslag öfverensstämmande med hvad i Betänkandet, N:o 29, är föreslaget om Sockne-nämnder. Riks-Slånden hafva också i begge målen fattat enahanda beslut, hvad denna del beträffar, och öfverensslämmelsen dem emellan är så mycket mera nödvändig, som Utskottens förslag, att Fattigvårds-styreisen må utgöras af Sockne-nämnden, är genom 3;ne Stånds beslut antaget.

Utskotten hemställa således,

alt 5 och 6 §§:ne af Fattigvårds-stadgan må gifvas den lydelse, som genom beslut om Sockne-nämnden kommer att, i anledning af Betänkandet, N:o ^3, bestämmas.

7 §•

är af samtelige Riks-Stånden godkänd, sådan den af Utskotten blifvit föreslagen; men, i anledning af det nu fattade beslutet, att Fattigvårds-sty-relse å landet utgöres af Sockne-nämnden, hemställa Utskotten, alt denna §. må gifvas följande lydelse:

”Sockne-nämnden vare å landet Fattigvårds-styrelse, men ”för stad utses sedan Styrelse i den ordning, livarom kan ”öfverenskozs._as eller framdeles varder föreskrifvet.”

? och 9 §§.

äro antagne dels af alla Stånden, dels af trenne Stånd.

10

är antagen af Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden, utom det alt Preste-Ståndet icke föreskrifvit fattigvårdsansvarighet för hemmansbrukare och arrendatorer, hvari Ridderskapet och Adeln så mycket heldre instämt, som hela §m är genom dess beslut afslagen. Som således, i afseende på berörde föreskrift, 2 Stand stannat emot 2,                            *

lärer den förfalla; äfvensom föreskriften om husbondes rätt tdl godtgorelse för hvad han påkostar till underhafvandes iattigforsorjnmg, kommer att uteslutas, till följd af 3:ne Stånds 1 denna §•’ såsom bifallet af 3 otand, bibehållas.

Bonde Srhafva v.äl R^d^skapet och Adeln samt Presle- och Bonde-Stunden antagit serskildta föreskrifter, dels om giltighet af enskilda ^årds-anstalter dels om ökadt fattigvårds-ansvar f

tigvarden ovanligt betungas; men endast i en del hafva 2;ne Stånd förenat sig om dessa föreskrifter, och i " ’ skiljaglige;

öfrigt äro alla Stånden sins emellan lära förfalla.


derföré besluten härom


är af Ridderskapet och Adeln helt och hållet afslagen, men af de öfrige Stånden antagen, med forändringar af Preste-Ståndet, att orden ”är eller uteslutes; samt af Borgare-Ståndet, alt tiden för den påbjudna mi-iZsk'?hL                     5 till 2 år. Med iagttagande af begge dessa

mskiankningar, halva de 3:ne ofrälse Stånden antagit §:n, så lydande:

Den, som, från annat fattigvårds-samhälle, antager arbetsfolk, som har minderåriga barn, skall, utöfver redan stadgad ansvarighet såsom husbonde, så länge sädan ansvarighet foitLu, under 2 ar, räknade från inflyttningen, kännas en fjärdedel af den fattigvårds-kostnad, dane personer samt deras hemmavarande barn

enskiMt vid-som för så-kan komma deltaga i de


att utgå, och derjemte, efter allmänna grunder, öfrige tre fjerdedelarne af sådan kostnad.

är afslagen af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, emot 2 Sare’ °Ch Bonde-SlaHd^ och som således 2 Stånd stannat

men bifal-


CiU-UL 2 ,

lärer stadgandet i denna förfalla.

<3 §•

är hel och hållen afslagen af Ridderskapet och Adeln, men bifallen af Bonde-Ståndet, samt jemväl godkänd af Preste- och Borgare-Stånden, men med den utsträckning, alt eftergift må ega rum äfven för de afgifter, som påbjudas genom 11 §.; men då denna utsträckning endast af 2ine Stånd är antagen, i strid emot 2:ne Stånds beslut, lärer den förfalla, och stadgandet är således att anse såsom antaget efter den af Utskotten föreslagne lydelsen.

«4 §•

Genom serskildte bifall till hvarje moment af denna äro alla stadgandena deri, hvart för sig, af 3me Stånd antagne.

>5 §.

Antagen af 3:ne Stånd.

16 §.

Antagen af alla Stånden.

»7 §•

i:sla och 2:dra momenten äro, hvart för sig, bifallne af 3 Stånd.

3:dje momentet är afslaget af Ridderskapet och Adeln och Preste-Ståndet, men bifallet af de öfrige Stånden, och som sålunda 2 Stånd stannat emot 2, lärer förslaget i detta moment

förfalla.

>8

Preste- och Borgare-Stånden hafva beräknat åldern för den ifrågavarande skattskyldigheten till 18 år, då deremot de öfrige Stånden antagit den af Utskotten föreslagna åldern 17 år. I afseende på den tidigare al-dren, hafva 2 Stånd stannat emot 2, och beslutet om de 17 åren lärer således förfalla, men deremot är förslaget antaget af 3 Stånd, med inskränkning af skattskyldigheten till 18 års ålder.

!9 §•

är oförändrad bifallen af 3 Stånd.


20 §.

20 §.

motsvarar 20 §. i det genom Betänkandet, N:o 29, framställda förslaget till Lag om Socknestämma och Sockne-nämnder, och Riks-Slånden hafva, i anledning al begge Betänkandena, i denna del fattat alldeles enahanda beslut. )a ofverensstämmelsen också är en nödvändighet, till följd af det sammanhang, dessa stadganden ega sins emellan,

hemställa Utskotten, alt 20 §. i Falligvårds-stadgan må gif-vas samma lydelse, som för 20 §. af Lagen om Socknestäm-mot och Sockne-nämnder kan beslutas, i anledning af för-s aget ^.0 73, till sammanjemkning af Riks-Ståndens skiliag-tiga beslut i sistnämnde ämne.

2i och 22 §§:ne äro af alla Riks-Slånden godkände.

23

är likaledes af 3me Stånd antagen.

24 §.

... ^ersk’pet och Adeln har inskränkt förbudet emot inflyttningen till de fall, då den inflyttande saknar arbets-förmåga eller känd laglig utväg till bergning; men detta beslut strider emot hvad de öfrige Stånden beslutat, och

lärer således förfalla.

I reste-Standels beslut att utsträcka förbudet till qvinna, då hon har oäkta barn, är icke eller af något annat Stånd bilrädt, och

lärer således jemväl förfalla.

Presle-Ståndel har derjemte beslutat, att frågan om bifall till skatt-sfinning för dem, som flytta från en socken till en annan, skulle ankomma på församlingen, men detta strider jemväl emot de öfrige Ståndens beslut, att detta bilall aukommer på Fattigvårds-styrelsen, derföre detta enskildta stadgande

likaledes förfaller.

I öfrigt är denna §. bifallen af Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden. äih. till R. St. Proc. 1840 och 1841. 7 Sami, 2 Afd. 20 Häftet,                4

a6 Lag- sand Allm. Besv.- och Ekom-Utskottens Förslag, N:o 75.

25 och 26 §§.

äro, den förre af alla Stånden, och den senare af tre Stånd antagne utan förändring.

27 §•

Ridderskapet och Adeln har, genom uteslutande af orden ”så vidt den sker inom Länet, der det har sitt hemvist” gifvit åt den föreslagne ersättningsskyldigheten en utsträckning ulöfver de öfrige Ståndens beslut, hvilken således förfaller.

men efter den sålunda iagttagne inskränkningen, är Ridderskapets och Adelns beslut öfverensstämmande med det, som Borgare-och Bonde-Stånden fattat, och sålunda

är Utskottens förslag af dessa tre Stånd gillad t.

28 och 29 §§.

äro antagna oförändrade, den förra af tre^ Stånd och den senare af alla Stånden.

Stockholm den 22 April 18^1.

^Härmed åtföljer en Tablå.)

Sammandrag af Riks-Ståndens beslut, i anledning af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkanden Ntris 5 och 3!, angående Fattigvården.

Ridderskapets och Adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.


Bonde-Ståndets beslut.


A) Utskottens hemställan (pag. 3), att, i händelse förslaget om Socknestämmor och Sockne-nämn-der antages ,Sockne-nämnderne alltid måsa utgöra Fattig-o o         o

vårds-styrelserna.


bifallen.


afslagen, till följd af dess beslut, i anledning af Betänkandet N:o 2g.


bifallen.


bifallen, sedan Ståndet förut gillat Utskot


tens förslag angående Sockne-nämnder.


B) Förslaget till Stadga om fattigvården i Riket.


skall lyda så:

”Hvarje socken å landet och hvarje stad ”skall lemna nödtorftig vård och försörjning ”åt sådane dess medlemmar, som sak-”na förmåga att sjelfve sig dermed förse; ”dock måga jlera socknar på landet, der ’’de så åsämjas, förena sig om gemensam ”fattigvård.”

§• 2.


Ordet "aldrig" i 1 :sta mom. utbytes emot icke.

§. 3.

(NB. De af Adeln o. Preste-Stån Jet beslutade redactions-


skall lyda så:

’’Afgifter för fattigvårdens behof, utöfver ”den personella afgift, hvarom 18 §. stad-’’gar, och de directa bidrag i natura-per "sedlar, hvarom man på Socknestämma kan skall lyda så:

’’H varje socken å landet och i stad , hvarje ”församling skall lemna nödtorftig vård och ”försörjning åt sådane dess medlemmar , som ”sakna förmåga och medel att sjelfve sig ”dermed förse; dock måga socknar af samma ”pastorat, der de så åsämjas, förena sigom ”gemensam fattigvård, hvilken alltid bör ”vara för församlingar inom samma stad ”gemensam."

bifallen.

bör utgå; och skall under samma numer uppflyttas den §., hvilken förekommer såsom den fAe i Betänkandet, dock med följande förändrade lydelse:

”Allmänna öfverläggningar i de fattigvår-skall lyda så:

”Hvarje socken å landet och, i stad. ’’hvarje församling skall lemna nödtorftig ”vård och försörjning åt sådane dess med-”lemmar, som sakna förmåga och medel ”alt sjelfve sig dermed förse; dock måga ’’socknar af samma pastorat och församlin-”gar af samma stad, äfvensom flere an-rgränsande pastorat, förena sig om ge-”mensam fattigvård.’’

bifallen.

bifallen.

bifallen.


bifallen.

bifallen.


II


Bil. till Las- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o f5.

O

Ridderskapets och Adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.


Bonde-Ståndets beslut.


förändringar vid 3:e och 4:e §§■ böra in-hemtas för be g ge dessa i ett sammanhang').


”öf verenskomma, skola utgöras i förhål-ilande till hvars och ens, enligt nästföl-”jande egande rösträtt i fråga om fat-tigvara.

O


■''den tillhörande ärenden hållaså Socknestäm-"ma. Rösträttighet i Socknestämma på lan-”det ege i allmänhet en hvar egare , arren-”dator, så framt egaren icke bor inom förtsamlingen, eller i annat fall denna rät-"tighet sig icke förbehållit, eller innehaf-”vare af fastighet, jemte andre socknens ”invånare , som för lön, fabrik, verk eller ”inrättningar , handtverk och annan näring "eller rörelse erlägga bevillning efter 2'.dra ”Artikeln; de likväl un dantagne, hvilka "stå under annans husbondevälde. Röst-”rättigheten räknat efter hemmantal, der ”sådant finnes åsatt. Annars medför 10 ”R'.dr bevillning efter 2 Artikeln lika rösträtt som ~:dels mantal, 5 R:dr lika med rAels och 2 Pc.dr 24 sk. lika med ~^:dels ”mantal, hvarunder, på grund af bevill-”ning, ingen rösträtt eger rum.”

”Bid Socknestämma i stad röstas efter ”hittills antagne grunder, hvarvid dock ”iagttages , att emot 2000 R:drs fastighets-”värde svarar 10 R.dr bevillning för lön ”eller rörelse, samt att rösträtt icke utöf-”vas för mindre bevillningsbelopp efter ”2‘.ra Artikeln, än 2 R:dr 24 sk.”

skall lyda så:

”Socknemännens öfverläggningar i de "fattigvården tillhörande ärenden hållas å ”allmän Socknestämma, hvarvid en hvar ”egare, arrendator eller innehafvare af fa-


Hit skall uppflyttas det stadgande, som förekommer under §. 18, med följande förändrade lydelse:

’’0m afkastningen af fattigvården tillhöri-”ge fastigheter och Capital, jemte inkomsten


a ntagea.


antagen.


Ridderskapets och Adelns beslut.


Presle-Ständets beslut.

Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

”stighet, femte andra socknens invånare, "som för lön , fabrik, verk eller inrättnin-”sar, handtverk och annan näring eller r ö-

O 7                                        o

”relse erlägga bevillning efter s:dra Arti-“keln, har rösträttighet.” Denna rösträttig-"het beräknas efter förmedlade hemmantalet, der hemmantal finnes åsatt. För 10 R-drs bevillning efter 2 Artikeln vare lika rösträtt som f.dels mantal, för 5 R:dr lika med \dels mantal och för 2^ R:dr lika med fy.dels mantal. För bevillning ander 2^ R-.dr eg er ingen rösträtt rum.

1 stad röstas för fastighetsvärde af 2000 R:dr, likasom för 10 R;dr bevillning ejter g.dra Artikeln.

”af slerbbusafgifter, böter, collecter, frivilli-”ga gåfvor och andra sådane bidrag icke äro ”för fattigvårds-behofvet tillräcklige, skali, "derest ej annan öj verenskommelse träffas, ”till fyllnad af bristen, först erläggas en ’’afgift af högst 8 sk. för mans- och 4 s^' ”för qvinsperson, som är mantalskrifven och ”fyllt 18 år; dock må undantag härutinnan ”bero af Fattigvårds-styrelsens pröfning. ”Hvad derutöfver erfordras, fylles genom ”tillskott efter de grunder, som för rösträtt Socknestämma stadgade äro.”

I 1 :sta momentet skola orden : 'från hvarje af dem f utbytas emot: ”af de röst-egande inom hvarje af dem.”

Ett 3:dje moment skall tilläggas, så lydande, till följd af förändringen vid 1 §.:

"Då flera socknar af serskilda pastorat ”på landet förena sig om gemensam fat-”tigvård, skall Fattigvårds-styrelsen genom "valda ombud från alla deri deltagande ”socknar upprättas, efter samma grunder, "som för Fattigvårds-styrelse inom pasto ”rat stadgade äro.”


hela bör utgå.

å första raden införas, i stället för orden: ”för hvarje socken eller pastorat å landet”, dessa ord : ”för hvarje fattigvårds-samhälle” — äfvensom å y:de raden, orden: "socknen eller pastoratet” utbytas emot "fattig-vårdssamhälletF


antagen.

6.


r:sta momentets början skall erhålla följande förändrade lydelse:

hela §:n skall utgå.

antagen.

antagen.

Ridderskapets och Adelns beslut.

Preste-Ståndets beslut.

Borgare-Ståndets beslut.

Bonde-Ståndets beslut.

''Ordförande och vice Ordförande väljas ”för tvänne är å Socknestämma , der hvarje ”valberättigad bör vid upprop efter val-”listan muntligen afgifva sin röst. Pä Z "5    föreskrivna sätt väljas Ledamöter

”och Suppleanter f o. s. v., enligt Utskottens förslag.

I ^:de momentet skola orden: "efter tf.ne års tjenstgöring ” utbytas emot orden: "efter 2-.ne sistförflutna årens tjenstgöring.”

S- 7-

antagen.

antagen.

antagen.

antagen.

§. 8.

antagen.

antagen, med följande tillägg i början af§;n: "På landet skall för hvarje fattigvårds-

” samhälle ä Socknestämma utses en Fattig-”vårds-styrelse } i hvilken Pastor är Ord-”förande j för att besörja förvaltningen ”af alla fattigvårds-angelägenheter ; och ”eger denna Styrelse pröfva” m. m.

antagen.

antagen.

§• 9-

antagen.

skall lyda så:

"Anhörige i rätt upp- och nedstigande ”led samt syskon skola ömsesidigt vara för-’ bundne att bidraga till hvarandras försörj-”ning, i mon af behof A den ena och för-’’måga å den andra sidan.’'

antagen.

antagen.

§. io

afslagen.

anlagen, med följande förändringar:

i:o alt de å i:sta raden förekommande orden : " hemmansbrukare , arrendatorer," utgå;

antagen.

antagen, med den ändring, att sista perioden af §:n: "dock med rättighet —-- vidkännas’’ alldeles utgår.           „

Såsom

Bil. till Lag- samt Allm. Bes o.- och Ekon.-Ltskotlens Betänkande, N:o 7 5.

Ridderskapets och .adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.


Bonde-Ståndets beslut.


En ny §. skall införas, så lydande:

”Då någon medlem af ett fattigvårds-’’samhälle sysselsätter ett större antal ar-”betsfolk eller i allmänhet utöfvar sin nä-”ring på ett sådant sätt, att derigenom ”fattigvården är betungad i en högre mon ”än som må kunna anses motsvaras af de "bidrag, som af honom erläggas, må en ”särskild fattigvårds-af gift kunna honom "af Fattigvårds-styrelsen åläggas, icke öf-"verstigande hälften aj hans andel i de "allmänna fattigvårdsbidragen”


2:0 att den mening, som å 3:dje och 4;de raderna förekommer: eller det till brukning eller arrende upplåtna hemmanets egare eller innehafvare” också utgår, äfvensom

3:o att sista perioden af §:n: ”dock med rättighet —--fått vidkännas”, uteslu-tes (i hvilken del alltså Bonde-Ståndets inbjudning blifvit antagen.)

En ny §. skall införas, till hvars i:sta moment antages det af Bonde-Ståndet uppgjorda förslag.

ilsta momentet: "I det fall, att egare ”af större jordegendom, bruk eller fabrik "redan eger eller, efter erhållet tillstånd ”af öfrige församlingsboer, genom sockne-’’stänimo-beslut, hädanefter inrättar fattig-"vård för sitt ego-område, vare han skyl-"dig, att för de fattiges understöd inom ”samma område, utan församlingens betun-”sande, ansvara."

2:dra momentet; "Der tillfälliga verk el-”ler inrättningar, såsom bruk, fabriker, ” grufvor, skeppsvarf, sågverk , m. m , upp-"stå eller ock redan uppstått, utan att fat-”tigvården rörande den dervid anställda "personal blifvit behörigen ordnad, må det "bero af församlingens och vederbörande "egares eller disponenters öfverenskommelse ”å Socknestämma att derom , såsom tjenhgt ”funnet, for foga. 1 vidrigt fall bör, då "behof af fattigförsörjning vid ofvanbemäl-

Såsom en ny §. i ordningen den izpde, skall införas följande stadgande:

” 1 det fall, att egare af större jordegendom, etc. (dika lydande med motstående usla mom.)


VI

«SBSSSES^£JBS8HSSSaia3SS^


Bd. till Lag- sam,t. /Ulm. Besv- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Bl to ^5,


Ridderskapets och Adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.


Bonde-Ståndets beslut.


afslagen.


"de anläggningar ifrågakommer, egaren ’ der för allena ansvara.”

Gillad med den ändring, att de å i:sta och 2:dra raderna förekommande orden: ”dr gift eller”, borttagas.


Antagen med ändring af orden å tredj iden: ”under fem år” till: "under tvä


e ra-


under två år’’


antagen.


15.

16.


utgår.

utgår.


utgår.


Skall lyda så:

”Den faltigvårdsansvarighet, som io:de och ii §§. är föreskriften,


i p:de, må i all-


i:sta, 2.‘dra och 3:dje momenterne bifallna. 4=de momentet skall lyda så:

”Om föräldrar, som icke åtnjuta fattig-”understöd, åsidosätta vården om sina barn, ”så att de med betlande beträdas, skall Sty-”relsen göra sig noggrannt underrättad om ”förhållandet, samt vidtaga de anstalter, ”som af behofvet kunna påkallas.”

5:te och 6:te momenterne afslaena.

O


’’män Socknestämma kunna eftergifvas, i den ’’mon behof och billighet sådant påkalla.” csta momentet kan inskränkas till följande lydelse:                                  '

, Vid utdelande af fattigvårdsunderstöd, ,skall Fattigvårds-styrelsen tillse, att det motsvarar de nödvändigaste behofven, all-tid med beräkning af fattighjonets arbetsoförmåga, ehvad den må vara större eller ”mindre.”

2.diaj 3:dje, 4;de, 5:te och 6:te momenterne bifallna.


antagen.

skall lyda så:

”Den Faltigvårds-ansvarighet, som i de ”nästföregående fyra §§. är föreskriften” etc.


hela §:n antagen.


antagen.


antagen.


hela §:n antagen.


antagen.


i:sta momentet skall lyda så:

”Faltigvårds-styrelsen tillkommer målsmans-och husbonderätt öfver dem, som åt-”njuta fattigförsörjning.” a:dra och 3:dje momenterne bifallna.


hela §:n antagen.


hela §:n antagen.


antagen.


antagen.


' antagen.


antagen.


E3


Ridderskapets och Adelns beslut.


Preste-Ståndets beslut.


Borgare-Ståndets beslut.


Bonde-Ståndets beslut.

18.


'9*


20.

2 1.

23.

i:sta momentet anlaget.

2:dra momentet. Här skola orden: ”deresl icke fattigvården för hjonet då upphör”, utbytas emot: ”derest icke fattigvärden för hjonet derigenom kan upphöra.’’

3:dje momentet afslaget.


Ordet: ”Fattigvärds-styrelsens”, skall utbytas emot Församlingens.

bifallen.


början af skall lyda så:

''Faltigvårds-styrelsen besörjer uppbörden ”af alla afgifter för falligvårdsbehofvet; och ”för uttagande af oguldel tillskott, hvarom ”i föreskri fven ordning är ä Socknestämma ”beslutadt samt restlänzd i Socknestämma "uppläst och erkänd, skall genast,” etc.


antagen.

antagen.


i:sta momentet antaget.

2:dra momentet bör börjas så:

r 1 allmänhet böra”, etc.

3:dje momentet skall lyda så:

’’På de orter, der garnizoner eller Kro-"nans varj eller verkstäder är o förlagde


i:sta momentet antaget med den förändring, att den mening, som å 5:te raden börjar med: ”understödet är ock ett förskott,” er-


håller denna lydelse


'För öfrigt är ock ”understödet att anse säsom ett förskott, hvarför emottagaren,” etc.


2:Jra momentet anlaget, med uteslutande å första raden af ordet "full” framför fattig-föt sör jn ing.

3:dje momentet utgår.

Se ofvanföre vid §. 4*

utgår.

likaledes.

äfvensom, å f.e raden efter: ”Kronofogde i orten,” skall sällas: eller Länsman.


antagen.


antagen.

hela §:n antagen.


hela §:n antagen.

å 6:le raden införes, i stället för:

”18 år.’’


antagen.

§:n antagen.

antagen.

antagen.
Q

antagen.

är"


hela §:n antagen.

hela §:n antagen.

antagen.

§:n antagen med endast den ändring, att å 4:de raden efter ”Kronofogde/’ sättes: eller Länsman.

antagen.

antagen.

antagen.

SES


§• 24.


§. 25.

§. 26.
§• 27-

§. 28.

§. 29.

Ridderskapets och Adelns beslul.


Preste-Ståndels beslut.


Borgare-Ståndets beslut,


Bonde-Ståndets beslut.


”bör Kongl. Map.t och Kronan deltaga i J' fattigvårds-afgif terna till det belopp , som ''efter billigheten bestämmes af Kongl. Map.t, ”sedan vederbörande deröfver hörde blif vit."

skall lyda så:

”Inflyttar eller anmäles till inflyttning ^Jrån ett fattig vårds samhälle till annat nå-”gon, som saknar arbetsförmåga eller händ ”laglig utväg till bergning , då må sådan "person icke antecknas i man tal slängden i inflyttningsorten, utan me Igif vande af

’ Fattigvårds-styrelsen derstäles."

anlagen.

afslagen.

uti 1 ;sta momentet skola orden: "så vidt ''den sker inom Länet der det har sin hem-”ort” uteslutas.

2:dra momentet antaget.

uti usla momentet skall ordet: ”Styrelsens" utgå.

2;dra momentet skall lyda så:

’’Öfver Konungens Befallningshafvandes — ”— ■— anföras hos Kongl. Kammar Colle-”gium besvär, hvilka — — —, infordrar "förklaringar — — — jemte eget Ullålan-’’de till bemälde Collegium insänder/’

Vid slutet af 4:de momentet skall tilläggas: "Underhållsskyldighet, som icke lagligen kun-’'nat åläggas något samhälle eller enskild "person, tillhör det Kongl. Map.t och Kro-"nan att vidkännas.”

antagen.


antagen med de ändringar:

af att å 4:e raden efter ordet: "inflytt-ningenf' insättas orden: 'har minderåriga oäkta barn:” samt

b') att ordet: ”Fattigvårds-styrelsen,” förändras till: ”Församlingen.”


anlagen, antagen.


lista mom. inskränkes till följande lydelse:


"Med tiggare och obehörige kringstry-"kände personer förfares, på sätt i Lagen "mot lösdrifveri och försvarslöshet stad-


», »»

gas.

o


2:dra mom. antaget.


hela §:n anlagen.


antagen.


anlagen.

O


anlagen.

antagen.

hela §:n antagen.


antagen, O


antagen.


äntagen.


anlagen, antagen, antagen.


antagen.


antagen.


N:o 76.

Ank. till Exp.-Utsk. den 29 April 1841, kl. 5 e. nr.

Betänkande, i anledning af väckt motion, att de af Kongl. Majst och Kronan afyttrade Krono skogar och Parker i Riket ej måtte få styckas i mindre lotter, än de blifvit af Kongl. Majst och Kronan försålde.

Med hemtad anledning af Utskottens i Betänkandet N:o 55 med-deldta yttrande, i afseende pä en af Sven Isacsson från Calmar Län väckt motion, alt vissa Kronoparker å Öland ej skulle få styckas i mindre lotter, än de blifvit af Kongl. Maj:t och Kronan försålde, har bemälde Sven Isacsson framställt denna nya motion, till stöd för hvilken åberopats Utskottens i nämnde Betänkande gjorde förklarande, att, om moltonäiens framställning afsett en allmän Författning för alla de af Kongl. Maj:t och Kronan afyttrade Krono-skogar och parker, och icke rört en blott local-angelägenhet, Utskotten icke skulle halva tvekat att till densamma tillstyr-ka^bifall; i och genom hvilket förklarande motionären ansåg Utskotten haf-va sjelfve likasom visat honom sättet att i denna, åtminstone för hans hemort, högst vigtiga fiåga få sin önskan uppfylld.

Utskotten, som till följd af erhållen remiss ifrån det Hedervärda Bonde-Ståndet, hafva alt häröfver meddela Ullålande, få, i öfyerensstäm-melse med den åsigt i ämnet, Utskotten i Betänkandet, N:o 55, uttryckt, förklara, det Utskotten anse ett sådant stadgande, som motionären nu föreslagit, vara af en allmän och ganska stor vigt, ej allenast 1 hanseende till Kronans säkerhet alt utbekomma sin ränta, utan äfven 1 flere andra afseenden. Del synes nemligen böra, i första rummet, leda till en vallie hushållning med skogen, då egaren vet, alt, om han uthugger oci oislör densamma, han på samma gång förminskar sina utvägar att betala den fastställda räntan, och tillika försvårar för sig möjligheten att, genom markens afyltrande, kunna blifva denna ränta qvitt. Derjemte måste det vara af vigt för samhället, alt icke, genom dessa markers ytterligare sonder-styckande och upplåtande till personer, hvilka sakna både medel till försörjning och arbetshåg, fatlig-classen må beredas en förökning, som medför enahanda förstörande verkningar för det allmänna som de, hvilka motionären uppgifvil hafva i Högserums socken å Öland intraffat, 1 loljd at

28 "Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottens Betänkande. N:o 77, ett sådant styckande utaf der belägne förra Krono-parken Rälla Tall. Utskotten finna sig af dessa skäl böra tillstyrka Rikets Ständer

att, med bifall till förevarande af Sven Isacsson väckte mo-^on» underdånig Skrifvelse, hos Kongl, Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdande af en allmän Författning förordna: att sådane Krono-skogar och parker, hvilka, i enlighet med Rikets Ständers beslut vid 1818 årsRiksda», redan bldvit eller framdeles blifva under skatlemannarält° upp-låtne, icke må få styckas i mindre lotter, än de blifvit af Kongl, Maj:t och Kronan försålde, utan skola dessa skogar och parker framgent förblifva efter den fördelning i lotter som vid deras afyttrande från Kongl. Maj:l och Kronan egde rum’ Stockholm den 29 April 184 r.

N:o TT.

Anis, till Exp-Utsk. den 29 April 1841, 11. 5 c. m.

Betänkande om hvad, som bör iagttagas, då del-egare i Tackjernshytta, äskar att få idka stångjernssmide och deremot af otå från de i och för Tack jer nsblås-nin^en beviljade friheter, men andre del-egare i Byt-tebolaget vägra att derpä ingå.

Nn tÅdr A Imana Besvar3^                genom Betänkandet

N.o 140, föreslagit, att cn utvidgad frihet alt tillverka stångiern må med-gifvas inom Bergslagen, och åt innehafvare af tackjerns-hyttir, med vil-7ttelagr sotu Vilie en sådan förmon, skulle afsta tmn den i och for tackjemsblåsningen beviljade befrielsen från rotering St/nd^s-i^^-68731^’’83?1 ideUa fÖrslag numera är genom trenne Riks? Stanus sammanstammande beslut giiladt, så vidt det har afseende nå den hafta Utskotten tagit i ofveivägande de stadganden, som kunna finnas nödige.

Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N-o yj. 29 dige, till rättelse för det fall, då en eller flere delegare i ^t hyttelag yrkar att af smidesfriheten få sig begagna och deremot vill Msta Iran bergsmansfriheterna, men andre delegare vägra att derpå inga. Dervid hafva Utskotten å den ena sidan ansett det utgöra en kränkning af egande-rätlen, om en delegare i ett byltelag skulle genom de ofrige delegarnes beslut tvingas att utan full godtgörelse afslå från dermed förenade formo-ner då han af hvarjehanda orsaker icke för sm del kunde finna motsvarande fördel af smides-frihetens begagnande; hvaremot det å den andra sidan är angeläget, att en utväg må finnas att undanrödja det hinder, som en sålunda tillkommen vägran skulle innebära för tillgodonjutande af en smidesfrihet, hvilken måste anses i allmänhet vara fördelagtig och ai vigt, då största delen af delegarne den påkalla.

Utskotten anse sig af denna anledning böra föreslå, att Rikets Ständer för sin del antaga och till Kongl. Maj:ts Nådiga pröfnmg ofverlemna följande stadgande:

Uppstår inom tackjerns-hyttelag fråga att, emot åtnjutande af utsträckt rättighet att drifva stångjernssmide, a.stå från '         den i och för tackjernsblåsningen beviljade befrielse lör 10-

tering och andra hemmans-besvär, och kunna delegarne sig derom icke förena, men yrkas förändringen af egäre till trefjerde-delar i hyttan; vare öfrige delegare, som vägra förändringen, pliotige att till de förstnämnde afstå deras andel eller ^andelar, emot lösen efter hvarje andels värde, och kantan derutöfver. Detta värde bestämmes af Gode. Män, ceraf tvänne å hvardera sidan väljas, och en, at dessa gemensamt, utses.

Stockholm den 29 April 1841.

Bih. till R. St.Prot. 1840 och 1841 7 ^>"1 2 Af4. 20 Häftet.

STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet s 1841.

N:o 78.

Ank. till Exp, Utsk. den 14 Maj, kl, 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss å Utskottens Betänkande, angående väckte motioner om förändring i För-futtningarne, rörande mått, mål och vigt.

Vid granskning af de anmärkningar, hviika hos Ridderskapet ocK Adeln samt Preste- och Bonde-Stånden blifvit emot nämnde Betänkande, Nio 58, framstälde och föranledt detsammas återremitterande till Utskottens förnyade behandling, bafva Utskotten funnit samma anmärkningar hufvudsakligen åsyfla antagandet nlaf endera af de meningar, hviika blifvit uttryckte uti de af Herrar Aminoff' och Ribbing afgifne. Betänkandet åtföljande, reservationer, och hvaraf den förra, som yrkat ett skyndsamt kungörande och påbjudande till allmän efterlefnad från och med år i845 af den nya, utaf Konung och Ständer gillade, Författningen om ett på tio-delningen grundadt system för mått, mål och vigt, blifvit omfattad inom Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, men den senare, eller Herr Ribbings, inom Bonde-Ståndet, som, med understödjande af Petter Mårtenssons motion, ansett de serskilda gröfre vigternas reducerande till en enda, victualie-vigten, tjenlig såsom förberedelse till det nya systemets införande; varande i öfrigt uti samtlige Stånden, ehuru tvifvelsmål om gag-neligheten af tiodelningen i mått, mål och vigt blifvit af en och annan yttrade, den åsigt enstämmigt uttalad, att det nya systemet icke genom någon svårfattlighet innebure hinder för dess påbjudande, när som helst, till allmän efterlefnad.

Hvad sålunda blifvit i enaVller andra hänseendet anmärkt och fram-stäldt, hafva Utskotten tagit under öfvervägande; och då Rikets Ständers åtgärd i denna sak icke kan sträcka sig längre, än att till Kongl. Maj:t frambära en underdånig önskan, men det icke vore lämpligt eller af Rikets Ständer consequent att nu framställa någon sådan i strid med de

Bih. till R. St. Prot. 18jo och i8ji. 7 Sami. 2 Afd. 21 Häft. t beslut, som blifvit i detla ämne, efter moget öfverväggande, fattade vid 1828 och 1829 årens Riksdagar, finna Utskotten de gjorda framställnin-garne om en partiel och ofullständig förändring af vigt-systemet icke för-tjena afseende; hvarjemte och då utfärdandet af den nya Författningen om Rikets mått, mål och vigt redan är fullständigt förberedt samt helt och hållet beror på Kongl. Maj:ts Nådiga beslut och bepröfvande af rätta tidpunkten för dess påbjudande till efterlefnad, Utskotten anse sig icke kunna tillstyrka Rikets Ständer att annorlunda, än i förra Betänkandet blifvit föreslaget, uttrycka deras underdåniga önskan, att den redan för 18 år sedan beslutade förändringen af systemet för Rikets mått, mål och vigt må bringas till verkställighet; vidblifvande Utskotten således det tillstyrkande, Utskotten i detta ämne redan afgifvit, till följd hvaraf Utskotten alltså, med tillkännagifvande, alt detla tillstyrkande blifvit af Borgare-Ståndet godkändt, hemställa,

att de inom Riks-Stånden emot Utskottens Betänkande, N;o 58, gjorde anmärkningar måtte få förfalla.

Stockholm den i3 Maj 1841.

Reservationer?

af Herr Aminoff' som förklarade sig vidblifva7den af honom vid förra Betänkandets afgifvande uttalade åsigt, att Rikets Ständer borde hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla, det nya Författningen om Rikets mått, mål och vigt måtte inom årets lopp utfärdas, med föreskrift, att densamma skall frän och med år 1842 i Skolorna föredragas och läras samt från och med år 1845 blifva till allmän efterlefnad gällande.

Häruti instämde Prosten Säsve, Herr Ekholm och Matts Pehrsson från Stockholms Län.

af Prosten Källström'. ”Då denna fråga första gången inom de sammansatta Utskotten behandlades, var jag med vederbörlig permission frånvarande. Mina åsigter äro i sjelfva hufvudsaken stridande m >t de sammansatta Utskottens då fattade beslut. Jag anser mig derföre skyldig alt häremot anmäla min vördsamma reservation, och utbeder mig, alt densamma matte till de respect ve Riks-Stånden få åtfölja närvarande Betänkande.

Det lärer ingen vilja bestrida, att af de många olika beräknings-sätlen för mått, mål och vigt flere olägenheter uppkomma, som det vore önskligt att få undanröjda. Det förslag, som innehålles i den af Herr L. Hjertc, för delta ändamål väckta och i Betänkandet, N:o 58, intagne motionen, synes mig lämpligast kunna leda till ett sådant mål. Genom dess antagande vore åtminstone icke liscjueiadt, att med ett nytt beräkningssält den gamla villervall.n möjligen skulle ökas.

H vad decimal-sj stemet beträffar, vill jag ingalunda bestrida de stora fördelarna af dess vetenskapliga användande, men tror icke, att vetenskapsmannen behöfver någon Rikets Ständers åtgärd, för att komma i åtnjutande af dessa fördelar, af hvilka han redan är i full besittning; äfven vill jag medgifva, alt all bokföring och i allmänhet alla calculer på papperet skulle vinna en betydlig lältna 1 och förenkling genom decimal-‘ystemets an-tagande. Deremot har jag icke kunnat öfvertyga mig derom, att dessa fördelar uppväga de många olägenheter, som, genom den nu föreslagna förändringen, skulle för den allmänna rörelsen uppkomma.

När ett mätnings-system skall bestämmas, måste man i min tanka fästa afseende, icke så mycket på vetenskapsmannens och bokförarens, som icke mera på den stora allmänhetens calculer. I den dagliga marknaden och detalj-handeln gäller det mera alt räkna i hufvudet än på papperet och systemet blifver derföre ändamålsenligt i samma förhållande, som det gifver reda och lättnad ål tankeförmågans operationer i det räkningssätt, som allmännast förekommer. Delta beror åter derpå, att de vanhgas e och naturligaste divisionerna kunna med lätthet verkställas och alt således de antagne hufvud-valeurerna kunna jemt divideras med de lägsta talen, tvåan, trean och fyran. Denna fernuftsenliga fordran uppfylles icke af deci-mal-systemet, som jag af denna anledning icke af någon fördom skulle för min del önska aldrig måtte läggas till grund för en förändring i nu gällande mått, mål och vigter.

Man har äfven velat finna det för national-äran kränkande att förkasta eller ens uppskjuta en reform, som andra civiliserade länder och till och med våra grannar i öster till en del redan hafva antagit. Någon synnerlig våda i delta afseende anser jag dock icke vaia för handen, så länge ännu* England och Europas största handelsplatser i ke funnit för godi a t ingå på den ifrågavarande reformen, Det är sant, att Frankrike gifvit ess en annan föresyn.’ Deruti ligger Väl för oss Svenskar i detta, såsom i andra fall, en respeetabel bevisning. Det må dock tillåtas mig att i korthet anföra några af de erfarenhels-rön, som Frankrike har att erbjuda oss efter ett snart femtioårigt användande af decimal-systemet.

Redan långt före revolutionen förspordes i detta land en allmän missbelåtenhet med den stora oredan i mätt, mål och vigt. Icke nog, att inom serskilda provinser funnos serskildla benämningar., utan för samma benämning vore valeurerna olika efter olika orter och olika varor. Allt intill denna lid hade man dock funnit oöfvervinnerliga hinder för en nödig reform i detta afseende. Men sedan revolutionen sönderbrutit alla gamla samfundsförhållanden., trodde man, att då, om någonsin, var den rätta tidpunkten inne för att införa ett verkligt mätnings-system, som, gällande för hela landet, kunde utrota den gamla villervallen. Den första naturliga frågan blef nu den att bestämma sjelfva hufvud-enheten för längdemåttet, på bvilken hela det nya systemet kunde byggas. Men man ville bestämma den icke på ett måfå, utan efter ett oföränderligt naturförhållande. Man fördes då på den stora genialiska ide^n, värdig ett upplyst folk, att lägga jordmeridianens längd till grund för hela det nya mälnings-systemet. Sålunda antog man till luf vad-enhet en tiomilliondel af en fjerdedels jordmeridian, bvilken hufvud-enhet blef den så kallade metren och på grund af redan gjorda vetenskapliga observationer bestämdes, alt precist motsvara i det gamla måttet 3 pieds 11 lignes 44 centiemes. På denna basis uppfördes det mycket berömda metriska decimal-systemet, som sanetionerades genom lagarne af den 1 Augusti 1798 och den 18 Germinal år III. Detta blef nu den första och sjelfva hufvud-reformen.

Men sedan jord meridianens längd, genom nya vetenskapliga undersökningar, blifvil med ytterligare noggranhet bestämd, föranledde resultatet af dessa undersökningar en correclion i hela métre-syAemet, emedan man nu funnit, all den rä;ta melre-längden motsvarade i det gamla måttet 3 pieds 11 lignes 296 milliemes. Så hade man redan den andra reformen, som bekräftades genom lagen af den 18 Frimaire år VIII.

Delta ombyte medförde likväl icke några synnerliga olägenheter för den allmänna rörelsen, emedan skillnaden emellan den gamla och nya metren var alltför obetydlig, lör alt hafva någon märkbar inverkan på de deruti förekommande caleolerna. Så var nu melre-syslemet infördt och stränga straffbestämmelser utsatta både för tillverkningen och användandet af de gamla måtten. Men det oagtadt och ehuru detta system syntes hafva den största theorelisUa fullkomlighet, förmådde det dock icke att uttränga de gamla vanorna och i allmänna rörelsen göra sig ensamt gällande. Orsaken Lill denna inom den nyhelsälskande republiken ovanliga motsträfvighet å allmänhetens sida, trodde man sig finna i de främmande, från Grekiskan lånade benämningarna på de nya måtten. För att afhjelpa denna olägenhet och göra allmänheten mera b nägen för decimal-räkningens användande, utfärdades den i3 Brumaire år IX, en Consuls-förfaltning, som tillät så väl ij dagligt bruk, som, i offentliga handlingar följande benämningar:

pLieue i stället för Mille      —

Myria metre Kilométre

Längde-mått.

Perche    —

J Metre (bibehölls)

Palme    —

Doigt      ■—

-Tiait      —

Decamétre

Decimétre Centimétre Millimétre

Yl-mått.

Arpent —

Perchecarre —

Me:re carré —•

Hectare Are Centiare

Rymde-mått för          <

våta varor

rVelte     —

Pénte    —

_Verre     —•

Decalitre Litre Decilitre

Rymde-mått för         '

torra varor

rMuid     —

Selier     —

Boisseau   —

.Pénle    —

Kilolitre Hectolitre Decalitre Litre

Ved-mått.

jSlére (bibehölls)

'Solive      —

Decistere

1

Vigt. 1

'Millier     —

Qvintal    —

Livre     —

Once     —

Gros     —

Denier     -—

-Grain     —

1000 livrés (poids de tonneau 100                de mer)

Kilogramme Hectogramme Decagramme Gramme Decigramme

Enligt den 7:de Art. i denna Författning; var det likväl medgifvet alt after behag bruka den ena eller den andra benämningen. Emedlertid hade man nu genomfört den tredje reformen.

Härmed var dock saken icke hjelpt. Den stor* allmänheten vidhöll begagnandet af de gamla måtten, och så länge detta fortfor, var icke mycket vunnet dermed, att Statens embetsverk och äfven många enskilde hade antagit metre-systemet, den ena med de ursprungliga, den andra med de nya benämningarne. Oredan var härigenom snarare ökad, än förminskad. Man började nu inse, stl den vackraste theori kan vara ganska olillämplig för de allmännaste practiska förhållanden. En tio-årig erfa-renhft hade redan bevittnat, att decimal-räkningen icke svarade emot folkets behof, dels derigenom, alt den icke representerade de slags storheter och valörer, som på en gång äro de naturligaste och de vanligaste, dels derigenom, att den för hufvudräknandet utestänger tankeförmågans enklaste operationer, som, ehvad man än må säga om de tio fingrarne, dock äro två, tre och fyrdelningen. För alt tillfredsställa dessa nu erkända behof, framkallades ändtligen

den fjerde reformen, som sanclionerades genom Decretet af den 12 Februari 1812. — Enligt detta Decret, skulle väl metre-systemet fortfara att, såsom det egentligen legala, i alla officiella acter och räkenskaper användas, men för att tillfredsställa folkets behof i den mindre detalj-handeln, infördes de såkallade mesures usuelles, för hvilka serskildta mått och vigter antogos och tillverkades. Dessa blefvo indelade på följande sätt:

1:0 1 Toise (j— 2 métresj) delad i 6 fot, i fot i 12 pouces, 1 pouces i 12 lignes.

2:0 1 Aune (j= 12 decimetresj) delad i 2, 3, 6, 8, 12, 16 delar. 3:o Doubble boisseau = 25 litres.

boisseau — 12 1. 5.

Demi-boisseau = 6 1. 25. quarl-boisseau = 3 1. 125.

/po Demi-litre, quarts huitiémes och seiziémes de litre.

5:o La livre             = grammes 5oo.

La demi-livre        =           n5o.

Le quart de livre ]. quarteron = 125.

Le huitiéme eller demi-quart = 62,5.

L’once — — — — —  — 3t.

La demi-onc —• — —   =  i5,

Le quartd’once el, deuxgros —   =   7.

Le gros — — — —  =

Dessa beräkningssätt för mått mål och vigt, som väl hafva metren till basis, men äro helt och hållet skilda ifrån decimal-systemetj hafva ifrån 1812 allt intill närvarande tid varit tillåtna i den allmänna rörelsen; Men icke engång detta accommodations-försök har kunnat besegra de gamla vanorna. Orsakerna härtill äro flera. Då dr crnal-syslemet skulle ovil-korligen bibehållas i alla officiella räkenskaper, och den nya indelningen af 18(2 icke var påbjuden, utan blott i handeln tillsvidare tillåten, uppkom härigenom en dubbelhet, sona väckte misstroende och underhöll benägenheten för de fordna beräkningarne. Äfven medförde det sina stora olägenheter, alt i flera fall funnos för samma benämningar olika valörer. Så hade man t. ex.

La toise ancienue    —  —  ~ 1 metre g4g

La toise usuelle     —  —  =2.

L’aune de Paris — —= 1 m.188

L’aune usuelle       —.  —  = x m. 2.

Le boisseau de Paris —  —  = i3 litrcs, ox.

Le boisseau(enl. författn. af år IX)— 10 1.

Le boisseau usuelle   —  —•  = 12 1. 5.

La livre ancienne    — -— — grammes 48g. 5

La livre usuelle     — —  =          5oo. *)

) Man har velat påstå, att orsaken till det motstånd, som uti Frankrike me-tre-systemet ifran början mötte, hade helt och hållet sin grund deruti, att de nya måtten icke correspond^rade med de gamla. Om intet annat hinder legat 1 vägen, tror jag deremot, att detta hade bordt snarare fremja, än motverka ö^ vergången från de gamla till de nya beräkningarne. Om t. ex. hos oss, sedan decimal-indelningen blifvit' genom Lag sanctionerad, den gamla marken (vict. vigt,) kommer att såsom hufvud-enhet bibehållas, så blifver det för allmänheten så mycket lättare att i den dagliga handeln äfven vidhålla dess gamla indelning, och ligger således häruti blott en anledning mera till den blif-vande Lagens eluderande.

Sedan man sålunda under 44 år med stor ihärdighet hade bemödat sig att tillvägabringa enhet och öfverensstämmelse i beräkningarne för mått, mål och vigt, var man dock härmed icke längre kommen än att Ministern för de allmänna arbetena, åkerbruket och handeln Herr Martin fann sig föranlåten att den 28 Februaii 1887 inför Deputei ade Ixammaren afgifva följande yttrande:

” __ __ ____ — Det stora problemet är emedlertid ännu icke upplöst; de gamla vigterna och de gamla malten, som man velat förstöra, äro ännu efler så många års bemödanden bibehållna och fortfara att påeltstoit

antal


ställen användas. —- — — —

gen


Oredan var således ökad, icke minskad, emedan man nu räknade efler både de gamla och de många slags nya måtten. Man bar visserli-gjort ännu ett försök till dess utrolar.de genom Lagen af den 4 i837- Denna Lag upphäfver 1812 års decret och stadgar med förökade straffbestämmelser, att från och med den 1 Januari 1840 skall metriska deci-mal-systemet, sådant det var bestämdt genom Lagarna af den 18 Germmal år 111 och den 10 Frimaire år VIII, vara det enda gällande. Verkan af denna Lag är mig ännu obekant, men för att döma af decimal-sjstemets föregående öden, kunde man hafva anledning till den farhågan, att dess seger icke ens genom den nya Lagen är eller någonsin bhfver till allmänhetens belåtenhet afgjord.                                               1 •   1

Sedan jag nu framlagt några af de erfarenhets-rön, som decimalsystemets införande har, under loppet af ett halft sekel, framkallat 1 ett land, der likväl revolutionen öppnat det samma vägen, må det blott vara mig tillåtet att framställa denna fråga: är det sannolikt, att decimal-sjste-met skall i Sverige, mer än i Frankrike, tillfredsställa allmänhetens be-hof derigenom tillvinna sig dess förtroende och sålunda til mtetgöra de nu öfverklagade olägenheterna af de många olika beräkningssåtten Jör

mått, mål och vigt?                                              .      ,

Skall likväl Sverige, såsom jag befarar,, göras till ett exper mentalfält för decimal-räkningen, så ligger i min tanka ingen synnerlig vigt der-på, när början dermed göres. Så vidt delta räkningssätt kan i allmänna lifvet med någon förde! användas, hyser jag ingen så ofördelagtig tanke om den Svenska allmänhetens förstånd, att derföre skulle erfordras någon folkskolans åtgärd eller någon tioårig beredelselid. Deremot torde i så-dant

Lag- samt Xllm. Le sv.- och Ekon.-Ut skottens Utlåtande, N.o 78. p dant fall, för consequensen skull, tiotals-delningen böra utsträckas icke blott till mått, mål och vigt, utan äfven till mynt-bestämmelserna. Varu-vär-det bör väl öfverensstämma med varumåttet. Beräknas det senare efter tiondedclar och hundrade-delar, vore det en egen högst besynnerlig analogie att calculera det förra efter fyratioåttondelar.’’

Af Professor Retzius’. ”Såsom representant för den Academi, som utarbetat det nya systemet för mått, mål och vigt, hvars införande jag anser Utskotten genom deras nu fattade beslut fördröja, måste jag mot samma beslut mig reservera och ber att såsom min reservation få Utlåtandet bifoga mitt anförande till Preste-Ståndets Protocoll vid förevarande ärendes återremitterande:

Sveriges mått, mål och vigt var för omkring 3oo år sedan olika i serskilda provinser och berodde ej af stadgad Lag, utan af bruk. De åtgärder, som af Styrelsen tid efter annan vidtogos, syftade icke på att bringa någon allmän reda deri, utan invecklade det stundom för vissa ändamål. Carl den XI beslöt att gifva ett mera systhematiskt sammanhang åt mått, mål och vigt, och förordnade en Commission till ärendets bearbetning, hvaraf Georg Stjernkjelm blef den verksammaste ledamoten. Af hans efterlemnäde anteckningar finnes, att han utgått från alldeles rigtiga åsig-ter. lian gjorde sig all möda att få mått, mål och vigt deladt efter 10 delar, såsom varande den vid bruket beqvämaste af alla delningssält, och bragte det derhän, att foten blef delad i 10 tum, sedan kallade deci-mal-tum. En aln, måttet af två fot, finnes ännu i Kammar-Collegii förvar, såsom ett likare mått från den tiden, der hvarje half fot är delad i 5 tum, och alnen således i 20. Han bragte det ock derhän, att kanne-måt-tet bestämdes till 100 sådane cubik-tum. Denna Commissions arbeten läde grunden till 1789 års reglering af mått, mål och vigt, som ännu är gällande. Men som halfgjordt arbete sällan länge kan begagnas, så upp-stodo 5o år senare på nytt alfvarsamma frågor om nödiga förbättringar. Man hade 3 olika stora skeppund och ej mindre än 7 olika mål, som kallades tunna m. m.— Konung Gustaf den III befallte då Kammar-, Bergs-och Commerce-Collegierne att taga denna sak i öfvervägande och inkomma med nya förslag till reglerande af mått, mål och vigt. Dervid blef sedan föga eller intet tillgjordt; de enskilde ledamöterne kunde ej förena sig om

Bih, till R. St. Prot. 18f o, och 184^ 7 Sami. 2 4fd, 21 Häft. 2

de grundsatser, som borde tillämpas. Ämnet blef i deras archiv begraf-vet/ Vid Riksdagen i8j9 framställde Rikets Ständer i underdånighet, att Kongl. Maj:t ville läckas infordra Collcgiernes utlåtande och låta handlägga detta ämne, hvarom de vid Riksdagen 1817—18 gjorde en förnyad underdånig hemställan, med anledning hvaraf Kongl. Maj:t täcktes infordra Commerce-Collegiernes utlåtande, hvarefler denna vidlyftiga akt Nådigst remitterades till Vetenskaps-Academien under den a3 Januari 1822, med befallning alt uppgöra elt förslag till reglering af Sveriges mått, mål och vigt.

Vetenskaps-Academien uppdrog delta arbete åt 6 af sine ledamöter, nemligen Presidenten i Slats-Contoret Friherre JVirsén, Presidenten i Commerce-Collegium af Klinteberg, Professoren Jöns Swanberg, Majoren Hellström, Professoren Cronstrand och Academiens Secreterare, Professoren Berzelius. Denna Commission blef enhälligt ofverens om följande 3 hufvud-grunder för deras arbete :

I afseende på den omständigheten, att ett efter centesimaler deladt system af mått, mål och vigt blifvit i Frankrike infördt, ulan alt ändå till den tiden kunna göras allmänt användbart, hvilket hos dem, som ej närmare logo kännedom om förhållandet, väckte den mening att cenlesi-mal-delningen varit orsaken till denna omständighet, torde åter böra upplysas, alt det Franska metriska systemet icke inskränkt sig till bibehållande af de i landet kända och brukade enheterne, fot peinte och livre, utan statuerat nya enheter, melre, litre och gramme, utgörande för folket alldeles okända qvantiteter, hvarvid den vuxna generationen alldrig skulle kunna vänja sig, och som först afkommande generationer kun le långsamt invänjas, och att det var denna omständighet, icke centesimal-dclningen som vållade hindren för des? antagande visade sig klarligen deraf, att i myntet, der enbeten bibehölls oförändrad, infördes centesimal-delningen genast och vann genom sin oväntade beqvämlighet oväntadt bifall.

Vctenskaps-Academiens på dessa Committerades utlåtande grundade underdåniga Betänkande afgick till Kongl. Maj:t under den i3 November 1822. Kongl. Maj:t täcktes under den 32 December s. å. befalla Academien att låta trycka ett så stort antal exemplar af detta Betänkande, att, sedan Kongl. Maj:t vid den instundande Riksdagen afgifvit Nådig Proposition i ämnet, detsamma kunde bland Rikets Ständer utdelas.

Kongl. Maj:t befallte tillika, att sådana vetenskapliga försök skulle af Vetenskaps-Academien företagas, genom hvilka Sveriges mått, mål och vigt-system alltid skulle kunna återställas i sin rigtighet, i fall alt Rikslikare genom olyckshändelser ginge förlorade.

Rikets Ständer funno vid 1828 års Riksdag förslaget godt och antagligt, och hemställde det till Kongl. Maj:ts Nådiga stadfästelse. Kongl. Maj:t befallte då Velenskaps-Academien alt i 1828 års Almanach införa un-derrätlelser om det nya systemet af mått, mål och vigt, och om decimalläkning, hvilka också finnas utförligt intagna i Almanackorna för 1820 och 1826.

General-Landtmäteri-Contoret erhöll Kongl. Maj:ts Nådiga befallning alt uppsätta förslag till Författningen om mått, mål och vigt, i enlighet med den af Rikets Ständer antagna regleringen, hvilket sedan ingifna För-fattnings-föislag omarbetadas af en bland Stats-Rådets ledamöter, framlidne Grefve Wirsén, som också uppsatte en Kongl. Mapts Nådiga Kungörelse om grunderna för de nu vidtagna åtgärder, som vittnar om en mästerlig uppfattning af delta ämne.

Dessa förslag blefvo af Kongl. Maj:t i Siats-Rådet i Nåder gillade till tryckningoch blefvo i hela Riket från predikstolarne i September 1827 uppläste, icke ännu såsom sladfästade Författningar, utan såsom förslag, emot hvilka hvar och en egde att göra erinringar och dem till Kongl. Mapt ingifva, för att tagas under pröfning, innan Författningen blefve af Kongl, Maj:t i Nåder stadfäslad.

Det har icke blifvit bekant, att några sådana erinringar emot förslaget till Kongl. Maj:t inkommit. Ett par under tiden tryckta brochurer, som förkasta förslaget, visa, alt deras författare icke derom tagit kännedom.

På Riksdagen 1828—1829 täcktes Kongl. Maj;t än en gång remittera delta förslag till Rikets Ständer, samt Nådigt föreslå, att med dessa antagande skulle dröjas ännu i to år eller till slutet af i83p, JRikets Stän-

12 Zag- samt Ällm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Utlåtande, N:o 78. der lemnade dertill underdånigt bifall och återställde förslaget, hvarvid Ekonomi-Utskottet gjort en och annan mindre väsendtelig anmärkning. Kongl. Maj:t läcktes remittera förslaget, med de gjorda anmärkningarne, till Vetenskaps-Academien under den 6 Mars i83o. Sedan underdånigt svar derå ingått, täcktes Kongl. Maj?b under den 8 December 18^2, med gillande af Vetenskaps-Academiens underdåniga utlåtande, anbefalla k eten-skaps-Academien att låta förfärdiga Rikslikare, fotade på den nya fördelningen af mått, mål och vigt, alt i Kongl. Kammar-Collegium nedläggas, samt dylika äfven, för Generai-Landtmäteri-Conton t, hvilket Nådiga uppdrag och de nya Rikslikarne, noggrant pröfvade af Academien, öfverlemnades i början af år i834.

Kongl. Maj:t täcktes derjemte låta afgå Nådig befallning till Kammar-Rådet m. m. Leonh. Cassel och till Vetenskaps-Academiens Secretera-re Professoren m. m. Berzeliit^, att omredigera förslaget till Författning om mått, mål och vigt, i enlighet med Rikets Ständers vid Riksdagen 1828 — 1829 gjorde anmärkningar och Vetenskaps-Academiens med anledning deraf afgifna underdåniga utlåtande, hvilket äfven desse embetsmän i underdånighet fullgjort, så alt saken nu efter 5o-årig pröfning af Rikets Ständer och Embets-Verk tyckes böra vara mogen till verkställighet. —■ För min del kan jag icke annat än vördsamt föreslå, att, om någon underdånig hemställan, rörande mått, mål och vigt, skall till Kongl. Maj:t göras, den må uttrycka endast Rikets Ständers underdåniga önskan, att Författningen derom må, så snart ske kan, utfärdas, med det förord, att Författningen först ett år derefter blir gällande, på det att under tiden rådrum må gifvas att anskaffa sådane förändrade afdelningar af matt, mål eller vigter, som hvar och en må anse sig behöfva att för sitt bruk tillägga de äldre, hvaraf ganska mycket eller det mesta är fortfarande brukbart. — Att i en tid, då man från alla håll och i alla länder vill gå framåt och yrkar i sådant afseende reformer öfver allt, hvarest man anser dem mer eller mindre behöfliga, nu ytterligare befremja uppskof af reform i ett ämne, som man redan 178g fann vara i behof deraf, hvarom Rikets Ständer vid Riksdagarne 180g och 1817 yrkat, att reform borde ske, och hvarå de vid Riksdagarne i8a3 och 1828 gillat det till reformen uppgjorda och dem Nådigst meddelade förslaget, skulle, i min tanke, icke vara en conseqvent handling och skulle uttrycka en önskan att hålla sig qvar vid ett gammalt, livarom ingen mening varit delad, att det hörer till det murkna, som verkligen är i behof af rättelse och förbättring, äfvensom det icke annat kan än än ingifva Regeringen misstroende till Kilsets Ständers önskningar. Jag är fullkomligt öfverlygad derom, alt bland dem, som uttalat den önskan, alt regleringen af mått, mål och vigt kunde uppskjutas, ingen tinnes, som icke önskar förbättringar och reformer, hvaresl det tarfvas. Men den bär ifrågavarande har något, som vid första uppfattningen synes afskräckande, nemligen det förmodade behofvel att inlära elt nytt, förut obekant, räknesätt, som man kallar decimal-räkning. Denna farhåga grundar sig likväl på ett misstag; det finnes icke något sådant serskildt räkningsätt, så snart man har systemet af mått, mål och vigt fördeladt efter hundradedelar. Man räknar i hela tal, utan alt någonsin besväras af bråkräkning, och alla, som lätt räkna i hela tal, kunna således decimal-i åkningen i förhand. Centesi-mal-delningen af mått, mål och vigt har den stora fördelen, att man all-drig behöfver räkna i bråk och sorter. Den hufvudsakligaste förändringen från det gamla ligger i delningen; men den, som måler, mäter och väger med de nya delarne, han gör vid hopräkningen af uppmätta eller uppvägda poster, utan alt veta det, decimal-räkning, i det han räknar quatuor-spe-cies i hela tal, hvilket är all den räknekunskap, som fordras med det nya, då deremot för det gamla är oundvikligt att kunna räkna i sorter och bråk. Det är således alldeles origtigt att tro, det man måste instudera ett nytt räknesätt. De som nu af frugtan för elt förmenat okändt räknesätt söka uppskof med reformens införande, skola sannolikt framför andre finna sin belåtenhet clermed, när de erfara den oväntade lätthet, den åstadkommer och hvarom man i allmänhet ej gör sig elt klart begrepp förrän i det ögonblick, man tager den i användande, och man skall sedan visserligen förundras öfver att en på engång så enkel och så fördelagtig sak, har kunnat vara så länge obegagnad och har behöfl så mycken omgång för att vinna burskap.”

Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. q Sami. 2 Afd. 21 Häft. 3

STOCKHOLM, Elmcns och Granbergs Trckerf, 184 i.

N:o 79.

Ank, till Exp. Utsk. den 22 Maj 1841, kl, 1 e. m.

Memorial, i anledning af erhållen återremiss å Utskottens Memorial, N:o 72, angående s ammanjemnkning af Riks-Ståndens beslut, rörande förslaget till förnyad Rörordning om grunderna och vilkoren för hemmansklyjmng samt af söndring af jord eller annan lägenhet från hemman.

Emot Utskottens i förenämnde Memorial yttrade åsigt, att då, i fråga om tillägg till någon §. uti förslaget till förnyad Förordning i of-vanbemälde ämne, tvänne Stånd i sine beslut stannat emot två, samma fråga borde anses hafva förfallit, äro hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Högv. Preste-Ståndet anmärkningar vordne framställde, till följd hvaraf Memorialet blifvit till Utskotten återremilteradt i följande punkter nem ligen;

från Ridderskapet och Adeln.

I 1 Cap. 8 §. 1 mom., 2 Cap. 5 §. och 7 §, 1 mom., samt så väl det af Ridderskapet och Adeln beslutade nya stadgande efter r3 som den af Preste-Ståndet beslutade nya §., angående afsön-dring af jord till byggnads-tomler för kyrkor, skolor och fromma stiftelser ; och

från Preste-Ståndet.

I fråga om sist anförde, af detla Stånd, i förening med Borgare-Ståndet, antagna nya §.

I anledning häraf få Utskotten vördsamligen tillkännagifva, att ifrågavarande Memorial, N:o 72, blifvit,- med undanlag af sistnämnde punkt, i allt öfrigt af 3:ne Stånd godkändU samt Utskottens inbjudning antagen: af Ridderskapet och Adeln, i afseende på 1 Cap, 9 §. 2 mom. och af Borgare-Ståndet i fråga om 1 Cap. 2    8 §, 3 mom. samt 2

Cap. 5 § ; till följd hvaraf den erhållne ålerremissen icke föranleder till Bih. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 2 Afd. 22 Häft.

Utskotten bafva ansett denna, likasom i allmänhet hvarje fråga om heslutadt tillägg till någon §. af förevarande Författnings-förs!ag, halva förfallit derigenom, att två Stånd i sina beslut stannat emot två; och Utskotten tro sig dervid så mycket mindre hafva orätt tillämpat 75 Riksdags-Ordningen, som Utskottens åsigt blifvit af 3:ne Stånd godkänd, och Preste Slåndet, såsom grund för sin återremiss, i denna serskilda omständighet, ingalunda anfört någon anmärkning emot rigtigheten af nämnde §:S tillämpning, utan endast åberopat: att Ridderskapet och Adeln å-terremilterat samma punkt; att Preste-Ståndets beslut i förevarande hänseende vore af stor vigt; och att, då en mängd voterings-propositioner äro föreslagne och gillade att komma under omröstning i Förstärkt Ekonomi-Utskott, det vore skäl alt erhålla en proposition till afgörande der-städes äfven af denna fråga. Vid detta förhållande, och då icke lärer kunna dragas i tvifvel, alt ju Författnings-försl -get kan såsom ett helt bestå utan tillägg af ifrågavarande, af Preste-Ståndet beslutade hvadan frågan om detta tillägg måste anses icke vara af sådan beskaffenhet, alt 73 §. Riksdags-Ordningen derå tillämpas må, finna sig Utskotten förhindrade att, på sätt i återremissen blifvit yikadt, föreslå proposition till votering deröfver uti Förstärkt Ekonomi-Utskott, och måste foitfarande anse denna fråga förfallen, så vida icke Ridderskapet och Adeln skulle, med afseende å ändamålsenligheten af den ifrågaställde vilja frånträda dess förra beslut och med Preste- och Borgare-Stånden sig om antagande af nämnde förena, hvartill Utskotten ega så mycket mera anledning alt Ridderskapet och Adeln inbjuda, som Ridderskapet och Adeln denna §. återremitterat.

Stockholm den 21 Maj 184».

STOCKHOLM, Elmcks och Granbergs Tryckeri, 1841.

N;o 80,

Ank. till Exp. Utsk. den 31 Maj, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning ef återremiss af Utskottens förslag N:o ^5 till sammatijemnkning af Riks-Ståndens skiljag-ti-a beslag angående lagstiftningen om fattigvården i Riket.

I afseende på hvad Ut kottens berörde förslag under §. i innehåller, har Ridderskapet och Adeln förklarat sig icke godkänna förslaget, man vidblifva sitt förut fattade beslut, samt att frågan borde afgöras genom votering i Förstärkt Utskott. Af Pres’e-Ståndet är förslaget återre-mitleradt i denna del, med an nodan till Utskotten att inbjuda Brrgare-och Bo ide-Stånden att instämma i Ridderskapets och Adelns samt Preste-Ståndels beslut, angående gemensamhet i fattigvården för samtlige inom samma stad varande församlingar, eller om inbjudningen icke antages, uppgöra voterings-proposition lör frågans afgörande i Förstärkt Ekonomi-Utskott.

Som Bonde-Ståndet godkärt, hvad Utskottens omförmälde förslag innehåller, och således förenat sig med Ridderskapet och Adeln samt Bor-gare-Slåndet i frågan om gemensam fattigvård för socknar af olika pastorat, är denna fråga genom 3:ne Stånds beslut afgjord, så att skiljagtigheten endast qvarstår, i afseende på den uti återremissen från Preste-Slåndet antydde frågan om odelad fattigvård inom hvarje stad, ehvad den består af en eller flere församlingar; och som denna skiljagtighet icke kunnat häfvas, hvarken genom förut skedd inbjudning eller genom det af Ulskoltm föreslagna jemnknings-förslaget, hemställa Utskotten, att frågan må afgöras genom votering i Förstärkta Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; efter följande proposition:

Bih, till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami, 2 Afd. 23 Häft. 1

i;sta §. erhåller följande lydelse:

Hvarje socken å landet och i stad hvarje församling skali lemna nödtorftig vård och försörjning åt sådane dess medlemmar, som sakna förmåga och medel att sjelfve sig dermed förse; dock måga flere socknar eller församlingar förena sig om gemensam fattigvård.

den, det vill, voterar

Ja;

den, det ej vill, voterar

Nej.

Vinner Nej, erhåller i:sta §. följande lydelse:

Hvarje socken å landet och hvarje stad skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sådane dess medlemmar, som sakna förmåga och medel alt sjelfve 'sig dermed förse; dock måga flera socknar på landet förena sig om gemensam fattigvård.

Preste-Ståndet har dessutom återremitterat n och i3 §§:ne af Utskottens förslag; men, som det af de öfrige Stånden är i dessa delar godkändt och heslut derom således redan är fattadt,

kan återremissen icke föranleda till någon Utskottens åtgärd.

Stockholm den 27 Maj 1841.

N:o 81.

Aok. till Exp-Utsk._den 31 Maj 1841, kl. 12 inidd.

Utlåtande, i anledning cf återremisser utaf Utskottens förslag, ■Mo ^3, till samnianjemnkning af Riks-Ständens skilj-aS^loa beslut, angående ändring af Förf attuingarne rörande socknestämma samt om bildande af Communal-Styrelser.

AF detta förslag äro återremitterade, från Ridderskapet och Adeln 5:te och 6:te §§:ne om grunden, dels för utgörande af bidrag till samfäl-ligheternes gemensamma behof, dels lör rösträtt i socknestämma, och io sa vidt den handlar om samma ämne och slår i sammanhang med förstnämnde §§. ; samt från Presle-Slåndet 3 §. i mom. om rättighet för Biskop och Ordförande i socknenämnd alt påkalla socknestämma och 4 $. r den del, som handlar om öfverläggning i ämnen, som angå socknar af olika pastorat.

Aid 3 i mom. är inom Preste-Ståndet, såsom anledning till å-terremissen, anmärkt, att, som Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet gemensamt antagit, dels att Biskop skulle ega att äska socknestämma, ulan att den finge vägras, dels alt denna rättighet icke skulle tillkomma sockne-nämndens ordförande, h varemot de öfrige Stånden, genom bifall till Utskottens hemställan, från sagde rättighet uteslutit Biskopen, men intymt den åt socknenämndens ordförande, så kade i dessa frågor 2 Stånd stannat emot a och förslagen borde således förfalla, då den jcmnk-ning, Ctskotlen sökt tillvägabiinga, medelst medgifvande af den ifrågavarande rättigheten för såväl Biskop, som sockne-nämndens ordförande, icke kunde antagas, emedan dervid måste förutsättas <n jemnlikhet i anspråk, som här icke kunde anses vara för handen, då tillägget, rörande Biskopen’ blott vore ett förtydligande och äfven kan umbäras, då Biskopens rätt alt påkalla socknestämma redan är genom Kyrkolagen gifven cch uti serskil-de Författningar ytterligare bekräftad, h vare mot det forsakernes ordning wre af högsta v;gt, att Pastor eger pröfnii gs-räHen s:g örvarad, lafsende iå sockneslämmas b. vi j mde, dä sädan af söclne-i än ndens < idförande ä-'kas Riddei skåpet och Adeln, som gillat, hvad Utskotten yttrat om Con-l.acts-Prosts o« h sot k en mods rätt att påkalla sot km s'ämma, har d. re-mot i öfrigl vidblifvil oforämh adt sitt rörande detta mom. fattade beslut; och som således skiljagtigheerne i d nna del icke kunnat samm.njemnkas genom det i sådant afseende af Utskotten framställde förslaget, utan två Stånd fortfarande stannat emot två, lärer deraf följa,

att framställningarne om rättighet för Biskop och sockne-nämnds ordförande alt påkalla socknestämma föi faller och att stadgandet derom således hör från förslaget utes utas.

Emot 4 § är likaledes inom Presle S åndel anmä kt, at’, som endast Borgare- och Bonde-Stånden b fallit Utskottens fö.s’ag om fleie seck-nars af olika pastorat gemensamma hörande, men Ridderskapet oh A-delr vid antagande af den föreslagna föreskriften, fastat vilko-et, att an-mä’an om så beskaffade socknestämmor borde göras hos Konungens B -lallningshafvande eller Dom-Capitlet, kunde man icle komma tilldel af Utsko t< n antagne resultatet, att §;n borde ^behål as oforandrad, sasom af tienne Stånd godkänd, utan skulle man fastmer kunna anse fugan, a -seende på sist! meningen, vara förfaller, då två Stånd kunna sagas derom hafva stannat emot två. Ridderskapet och Adeln har också nu funnit t af Utskotten såsom tvMig ansedda meningen böra anses forfallen; efter hvilken förklaring, och då Presle-Ståndet förut beslutat, att allt stadgande i förevarande ämne bör från förslaget utgå, det nu mera ar uppenbart att två Stånd stannat emot två, derföre, då sammanjemkning icke kunnat <is'adkommas. Utskotten an

att hvad förslaget innehåller om socknars af olika pastorat gemensamma hörande, bör, såsom förfallet, Irån fors a-get utgå.

I afseende på 5:te och 6;te §§;ne samt io så vid t stadgandet deri står i sammanhang med förstnämnde §§., är inom R*dd^ Adeln, som beslutat ålerremiss i denna del, anfordt att Utskotten misstagit sig vid uppfattningen af de serskilda Standens beslut då 5 §, sådan den af Utskotten blifvit anlagen, bestämmer grunden for afDitler utgörande till communala behof, och denna del af beslutet blifvit af Preste-Ståndet från §. utesluten och flyttad till 10 samt Preste-Slån-dets beslut i 10 §. åter blifvit biträdt af Bonde-Ståndet, till följd af inbjudning. Sistnämnde Ståndskall således beslutat en annan grund för af-gifternes debitering, än den, som i 5 §. finnes stadgad; och då det icke kan antagas, alt Bonde-Ståndet fallat tvänne olika beslut i samma sak, så måste deraf följa, att Ståndet frånlrädt sitt förra beslut, rörande 5 §, och att således, i afseende på denna två Stånd icke stannat emot två, såsom Utskotten antagit, utan att Borgare-Ståndet står ensamt qvar, såsom det der bifallit Utskottens förslag till redaction af 5 §. Preste-Ståndet har också förklarat, alt, sedan Bonde-Ståndet instämt i Preste-Ståndets beslut, i afseende på io vore frågan om 5 och G §§. afgjord genom trenne Stånds beslut, så att de föreslagna voterings-propositionerna så väl härom, som om ro borde förfalla.

Utskotten hafva, vid uppfattningen af Riks-Ståndens beslut om 5 och 6 §§,, utan all tydning, endast iagltagit ordalydelsen af de meddeldta protocolls-utdragen, hvilka från Bonde-Ståndet innehålla beslämdt, att Ståndet icke allenast antagit Utskottens förslag i denna del, ulan älven afslagit Preste-Ståndets inbjudning alt instämma i dess beslut om uteslutande af 5 och om en förändrad lydelse af 6 §. Att Utskotten icke ansett Bonde-Ståndet hafva genom antagandet af Preste-Ståndets inbjudning vid io §, frånlrädt beslutet om 5 §, är blott en nödvändig följd deraf, att något beslut om ett sådant frånträdande icke är falladt. Utskotten kunna icke eller medgifva, alt Bonde-Ståndets beslut vid io strider emot beslutet om 5 och 6 §§., på ett sätt, som kan gifva den ringaste anledning till den, från Utskottens uppfattning skiljagliga, tydningen. Här stadgas nemligcn på det ena stället, att afgifter för soekuarnes be-hof skola utgöras efter samma grund, som är stadgad för röstberäkning vid sockneslämma, och på det andra, att rösträtt vid socknestämma beräknas efter samma grund, som är stadgad för utgörande af bidrag till socknarnes gemensamma behof. Besluten äro således på begge ställen i sak fullkomligt enahanda, och skillnaden inskränkes till ordningen för uppställningen. Emedlertid, om man också, emot del förhållande, som sålunda uppenbarligen är för handen, kunde antaga, alt Bonde-Ståndet instämt med Preste-Ståndet om uteslutande af 5 §. i Utskottens förslag, har

Bih. till R. St. Pr, 184» och i84f> 7 Sami. 2 Afd. 28 Häft. n det dock icke ens blifvit påslådt, att Bonde-Ståndet tillika gillat 6 §., sådan den af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet är antagen, och man synes således icke vilja ända derhän utsträcka den försökta härledningen från beslutet vid 10 §. Då hafva i a»a fall endast två Stånd fattat sammanstämmande beslut om sjelfva grunden för afgiftens utgörande och för röstberäkning vid socknestämma, så alt nödvändigheten afom-röstnin" föi frågans slutliga afgörande qvarstår oförändrad. Dessutom böra Utskotten icke lemna obemäldt, att Bonde-Ståndet i alla delar gillat Utskottens förslag, N:o 73„ så att detta Stånd åtminstone icke delat den meningen, att Utskotten misstagit sig vid uppfattningen af Ståndets beslut.

På dessa skäl anse sig Utskotten böra vidblifva de vid 5.te, 6:te och io §§. framställde förslag, hvilkaUtskotten få jtterli-gare öfverlemna till Ridderskapets och Adelns pröfning.

Stockholm den 27 Maj i84<*

STOCKHOLM, Elmcns och Granbergs Tryckeri, 1841.

Register

öfver de af llikets Höglofl. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, under 1840—1841 årens Lag-tima Riksdag, afgifna gemensamma Betänkanden.

Numer ä Betänkandet.

A.

Allmänna Byggnader, om alla hemmans deltagande i byggande och underhåll deraf .....

Allmänningar, Härads-, om dispositionen, fördelningen och förvaltningen deraf

Äterremiss ....

„           „ om deras förvaltande, enligt samma

grunder, som Krono-Parker  .  .  .

„ Socken-, om eftergift af Kronans rätt till skatt deraf i vissa fall .......

B.

Beväringsmanskap , om förändring af Kongl. Förordningen den

27 October 1812, angående ulskrifningssättet deraf. .

Boställen, Civile, se Byggnads-Ordning.

„ Militice, om ersättning till Syne-Rälts-Ledamöter för verkställde syner derå

Brandstod, om förändrade grunder för utgörande deraf ...

Broar, se Hagar.

Byggnads-Ordning, om utfärdande deraf för Kronohemman, som

äro till boställen åt Civil-Staten anslagne .....

Byggninga-Balken, om förändring af 20 Gap. 4 §

,,         otn närmare bestämmande af 26 Gap. 2 §.

C.

Communal-Styrelser , om bildandet deraf ........

Äterremiss

Jemknings-förslag i»»;;?*;*?,.,

Ytterligare Memorial . . ; ........j

Conventioner, om Presterskapets löne-inkomster, m. in. ; . ,

Corrections-Inrättningar, se Fångvård.

D.

Deportation af brottslingar ; « ; . < ; ; j . ; , ; ;

E.

Embetsjord , se Fardag.

Expeditions-Taxan se Taxa.

F.

Fardag, om bestämmande deraf för städernes Embets- och

Tjenstemäns embetsjordar...... . . . .

Fattigvården i Riket, angående Lagstiftningen derom ....

Återremiss

Jemknings-förslag

Ytterligare Memorial.......  ... ^ i 80.

Fiskeri-stadganj om ändring deri 7 .......

Flyttningstid , om förändring af tjenstehjons  .  .

Fylleri och dryckenskap, om tillägg till Kongl. Förordningen

deremot den 24 Aug. 1813 ........

Fångvård, om förbättrad, samt disciplinen inom fängelser och corrections-inrättningar

Författningar , ifrån hvad lid de, som uppläsas från Prediksto-larne, skola anses gällande......... .

Återremiss....... ........

Förrättningar, om bestämmande af visst antal, hvartill Landt-mätare må kunna på en gång förordnas .  .  ;  .  .

G.

Gesäller, om hämmande af deras kringvandrande .  .  .  .  ;

Gäldenär, om reclamation af förrymd

H.

Hemmansklyfning; om grunderne och viikoren derför i  ;  i  t

Återremiss

Jemknings-förslag. . .  ; .  ; ,      . ; *  ;  ;  .

Ytterligare Memorial .  ; ;  ; ; J  3 s *  <  4  ;

Hofveri, om upphörande af Contract derom

Husesyner å Klockarebohl, om föreskrifter i afseende derpå ;

Hussar, se Soldat.

I.

Jude-Reglementet., om förändring deri s i > f ? I J 4 t 54-Jägeri-Staten, om upphörande deraf

Återremiss . । S , . . ■ .<*«*.«.>

K,

Klockarebohl, se Husesyner.

Kreatur, om skärpt ansvar för ohägn af betande . i ; i 2 »

Krigs-Artiklarne , om tillägg till 2 Cap. 29 rörande ansvar för Befälhafvare, som nekar till utgifne ordres .........*;

om förändring i 96 §. i4 Cap., angående fördelning af böter

Kronohemman, se Byggnads-Ordning.

Kronoparker och skogar, om föreskrift, att de, som blifvit af Kongl. Maj-.t och Kronan afyttrade, icke må styckas i mindre lotter, än de blifvit af Kongl. Maj:t och Kronan försålde ........ gG. på Öland, om tillämpning derå af Kongl. Förordningen om jordafsön-dring                                  55.

Återremiss                           . *   70.

L.

Laga försvar, angående ändring af Författningarne derom ; :   56.

Landtmätare, se Förrättningar.

4

Landtmäteri-Taxan , se Taxa.

Legostadgan, om ändringar deri ...........

Letveranser, om upphäfvande af 24 §. Kongl. Förordningen den

20 Dec. r8z5, artgående dylika för Landt- och Sjöförsvarets behof . 4 . » :      * . . . . . .

,                   . e t * b v

M.

Mått, mål och vigt, angående förändring af Författningarne derom 58, Återremiss .....

N.

Nämnder, om inrättande af Härads-förvaltnings-och Läns-Nämnder 3o. Återremiss ................

P.

Prestebetyg, om anteckning deri, angående brott, som blifvit af minderårige begångne

Prestegårdsbyggnader, om alla hemmans deltagande i byggande och underhåll deraf  

se Byggninga-Balken 26: 2.

om underhållet deraf på Gottland . .

Prygelstraff, om afskaffande deraf

R.

Reclamation, se Gäldenär.

Religionsfrihet, angående förändring och tillägg i Kongl. Förordningen derom den 24 Jan. 1781.....•

Riksdagsmanna-arfvode, om förändrade grunder för dess utgörande .................

8.

Sammankomster, olofliga i enskildte hus till Gudstjensls förräl-tande, om upphäfvande af Författningarne derom . 5s

Siö-0fficer, om domsrätt i mål rörande .........  1-

z                                                                 Skatte-

Skatteköp, om Kongl. Brefvet den 12 Juni i83g, angående iagt-taganden dervid .............

Återremiss................

Skiftesverket, om ändringar och tillägg i derom gällande Författningar

Återremiss

Skogs-Ordningen, om ändring och förklaring deraf.....

Återremiss................

Socknestämma, angående ändring al Författningarne derom , Återremiss ................ Jemkningsförslag..........  .

Ytterligare Memorial............

Soldat och Hussar, om dess qvarblifvande i Regementet, då han endast Begått första resan enkel stöld eller andra mindre brott..............

Strömmingsfisket, om åtgärder till upphjelpande deraf , . .

Stånd-Rätt, om afdömande genom sådan Rätt af vissa förseelser, som af Krigsman i fredstid begås.......

Stångjerns-smide , se Tackjernshytta.

Stängselskyldighet, angående Författningarne derom . . . .

Syne-Rätt, angående verkställighet af dess beslut, i fråga om anläggning af vattenverk.......

T.

Tackjernshytta, om iagttaganden, då del-egare deri äskar idka

stångjerns-smide

Taxa, för Expeditionslösen, om ändringar deri

Återremiss

Tingshus, om alla hemmans, utan åtskillnad, deltagande i byggande och underhållande deraf

Tjenstehjon, se Flyttningstid.

Tång, om fri lagt deraf å Hafs-stränderne

Återremiss.......  •  • •

2

U.

Undersåte } om skyldighet för Svensk, som vill bosätta sig eller resa utrikes

Uppfostran j om rättighet att hos andra än Målsmän insätta barn till uppfostran

Utländning > om dess rätt att inkomma och bosätta sig i Riket 16.

w.

Vatten-ajledning } om fördelning af kostnad dervid . . . . .

Vattenverk, se Syne-Rätt.

Vägar och Broar , om skyldigheten att bygga och underhålla .

Återremiss

Väglagning , om tiden derför

Återremiss ................

STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet 1841.

1

Författaren är den snillrike och väl kände H. Wergeland; hans förslag upptogs såsom eget af den berömde representanten 6”. Sörenssen. — Förslaget (eller motionen) i sin helhet finnes införd i Supplement till det at:sta Aftonbladet för den r4 December 183g.